En svensk slagverkare som jag inte kan få grepp om är Per Cussion. Han förekom på en hel del skivor med band som spelade reggae, calypso eller soca på 80-talet, bl.a. Dag Vag, Aston Reimers Rivaler, Peps blodsband. Men så hade han ett eget band också, som hette Per Cussion Allstars, och som gav ut skivan Don´t stop, vilken senare kom att bli en kultskiva för hip hopen i Sverige. Men vem var Per Cussion? Vad heter han på riktigt? Vilka instrument spelade han, utom percussions? Det är frågor som jag gärna skulle vilja ha ett svar på.

De två finska band jag kände till, utom Hurriganes, i början av 80-talet var Pelle Miljoona och Eppu Normaali. Jag visste att de var punkband, men inte att de var ganska olika musikaliskt sett. Jag minns att jag bandade låten TV på en dålig kassett från radion och spelade den sedan i min kassettbandspelare våren 1980. Jag visste inte då att den energiska och aggressiva musiken var Pelle Miljoona. Det jag visste var att detta var något nytt och spännande. Pelle var allvarligare och kom från Helsingfors, Eppu var från Tammerfors och hade en barnslig lekfullhet. Jag har förstått att en viss rivalitet fortfarande finns mellan banden. Eppu spelar inte så gärna i Helsingfors. Eppu Normaali fick jag se ett par gånger på 80-talet, Pelle Miljoona först för ett år sedan, som United. Trots att jag inte förstod vad de sjöng om var sångaren i Eppu en rolig uppenbarelse, Pelle hade fortfarande, som nybliven 60-åring, urkraften kvar. Även engagemanget för en bättre värld samt ställnings- tagandet mot droger och överkommersialiserad musik lever kvar hos den gamla klassläraren. Det är lätt att bli hemmablind när man lever i ett lands musikkultur. När jag var till Berlin på klassresa med Ålands folkhögskola år 1984 träffade vi ett par tyska punks där. De sade att de kände till en hel del finska punkband, men inget svenskt.

Att det var Pugh Rogefeldt som började skriva rockmusik på svenska det har man alltid haft för sig. Så har det alltid sagts. Och nu har jag också fått det bekräftat. Läste "nördboken" Livet är en fest, om 46 år svensk rock- historia, där svenska musiker uttalar sig om rockmusik, och det framgår att Pughs genombrott år 1969 på svenska har betytt mest för de flesta. Det var han som definitivt bröt med den trend att skriva på engelska, som då rådde. Efter honom blev det häftigt och rätt med svenska texter. I den vevan som jag själv började lyssna på svensk rock så var det en självklarhet att texterna var på svenska, åtminstone för mig. Det var inget löjligt i det. Men konjunkturerna har skiftat och skiftar fortfarande. Svensk rock- och popmusik har vuxit sig stor och går som exportvara i världen, och för att slå, så måste man ju skriva på engelska, som Europe och Roxette. Men för mig är det fortfarande svenska som gäller.

1981 kom skivan Punk is not dead med det skotska Oi-punkbandet The Exploited. Jag har aldrig lyssnat på bandet, liksom jag inte alls har lyssnat på den våg av punkband som gick under benämningen Oi! Jag vet inte ens vad Oi står för, någon punkrenässans kanske. Minns att Schlager skrev att Exploited i.o.m. sin platta bara bevisade hur död punken var. Man förfasade sig även över hur något band kunde heta något så hemskt som De utnyttjade. För mig var det nog så att punken dog, brände slut på sig själv. Den var så intensiv. Pistols slutade, Sid dog, Clash mixade in en massa musikstilar i sin musik, men behöll det rebelliska uttrycket. I olika länder gick punkvågen fram, sist kom den kanske till Finland, och överallt hade den sin historia. Dead Kennedys spelade i USA, och den grejen var något annat än punken i England och så vidare. Idag går allt igen. Det finns säkert punkband idag också. Men knappast blir det så som när punken exploderade i London 1977.

Det fanns så mycket mer att se på när man åkte till Stockholm för trettio år sedan i jämförelse med nu. Olika musikstilar profilerade sig på ett helt annat sätt via kläder och attityd då. Minns hur man bongade punkare på stan t.ex., så fanns det även skinheads, rasta-typer och något som kallades mods. Modsen bar långa gröna arméjackor med engelska Union jack-flaggan på ryggen och under den gärna snitsig svart kavaj och slips. Så kunde man ha solglasögon och köra skoter med många speglar på. Allt det kom förstås från filmen Quadrophenia med The Who. Jag kände till bara ett enda svenskt "modsband", och det var Docent Död. Docenterna gjorde låten "Solglasögon" och även "Bensin i blodet". Kan tänka mig att sångaren och låtskrivaren Joppe Pihlgren ägde en vespa. Åtminstone fick han en fortsatt karriär i TV som testförare av sportbilar. Ja, vem var det nu igen som anklagade modsen för att vara snobbar?

Barnsånger och barnramsor användes rätt så flitigt i den musik som jag lyssnade på i början av 80-talet. Tänker främst på Dag Vag, där antagligen Stig Vig just hade en förkärlek för sådana texter. På deras skivor finns t.ex. Ogräsets sång av Elsa Beskow, kända barnramsor som Per i hagen och Veckan, samt barnlekar som Byttebytt. Även andra band har gjort versioner av barnsånger. KSMB fick en hit med Torbjörn Egners Rövarnas visa, Herr Marmelad gjorde sin egen Styrman Karlsson-låt av Hasse Alfredssons original, Ebba Grön gjorde om Nu tändas tusen juleljus och Peps Persson parafraserade Blinka lilla stjärna. Jag tycker att det är en styrka när rockmusiker vågar återvända till barndomens skattkammare. Det lilla barnets liv har ett egenvärde och i de nya rock- versionerna ställs detta liv ofta i kontrast till ett alltför komplicerat vuxensamhälle. Känner någon till flera texter från barnlitteraturen som blivit rocktexter?

På TV gick under 80-talets första hälft en hel del musikprogram där bra band kunde dyka upp. Minns Måndagsbörsen, Bälinge byfest och Nöjesmassakern. En gång kom modspunkarna The Jam till Sverige och gästade Måndagsbörsen. Fansen kom aldrig att synas framför kamerorna, men stod istället och spanade ned från våningen ovanför scenen någonstans. Bakom intervjumikrofonen fanns dock en svensk, trevlig helylletjej som kanske inte förstod att ett rockband av typen The Jam inte alltid är så trevliga mot journalister. Hon kom aldrig någonvart i intervjun med Paul Weller, som bestört och resignerat utbrast: Can you belive this, som en slags sammanfattning på den intervjun. Jag kände faktiskt lite sympati för intervjutjejen då. Hur kunde hon veta vem hon hade att göra med? Intervjun ligger faktiskt ute på You tube, för den som är intresserad.

Schlager var en månadstidning som skrev om den populärmusik som låg i tiden. Jag prenumererade på tidningen i början på 80-talet. Det var bl.a. musik- journalisten Håkan Lahger som låg bakom Schlager. Schlager skrev insiktsfullt, analytiskt och utan rädsla om band, konserter och skivor, både svenska och utländska. Jag lärde mig mycket av tidningen. Men man kan också rikta kritik mot den här typen av musikjournalistik. I boken "Elektriska drömmar - författare skriver om rockmusik", som gavs ut av Schlager, ges sista ordet åt Ulf Lundell, som öser galla över alla rockskribenter. Det var ju också Lundell som myntade uttrycket: "Bakom varje rockskribent döljer sig en misslyckad rockmusiker". Schlager hade inte alltid rätt. Sett så här i backspegeln minns jag t.ex. hur man högg rejält i sten den gången man recenserade en Ramoneskonsert i Sverige, och avslutade med orden att det inte var äkta musik, och att man nu skulle gå och lyssna på något som verkligen var på riktigt, nämligen en konsert med Eldkvarn. Vilken journalist skulle våga skriva så om Ramones, så här 30 år efteråt?

Pub Bastun i hamnen i Mariehamn på Åland har ett gott rykte bland musiker i Sverige och Finland. Puben är som namnet säger en gammal bastu från badhusepokens dagar i början på 1900-talet. Jag började aktivt hänga på Bastun någon gång efter att jag fyllt 16 år. Det var främst ryktena om Herr Marmelad och hans skorpors spelningar som lockade mig dit. Jag fick se bandet och även dess efterföljare Mr. Soul and his Marshmellows. De blev nästan, i likhet med Anders F. Rönnblom, stamband på Bastun. I början stod jag mest på Bastun och trynade längs väggarna, som en manlig panelhöna (panelhane?), senare kom jag själv att stå på scenen också. Puben gör skäl för namnet. Stämningen är svettig och intim. När man röjer som värst på dansgolvet får man vara försiktig så att man inte får en gitarr i ögat. Listan på band som jag spanat in på Bastun kan göras lång. Förutom dem jag tidigare nämnt någonstans minns jag speciellt: Von Lyx, Strindbergs, Giant Steppers, Spion 13, Sky High, Insekt, Hellens hårband, Managing Directors, Paul Oxleys Unit och en hel del åländska band. Får bara instämma med det finlandssvenska rockbandet Allright band, som sjöng: Hey hey my my, Pub Bastun på Åland will never die.

När jag började aktivt köpa svensk rockmusik på vinylskivor på 80-talet var det inte skivor som var producerade av de stora skivbolagen som intresserade mig, utan små, alternativa skivbolag såsom Silence, Plattlangarna, Mistlur och Amalthea. I Finland var det Love Records igen, och senare även Poko records, som stod för den nya, fräna rocken och popen. Det ingick i dessa skivbolags ideologi att bry sig om den musik och de musiker som man gav ut, istället för att tänka på att göra så mycket pengar på dem som möjligt. Att skivbolag var musikkapitalistisk politik visade många band som tog ställning textmässigt under den här tiden. Jag tänker på Sex Pistols låt EMI och Stiff Little Fingers Rough Trade. I Sverige var den stora fienden inom musikbranschen Abbas producent Stikkan Andersson, som styrde och ställde med sitt skivbolag Polar. Han fick också ofta på nöten av de radikala musikerna. Jag tänkte aldrig så mycket på varifrån skivan som jag köpte kom när jag gick till affären, men det råkade sig så bara att min musiksmak sammanföll med den musik som producerades på de små, oberoende skivbolagen. På en LP som heter Sveriges största singel samlades en del av dessa tidiga indie-artister. Skivan producerades av Mistlur.