I slutet av sommaren cyklade jag iväg till Kvarnbo i Saltvik för att titta på en bra konstutställning. I mitt huvud spelade som vanligt den inre jukeboxen, och någonstans vid Hagaslätten var det Linnéa av Evert Taube som hade fastnat på skivtallriken. Konstigt nog hittade jag på samma resa boken Evert Taube - Poet, Musikant, Artist av Georg Svensson från 1976 på ett garageloppis.

Evert Taube är den svenska nationaltrubadur man är uppvuxen med. Vi sjöng hans sånger i skolan när jag var barn. Denna vissångare, född 1890 i Göteborg och med ön Vinga som sin barnkammare, var en levnadsglad äventyrare med många strängar på sin luta. Han ville först bli konstnär, sedan författare. Att uppträda med sina visor var egentligen inte vad han ville bli ihågkommen för. Men så blev det ändå. Han blev känd som den svenska vissångare, som öppnade dörrarna på glänt mot världen: såväl Argentina och Provence, som Stockholm och Göteborg. 

Taube var tidlöst klassisk och opolitisk i sina sånger. Hans tidiga och starka ställningstagande för miljöfrågor har fått nutida artister såsom Stefan Sundström att intressera sig för honom. För liksom Bellman och Cornelis Vreeswijk så är Evert Taube alltid värd att återupptäckas. 

A-sida: Djuren har fått ungar

B-sida: Vårvisa till Sara

Sven-Bertil var för alltid dömd att sjunga sin pappas sånger, men här är en singel från 1985 där Sven-Bertil själv står som upphovsman till Djuren har fått ungar. Och överraskad blev jag. Jag hade förväntat mig något avslaget i Fritjof och Carmencita-stil, så kommer den ultimata vårlåten. Från första takt känner jag igen arrangemanget, jag har hört det förr. Det är mera pop än schlager, nästan likt Boeves psalm av Lars Hollmer. Det må ju också sägas att bakom det hela ligger ingen mindre än Björn J:son Lindh. Djuren har fått ungar är en sång full av pånyttfödsel och optimism. Den leder fram till den sommar där du och jag vandrar under himlens blåa tak. Sven-Bertil sjunger här med en myndighet som passar utmärkt till det lätta arrangemanget, som går i fransk chansonstil. Det är tur att Vårvisa till Sara är instrumental, för den hade aldrig kunnat mäta sig med sidan A.

Det har gått ett år sedan min fru Annu dog i cancer. Den här dagen vill jag minnas alla band och artister på den här bloggen som vi såg. De är: Eppu Normaali, Pelle Miljoona, MA Numminen, Per Gessle, Emil Jensen, Staffan Hellstrand, KSMB, Ismo Alanko, 22 Pistepirkko, Piirpauke, Värttinä, Neil Young, Stiff Little Fingers, Tuomari Nurmio, Kauko Röyhkä, Kari Peitsamo, Tomas DiLeva, Kuttens Bluesband, Ile Kallio, Hemoglobin, Kuusamo och Nordman.

A-sida: Saeta

B-sida: Vegas

Nicos singel från 1981 tar en tillbaka till en tid när allt var så mycket enklare och klarare. Hon sjunger som en mörk gudinna från en källare någonstans i Lou Reeds sjuttiotals-Berlin, när öst var öst och väst var väst. Med sin mörka stämma berättar hon en historia som inte finns tillgänglig på sociala medier, utan endast i en skivaffär. Man lyssnar gärna till Nicos stämningar, för de känns äkta. Det är rock i grunden, men soundet är något alldeles eget. Och allt ska ut, utan krusiduller, eller filter. Sådan här musik är det lätt att gilla.

Jag vill be alla läsare av Musaploki om ursäkt. Det har varit problem med sidan en längre tid. Allt beror på att webnode håller på och uppdaterar sina funktioner, något alla användare av denna webtjänst måste lida för. Jag bjuder därför på lite höstäppel som tröst, och tipsar om den nya Kaurismäki-filmen Höstlöv som faller. Ska själv gå och se den när tid ges. Kaurismäki brukar ju ha bra musik med, bl.a. i form av Sleepy Sleepers, Joe Strummer eller Melrose. Så håll ut medan de i cyberspace pysslar med sitt, och minns Bob Marleys ord: "If you know what life is worth/ You will look for yours on earth." 

A-sida: Hey, Hey, My, My

B-sida: Korståg

The Bunch är återföreningen av Sundsvallsbandet Brända Barn under ett nytt namn. Med sig på sax har de fått Mats Gunnarsson. The Bunch låter precis som Brända Barn, desperat och mörkt. Covern på Neil Youngs klassiker är tyngre än originalet. Och för att visa att man verkligen menar allvar sjunger man: "Hey, hey, my, my, somrarna är så korta/ flugorna hinner knappt äta skiten/ innan den fryser/ och blir till sten." Sången är väl inte direkt att leka med. Citat från den fanns med bland Kurt Cobains sista anteckningar. Singeln är från 1984.

Ibland tycker rockjournalister om att göra sig lustiga över att musiker eller deras publik håller fast vid den musik som de alltid spelat eller lyssnat på. Det är liksom att journalisten jämför musik med skåpmat, som alltid måste vara färsk för att vara smaklig. Egentligen så handlar musik om så mycket mera än det. Det handlar om ett unikt beat, sound eller kanske ställningstagande. Att vara så inne i musiken att man ser den från insidan. Det är som att journalisten säger t.ex. åt en som gillar honung, att den borde äta äppelsylt istället. Det är allmänt känt att kärleken till en viss typ av musik grundas redan i 15-20-årsåldern, och att man tenderar att hålla fast vid den livet ut. Till den musiken är det kopplat så mycket upplevelser och minnen att den inte går att uppdatera, som när man köper ett par nya stövlar. Journalister som anser att de beskriver ett kulturellt fenomen har svårt att förstå att det inte är skrattretande att gilla sin favoritmusik.

A-sida: Icecream To God

B-sida:

Det är första gången jag hör detta svenska band med det underliga namnet, som jag hörde talas om på 80-talet. Den första sidan låter som något från en LP med Siouxie & The Banshees spelad på 45 varv under vatten. Den andra sidan som är utan namn är en musikalisk odyssé, som låter som tagen ur en workshop för utvecklare av dataspel. Det är på gränsen för att gå under benämningen nya vågen-musik. Snarare är det ett soundtrack. Bandet lyckas åtminstone utmärkt i att framstå som udda och underliga. Konstigt att man betalar ett så högt pris för deras singlar. Singeln är från -81.

Punken föddes för drygt fyrtio år sedan, och trots att det kanske aldrig var meningen att det skulle skrivas om den i historieböckerna, så lever punken fortfarande på vissa internetforum. Av dessa vill jag lyfta fram några som jag tycker är bra. Först vill jag passa på och nämna den förträffliga dokumentären om eldsjälen Tompa Eken och musikhuset Ultra i Handen, som finns på SvT Play. Den träffar nerven på vad punken stod för, då den växte fram i Sverige. Några roliga och informativa sidor för den som intresserar sig för punk är brittiska PunKnstuff på X (tidigare Twitter), Punktjafs (bra information om svenska punkband) och Punk in Finland (tyvärr mest på finska). Det finns säkert mera, men det här är vad jag själv brukar följa.

A-sida: Heter Diktonius/ Stjärnfångerska

B-sida: Vak upp Goya/ Tretton källors vatten

Jag skrev min prograduavhandling om Elmer Diktonius tre sista diktsamlingar. Därefter hörde jag att någon tonsatt Jaguaren från skaldens första diktsamling, Min dikt (1921). Det var Diktoniusvännen Magnus Nilsson och året var 1976. Därefter tonsätter han dessa dikter från Diktonius mera revolutionära period och ger ut på singel 1981. Nilsson tar sig friheter att operera fritt i den finlandssvenske modernistens diktskatt. Första låten är ett hopkok av fragment och dikter från Stenkol (1927) och Stark men mörk (1930), Stjärnfångerska som handlar om Edith Södergran har ett tillägg, som jag inte vet varifrån det är taget. Slutligen kan sägas att Tretton källors vatten finns i den postuma diktsamlingen Ringar i stubben, som Diktonius själv ville att skulle heta Ringar i gubben. Den berättar mer om skaldens personlighet än de tidigare dikterna gör.