Den brittiska Trivial Pursuit-quizen om pop- och rockmusik har jag hållit länge på, men en mulen söndag i mitten av juni var det dags. Man bör visserligen spela sällskapsspel med sina vänner, och helst på ett bräde, med DJ och poängräknare, men jag testade för mig själv. Poäng ges bland annat för rätt artist, låttitel och hit-år, men även om man klarar av att sjunga nästa rad på låten. Låtstumparna vevas på kassett. Det är jämna delar pop och rock, både brittisk och amerikansk, från 50-talet till 90-talet. Jag tyckte speciellt popen var svår, om inte omöjlig. Roligast var det att sjunga själv, och där tog jag några trepoängare. Det är sammanlagt 99 låtar med på kassetten. Hur gick det då för mig? Jo, jag fick trettioåtta poäng. Vad är jag då mest nöjd med? Att jag visste att det var Thin Lizzy som gjorde covern på Whisky In The Jar.

A-sida: Why Do Fools Fall In Love

B-sida: Think I`m In Love

Jag blir lite överraskad när jag märker att Diana Ross gör en cover på femtiotalsklassikern Why Do Fools Fall In Love på en singel från 1981. För övrigt gjorde hon en hel LP-skiva med samma titel samma år. Jag har alltid tänkt mig Diana Ross som en discosoul-sångerska. Men å andra sidan så var hon ju med i supertrion The Supremes under hela sextio- och sjuttiotalet, som gjorde soulhittar på löpande band. Men jag tycker ändå inte att den här låten klär henne anno 1981. Då passar B-sidans spår henne bättre. Också den handlar om kärlek, så månne det var en nytändning på gång för Diana just här? Men låten är tandlös soulpopschlager av just den sorten som jag har svårt att gilla.

Stadin slangi är helsingforsslang som uppstod bland arbetarklassungdomar i Helsingfors i slutet av 1800-talet. Den kännetecknas av en finska som uppblandas med andra språk främst svenska och ryska. Sitt tidigaste uttryck fick stadin slangi i Georg Malmsténs visa Stadin kundi från 1952. Senare har många musiker gillat att uttrycka sig på stadin slangi, såsom Tuomari Nurmio, vars skiva Dumari ja Spuget bl.a. innehåller låten Skulaa Tai Delaa (Spela musik eller dö). För övrigt är hela detta album, från 2013, på stadin slangi. Att finländska musiker från huvudstadsregionen gärna blandar svenska och finska även i sin musik exemplifieras även av finlandssvenskarna Viktor Hurmio & Fetknopparnas låt Heavy från 1983. Två rockrävar som gärna slänger sig med stadin slangi i sitt prat är den gamla Hurriganes-trummisen Remu Aaltonen och Hanoi-rocks-gitarristen Andy McCoy. I Andys fall passar den släpiga slangen honom så bra att många t.o.m. ifrågasätter om han kan finska. För om det finska språket är hårt till sin karaktär, så är ord på stadin slangi mjuka, med många tj-/sj-ljud och två eller flera olika konsonanter i rad. Och nu till ett språkexempel hämtat från Malmsténs sång: "Kun rantsussa näin skiglarit ja bulit ongarit/ niin skönelle mä kaipasin/ Ja kun mä pääsit skolasta sain pitkät dongarit/ niin sinnehän mä painunkin." (När jag såg segelbåtarna och de stora ångbåtarna/ så längtade jag till sjöss/ Och när jag slutade skolan och fick långbyxor/ så åkte jag också dit). 

A-sida: The Soca Calypso Party

B-sida: The Soca Calypso Party

Maxi-singeln Soca Calypso Party från 1982 av artisten Lobo innehåller en sida med mixade låtar och en sida med låten Soca Calypso Party. Ikväll när skolungdomarna går på Schools Out stannar jag hellre hemma och lyssnar på soca calypso-partyt. Jag skulle också hellre lyssna på soca än dansa salsa nere på Sjökvarteret med skolungdomarnas föräldrar. Soca är musik från Trinidad och en förnyelse av calypson, calypso med soul. I den sprittande mixen av soca calypso party ryms kända örhängen från ön, såsom Rum and Coca Cola samt Shame And Scandal In The Family. Det här är glad musik, musik att dansa till. En solgrön övergång till sommarledigheten.

Sällan har ett ställe överraskat mig så som Pub Ettan i Mariehamn. Med tanke på att det är en liten, i det närmaste ideellt driven, pub i centrala Mariehamn, med en befolkning på lite över 10 000 personer, på ett avlägset örike, har pubens ägare Grulle ändå lockat sådana storheter inom rocken såsom Dr Feelgood, Glen Matlock, Richie Ramone och Blaze Bayley, som man inte trodde skulle rymmas på 20 kvadratmeter golvyta. Från Sverige har bland andra De lyckliga kompisarna och Johan Johansson spelat. Den sistnämnda fick mig en augustikväll för något år sedan att sätta mig i bilen från Geta. Fastän jag vände fickorna ut och in, så märkte jag att det saknades tjugo cent till inträde. På en vanlig sylta hade det varit lika med vändaomochgåhemigen, men inte på Pub Ettan. Grulle gav mig rabatt och jag fick mig en kväll av punknostalgi som jag sent ska glömma. Men nu går Pub Ettan i himlen in, för om två veckor är det lapp på luckan. Så vem ska nu flaskan befalla? Vi är torstiga alla! 

A-sida: Wonderland (Extended version)

B-sida: Wonderland/ Giant

Big Countrys musik manar fram bilder av det skotska höglandets storslagenhet. Det är inte rätlinjig rock, utan mera majestätiskt och symfoniskt med trummor som pukor och ljudbilder, där man nästan hör säckpior ovanom allting. Det är alltigenom äkta och rent, som en klar höstdag med frost i luften. Jag har för mig att man just sjunger om denna känsla av självklarhet och höghet, som man ibland kan få när problemen skingras som gråa moln på himlen, och man kan säga: det är så här jag vill leva. Big Countrys musik är balsam på såren efter en sönderslitande dag på jobbet i början av juni. Singeln är från 1984.

Jag har alltid varit lättpåverkad för rolig musik som är riktad direkt till barn. Kanske för att man varit ett barn själv och minnats musik som gjordes på sjuttiotalet, såsom Bengt Ernryds vinjett till TV-programmet Sagostunden eller musiken till Fem myror är fler än fyra elefanter, som finns utgiven på LP från 1984. Därför har jag inga problem med att lyssna på Mora Träsk från Sverige eller Fröbelin Palikat från Finland, som fungerade som föregångare när det gällde att tända ett gäng dansglada fyraåringar. Andra barnband som jag sett live är Sås & Kopp och Arne Alligator och Djungeltrumman. Jag känner också finlandssvenska duon Robin Hund samt kunde tänka mig att rock loss till Pappa Kapsyl, bara för att det är ett så bra namn. För om man dansar kan man inte vara elak.

A-sida: That Certain Smile

B-sida: The Gift (instrumental)/ Fade To Grey

Jag har aldrig riktigt fått något grepp om postpunkaren och producenten Midge Ure. Klart är att han var i ropet under en era då syntarna dominerade. När jag lyssnar på den här maxi-singeln från 1985, tycker jag det låter som heavy-syntpop på sid A, och som om Björn & Benny försökte göra industrirock på The Gift. Fade To Grey känner jag igen som Visages hit från 1980. Kan det vara Midge Ure som är upphovsmannen bakom den? Trots en del melodiska/ melankoliska klanger, så skulle jag förpassa den här musiken till något depraverat diskotek på Manhattan i mitten av 80-talet, kanske Studio 54. Åtminstone inte min "piece of cake". 

Att läsa Rolling Stones-gitarristen Keith Richards självbiografi "Life" från år 2010 är att göra en djupdykning i det som många skulle uppfatta som rock`n roll-livet personifierat. Här kommer man, genom hans egna ord, denna mytomspunna gitarrist nära, på ett sätt som tar oss bakom de gigantiska arenornas tvåtimmarskonserter med dess efterföljande adrenalinpåslag och rymningar undan hängivna fans. 

Keith föddes för åttio år sedan i sumpmarkerna utanför östra London, i Dartford, och var till skillnad mot Mick Jagger, en "bondläpp", som vantrivdes i skolan och helst av allt bara ville lära sig spela blues. Men från ambitionen att Stones skulle bli Londons bästa bluesband, så rycktes bandet obevekligen in i hela cirkusen med vad det innebär att vara populärt popband. Så var det bara att låta det rulla på. Men medan andra i bandet, Mick och Brian, ibland kom att bländas av glittret som kändisskapet förde med sig, så har Keith alltid kunna fokusera på musiken. 

I boken får man läsa om Keiths tio år långa beroende av droger (varför han missbrukade och hur han tog sig ur dem), om hans och Micks vänskap och fiendskap, hur han kämpade för att hålla samman bandet samt om hans kärlek till musiken och gitarren. Man får också en inblick i livet bakom bandet via många roliga och privata tankar. 

I början av åttiotalet gjorde ett musikmagasin upp en lista på de tio rockmusiker som de trodde stod näst i turen att dö. Keith stod högst på listan i många år. Men än så länge rullar den här stenen vidare, utan att ha samlat alltför mycket mossa. Och det ryktas om att bandet ska ut på turné igen i sommar. 

A-sida: Electric Boogie/ Electric Boogie (Long Version)

B-sida: Electric Boogie (Dub 1)/ Electric Boogie (Dub 2)/ Electric Boogie (Dub 3)

Det här är en maxi-singel med samma låt fem gånger av den forna I-Threes vokalisten Marcia Griffiths. Jag vet inte hur produktivt det är att satsa så mycket på en låt, men kanske hade producenten Bunny Wailer ett elakt finger med i spelet. Det här sammanföll med hans disco/funk-period i samband med LP:n Hook, Line & Sinker året innan, och kanske den goda rastan gillade att skruva lite extra på knapparna när han för en gång skull var inne i studion. Det må väl vara att det är många versioner om låten från början var något att hänga i julgranen, men den här är tämligen själsdöd. "It`s electric" följt av ett "boogie-woogie-woogie" tycks vara budskapet, och då hjälper det inte hur kreativa man försöker vara däremellan med syntetiska ljudeffekter. Bäst på skivan är basen som någon gång blir levande och Marcias emellanåt varma sångstämma. Singeln kom 1983.