Elvis Costello kom fram samtidigt som punken. 1977 släppte han debutalbumet My Aim is True. Jag fick på något sätt tag på albumet via min kusin, som hängde bra med i rocksvängen. Elvis Costello var new wave direkt, före begreppet ens var uppfunnet. Det är svårt att beskriva hans musik, liksom även han själv som artist. En egensinnig, argsint, inåtvänd powerpop (innan powerpopen fanns som begrepp) kanske? Texterna är vardagliga: handlar om människor som beter sig dumt, flickvänner som sviker och relationsproblematik. Texterna känns rätt introverta, men det sätt Costello sjunger, liksom kvider fram dem, är samtidigt den största behållningen med sångerna. Costello känns avig på ett rätt sätt. När han t.ex. sjunger I`m not angry, så tycker man att det är just det han är: arg. Få har väl som Elvis Costello uppträtt som ambassadörer för musiken efter punken. Både som producent och programledare i TV har han lyft fram nya artister (bl.a. Pogues) och välkända root-musiker. Kanske man kunde utnämna Elvis Costello till den första new wave-root-musikern?

1980 kom Ulf Lundells LP Längre inåt landet där låten Stackars Jack finns med. Fem år tidigare hade Lundell skrivit romanen Jack, som blev en klassiker för en hel generation. Lundell talar till sin romanperson i Stackars Jack. Vad blev det av Jacks drömmar egentligen? Kan Jack bara gå på som vanligt, i fullt tempo med braja, bärs, booze och brudar, varvat med drömmar om en mera stadgad tillvaro med hus, fru, barn vid något lugnt ställe på landet där vattnet flyter förbi? Eller är Jack tvungen att lämna parken och skynda ikapp oss andra? Har han något viktigt att berätta oss - så här en 40 år senare? Jag tror absolut det. Vi behöver alla drömmarna, vännerna, romantiken och livsgnistan. Vi behöver den frihetstörst och den upproriskhet som Jack delade med många andra likasinnade i sin generation. Jack var, liksom Lundell alltid varit, vargen på prärien, som vägrade ställa in sig i den fålla, som samhällsetablissemanget så gärna tilldelar dig. Vargen som söker, som hungrar och törstar, efter kärlek och äventyr, gemenskap, och ett meningsfullt liv. Så jag tror, Ulf Lundell, att vi kommer att behöva Jack i framtiden också.

Många av de artister som fortfarande är aktiva i Sverige och som jag lyssnar på har någon kontakt till punken, trots att musiken de nu spelar är mera pop eller åt vishållet. Gemensamt för dem alla är att de har en grundinställning som lyfter fram de värden som punken stod för. Jag tänker t.ex. på upproret och kampen för "en bättre värld". Emil Jensen från Skåne är en känslig låtskrivare med miljöengagemang. Han lyssnade mycket på Billy Bragg och new wave-bandet The Cure. Staffan Hellstrand missade inte Sex Pistols och Clash i London när det begav sig 1977. Hellstrands texter är små engagerade berättelser om människor och vardagsmysterier, som man gärna vill drunkna i. Även Stefan Sundström har sina förankringar i punken, trots att han spelar i det närmaste visor. Han känner gänget runt före detta KSMB väl, men stod även Cornelis och Allan Edwall nära. Typiskt för dem alla tre är att energin finns där. Det är inget sentimentalt och ängsligt gitarrskole-knäppande på akustisk gitarr, utan hellre ett rått slag med hela handen över strängarna. Och de vågar göra sin egen grej och stå för det.

Progressiv rock hade en annan innebörd i England än i Sverige. När den svenska proggen var politisk medveten musik är väl det typiska för den brittiska det musikaliska experimenterandet med långa solon av olika instrument lagda på varandra samt en vurm för ett mytiskt föflutet i texterna. Låtarna var ofta långa och tekniskt avancerade. Banduppsättningen var väl tilltagen både gällande musiker och utrustning. Grupper som Supertramp, Yes, Pink Floyd, Genesis och Jethro Tull gav megakonserter. En 80-talsvariant var Mike Oldfield. Jag visste inte då jag lyssnade på Heavy Horses att det var progressiv musik. Jag visste bara att det fanns en längtan tillbaka till ett enkelt jordnära liv i LP-titeln. Det var det jag sökte hos Jethro Tull: en bekräftelse på det enkla livet, det utan lyx, status och moderniteter. Jag hittade något grön-brunbyssjigt, en jordförälskelse, något naturnära i textraderna om arbetshästarna som nu lagts åt sidan för traktorerna som tagit över. Annars domineras ju Jethro Tulls musik av frontfiguren Ian Andersons sång och flöjtspel. Jethro Tull har klara folkmusikinfluenser, men blandar upp den med rock. Kan nu idag tycka att Andersons sång påminner om Cat Stevens. Det gigantiska i den progressiva musiken monterades ned ganska så effektivt av punkrörelsen 1977, som tvärtemot det storslagna strävade efter primitiv, rå, energi, amatörism, trummor, bas, gitarr, sång - samt ett ofta samhällsengagerat budskap i texterna. Heavy Horses kom 1978.

England har en lång tradition av pubrock och det är svårt att säga vad som egentligen räknas till pubrock. Redan på sextiotalet spelade ju Beatles och liknande band på The Cavern club i Liverpools docklands, och Animals i Newcastle, Stones i London, var inte det pubrock? Det som jag närmast förknippar med pubrock är väl Dr. Feelgood, kanske Rockpile och senare Nine below zero. Man kan säga att pubrocken banade vägen för punken i England. Joe Strummers 101:ers kan kategoriseras som ett pubband, ett utpräglat liveband. Bandet föregick hans följande projekt The Clash och intensiteten finns redan där, i Strummers sång, i tempot, men det är rythm`n blues eller rockabilly. Strummer gillade 50-talsrocken. Det finns covers på Chuck Berry, Stones och Doors med. Skivan är inspelad 1975-76 och utgiven 1981. Personligen kan jag tycka att Strummers frasering påminner om Remu Aaltonens i Hurriganes. Det går snabbt, han hinner knappt andas mellan raderna - men det svänger utav bara tusan.

Anarkistgruppen Crass var någonting som jag stod ganska främmande för då på 80-talet. Jag lyssnade på albumet Penis Envy på bibban, men hade svårt att ta åt mig och gilla den aggressiva och råa tonen. Det lät ungefär som ett flöde av anarkistisk lyrik mot bakgrunden av en stenkross. När jag nu lyssnar på plattan igen, märker jag att låtarna bitit sig fast, liksom en del textrader. Jag skulle säga att denna LP handlar om äktenskapet som fängelseinstans. Främst är det väl kvinnans fångenskap i äktenskapsnormerna som beskrivs. Så får man även tolka omslaget till skivan, som föreställer en upplåsbar barbara instängd i ett hjärta. All musik som får människor att tänka till är väl bra, och det får alldeles uppenbart Crass tredje skiva från 1981. Kompromisslös och ganska svårsmält musik.

London har alltid behövt sina trender. 1980 släpptes albumet Kings of the Wild Frontier med Adam & the Ants och gatorna fylldes med fans som målade och klädde sig som insekter eller pirater, antpeople. Det var bara några år innan Boy George i Culture Club fick till en liknande hype med sin androgyna reggaegestalt i kvinnokläder. När jag nu lyssnar mig igenom Kings of the wild igen är det främst det maniska i den här musiken som slår mig. Det är dansmusik, med hårt drivet bastrumbeat och knackande med trumpinnar, som termiter i väggarna ungefär. Och så Adams maniska indiansång och körens svarsrop. Texterna handlar om "myr-familjen", allt som kan leda till identifikation för den (sex, dans, pirater, myror, indianer). Musiken känns idag lite som en blandning av Pippi i Söderhavet och Fragglarna i heavy-version ungefär. Den går inte djupt. Som mest kan man dra på munnen lite. Låtar som sticker ut är Feed me to the Lions och Los Rancheros.

Hösten 1984 studerade jag på en musiklinje på en folkhögskola på Lolland i Danmark. Jag spelade saxofon och flöjt. Vi spelade mest jazz-, blues-, samba- och soulbetonat, eftersom musikläraren själv spelade gitarr i ett jazzigt band. Jag märkte inte så mycket av den danska rocken då.  Var fanns den nutida, framåtsträvande rockmusiken? Arvet efter Kim Larsen och Gasolin var ganska massivt. Han var som någon sade: "Den som serverade smöret på medeldanskens morgonbröd". Också Gnags, Parkering forbudt och TV2 hade jag hört talas om, samt Disneyland after dark. Av svenska musiker så var Björn Afzelius stor i Danmark. Något som jag skulle nämna som typiskt dansk, även i musiken, är väl gladlynnet, gemytet. Det är inte märkligt och fel att vara glad i Danmark. Man kan undra hur dansk depprock låter? På skolan dansade man nästan ringdans till Shu-bi-dua när man ville roa sig. Jag kan tänka mig att dansk rock var mera traditionell, 60-talsbetonad, än svensk, som kunde vara mera avantgarde. Den enda artist jag upptäckte och fick med mig hem från resan var väl Trille. Hon kan hantera både glädje och sorg på ett finstämt sätt i sina sköna ballader. Men frågan kvarstår: Var fanns/ finns den nyskapande danska rockmusiken?

Vintern 1985 bodde och jobbade jag i Stockholm. Det var kallt och mycket snö. Jag levde då mera i 60/70-talsmusiken än i 80-talets, breddade min musiksmak och lyssnade mig bakåt i tiden: Lou Reed (Rock`n roll animal), David Bowie (The man who sold the world), van Morrison (Astral Weeks), Iggy Pop, Doors (Alive she cried), Georgie Fame, Simon & Garfunkel och Beatles. Jag upptäckte Tom Waits i en musiktidning på Kulturhuset och köpte skivan Blue Valentines. Det kändes som att det svenska musikklimatet hade lamslagits. Lustans Lakejer hade dansat ut sin dekadenta dans och festen var slut. Kvar av betydelse fanns endast Imperiet och Thåström som kved sin Blå himmel blues. Hemma i radion i Geta hörde jag året därpå "A pair of brown eyes" med The Pogues. En epok hade tagit slut, en annan börjat.

Jag har aldrig lyssnat så mycket på hårdrock så att jag kan säga vad det är. Jag vet inte om Thin Lizzy räknas till den genren. Isåfall till det lättare gardet. Phil Lynott var basist och förgrundsfigur i Thin Lizzy. Han myntade uttycket "Rock är krig", och syftade då på vad som händer på scenen, energin, utlevelsen. 1980 gjorde Phil Lynott sin första soloskiva, Solo in Soho. Vad än den är, så är den inte hårdrock. Den är lättlyssnad, behaglig, melodiös pop nästan. King´s call handlar om när Elvis dog, Solo in Soho handlar om livet av lögner som präglar nattlivet i detta kvarter av London, bland skummisar och fnask. Phil Lynott tar ställning, är stolt över sitt karibiska arv, gör nästan reggae av titelspåret. Han sjunger om hur svårt det är att vara svart i sin hemstad, och behandlar också kvinnor och alkohol (kanske lite av favoritteman?), men på ett känsligt sätt. Sista låten Talk 79 kan man se som en resumé över vad det blev av punken. Phil Lynott dog redan 1986 och står staty i sin födelsestad Dublin.