"So the kids can afford it" minns jag att det stod på någon artists skiva som jag köpte på 80-talet. Det var ett uttalat ställningstagande för att man inte ska betala för mycket för en skiva, inte är ute efter att sko sig för mycket på kunderna, som ofta är musikälskande ungdomar utan större mängd pengar att spendera. Idag verkar många artister tänka helt tvärtom: Vill du vara med i klubben, så får du också lov att betala för det. Det har väckt en del befogad debatt att Coldplay inför sina två Helsingforskonserter nästa år lägger ut sina biljetter med så kallad dynamisk prissättning. Det betyder att ju populärare biljetterna är, desto mer får du punga ut för dem. Har hört talas om skräcksummor på över 400 euro på dessa biljetter. Jag har själv stött på denna prissättning på Sverigebåtarna, när biljetten under sommaren kan bli tre gånger dyrare. Det ironiska är att det är bandet självt som velat ha denna prissättning, med det resultatet att du ska ha mycket kosing (alternativt rika föräldrar) om du vill se bandet live. Jo, har hört att Coldplay tänker väldigt miljömedvetet, och man kan ju hoppas att de donerar hälften av vad de hovar in till miljön, men vore det inte klokare att sprida sitt miljöbudskap från scenen istället, och låta så många som möjligt lyssna till det? Med risk för att bli nostalgisk så saknar man verkligen de tiderna när artister lade "Don`t pay more than 4£" på sina LP:s eller "LP till singelpris". Joe Strummer lär ju till och med ha hjälpt fans att planka in på Clashs konserter, liksom han själv plankade in på Ramones i London 1976. Att hajpa sina konserter på det här sättet är verkligen kallt spel av Coldplay.

A-sida: C.C. Shooter/ Hard Rider

B-sida: Harley Davidson Blues/ You Lied

Veckans singel är den här gången en EP innehållande fyra låtar spelade på 33 varv. Det är frågan om ett av de mest minnesvärda banden från den legendariska Woodstock-konserten 1969. Det kan ju vara intressant att veta vad Canned Heat gjorde 1984. Det som presenteras på skivan låter ganska in-the-middle-of-the-road sydstats bluesrock. I sina bästa stunder kan någon låt, där det inte blir alltför segt utdraget, föra tankarna till Creedence eller The Band, men lekfullheten från Going Up The Country, som nästan kunde vara ett soundtrack för de galna hippiesarna i Woodstock, finns här inte mera. Det stampar ganska mycket på stället, och lutar åt hårdrock, trots munspelet i You Lied. Nej, om man vill minnas Canned Heat från sina bästa dagar ska man nog cykla ned till den närmaste badstranden, medan det ännu är sommarvarmt i vattnet: "Jump in the water/ Stay drunk all the time".

Häromdagen när det var loppisdag i Geta tog jag min cykel och begav mig ut på jakt efter 80-talsvinyler. Jag tänkte att sådana brukar det ju alltid finnas på loppisar, så varför också inte bland de sju ställen som för dagen ställde ut föremål. Det som säljs på loppis speglar ju också den musiksmak som råder på ett visst ställe en viss tid. Det må sägas att jag inte var vidare hoppfull om att hitta annat än någon gammal stenkaka och dansbandsmusik. Men ett ställe överraskade mig så mycket att det blev att plocka fram anteckningshäftet och skriva upp. Det mesta var faktiskt maxisinglar från den senare halvan av 80-talet, bara en liten del föll under den kategori jag skriver om här på min blogg och inget var jag benägen att köpa. Artisterna är som följer: Westworld, Bros, Danny Brainwaith, Fuzzbox, What, Steve Winwood, Chic, Julia Migones Johnson, Christer Sjögren, Bruce Hornsby, The Range, Rick Springfield, Modern Dance (samlingsalbum från 82), Double, Pointer Sisters, Ankie Bagger, Danska VM-holdet, Cyndee Peters, Animotion, Schytts, Elvira, France Hall, Mats Bladz, Vikingarna, Fairground Attraction, Sydney Youngblood, Torkel Selin, Jennifer Rush, The Other Ones, Visitors, Kevin Page, The B52`s, Robbie Neville, Patti Austin, Stephen Tin Tin Duffy, Carola, Maxi Priest samt Björn Afzelius & Globetrotters.

A-sida: Cool Off/ Cool Down

B-sida: Forward Up/ Version

Junior Brown sjunger på s. A inte om situationen på Jamaika, utan snarare är det en brittisk "sister" som ska ta det lugnare. Han orkar helt enkelt inte med hennes tempo. Till sin hjälp får han också Papa Stone, som toastar om en kvinna som flänger omkring på stan. Oklart om de sjunger om samma tjej, men klart är väl att rasta föredrar en partner som är naturlig, för att inte säga foglig. Jag har inte hört att någon manlig reggaeartist skulle ha positiva åsikter om en kvinna, som är för Babylon-tillvänd. Forward Up handlar om hur man rent tekniskt ska inta sin chalice pipe. Maxisingeln utkom 1981.

En kall och regnig sommar inspirerade mig att konstruera ett kryss, som man kan lösa genom att läsa min blogg. För att öppna krysset krävs att man skriver i lösenordet: musaploki. Mycket nöje, och hoppas att det inte är för svårt.

mycrosswordmaker.com/1226727/Musaplokikrysset

A-sida: Heart Made Of Stone

B-sida: Heart Made Of Dub

The Viceroys är en jamaikansk vokaltrio som här ger ut på dubkungarna Sly & Robbies eget bolag Taxi. Året är 1980. När det är frågan om dub, så blir det mycket lekfullt experimenterande med trummor och bas samt diverse mix up-effekter på s. B. Och det gillar jag verkligen. Låtmaterialet är den ursrungliga Heart Made Of Stone, en vemodig sång om en flickvän som nyligen lämnat. Budskapet är "Heart made of stone/ you should have let me go." Det låter lite Black Uhuru och Michael Rose på sången. Det hela känns väldigt äkta och övertygande. 

Nu i sommar när jag var in till stan och hade ärenden till Music Shop råkade jag fråga om det fanns någon elgitarr till salu. Min gamla Fender-kopia har hängt med bra, men det var ändå aktuellt att levla upp nivån med en hundring eller så. Och ned från väggen plockades en nästan splitterny Epiphone Les Pauls Studio LT Heritage Cherry Sunburst. Jag provspelade och gitarren var skön. Inga problem heller med att få gitarren på avbetalning. Så jag slog till, och gick från Fender till Gibson, från Keith Richards till Bob Marley. Den nya skönheten glänste när jag bar ut den till bilen. Inga repor hade den, så jag punkade till den lite. Och vad är då gitarren värd, som de brukar fråga i antikrundan. Ja, den hör till de billigaste som duger för musikinstitutets elever att spela på, och ruinerade definitivt inte min sommarkassa.

A-sida: 10 notes on a summer`s day

B-sida: Instrumental mix

Det är osäkert för mig huruvida Crass var ett musikband eller ett anarkisyndikat. Jag har bara hört LP:n Penis Envy (1981) förut och på den lät de som ett band. Men på den här maxisingeln är det fråga om anteckningar, betraktelser, över vad som kunde vara livet, och i Crass fall ett liv anfrätt av ett destruktivt samhälle, framförda till en ljudvägg, som går från skärande dissonanser till plötsligt uppdykande vackrare, stillsamma, passager. Oklart är vad Crass prioriterar, texterna eller musiken? Ur musikalisk synvinkel är det tämligen svårsmält, knappast njutbart, möjligen oroväckande. Men för att göra bandet rättvisa så ska väl Crass ses som en helhet, där musik och text samspelar. I jämförelse med det jag hört förr så var denna singel, utgiven 1985, högst antagligen inte något jag skulle spela igen, för att försöka luska ut vad texterna egentligen vill säga.

De flesta som sysslar med populärmusik idag har någon personlig relation till Elvis Presley. Kungen av rock n`roll som han kallas kom att bli den som huvudsakligen bidrog till att rocken skapades i USA i slutet av femtiotalet. Min mamma hade en Elvis-skiva, och pratade ibland om Elvis. Själv lyssnade jag på skivan som barn och minns att jag såg Elvis TV-show från Hawaii, i en sändning som gick ut över hela världen, 1973, fyra år innan hans död. Det finns Elvis-kopior, också på Åland, och det skrivs vetenskapliga avhandlingar om Elvis. I sommar har jag läst Sven-Erik Klinkmanns doktorsavhandling Elvis - den karnevalistiske kungen, från 1998. Jag har också sett Baz Luhrmanns färska film Elvis, som kom förra året.

Jag reagerar mot att beskriva ett musikaliskt fenomen ur ett vetenskapligt folkloristiskt perspektiv som Klinkmann gör. "Att läsa Elvis karnevalistiska mask" är för mig lika abstrakt som att spela fotboll utan boll. Och som alltid väger artistens egna ord lätt när det är frågan om att samla akademiska poäng. Själv uppskattar jag Elvis för hans sätt att sjunga, för hans otroliga musikalitet och hans innerlighet som han hämtade från den gospelsmusik som han var uppväxt med. Filmen Elvis är sevärd. Se den!

A-sida: Cool And Deadly

B-sida: Deadly Version

Denna maxisingel från 1983 har den jamaikanske sångaren Horace Andy spelat in tillsammans med Tad Dawkin på dennes skivbolag Tad Records. Cool And Deadly (på vilken det görs en version på sid B) är en mainstream dance hall reggae-låt. Den har ett rätt så skönt basgung och Horace Andy sjunger honungslent, men texten lämnar väl en del att önska. Det är mycket "Come rock with me baby", "dance to the beat" och "you know what I mean". Bäst blir låten när man låter basen hänga kvar och börjar dubba och experimentera runt den. Det är bra att man vågar göra det, för det ger låten en smula karaktär. Annars inte så mycket "murderer" över den här.