Ibland hittar man det man söker på baksidan av en gammal kassett man bandat in någon gång långt före CD-skivornas tid och sedan bandat över. Det var nämligen det roliga med kassettbanden, att man kunde banda över dem, om man inte gillade det man hade där. Nu visste jag att jag bandat in två singlar från 70-talet någonstans: nämligen Wings Junior`s Farm/ Sally G från 1974 och JJ Cales Friday/ Don`t Cry Sister från 1979. När jag lyssnar på låtarna på internet, minns jag inte ett dyft av dem. Inte heller minns jag vem jag lånade singlarna av. Men skam den som ger sig. Bland mina kassettravar hittar jag kassetten, dold av ett dasspapper som jag skrivit ned två album med Gunder Hägg och Blå Tåget på. Av låtmaterialet som omger singlarna kan jag gissa mig till att inbandningen gjorts sådär runt 1980. Springsteens Hungry Heart spelades ju flitigt i radion då.
A-sida: The Hurricane
B-sida: The Hurricane (Version)
Georgie Fame blev mig ganska kär via LP:n 20 Beat Classics, som jag lyssnade mycket på bland annat den våren jag bodde och jobbade i Stockholm. Jag sålde tyvärr LP:n till en oförstående ägare för Digelius Music i Helsingfors under akut penningbrist, och skulle gärna köpa tillbaka den igen om jag hittade den. Till dess får jag hålla till godo med denna singel från samma år, nämligen -82. På den presenterar Fame en egen låt, som möjligen handlar om samma boxare som Dylan gjorde en låt om, nämligen Rubin Carter, som satt oskyldigt inburad i nitton år för tre mord. Eller så är det en känd gambler det handlar om. Som vanligt spelar Georgie Fame både med stil och finess.
När jag lyssnade som mest aktivt på ny musik i början av 80-talet var begreppet New Wave redan etablerat. Det stod för i stort sett all musik som kom efter punken 1977 och som inte var direkt punk, men nog inspirerad av den. Visserligen fanns det då också musikgenrer som hade en bättre benämning, såsom reggae, ska eller rockabilly, men all övrig pop eller tillochmed rock, som inte lät traditionell blues, progg eller femtiotal, kunde definieras som New Wave eller nya vågen. Gemensamt för dessa band var väl att de sökte sitt eget personliga uttryck, istället för att falla direkt tillbaka på rötterna. Det märktes såväl i musiken som i uttrycket i övrigt. I Sverige fanns det en hel drös nya vågen-band, och jag kände väl till de flesta. Det var Commando M Pigg, Ståålfågel, Cosmic Overdose, Elegi, Brända Barn, Diestict, Lolita Pop och så vidare. I England var det bland andra Echo and The Bunnymen, Cure, Theatre Of Hate, Magazine, Adam and The Ants. I USA kanske Blondie och Talking Heads. Det är oklart om man kan benämna alla syntband som kom fram vid den här tiden New Wave. De hittade sin egen definition i New Romantics. Så skulle jag kalla t.ex. Lustans lakejer i Sverige mera för nyromantiker eller syntpopare än New Wave. Men definitionerna är suddiga, och suddades ut alltmer allteftersom 80-talet gick mot sitt slut.
A-sida: Under alla broar
B-sida: Kan de va` fel på systemet?
Kenta, känd från filmerna Dom kallar oss mods och Ett anständigt liv, av Stefan Jarl, och legedarisk Hammarbysupporter, var en av dem som åkte jumbojet i Cornelis sång Sist jag åkte jumbojet. Och det var som i Tio små negerdockor, till slut var det inte så många kvar i livet. Här är han i alla fall med en singel från 1981. Under alla broar andas en frihet man inte har tillgång till när man knegar på i ekorrhjulet. Kenta har en bädd av grus under alla broar. Samma är det med baksidans låt: "Då går vi åt samma håll/ Vi har inte en annan roll/ Arbete och fritid hör ihop." Det är så långt det bara går att komma från det arbete jag själv har. Kanske därför det känns så tungt ibland. Kan det vara något fel på systemet?
För alla som brukar se på Solsidan i TV är seriens skapare Felix Herngren (alias Alex i serien) bekant. Inte så många vet eller minns kanske att Felix brorsa Måns Herngren hade ett TV-program med mycket musik och spex 1985 i TV. Programmet hette Tutti Frutti. Jag minns tyvärr ingenting av musiken som spelades där. Det lär mest ha varit aktuella musikvideor, men jag minns Måns frisyr, samt hans robotdans som han alltid inledde programmet med. Så minns jag också, av någon outgrundlig anledning, att han försökte förklara bokstaven H. Jag tyckte att Tutti Frutti var ett kul program, mycket roligare än Cia Bergs (från popgruppen Ubangi) Baggen, som jag inte heller minns någon musik ifrån. Den som vill spana in den fyrtio år gamla TV-underhållningen kan kolla några klipp som ligger på Youtube. Synd att det inte finns utrymme för sådana här program i dagens TV.
A-sida: The Nej tack-jump
B-sida: Terrafirmafesten
The Nej tack-jump är Povel Ramels personliga bidrag till och inlägg i den omröstning om utbyggnaden av kärnkraften som ordnades i Sverige i mars 1980. I och med att man köpte singeln, så stödde man linje 3, dvs den sida som röstade för ett totalstopp mot utbyggnaden av kärnkraft. Jag har aldrig hört Povel Ramel så politisk förut, trots att han behåller sin galet roliga stil. I The Nej tack-jump räknar han upp en otalig mängd av -kraft och kärn- och publiken skriker ja eller nej, beroende på om de gillar det eller ej. Det är bara vid kombinationen kärnkraft, alternativt atomkraft, som svaret blir nej. Jag minns det där gula märket med den röda solen som folk som var kärnkraftsmotståndare bar då i början av åttiotalet. Bakom oviljan mot kärnkraft låg Harrisburgolyckan 1979 i färskt minne. Jag minns att jag själv var inne på samma linje som Povel Ramel.
Danska nätter är ett dubbelalbum från 1982 som spelats in live på olika ställen i Danmark. När jag studerade musik en höst på Lollands höjskole fick jag höra att Afzelius är mera känd än Wiehe i Danmark Och Björn Afzelius verkar gilla Danmark. I början av albumet saknar jag pärlor. Men sen kommer den: Flickan från landet i norr, en underbar version av Dylans Spanish Boots Of Spanish Leather. En kungens man är också en stark låt, där Afzelius`sociala patos kommer till sin rätt. Mamita är en låt till Chile, och påminner starkt om Juanita, som kommer på sista skivan. Tyngden på Danska nätter ligger sex åttondelar in. Här kommer den skolkritiska Klasslåt följd av den gamla Hoola bandoola-klassikern LTO-tango. På den sistnämnda låter Björn som Dylan. Överraskande på slutet var soullåten Stand By Me, som görs övertygande, så man vill sjunga med. Til syvende og sidst så kunde jag i de danska nätterna känna fläktarna av en tid då man tyckte att solidaritet var viktigt. Kanske de fläktarna påverkade hur jag röstade i dagens åländska lagtingsval?
A-sida: Spådd i handen
B-sida: Kroppens puls
Stockholmsbandet The Rude Kids var det första svenska punkbandet att släppa en platta på ett etablerat skivbolag. Det strider ju förstås emot punkens grundidé, men det är svårt att tro att detta band ligger bakom klassikern "Raggare is a bunch of motherfuckers", som jag minns man hörde talas om då det begav sig. I och för sig har jag väl knappast hört bandet förut heller. Men när jag spelar denna singel från 1982, så blir jag förstås besviken. Musikaliskt ligger den någonstans mellan Noice och Gyllene tider, men textmässigt betydligt sämre ändå. Och synten följer varje ackord som en haj fartyget. Om det är punk, så är det närmare Stranglers än Pistols. Man kan absolut inte ta detta på allvar. "Bomschickaboom kroppens puls", är musik för fjortonåringar. Men jag minns att det fanns de där punkarna som alltid hängde i Gallerian. Kanske var The Rude Kids någon av dem?
Vad gjorde jag kl 21.00 den 9.3.1981? Jo, jag vet. Jag var i min säng på mitt rum i Geta och lyssnade på radion. Där sändes en konsert med Göteborgspunkarna Slobobans undergång och Attentat. Det var levande musik från ungdomsredaktionen i Göteborg. Jag vet inte om jag bandade konserten på kassett, i så fall är den kassetten borttappad. Men konstigt nog minns jag låtarna, och kanske till och med lite av mellansnacket. Slobobans spelade bland annat En bomb på 5:ans torg samt en låt som handlade om ett barn som var ute på stan och gjorde slut på pengar som föräldrarna kastade åt honom. "Mamma var e du nånstans/ pappa var e du nånstans/ jag behöver dig så jävla väl/ var e du nånstans ikväll?" Attentat spelade bl.a. Non smoking generation. Jag vet inte varifrån jag fått mitt detaljminne för musik, men säkert är att dessa intressanta konserter som sändes ofta i radion på den här tiden hjälpt upp det väldigt mycket.
A-sida: Fortress Around Your Heart
B-sida: Shadows In The Rain
Sting har alltid något angeläget att komma med. Även fastän han kan låta som en lite tråkig och förutsägbar adult oriented rockare, så gör han musik som ligger nära hjärtat. På den här singeln från 1985 vandrar han på sidan A omkring i välkända landskap, men det är något som inte är som det ska. Om man bygger en alltför stark fästning runt något är det risk att man utestänger något vitalt. Hur river man de murar som man själv byggt upp? B-sidans låt är antitesen. "Woke up in my clothes again this morning/ Don`t know exactly where I am." Här sköljer den totala friheten över en som en kall våg. Frågan är sedan vad som är bäst: trygghet eller frihet. Shadows In The Rain är för övrigt en gammal Police-låt.