Skivor är förknippade med minnen. Death Of A Ladies Man från 1977 eller var det New Skin for Old Ceremonies som kom 1974 med Leonard Cohen sammanknippar jag med våren och sommaren 1984 då jag gick på Ålands folkhögskola och sommarjobbade på blomaffär i Mariehamn och en ungdomsförälskelse jag hade på gång då. Någon av dessa skivor spelade jag/ vi en natt tillsammans under täcket, en annan då jag gick ensam med mina minnen på Åland, och skrev dikter på små papperslappar. Ja, vem bättre än Leonard Cohen har sjungit om kvinnor, olyckliga älskande, het åtrå, och svikna förhoppningar? Den här skivans kärlekslyrik ackompanjeras av en massivt klagande, stönande, snyftande ljudvägg bestående av körer, saxofoner. Cohen ömsom sjunger, ömsom skriker, ömsom pratar på den här skivan. Och den framkallar också starka minnen, som mycket väl kan överföras på en lycklig kärlek, som är här och nu. Det är som någon känd svensk författare sagt: "Jag är glad att jag blivit äldre, för det var ett helvete att vara ung". Leonard Cohen är nog den artist som jag kan säga att jag upptäckte helt på egen hand, utan hjälp av någon annan, då i början av 1980-talet. Jag köpte eller bandade hans skivor under några år, och slutade i god tid före farsan också började gilla honom. Det är starka låtar på den här skivan, med brännbart material: "Don´t go home with your hard on, it will only drive you insane."

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) immigrerade till Sverige från Holland i slutet av 40-talet. Han lärde sig svenska genom att läsa serietidningar och kom så småningom att bli hela folkhems-Sveriges nya Bellman med regelbundna uppträdanden på Mosebacke och med eget program i  TV. Jag minns honom främst som den mysige, kedjerökande nallebjörnen med akustisk gitarr iklädd skjorta och mockaväst i TV-program som Två och en flygel på sjuttiotalet, då man fortfarande fick röka i TV.  Den första låten jag minns med Cornelis var Getinghonung Provencale, där han sluddrade orden: "För övrigt så är det väl ungefär, samma demonstranter här som där..." Cornelis Vreeswijk tillhörde främst min föräldra- generations musik. Mamma sade att hon aldrig kunde bli trött på att höra honom, man skrattade åt hans eskapader och sjöng Hönan Agda vid festliga tillfällen. Cornelis Vreeswijk var en man som gick egna vägar, gjorde som han ville, vilket ofta renderade i skandalrubriker i tidningarna. Han var som den första punkaren inom svensk vistradition, och förnyade visan, genom att införa bluesen. Det var egentligen först mycket senare som jag själv började lyssna på Cornelis, i samband med att hans sista album, Till Fatumeh: Rapport från de osaligas ängder, släpptes 1987. Den skivan är i mitt tycke det bästa Cornelis gjort, även om den är märkt av hans trötthet, till följd av alkohol- och narkotikamissbruk. Det finns en nervös rastlöshet i dessa sånger. Men jag kommer alltid att minnas Cornelis som den musikaliska nallebjörnen i mockavästen.

Jag har alltid gillat M.A.Numminen ända sedan jag först hörde honom sjunga. Folk har skrattat åt hans säregna sätt att låta rösten skära sig och gå upp i falsett, samtidigt som brytningen på finska är medvetet överdriven, men det är som att skratta åt en clown, för under ytan och humorn ligger allvaret på lur. Liksom clownen är M.A. Numminen en häcklare av samhällets inskränkthet och ytliga konventioner. Den som inte anser det lämpligt att dricka vin på allmän plats på en gräsmatta nedanför riksdagshuset i Helsingfors är knappast en anhängare av M.A. Numminen. Och hans sätt att sjunga är inget originellt. Kanske han låter mera som ett tåg än självaste Bob Dylan? M.A. Numminen har vågat sig på det mesta under sin karriär: barnvisor, sånger på finska, svenska och tyska, techno, tango, rock, visor, jazz, politiska låtar, musikaliska översättningar av telefonkatalogen, sånger till lagtexter, filosofiska traktat till musik, trumsolon på telefonkatalog, tv-reklam osv, osv. Han har spelat med sitt undergroundband Suomen Talvisota 1939-1940 i början av sjuttiotalet, men sedan dess mest med sin trogna vapendragare Pedro Hietanen på dragspel. Och jag är inte ensam om att gilla M.A. Minns att också Per Gessle under en intervju på 80-talet uttryckte sin beundran för denna finska rock-konkare.

Den jamaicanska roots-reggaetrion Burning Spear släppte år 1975 skivan Marcus Garvey, som enligt mig är en av de bästa reggaealbumen alla tider. Skivan är tillägnad rastafarirörelsens förgrundsgestalt Marcus Garvey. Jag lyssnade på den här skivan många gånger på biblioteket i Mariehamn innan jag många år senare köpte den. Framträdande i musiken är lead-sångaren Winston Rodneys (senare synonymt med Burning Spear) spirituella röst, hans mässande, klagande sätt att sjunga, till en bakgrund av ett tätt, tungt reggaekomp. Trots det tunga kompet är soundet lätt och luftigt, mycket tack vare skön bakgrundssång och blåsarrangemang. Texterna går rakt in i hjärtat, även om hjärtat inte är svart. De bygger ofta på upprepningar, eller variationer på ett enkelt tema, t.ex. att leva rättfärdigt, att komma ihåg Marcus Garvey, och tiden som slav, den som skeppades från Afrika till västvärlden. Man får gå till Bob Marley om man vill hitta något som känns lika spirituellt inom reggaemusiken. Burning Spear har tyngd och patos på den här skivan, som även finns i dub-version, i form av Garveys Ghost (1976). Synd att jag inte längre har den i min ägo.

Min första kontakt med de tyska datarockarna Kraftwerk var i slutet av sjuttiotalet då en fotbollskompis fyllde ut en kassett jag bandat av honom med musik från skivan The Man Machine, som kom år 1978. Låten The Robots bet sig fast direkt, och den kunde ju inte annat. Att lyssna på Kraftwerk är som att stoppa in en kabel från den datorprogrammerade musikkanalen i örat och trycka på play. Obehagliga barndomsminnen från långa elektro- orgiemässor med fransmannen Jean Michel Jarre och alla epileptikers hatlåt nummer ett Popcorn med Hot Butter dyker genast upp. Hur som helst måste Kraftwerk räknas som den elektroniska rockens föregångare nummer ett. Dessa fyra män som brukade klä sig som atomfysiker på scenen med matchande slips och skjorta samt kortklippt pottfrisyr måste vara rockvärldens minst svettiga band. Hörde talas om konserter där de inte ens medverkade på scen utan lät sina färdigprogrammerade datorer sköta jobbet åt dem. På The Man Machine är det främst låtarna The Robots, The Model samt Neon Lights som utmärker sig. Det är även på dessa låtar som bandmedlemmarna bryr sig om att "sjunga" mest. Annars imponerar det genomgående kliniska soundet. Allt är syntetiskt. Kraftwerk har i sin tur inspirerat andra elektrorockare s.s. landsmännen DAF och amerikanska Devo.

Rock 80 är en samlingsplatta med både brittisk och amerikansk rockmusik som getts ut på skivbolaget CBS strax före 1980. Jag mindes skivomslaget med den tecknade rocksångaren med solglasögon och kunde på det viset spåra LP:n på nätet. Den här skivan lånade jag av min kusin någon gång runt 1980, och bandade på kassett. Skivan ger en bra bild av hur rocken och popen lät då. Det är inte punk, utan snarare new wave. Några låtar och band fastnade redan då, och dessa sticker ut även idag, t.ex. The Only Ones (Trouble in the world), Joe Jackson (I`m the man), Paul Collins Beat (Rock`N Roll Girl) och Squeeze (Another Nail in My Heart). Man kan kanske kategorisera och säga att The Only Ones fortsätter en tradition från Velvet Underground och Television till Suede. Det mörka draget finns där. De andra låtarna som jag gillade har en klar rockbas a la Nick Lowe och Rockpile, trots att Joe Jackson är mera punkig av sig. Så finns rockreggaen representerad av Police och Live Wire (som låter väldigt likt Dire Straits, speciellt på sången). Ett band som den här skivan kanske gav mig inspiration att köpa en LP med var 20/20. 20/20 är klart åt pophållet, med sköna harmonier i sången (nästan mot Electric Light Orchestra) - men jag gillar det. Skivan 20/20 var ett av mina första skivköp och troligen på grund av att jag lyssnade på Rock 80. Rock 80 är en nostalgi-LP för 80-talsnördar!

Kring decennieskiftet 1980 dök en helt ny trend upp på den främst brittiska rock/pophimlen: nämligen new romantics-vågen. Det blev en total kovändning från stökiga punkband med rakt budskap på billiga gitarrer på en sunkig pub till sofistikerade, snoffsiga syntpoppare som drömde sig bort i Londondimman eller hyllade det mondäna lyxlivet i Wiens salonger. Banden i denna romantikvåg hette Ultravox, Spandau Ballet, Duran Duran, Classix Nouveaux, Visage, Depeche Mode och Orchestral Manoeuvres in The Dark. I Sverige var det Lustans lakejer, Strasse och Nurnberg 47 (i filmen G). Den här musikstilen appellerade inte till mig. Det kändes nästan som en skymf att säga att någon var syntpoppare. Det hade ingenting att göra med syntezisern som instrument i sig, utan mera med den uttalade posörimage dessa band omgav sig med. Det var så utstuderat uppklätt att banden såg ut som skyldockor i ett lyxigare varuhus skylfönster. Det var långa luggar, sminkade läppar, trenchcoats med höga kragar, vida byxor och stora scarfar runt halsen. Så skulle det vara rökridåer på scenen och allmänt mystifierande och dekadens i texterna. Jag vet inte varför den här musikstilen uppstod. Säkert som en reaktion till punken. Alldeles som romantiken i den svenska litteraturen på 1890-talet var en reaktion på realismen 1880.

LP:n Problem med Malmöbandet Problem är en sorgligt okänd och bortglömd skiva. Den kom så tidigt som 1978. Jag hittade skivan i en låda under sängen hos min småkusin i Geta (av alla ställen) och fick låna hem och banda den. Det ångrade jag inte. Skivan måste vara en svensk punkklassiker, trots att Problems musik går mera mot rak rock på skånska, typ Wilmer X och Kal P Dal. Men texterna passar otroligt bra till den stökiga musiken. De tar ställning på ett positivt och mänskligt humoristiskt sätt: t.ex. mot arbetsnarkomani, droger, ensamhet, och för gemenskap, människovärde, kickar. Låtarran- gemangen är genomtänkta (underbara gitarrslingor och basgångar) och den breda skånskan låter charmigt och äkta. Den lila LP:n är ett levande tidsdokument som är en riktig vitamininjektion att lyssna på även idag.

LP:n Genom ljuva livet med Eldkvarn kom år 1981, i en tid då det kändes som om Eldkvarn, som ursprungligen kom från Norrköping, kunde göra precis vad de ville. Det var långt långt innan bandledaren Plura Jonsson började göra matprogram i TV och skriva svarta bloggar om flydda tider. Det var många som gillade den här LP:n, som jag lånade och bandade på kassett. Tidningarna skrev uppmuntrande recensioner om finurliga textslingor och träffsäkra skildringar av kärleken och livet. Optimismen märks i låtarna, som är snabba och poppiga, trots att Plura genomgående röstar för moll istället för dur, när han gör en låt. Det handlar mycket om kärlek och en slags känsla av omnipotens, av att kunna äga världen, i låtarna. Kvinnor står beredda och avklaras på löpande band av de grabbiga pojkarna, i samma takt som den ångdrivna kvarnen, som gett namn till bandet, brann upp i Stockholms centrum på 1800-talet. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med Eldkvarn, och jag vet inte vad det beror på. Jag var aldrig någon företagsam Don Juan på den tiden då Plura och gänget var pojkar, pojkar, pojkar. Jag var mera av en ensamvarg. Så hörde jag också talas om hur drygt Plura betedde sig när han kom till Åländsk musikfestival och spelade på 80-talet, vilket kanske även färgat min bild av bandet. Kanske beror allt på det åländska Stockholmskomplexet bara? Jag har ändå tre favoriter på skivan. De är: Tequila nattåg, Djungel och Stockholms stjärnor. Favoriter därför att de här låtarna är mera allmängiltiga än de övriga.

Att göra själv, spela i band, sjunga, var en av grundpelarna i punken och i den svenska proggen. Det här kan man ställa i kontrast till all musikskoleutbildning samt tävlande i musik, där det gäller att mera uppnå en viss nivå, och få poäng, än att njuta av och ha roligt med, i bästa fall få ut något personligt av, musik. Musik är ingen produkt som kan prostitueras för pengar, utan ett levande medium, en kommunikationskanal mellan musiker och åhörare. Musiken talar direkt till var och en av oss, och behöver ingen stor arena eller apparatur omkring sig för att nå ut. Minns att den engelska punksångerskan Siouxie Sioux i en intervju för Schlager sade att scenen gör musikern till större än vad den egentligen är, och att det är musikindustrins fel. En musiker är egentligen aldrig större än sig själv och sin musik. Därför kan jag gilla karaoken som musikform. Den ger vanliga människor en möjlighet att gå fram och sjunga för andra vanliga människor, så bra den kan. Karaoken är direkt, och behöver ingen jury, som bedömer kvaliteten i den framförda sången, typ Idols eller Eurovisionsschlagerfestivalen. Alla har roligt, det finns inget tvång. Karaoken är större i Finland än i Sverige, vad det nu kan bero på. Jag brukar nuförtiden när jag åker Viking Line ibland slå mig ned i karaokebaren för att roas av ivern och lusten att sjunga som finns där. Det kostar ingenting och man lär sig alltid någon ny sång. En gång gick jag fram och sjöng själv också, och det är mycket möjligt att jag gör det igen.