Det var ju inte direkt ifjol/ som morfar spela på sin fiol/ När till ådors kock och till gudingars rop/ man sökte sig allihop/ Med skjortan stärkt utav eau de cologne/ Så började alla på samma sång/ Och spelade sen hela natten lång/ Snart valsade alla i dur och i moll me/ På morfars dansbandsholme

Det behövdes varken bord eller stol/ när morfar spela på sin fiol/ Man vilade sina dansglada ben/ uppå närmsta sten/ När varje småbåt hadd kom i hamn/ så hitta man genast en varmer famn/ Man brydde sig då int om titel eller namn/ Och dansa det fick både gomma och gobbe/ På morfars dansbandskobbe

Med hartsen fick han ett idogt gnol/ när morfar spela på sin fiol/ Och mellan en snoa och en snus/ han ibland tog sig ett rus/ Och tonerna sväva i sommarnatt/ Och man hade blommor i sin hatt/ När morfars fiol ibland spela ett spratt/ Då fick han en blick av den fagraste mö/ På morfars dansbandsö

Snart ned i havet så gick vår sol/ när morfar spela på sin fiol/ Och ifrån dansen bröt alla upp/ Innan det gal en tupp/ Och det blev buskspel och kuttrasju/ och lek och smek bland de unga tu/ I ekan morfar han rodde hem nu/ med någon som sagt honom tack/ På morfars dansbandsklack

Nu är det bara göken som gol/ där morfar spela på sin fiol/ Och ön ligger öde och tyst och stum/ Och ingen dansar en tum/ Och alla båtar de seglar förbi/ för man har ett hem med en dator uti/ Och aldrig mera som förr det ska bli/ Och gudingen ropar som om den var knäpp/ Vid morfars dansbandskläpp

A-sida: Bad Life

B-sida: Question Mark

Även om fallet var djupt från Sex Pistols till den "musik" som Johnny Lydons (Rottens) följande band, Public Image Limited, kom att göra, så kunde karln fortfarande en sak: att irritera. Här gör han det i högsta grad med sin musik, två egenhändigt skrivna låtar, där man kan ana influenser av en lika irriterande person, nämligen Pistols manager Malcolm McLaren. A-sidans Bad Life låter ganska mycket som McLarens square dance på Buffalo Gals, medan Question Mark närmast kan beskivas som någon som försöker starta sin motorcykel till ackompanjemang av ett för högt mixat afrikanskt tumpiano. Det är väl det maniska som får anses vara PiLs kännetecken. När man hör Lydons sång blir man osäker på om skivan verkligen ska spelas på 45 varv. Det är helt enkelt för högt och skärande. Punkens baksmälla! 

En av de vissångare som Sverige producerat och som kanske inte fått lika stor genomslagskraft i de breda lagren som Cornelis och Fred Åkerström är Olle Adolphson. Han är väl urtypen för en trubadur, men kanske anses han lite svår som person, eller lite för akademisk, inte vet jag. Men faktum är att han skrivit och sjungit bland de bästa fredssånger som hittas i den svenska visskatten. Redan som barn lärde jag mig att sjunga med i Det gåtfulla folket, som handlade just om barnets fantasivärd, och Mitt eget land, som behandlar det på 80-talet så närvarande kärnvapenhotet. Ett stående nummer i hans repertoar är också Evert Taubes Här är den sköna sommar - med omkvädet "Det är krig och politik som har fördärvat vår jord". Jag gillar Olle Adolphsons naturnära betraktelser, och skulle gärna vilja bli informerad om vilket år det var som han spelade på torget i Mariehamn, och då vårt band Ultimatum spelade som uppvärmningsband.

A-sida: Can`t Get Enough

B-sida: Version

Johnny Clarke är väl främst känd för sina smäktande kärlekslåtar. Hemma på Jamaika var han väldigt populär för dessa på sjuttiotalet då han främst jobbade i producenten Bunny Lees stall. På denna singel från 1981 är det samma linje som gäller. Han sjunger om hur han inte kan få nog av sin älskades kärlek och av att älska henne. Det är ett sympatiskt, och lättsmält, budskap. Trots det, eller kanske på grund av, tycker jag ändå bättre om Version-sidan, då det är mera dub, och sköna basgångar, än honungslen sång.

Det händer att Stiff Little Fingers låtar kommer tillbaka till mig. Senast förra veckan gick jag på grottstigen i Geta- bergen och tänkte på Wasted Life från första LP:n Inflammable Material (1979). Låten är inte svår att spela samt har ett svåröverträffat patos vad gäller att inte göra militärtjänsten, vilket gör den till en tacksam cover för många nygrundade punkband. En sökan på internet ger mig följande intressanta information. På albumet Ratsia från 1979 spelar de finska punkarna från Pihtipuhdas (med samma namn som albumet) låten under namnet Ne ei haluu kuunnella. Året därefter är det Sandviken-punkarna H S Art som har låten med under en konsert i Sandviken. År 1995 gör det brittiska hardcore-punk-bandet English Dogs en närapå exakt kopia av låten på en EP. Därmed kan man lätt konstatera att Fingers gjort en klassiker.

www.youtube.com/watch?v=W-lC0NXPpjI

www.youtube.com/watch?v=JI4ySO7-ZPc

A-sida: The Big Bean

B-sida: Scumda

Denna maxi-singel av det brittiska bandet Pigbag gavs ut 1982. Det är instrumental musik med världsmusik- inslag blandat med modern pop och jazz. The Big Bean låter soca, calypso med steeldrums. Men det är ändå något nya vågen-aktigt över det, för det hålls samman av en ganska tajt basgång. På B-sidan är det igen de afrikanska trummorna som tar över. Igen blir det väldigt maniskt och tätt sammanhållet. Jag tycker på det stora hela skivan är väldigt intressant, det bästa jag hört med bandet, och skulle önska att mera sådan här musik gjordes idag. Skivan fungerar utmärkt som partymusik - den tåls att spelas på nytt och på nytt.

Jag tror att det var radioprogrammet Tonkraft som gjorde inspelningen med det svenska new wave-bandet Elegi på rockklubben Errols i Göteborg 1981. Hur som helst så bandade jag konserten. Tror att jag tidigare läst om Elegis konserter i Schlager. Sångerskan Marie Samuelsson menade verkligen vad hon sade till manstupparna i publiken när hon vrålade "Stå inte där och glo!" Jag gillar verkligen Elegi och ansåg dem för ett av Sveriges mest spännande band vid den här tiden. Det var suget i soundet som var spännande. Till detta bidrog både saxofonen och den maniska sången. Låtlistan är som följer: Rör vid mig, Bakom ryggen, Moderna kvadrater, Till Lillebil, Mat. Det är märkligt hur textrader som är genialt skrivna kan bita sig fast och leva kvar. Senast idag tänkte jag på raden: "Vi är inte stålgrå/ Vi är starka färger". Ett ställningstagande från Elegi.

A-sida: Sweet Music Man

B-sida: (Version) Sweet Music Gal

Jag gillar den långa dub-versionen av Sweet Music Man på B-sidan. Tycker att dub är verkligt avkopplande och originell musik som man gärna skulle ha spelande i bakgrunden på vilken dansrestaurang som helst. Man blir nästan inspirerad att uppträda som DJ och prata eller mässa något till rytmerna. När sången läggs på blir det genast mera sötsliskigt, men utan att det blir oaptitligt. "Nobody plays the music as I do", sjunger den söta musikmannen Jackie Brown, och har säkert som avsikt att leta sig in i varje flickas hjärta med det budskapet. Känns som att maxi-singeln är straight from Jamaica, och den är utgiven 1984.

Dan Tillbergs tredje album, som släpptes 1983, är en rätt så syntprogrammerad skiva. Temat är kärlek, tillit, närhet och saknad. Detta speglas genom ett barns behov i den rockiga Kluvna illusioner, liksom i covern på John Lennons Mother - Mamma, med svensk text av Mikael Wiehe. På A-sidan finns också låten Mors och fars kärlek från första LP:n 1981, och den knyter ihop barndomssäcken. På B-sidan är det mera den vuxna mannens behov som ventileras. Öppningsspåret Håll mig hårt och avslutningen Stanna kvar (med Mats Ronander på munspel) är skivans starkaste. Speciellt gillar jag Stanna kvar, som handlar om rädslan att förlora den man har som kärast. Bäst lyckas Dan Tillberg i de låtar där han behåller rockstuket, där han är rak på sak, och inte krånglar till det. Tack vare dessa pärlor blir skivan en i grunden positiv poprock från en artist som hade ett budskap att komma med.

A-sida: Nightmare

B-sida: (It`s Not Me) Talking

Jag har aldrig hört något med Liverpoolbandet A Flock OF Seagulls, bara hört deras namn nämnas. Och jag gillade bandnamnet och lade det på minnet. Så jag visste inte vad jag hade att vänta när jag lade promotionskivan på skivtallriken. Man kan väl klassa musiken som tidtypisk new wave-synt. Syntarna dominerar med ganska stora orkestrala drag på B-sidan. Någon sjunger smått försiktigt i bakgrunden. It`s Not Me Talking - jag får inte tag i något budskap, ganska alienerat. Då gillar jag stackatosoundet bättre på Nightmares, dessutom kan jag nästan höra en måsflock skrika i bakgrunden. Här handlar det om ett barns längtan efter en moders kärlek - det kan jag förstå bättre. Ändå var A Flock Of Seagulls ingen enorm positiv överraskning. Inte så originell musik som bandets namn kan antyda.