A-sida: For A Few Dollars More
B-sida: Ain`t My Friend
Minns när jag såg omslaget på Bitch Boys första LP på en skivaffär i Mariehamn. Ja, det var väl lika mycket punk som The Damneds andra album, där de tre medlemmarnas nunor var insmetade i tårtgrädde. Man kunde misstänka att det var fråga om någon som ville posera lite. Åtminstone tycks gitarristen i det forna punkbandet ha träffat Johnny Thunders och dennes vapendragare i Heartbrakers, basisten Billy Rath, när dessa bodde i omväxlande Stockholm och Paris på åttiotalet, för på denna singel från 1984, gästspelar de båda rocklegenderna. Resultatet är ändå rätt så blygsamt. Visserligen är det trevligt producerat, ordinära rocklåtar, men det där extra stinget saknas. Kan vara att Timrén var så starstruck av att ha de båda artisterna med, att han glömde att trycka på distortionpedalen.
På en samlingsskiva utgiven av det oberoende skivbolaget Mistlur på 80-talet minns jag att det stod att bolaget ansåg att musik helst ska avnjutas live. Det nästbästa alternativet tycktes vara på skiva då. Jag håller fullständigt med om detta nu cirka 40 år senare. Problemet är bara att utbudet av lokaler som erbjuder livespelningar för mindre okända band drastiskt har krympt i samma takt som streamingtjänster såsom Sound Cloud och Spotify allt mer tar över. Musiken har blivit digitaliserad. Detta innebär också att den som lägger ut musik på nätet ständigt får brottas med teknikens underbara värld. Hemsidor attackeras av oseriöst innehåll (har hänt mig), websidan fungerar inte (händer mig just nu). Lättare är det i så fall att lägga en skiva på skivspelaren, vilket garanterar att den musikaliska sensationen kommer omedelbart utan vidare irritation. Eller ännu bättre: spela sången på gitarren. Cyberspace kommer tyvärr aldrig att vara som matlagning eller husbygge, där man kan kontrollera skapandeprocessen från början till slut. Och därför kommer musiken på cyberspace aldrig heller att skina som den stjärna i mörkret vi så gärna ville att den var.
So sorry to hear the news that Shane MacGowan passed away yesterday in Dublin. Here`s to you Shane. Merry Christmas:
A-sida: More Than This
B-sida: India
Jag har väl aldrig varit så mycket för Roxy Music. Men bandets frontfigur Bryan Ferry var ju mycket i ropet även på åttiotalet. Kanske hans polerade, lite teatraliska poprock, passade in i tiden då, kan jag tänka mig. På den här singeln från 1982 är soundet väldigt syntetiserat. Jag gissar att Ferry är inspirerad av de engelska romantiska poeterna, kanske Blake eller Coleridge, utgående från de naturlyriska strofer som står på skivans baksida till More Than This. Här synkroniserar låtskrivarens eget inre med naturens svängningar, med fallna löv, den fria vinden och tidvattnet. Och på det sättet kan jag väl lite gilla den här singeln av Roxy Music.
A-sida: Stop The Cavalry
B-sida: Laughing Tonight
Jag fortsätter spela julsinglar. Den här singeln från 1980 hörde jag säkert då när den kom ut. John Lewies Stop The Cavalry är så speciell, typ pratsång på cockney, att den påminner om Love Lies Limp med Alternative TV. Stop The Cavalry är en enkel julsång från en som tröttnat på striderna vid fronten, kunde vara Frankrike, och vill hem till jul. Hans universella fredsbudskap är "Stoppa trupperna". Tänk om vi alla kunde få fira en fredlig jul i år!
A-sida: Flickor och pojkar
B-sida: Autostrada
Jag gillar Marie Bergman för att hon är en sådan ihärdig låtsnickare. Hon har alltid ett personligt grepp om sin musik, både i hantverket och utförandet. På den här singeln från 1983 gillar jag speciellt B-sidan Autostrada. Den passar in i min stämning en sådan här kylig dag med snö i slutet av november. Hos Marie Bergman är alltid människan i centrum. Som ensamma människor som kör på autostrada. Ska det någonsin bli möjligt att stoppa människornas själviska tunnelseende framåt, som på en mörk autostrada?
A-sida: I Saw Mommy Kissing Santa Claus
B-sida: Flash Your Dread
Det är dags att börja spela lite julmusik. Flash Your Dread med Barrington Levy och Trinity hörde jag i radion på 80-talet och mindes den. Det är helt enkelt Bjällerklang i reggaetakt. Texten är förstås underhållande som det brukar vara när det kommer till jamaikansk dancehall-reggae. Det handlar om en dread som går omkring och visar upp sina långa rastaflätor. Omkvädet går "Oh what fun it is to ride/ On a CB4 and dread." Då menas säkert Honda CB4 motorcykel.
A-sida: I Threw It Away
B-sida: I Can See Clearly Now
Pauline Blacks, mera känd som sångerska i det brittiska ska-bandet Selecter, singel från 1983 överraskar med att vara en rätt soulig platta. Jag kan tänka mig att detta var den musik hon helst ville göra då, om hon fick välja att göra något helt fritt på egen hand. Jag gillar B-sidan bättre än A-sidan. I Can See Clearly Now handlar om hur allt blir bättre, det klarnar upp. "It`s gonna be a bright sunny day", sjunger Pauline. Vad gäller mörkaste november så har vi inte sett solen på veckor. Då behöver vi Pauline Blacks skönt energiska stämma för att lova oss att det blir bättre. Sången är skriven av Johnny Nash 1972.
Igår uppträdde jag med fyra låtar på Nordiska läsveckans Kura skymning på Kulturarvsstugan i Geta. Jag kan inte säga att jag lider av scenskräck, däremot kan jag nog vara väldigt självkritisk av mig, beroende på hur uppträdandet går. Jag såg fram emot uppträdandet och var tacksam för alla dem som kom dit för att lyssna på hela tillställningen. Jag hörde att nyligen bortgångne Lasse Berghagen ofta spydde i samband med att han ställde sig på scen. En annan musiker som hade detta som vana var Vesa-Matti Loiri. Om han spydde ett antal gånger innan konserten trodde han att det skulle bli en bra konsert. Den enda låt jag hört om scenskräck finns på albumet Stage Fright (1970) av The Band. Det är oklart om vem låten handlar. Det har även spekulerats om att det skulle vara Dylan. Texten fångar ändå något väsentligt gällande scenskräcken: "See the man with the stage fright/ Just standin`up there to give it all he might/ And he got caught in the Spotlight/ But when we get to the end/ He wants to start all over again/ I`ve got fire right on my breath/ And the doctor warned me I might catch a death/ Said you can make it in your disguise/ Just never show the fear that`s in your eyes." Någon fler som lider av scenskräck?
A-sida: OOh La La
B-sida: Magazines
Den forna Velvet Underground-medlemmens och -altviolinistens singel från 1984 låter precis så tidtypisk som man kunde frukta. Som en David Byrne som fått glädjefnatt och struntat i vad han ger ut. Det andas både den flirt med världsmusik som låg i luften och den funkiga hip hop-stil som alla trodde att de måste visa att de kände till. Det är väl det absolut gladaste och mest textspäckade jag hört med John Cale. Miltals ifrån de tunga basstämmor han lade ut på Venus Of Furs och liknande låtar. Vad är det han försöker uttrycka? Det blir jag inte klok på. Och innan jag hinner fundera tar singeln slut. Den lämnar mig oberörd.