Jag minns att jag hade ett rock against racism-klistermärke på min gitarr när jag gick i Ålands folkhögskola 1984. Förstod inte då att RAR uppstått som ett musikaliskt ställningstagande till att Eric Clapton och David Bowie uttalat sig rasistiskt om Storbritanniens immigrationspolitik. På en konsert som RAR ordnade 1978 i London kom det 25 000 människor. Såg i morse då jag väntade på tåget att någon klistrat upp affisher med Finlands flagga ovanför varje bänk på perrongen i Esbo centrum med uppmaningen att den 6.12. på Finlands självständighetsdag komma till centrum av Helsingfors för att demonstrera mot Finlands flyktingpolitik under devisen "Stäng gränserna" och "Ett säkert Finland". Senare på dagen var alla affischerna nedrivna. Var finns den musikaliska motreaktionen mot rasism och främlingsfientlighet idag?

Den typ av dansinriktad reggae som kom att kallas dancehall blev snabbt populär på Jamaica. Dancehall-reggae framfördes av DJ:s som kunde mixa soundet, eller dubben, på ett makalöst sätt, samtidigt som de pratade fram, eller toastade, aktuella texter om dagsläget på Jamaica eller bara berömde sig själva på alla möjliga sätt. Produkten blev mestandels ganska så kul. Det fanns äldre toastmasters såsom Big Youth, som inte var lika snabb i truten som yngre kolleger, typ Yellowman. Jag köpte på mig ganska många av de här reggaediskjockeyna från Jamaica. Trenden spred sig långsamt även till Sverige, där det fanns en DJ, som kunde toasta reggae, då när det begav sig på 80-talet, nämligen Duke of Zion, alias Oledotun Adebayo, som kommit upp i Sverige från London i en raggarbil, började skriva i Schlager, grundade banden Zion Steppers och Giant Steppers, vann ett toastmästerskap i Stockholm samt fick vara förband åt The Clash på Isstadion i Stockholm 1981. Den märkligaste och roligaste skiva som jag någonsin ägt är Zion Steppers Dread inom Stockholm. Duken gästade Pub Bastun på en svettig reggaesession då jag var som mest torsk på musiken. Ingen annan än han förstod väl vad det var för "skanking" som någon åländsk reggaediggare försökte praktisera på dansgolvet då, om ens han.

När U2 gästade Sverige 1981 råkade jag se bandet i TV. De spelade låten Eleven o`clock tick tock. Måste ha tagit åt mig på något sätt för samma vår köpte jag deras första LP Boy på vår högstadieklassresa till Köpenhamn. Bandet var ännu då inte så känt att de kunde få audiens hos påven. Men Schlager berömde Bonos sång och The Edges gitarrsound, då de skrev om den nya melodiska rocken från Irland. Läste att gruppen hade ett kristet budskap i sina texter och att de med sitt namn ville visa att alla kan, om man bara vill: Du också! Säkert är väl också att U2 anspelar på en U-bahnlinje i Berlin. Gillade LP:n Boy även textmässigt. Gick och gnolade på den under vandringar längs havet i Geta. Men allt har sitt slut och så även Boy. Sålde den nämligen billigt tillsammans med många andra av mina rockskivor till en ivrig rysk musikdiggare på torget i Helsingfors förra sommaren då jag var i lite akut behov av pengar. 

I början av 80-talet kunde man se en video på MTV där svarta män talade i takt med musiken. Musiken var funkig och kom att kallas hip hop, eller rap. Det var gatans musik, som den levde i de fattigare delarna av de amerikanska storstäderna. Videon och låten jag tänker på är Grandmaster Flashs The Message. Som jag ser det blev låten stilbildande och upptakten till den rapmusik som kom att explodera i olika riktningar bara några år senare. Men den första rapvideon var sparsmakad och rakt på. Där fanns inte det sliskiga utbud av guldsmycken, flotta bilar och halvnakna kvinnor som senare kom att dominera rapmusiken. Det fanns europeiska band som visste var det hände. The Clash packade väskorna, tog med sig master blastern och åkte till New York för att kolla in vad svarta killar snackade om på bakgårdarna där, till beatet av en stereo. Resultatet kom att märkas i soundet på LP:n Combat rock och i inledningsspåret Know your rights. Straight from the ghetto!

I Sverige har kvinnor kunnat göra rockmusik på samma villkor som män under en lång tid. Idag är det inget konstigt att kvinnor lyser som stora rockstjärnor och får samma uppmärksamhet som männen. Tänk bara på Madonna och Lady Gaga. Men det finns banbrytare för jämställdheten inom musiken. När punken kom i England slog sig kvinnorna fria och bildade band. Jag tänker t.ex. på X-Ray-spex, Crass och Siouxie and the Banshees. I Sverige fanns det åtskilliga nya vågen-band där kvinnor var med, t.ex. Tant Strul, Pink Champagne, Commando M Pigg, Elegi, Lolita Pop osv. En förebild för många av banden var ändå Eva Dahlgren, som vågade göra känsliga och privata texter på egna premisser. De här banden ville inte vara objekt för männens blickar, utan fria konstnärer med uppdrag att skildra sin vardag, eller bara ha roligt, oberoende av sin könstillhörighet. Ändå tog texterna ofta avstamp i rollen av att vara kvinna, ibland kompromisslöst, som ett slag i ansiktet: "Du ser på mig som du ser på TV, kom inte närmare. Stå inte där och glo!" (Elegi). Jag lyssnade på de här banden för att de skrev bra texter och gjorde bra musik. För mig hade det ingen betydelse om de var kvinnor eller män.

Om man tänker sig Edvards Muncks berömda målning "Skriket" så får man en bra bild av hur Theatre of hates musik kan gestaltas. Jag hörde en konsert på radion med det brittiska bandet en kväll på min sovkammare i Geta, bandade den på kassett och lyssnade sedan igenom kassetten åtskilliga gånger på väg med bussen till skolan, i skolan och så vidare. Musiken var så manisk, så vemodig, så suggestiv. Det var drivande trummor, tung bas, sugande saxofon, och så Kirk Brandons skriande sång på allting. Det var som en hatisk sorgesång ungefär. Texterna var allvarliga, om hur samhället suger ut oss alla, sa Brandon i en intervju. Det passade som hand i handske med min sinnesstämning just den här tiden, när jag gick första, och sista, året i gymnasiet, och funderade på livets mening i största allmänhet. Då jag inte kunde hitta så många kompisar att dela mina civilisationskritiska tankar med försjönk jag i musiken istället, som en "Rebel without a brain, a rebel without a choise". Köpte ett par skivor med gruppen. Brandon gick vidare i Spear of destiny, som jag aldrig har lyssnat på. Tack Hatets teater!

Jag tycker att Robban Broberg gjorde sina bästa grejer som Zero. Han tog visst namnet för att nollställa sig, börja om från början, under en period av sitt liv. Humorn gick alltid som en röd tråd genom Robbans produktion. Men som Zero blev han allvarligare, tänkvärdare. Den LP:n som börjar med Vatten, stan är full av vatten, lyssnade jag mig många gånger igenom i soffgruppen på Mariehamns bibliotek på den tiden när man gick och beställde en skiva till receptionen, fick hörlurar och gick och satte sig att lyssna. Zero ställde de viktiga frågorna om livet och döden på kant, ifrågasatte och gav nya infallsvinklar, med en oöverträffbar ordekvilibristik, på ett sätt som få artister idag mäktar med, Emil Jensen kanske undantaget. Så gick han tillbaks till humorn igen. Det blev Lockrop och Målarrock och stora föreställningar runtom i Sverige och i TV. Men kanske alla i sitt liv behöver en period när de bara kan vara Zero?

I Skåne levde reggaen redan på 80-talet. Där fanns Peps Persson och hans Blodsband förstås, men även Rotpuls. Tyckte att det var roligt hur pass landsbygdsorienterad den reggaen var. Man tog, likt en annan Edvard Persson, ställning för det långsamma livet på landet mot storstadens hetsiga puls. Med den skånska myllan tryggt rotad mellan tårna drog man ned på tempot och häcklade musikkapitalismen och stadsborna, som rusade omkring utan vetskap eller kunskap om ett annat sätt att leva än i Babylons ekorrhjul. Skånepågarnas breda svenska och lugna livsattityd passade på något sätt förträffligt till den musiken. Någon som hört om reggaen fortfarande lever i Skåne?

Då punken kom -77 till England var läget detsamma som med 50-talsrocken, och Elvis och Tommy Steele - man skulle välja. Var Sex Pistols eller Clash bättre? Jag valde ingendera, utan istället ett inte så högt rankat band från Belfast i Nord-Irland: Stiff Little Fingers. Kanske var det bara tillfälligheter att jag gjorde så. Råkade slå på TV:n en kväll när jag var ensam hemma, och där var de, ett okänt band, Fingers. Fick inte reda på namnet då, men började mina efterforskningar. De slutade i Philips skivaffär vid bussplan i Mariehamn, där jag fick napp. Det var skivan Nobodys heroe. Ingen aning hur den hittat dit. Men jag tror att det är den enskilda LP som betytt mest för mig i mitt liv. Jag älskade den. Musikkritiker kanske säger att den första, Inflammable material, är bättre - den fick jag till julklapp samma jul - men jag håller på den första. Snabbt kunde jag texterna utantill: "You know there ain`t no street like home, to make you feel so all alone, plenty of folks tell you what to do, but they don´t speak the same language as you". Det handlar om vardagen i Ulster, i den krigshärjade staden Belfast och i Bangor. Tonårsrockarna The Undertones, som också kom från trakten, tyckte att Fingers inte skildrade den nord- irländska vardagen på ett realistiskt sätt, trots att de själva mest sjöng om hur de ville lägra alla tjejer de såg. För två år sedan fick jag äntligen chansen att se Fingers här i Helsingfors. Det var första gången på 20 år som de besökte Finland. Visserligen 100 kilo tyngre, men de motsvarade förväntningarna. Och att som 50-åring få slänga sig sjövild till tonerna av Alternative Ulster - det kändes på något sätt viktigt för mig.

Kurt Sunes med Berit eller KSMB var ett punkband från förorten Skärholmen i Stockholm. Har för mig att bandet innan det hette Skärholmens punkensamble. KSMB låg prisklassen under Ebba Grön om man ville boka bandet för spelning, men var minst lika intensiva, och mer humoristiska, enligt mig. Eftersom bandet kom från multietniska Skärholmen fanns förstås sydländskt blod med i bl.a. sångaren Alonzo. Första gången jag såg KSMB var på Pub Bastun i Mariehamn. Det var även första gången jag satte foten på den omtalade musikpuben. Andra gången var också på Bastun, och då hade bandet nyligen släppt sin mest helgjutna LP Rika barn leka bäst, och var huvudband till brorsans band Ultimatum, som premiärspelade för åländsk publik. Minns trycket när Guld-Lars rev igång inledningslåten Sex, noll, två, så att hela huset skakade. Vad jag då inte visste var att det egentligen var trummisen Johan Johansson som stod för det mesta av textmaterialet. Men han fick endast träda fram till micken för att sjunga en lustig låt om en skuta från Halmstad. Senare grundade han Strindbergs och fick en mera framträdande roll. Och Alonzo fortsatte i Stockholms negrer.