August Strindberg sade ju om sitt skrivande: Min eld är den största i Sverige. Det känns som om Strindbergs var det band i Sverige 1984 som förvaltade arvet efter Sveriges störste författare bäst. För mitt bland storstadens höghusbetong och jäktade aktiespekulanter var man det band som sade saker rakt ut på ett sätt som pulserade av liv. Man vek inte ned sig för skivbolagen eller gav efter för musiktrender. Detta album är till exempel garanterat "Syntfritt". Det som är bra med Strindbergs är att man har ett inifrånperspektiv, som i låten Halloween, som kunde handla om dem själva. Det är balansen mellan att hitta sig själv och att inte sälja sin själ i livets maskerad. Går det riktigt illa kan det sluta med en överdos på en toalett på Norrmalmstorg. I Bla-bla-bla handlar det också om att förhandla med djävulen om sin själ. Är du beredd att pruta på dina egna målsättningar för att få en låt spelad på P3 är frågan. Det är från det här inifrån/underifrån-perspektivet man tar avstamp, och det är det som gör denna LP med Strindbergs så bra. Synd bara att man inte kan hitta liknande skivor idag, 40 år senare. Två låtar kände jag igen: Respektfulla gatan och Ingenting. I Strindbergs originalversion fick jag tillfälle att uppdatera min bild av dem. Respektfulla gatan är en gata som de i strebersamhället eftertraktar, en gata som bara söker polerad status quo, och inte att man utmanar och ifrågasätter. Ingenting sammanfattar en livsstil som är väldigt utpräglad i opersonliga storstadsmiljöer, där man vänder sig bort och inte har någonting att säga, eftersom det inte finns någonting att säga. Igen en version av jantelagen upphöjd i sin egen potens. Nej, Strindbergs behövdes då, och skulle behövas igen!

A-sida: You Can`t Get What You Want (Till You Know What You Want)

B-sida: You Can`t Get What You Want (Till You Know What You Want) (Dub Version)/ Cha Cha Loco

Det begagnade exemplar av denna maxisingel från 1984 som jag äger har en stämpel med den privata klubben Le Pigeonnier i Saint Tropez på sig. Och det är nog på en bar på den franska riverian som denna singel passar bäst. Den elektromixade musiken är lika intetsägande som titeln att "man inte kan få vad man vill innan man vet vad man vill". I och för sig har väl Joe Jackson alltid varit lite av en kameleont, men det här är långt ifrån den nya våg som han var en del av i början av decenniet. På det sista spåret Cha Cha Loco kan man väl ana lite salsa-sväng, men man kommer att tänka på Käärijäs Cha Cha Cha. Nej, det här ger verkligen en lite klaustrofobisk känsla, som rimmar illa med en fin sommarkväll i juli.

Två av mina mest eftersökta skivor, av dem som jag en gång ägt, hittade jag på min Uppsalaresa. Det är den brittiska punkgruppen UK Subs blåa vinyl Another Kind of Blues (1979) och reggaekonkaren Dennis Bovells klassiska dubbel-LP Brain Damage (1981). Den förstnämnda var en av de första LP:s jag skaffade mig på 80-talet. Att den var helblå tyckte jag var rätt så kul. Det man lär sig när man är tvungen att sälja sina skivor är att vissa saknar man väldigt. De är väldigt svåra att hitta igen. Och priset man betalar för dem är skyhögt över den spottstyver man sålde dem för. Men nu är de äntligen tillbaka i hamn. 

A-sida: Sense Of Purpose

B-sida: Sense Of Purpose (Extended version)

Third World har aldrig varit något riktigt reggaeband i den meningen att de skulle ha något att säga. På den här singeln från 1985 spelar de inte ens reggae, utan mixar upp allting till discopop som till och med skulle få isen i de rika jamaikanska turisternas kokonötsdrinkar att smälta ganska snabbt. Det här är både avslaget och sötsliskigt. Var finns känslan av mening egentligen? Jo, på det sättet man älskar sin flickvän. Men kunde det inte sägas på ett mera tilltalande sätt? Kanske klubbmusik vore en passande etikett på det här.

Det visade sig att Uppsala är en utmärkt stad om man vill handla musik på vinyl. Inom en radie på en kilometer runt Fyrisån finns tre små och välsorterade skivbutiker, nämligen Open Mind Records, Skivcentrum och Hjalmar Brantings skivbörs. I dessa butiker kan man lätt fördriva en halv dag med att bläddra sig igenom travar med vinylsinglar och -LP:s. Kundservicen är väldigt trevlig och inriktad på dig som konsument. Man får fråga så mycket som man vill, prata musik och få hjälp. Det känns som att tid inte är en bristvara här. I fredags när jag var där drevs jag av en våg, som delvis utgjordes av mina favoritartister Stiff Little Fingers, och delvis av det vänliga bemötande jag fick i butikerna. Jag hittade nämligen världens bästa skiva, Nobody`s Heroes, på Hjalmar Brantings (köpte den inte för jag har den redan), och sedan när jag stegade in på Open Minds, var det just Fingers som spelades! Min osäkerhet blåste all världens väg och jag kände mig hemma direkt. Det blev inte sämre av att butiksägaren kunde plocka fram två hett eftersökta LP:s på första försöket. Så helhetsintrycket blev att kulturvaggan Uppsala har massor att erbjuda i musikväg. Och då testade jag inte 12:ans skivor & sånt, som hade stängt.

A-sida: Good Girls Culture/ Good Girls Rap

B-sida: Good Girls.. (Instrumental)

1985 var det populärt även för jamaikanska artister att testa den nya rappen som uppstått i New York. Det här är Rita Marleys tribut till denna genre. Över ett inte alltför märkvärdigt elektroproducerat komp sjunger hon om hur snälla flickor ska bete sig (bland annat inte hänga med rastas eller bli inburade) på en engelska utan spår av den jamaikanska dialekten, och sedan kör hon rap om samma sak. Vad hon måhända vinner i modernitet förlorar hon i äkthet och själfullhet. På B-sidan hör man hur monotont soundtracket till låten är. Mera som om någon datarambo varit in och rattat på knapparna litet, än som om Sly&Robbie eller bröderna Barrett slagit sina musikaliska påsar samman. Det enda roliga var väl att skivbolaget heter samma som min katt, Mango.

För ett år sedan skrev jag om det oberoende svenska skivbolaget Comedias skivsläpp här på min blogg. När jag nu igen gör ett litet djupdyk i det senaste som de artister jag intresserar mig för har släppt på etiketten så finner jag följande: Absolut sommar 2023 är en samlingsskiva med artister som ger ut på Comedia. Gunnar Danielsson har bl.a. gjort en uppdatering av sin och Pekkaninis gamla sommarhit Som sommaren från 1984. Värt att kolla in! Thomas Di Leva släppte Winter In Paradise som singel i april. Jag såg när han spelade låten live i Gäst hos Malou i december, och den handlar om barnen som drabbas av kriget i Ukraina. En sommarsingel har han också nyligen släppt, Fri vild och stark. Gunnar Danielsson är aktiv med två singlar. Drömmarnas bord i april och Du kommer aldrig hitta nån som jag, för att fira sommarsolståndet den 21.6. Peter R. Ericson tillägnade nyligen hädangångne Yardbirds-gitarristen Jeff Beck en låt med singeln Fallen Angel i april, och för övrigt gav han ut en EP i maj för att samla vårens singlar på. Slutligen kan rapporteras att Jan Hammarlund tillsammans med Britt Ling gav ut ett album med Evert Taube-låtar på spanska under titeln Tango en Nizza. Skönt att veta att det finns ett skivbolag som strävar så långt som möjligt till oberoende i en musikvärld som allt mer uppslukas av de stora musikindustrijättarna.

A-sida: eighTies (Serious Dance Mix)

B-sida: eighTies/ eighTies (Coming Mix)

Jag firar midsommarafton med det brittiska postpunkbandet Killing Joke. Jag har inte hört så mycket av dem förut, men den här singeln (med den enda låten eighTies) är inte så pjåkig. Temat åttiotal var aktuellt då 1984 när singeln gavs ut, och omslaget på singeln ger oss en vink om att det handlar om att leva i en osäker värld uppdelad mellan de dåtida supermakterna USA och Sovjetunionen. Låten bär prägel av att apokalypsens dagar är nära och att det är skäl att leva fullt ut med fart nu, innan det tar slut. Drivet i låten är också uppskruvat, med en funk-punkig bas och sångstämmor på cockney. Ska man fundera om den här musiken alls har relevans en solig midsommaraftonsfredag som denna så är svaret ja. Med pågående protester utanför Rysslands ambassad i Mariehamn varje dag, ett Finland i NATO och en aggressiv granne i öst med stormaktsanspråk på hela östra Europa.

Den brittiska Trivial Pursuit-quizen om pop- och rockmusik har jag hållit länge på, men en mulen söndag i mitten av juni var det dags. Man bör visserligen spela sällskapsspel med sina vänner, och helst på ett bräde, med DJ och poängräknare, men jag testade för mig själv. Poäng ges bland annat för rätt artist, låttitel och hit-år, men även om man klarar av att sjunga nästa rad på låten. Låtstumparna vevas på kassett. Det är jämna delar pop och rock, både brittisk och amerikansk, från 50-talet till 90-talet. Jag tyckte speciellt popen var svår, om inte omöjlig. Roligast var det att sjunga själv, och där tog jag några trepoängare. Det är sammanlagt 99 låtar med på kassetten. Hur gick det då för mig? Jo, jag fick trettioåtta poäng. Vad är jag då mest nöjd med? Att jag visste att det var Thin Lizzy som gjorde covern på Whisky In The Jar.

A-sida: Why Do Fools Fall In Love

B-sida: Think I`m In Love

Jag blir lite överraskad när jag märker att Diana Ross gör en cover på femtiotalsklassikern Why Do Fools Fall In Love på en singel från 1981. För övrigt gjorde hon en hel LP-skiva med samma titel samma år. Jag har alltid tänkt mig Diana Ross som en discosoul-sångerska. Men å andra sidan så var hon ju med i supertrion The Supremes under hela sextio- och sjuttiotalet, som gjorde soulhittar på löpande band. Men jag tycker ändå inte att den här låten klär henne anno 1981. Då passar B-sidans spår henne bättre. Också den handlar om kärlek, så månne det var en nytändning på gång för Diana just här? Men låten är tandlös soulpopschlager av just den sorten som jag har svårt att gilla.