Jag har aldrig lyssnat så mycket på hårdrock så att jag kan säga vad det är. Jag vet inte om Thin Lizzy räknas till den genren. Isåfall till det lättare gardet. Phil Lynott var basist och förgrundsfigur i Thin Lizzy. Han myntade uttycket "Rock är krig", och syftade då på vad som händer på scenen, energin, utlevelsen. 1980 gjorde Phil Lynott sin första soloskiva, Solo in Soho. Vad än den är, så är den inte hårdrock. Den är lättlyssnad, behaglig, melodiös pop nästan. King´s call handlar om när Elvis dog, Solo in Soho handlar om livet av lögner som präglar nattlivet i detta kvarter av London, bland skummisar och fnask. Phil Lynott tar ställning, är stolt över sitt karibiska arv, gör nästan reggae av titelspåret. Han sjunger om hur svårt det är att vara svart i sin hemstad, och behandlar också kvinnor och alkohol (kanske lite av favoritteman?), men på ett känsligt sätt. Sista låten Talk 79 kan man se som en resumé över vad det blev av punken. Phil Lynott dog redan 1986 och står staty i sin födelsestad Dublin.

Adult orientaded rock - eller rock för vuxna, alternativt mogen rockmusik - är ett begrepp som åtminstone jag starkt förknippar med Phil Collins singel "In the air tonight" från 1981. Det var i samband med Phil Collins som jag först stötte på uttrycket. Rock har ju alltid varit ungdomens musik, så "rock för vuxna" får lätt en känsla av unken instängdhet och filttofflor i gungstolen över sig. Vem vill nu lyssna på sådan musik? Ändå anser jag att uttrycket kan användas om en viss musik. I Sverige kan ju t.ex. Bo Kaspers orkester vara ett sådant band som man börjar lyssna på sedan man definitivt lagt rockskorna på hyllan. Kanske Sting också gör rock för vuxna nuförtiden? Jag minns när jag började studera i Åbo, att många studeranden hade slutat lyssna på rockmusik, sålt sina skivor, och börjat med jazz och klassiskt istället. Jag säger inte att jag själv är oskyldig, för just då slutade också jag vara en aktiv rockare. Så satt man där på någon sits med rödvin och vitlökssmör och pratade litteratur, med akademirockarna Lloyd Cole and the Commotions i bakgrunden. Så tråkigt!

Jag är lite osäker på vilken platta med Magazine det var som jag lyssnade mest på då på stadsbiblioteket i Mariehamn på 80-talet. Jag väljer att lyssna mig igenom den fjärde LP:n från 1981: Magic, Murder and the Weather. Det som främst slår mig nu är hur pass syntbaserad bandets musik är. Det låg ju i tiden då. Texterna är svåra att uppfatta, då de är så nedmixade i bakgrunden. Kanske de inte är så betydelsefulla heller. I Naked Eye kan man uppfatta: "She`s wearing the shoes today, she`s kicking the dog in the snow." Kanske kan man ana samma behov av nonsens, som t.ex. fanns hos John Lydons (Johnny Rotten) soloprojekt PIL, även hos textförfattaren/ sångaren Hovard Devoto? Eller så vill han vara romantisk brittisk poet eller bara provokativ och posör? Experimentiell och intressant tycker jag ändå att LP:n är. Den tar upp många stilar, t.ex. reggae, cabarémusik, men är framför allt new wave. Stämsången i The Poison påminner om Specials. 

LP:n Entertainment! från 1979 är ett energiskt paket mediekritisk punk-funk. Jag slås över hur väl låtarna på detta album fastnade i minnet från då när jag senast lyssnade på skivan för 30 år sedan. Låtarna är korta, energiska, med en drivande funkig bas och trum-sektion i bakgrunden och med distortande gitarrer som river åt olika håll. Sången ligger som en tydlig, nasal, matta på allt. Budskapet som texterna förmedlar är samhällskritiskt eller åtminstone mediekritiskt. Det handlar om hur medierna nästlar sig i vårt undermedvetna och försöker göra oss till passiva konsumenter. Jag köpte först singeln To hell with poverty innan jag lyssnade mig igenom denna LP. Där fastnade raden: "To hell with poverty, we get drunk on cheap wine". Så är det - man behöver inte konsumera lyx för att vara lycklig. Kanske var det därför jag skrev Gang of Four på ryggen på min jeansjacka?

XII sibiriska cyklar kom år 1981 och var Lars Hollmers första soloprojekt. Skivan fick bra kritik i Schlager, vilket var orsaken till att jag lyssnade på den då. När jag nu lyssnar på skivan igen märker jag att den behållit sin kraft genom åren. Skivan består av korta låtar, mestandels instrumentalt, och influenserna från rysk folkmusik är märkbara. Melodierna är originella - och fastnar lätt i minnet. Texterna i de låtar som har sådana är klart absurda. Det gillade jag då, och också nu. Lars Hollmer kan t.ex. upprepa raden "änte flöttar ja te sjöss" genom hela låten utan att det låter banalt. I vissa texter anar man ett mera socialt ställningstagande, som t.ex. i Hajar du idealfamiljen. Den låt som blivit och förblir en klassiker på skivan är nog den vemodigt vackra Boeves psalm. Kan tänka mig att den spelades på Lars begravning 2008.

I slutet av 80-talet när jag sommarjobbade på Mariehamns stads parkavdelning frågade jag min amerikanska arbetskompis om det fanns band som gjorde betydelsefull musik längre. Han sade att det fanns ett, nämligen R.E.M. Han sade att de skrev politiska texter. Jag hade inte hört bandet men lade namnet bakom örat. Många år senare såg jag en TV-konsert som avslutades med låten Man on the moon. Den låten blev att ringa i mina öron, så jag köpte en skiva, där den fanns. Hade också sett Shiny happy people-videon på TV och gillat den positiva attityden i den. Det här var säkert efter grunge-vågen och Curt Cobains självmord. Det jag gillar med R.E.M. är kombinationen av tänkvärda texter till melodier som fastnar. R.E.M. har också lyckats slå igenom bland de stora massorna. Låtar som Loosing my religion hör till varje hemmatrubadur-tonårspojkes stam- reportoar nuförtiden. 

När musikvideorna kom på MTV tyckte man att det var helt otroligt att musik kunde kombineras med rörliga bilder på det viset. Effekten blev ju nästan som att se bandet live. Man måste bara titta vad bandet hittade på för att marknadsföra sin musik. U2 åkte 1982 upp till Sälen och spelade in New years day i djupsnö och med skog och fjäll i bakgrunden. Man tyckte att det var snyggt och enormt på något vis. Men det tog inte länge innan hela musikvideobranschen liksom spårade ur. Det blev en ekonomisk kapprustning utan like, och en musikvideo på MTV blev en nödvändighet för att alls räknas in bland band som lyssnades på. Man skulle ha pengar, idéer och kontakter för att vara någon man alls kunde räkna med. Ibland var det videon som försökte sälja musiken och inte tvärtom. Jag tänker till exempel på tekniken bakom Peter Gabriels låt Sledgehammer från 1986. Sett så här i backspegeln kan man lugnt säga att det var musikvideorna och MTV som kom att döda det seriösa intresset för rockmusiken.

Det som kom ut från nya vågen eller postpunk-eran i Sverige var också en massa band som textmässigt var väldigt speciella. Det var inget rakt, upproriskt och lättförståeligt budskap dessa bands texter förmedlade, utan något som kan kallas nonsens, eller galen kreativivitet. Det fungerade lite som det lilla barnet som vägrar vara vuxet, förståndigt och rationellt. Jag tyckte om de här banden och deras uttryckssätt. Det fanns en frihet i det att vägra skriva efter färdigt uppställda mallar. TT-Reuter från Lund skrev texter om grekiska gudar, Extra från Göteborg (med Anne-Lie Rydé) skrev om flickan Lola Gorgonzola, Dagens ungdom från Hudik hade picknick på en bilparkering, göteborgarna Cosmic Overdose skrev Köttbulleboys och Dom dummaste från Gamla eken slog alla rekord på dumhetens område med sina Jesu Kristi 100 krig. Jag förstår väl det här behovet av att exponera sin galenhet. Nuförtiden finns ju de sociala medierna där folk får slänga sig tokiga hur de vill i alla sina bloggar och på diskussionsforum. I början av 80-talet fanns bara den analoga kanalen, som nådde ut via ljudförstärkaren till publiken. Och jag tycker att det var roligare förr. Nu önskar bloggen god jul och gott nytt år.

Den svenska rocktrubadur, singer-song-writer, eller vad man ska kalla honom, som jag lyssnade mest på var Ola Magnell. Hans album Nya perspektiv från år 1975 blev en textmässig guldgruva för mig. Jag lärde mig i stort sett alla texter utantill. Och det var mycket text i Magnells sånger, mycket patos och ganska mycket klagande. Men han var så privat och så utlämnande, väldigt sympatisk, som en lärofader för mig. Ola Magnell från Kalmar var en skygg och smått neurotisk man, utan världens bästa självförtroende. Han har alltid levat lite utanför, aldrig slagit igenom. Och han verkar ha trivts med det. Varför ska jag få ett kulturpris? minns jag att han en gång svarade på en journalists fråga. Om Ulf Lundell var elgitarr och både Springsteen och Dylan samtidigt, så var Magnell endast Dylan, och en akustisk gitarr. Det textflöde som jag möte i Magnells låtar var utan hejd. Jag fick ofta ta ordboken till hjälp. Det var i Magnells låt Rulltrappan från LP:n Höstkänning (1977) som jag t.ex. för första gången hörde uttrycket "krossa kapitalet", som ett ställningstagande mot konsumtionshysterin. Ola Magnell kunde vara både mjuk och hård, otroligt sårbar, samtidigt som väldigt arg. Så känsliga ballader som Vällingklockan och Ungmön dansar genomsyras av naturstämningar och livsvisdom. Det var poesi som slog an på mig. Jag har aldrig sett Magnell live, trots att han spelat på Kumlinge visfestival på Åland. Kanske blir det ännu av. Man vet ju aldrig. "För när du inte längre har nån chans att vända, och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv. Det är då först då som saker börjar hända, och det är då som du kan börja skönja nya perspektiv."

En svensk slagverkare som jag inte kan få grepp om är Per Cussion. Han förekom på en hel del skivor med band som spelade reggae, calypso eller soca på 80-talet, bl.a. Dag Vag, Aston Reimers Rivaler, Peps blodsband. Men så hade han ett eget band också, som hette Per Cussion Allstars, och som gav ut skivan Don´t stop, vilken senare kom att bli en kultskiva för hip hopen i Sverige. Men vem var Per Cussion? Vad heter han på riktigt? Vilka instrument spelade han, utom percussions? Det är frågor som jag gärna skulle vilja ha ett svar på.