När radioprogrammet Tonkraft den 11.11.80 sände Ulf Lundell live från Göta Lejon i Stockholm (21.10.80) satt jag där hemma och bandade in konserten på en billig Philips-kassett. Nu över 40 år efteråt kan jag på bloggen Håkans pop läsa om att konserten var något alldeles unikt. Det unika var att en Ulf Lundell i högform hade ett kompband av allra bästa kaliber (Mats Ronander, Nane Kvillsäter, Lasse Lindbom, Ingemar Dunker, Niklas Strömstedt och Hasse Olsson). Ett utdrag av låtlistan är som följer: Då kommer jag och värmer dig, Jag går på promenaden, USA, Kitsch, När duellen är över, Odysseus..., Snön faller, Dags att dra, Distraherad. 

Här finns låtar som inte är kända för mig sedan förut. Bäst av dem tycker jag Kitsch är. Det täta soundet av Hasse Olssons synt, det för Lundell typiska svårmodet, det skär genom märg och ben. Man imponeras även av munspelssolot i Jag går på promenaden (det måste väl ha varit Ronander?). Det må sägas att jag vid den här tiden inte var så stort fan av Ulf Lundell, vilket förklarar att jag bandade över början på kassettens B-sida med egna låtidéer. Idag inser jag däremot hur unik konserten var. Det är svensk live-rock av högsta klass. Konserten har nyligen givits ut digitalt, under namnet Rockhead live.

A-sida: Lake District

B-sida: S:t Petersburg

Konstmusik är ett tänjbart begrepp. Man kan väl säga att det är just vad flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja skapar på maxisingeln Europa, som utkom som en promotion-skiva 1984. Det är Schejas pianospel som ligger i förgrunden här, och det rör sig på gränsen mot klassiskt, om det inte vore för synt-påläggen som susar i bakgrunden i Lake District. Det är intressant att musiken tangerar Europa. Att Sovjetunionens näststörsta stad hette Leningrad vid den här tiden, får en att undra om kompositörerna vill föra oss tillbaka till ett svunnet tsardöme, eller om man hade påkänn att staden skulle återfå sitt ursprungliga namn, efter att Sovjet fallit. Det är ändå med en extra smärta man lyssnar till den finstämda musiken idag, när Europa åter stängt murarna mellan öst och väst, sedan Rysslands invasionskrig i Ukraina, och det en gång så vårgrönskande Gorbatjovrepubliken, åter sluter sina portar runt den eviga permafrosten.

A-sida: Vi bor på landet

B-sida: Lien

Man minns Bröderna Djup som sjöng Vi bor på landet och Lien i TV från tidigt 80-tal. De var fyra gubbar utklädda som bonddrängar och spelade bl.a. på räfsa och lie. Grejen var att det här var en stolthet om att komma från landet på ett sätt som endast Peps Perssons Livet på lanned (1976) hade kommit upp i tidigare. Nu var det ännu mera uttalat. Vi bor på landet räknar upp allt som man är tvungen att skaffa sig på bondgården i bästa Old MacDonald Had a Farm-stil, inklusive att härma alla djuren. Ändå var det Lien som slog hårdast i sin version på Jailhouse Rock. Man sjöng om slåttermaskinen, som hade gjort sitt, minns jag, och högaktade lien, den kära gamla lien. Egentligen är det här tillbaka till rötterna, om man tänker sig Lidköping som Sveriges Lousiana. Queen Ida hade varit avundsjuk om hon vetat.

A-sida: Jones The Rhythm (Long Version)

B-sida: Jones The Rhythm (Edited Version)

Jag har väl aldrig riktigt fastnat för Grace Jones hårda discofunk, som säkert var helt unik elektrodansmusik på sin tid. För mycket yta och för lite själ, för min smak. Men faktum är att är det något i den här genren som jag idag kan lyssna mig igenom utan att lida alltför mycket, så är det väl Grace Jones. "Slave to the rhythm", sjunger hon. Och det är väl det man måste göra, ge sig hän, och lägga bort alla fördomar. Då kan man också: "dance to the rhythm" och "work to the rhythm", alltmedan man ser en nyfiken steglits inspektera fågelbrädet, samt ett par nötväckor kila upp och ned längs de solfärgade trädstammarna med ett solrösfrö i näbben. Allt i musikens takt.

A-sida: Against All Odds

B-sida: Making A Big Mistake

Även om Phil Collins var tråkigheten personifierad gjorde han ändå låtar som fastnade för evig tid under första halvan av 80-talet. Man minns med rysningar "In The Air Tonight", som likte ett virus tog sig in på topplistorna, och spelades tills den vittrade sönder. Låten "Against All Odds" från filmen med samma namn (1983) med raden "Now take a look at me now", äter även den sig in i lyssnarens hörselgångar, såsom den övergivna pojkvännens klagan, och uppfyller alla kriterier för den AOR (=Adult Oriented Rock) som Phil Collins blev en av de främsta företrädarna för.

A-sida: Try, Try, Try

B-sida: The Winner

Det jag gillar med många reggaeskivor är att utgivningsåret är okänt. Det hänger säkert samman med att tid enligt en rastas syn är något som inte mäts med hjälp av klockan eller kalendern. Denna 12:a av det Londonbaserade bandet Brimstone anges i någon källa cirka 1980. Minns att jag hörde bandet i en reggaedokumentär om Notting Hill-festivalen, som jag bandade på kassett på 80-talet. Då var soundet lite mer rebelliskt om jag minns rätt. Här slänger man sig väldigt "lovers rock" och lägger ut ljuva toner i en anrättning som inte så mycket stör, utan mera kuttrar som ett förälskat duvpar. Ändå anas väl kärlekens bittersötma i låttiteln Try, Try, Try. Vi måste försöka igen, när vi stöter på problem och motgångar. Jag förlorar mig i tankar när jag tittar ut på det soliga vädret utanför, och låter musiken mana fram de första krokusarna på min gård. Skön musik!

A-sida: Beast Of Burden

B-sida: Come Back, Jimmy Dean

Beast Of Burden är ursprungligen en låt av Rolling Stones från 1978. Det var väl därför som Bette Midler gjorde videon till sin cover på låten i duett med Mick Jagger. Jag minns videon väl. Det var på den tiden då en video inte behövde göra så mycket väsen av sig för att sälja. Man fick helt enkelt se Bette och Mick dansa omkring på en scen omgivna av ett hängivet publikhav. Beast Of Burden är en rak rocklåt, som får extra energi av Bette Midlers otroligt starka röst. Bette Midler är en mångsidig artist som förutom sångerska även varit aktiv som skådespelerska, komiker och filmregissör. Jag minns att hon under en Sverigeturné på åttiotalet kunde vara både rolig och fräck på scenen. Den här singeln kom 1984.

A-sida: Living In America (Club Version)

B-sida: Living In America (Rock`n Roll Version)/ Living In America (Instrumental)

Det är vanligt att stora artister får massiva hittar långt efter sin egen storhetstid och att det är dessa hittar som sedan spelas gång på gång. Men det är också typiskt att dessa sena slagdängor inte alls är lika bra som det äldre materialet. Det här var fallet med Elvis` "Suspicious Minds", Bob Marleys "Could You Be Loved" eller Joe Cockers "Up Where We Belong". Jag anser att soulkungen James Browns "Living In America" från filmen Rocky 4 (1985) är just en sådan låt. Man har ju hört låten, till lust och leda, tycks det, och det för att just raden "Living in America" är seg som ett tuggummi. På den maxisingel som jag hittat finns det tre versioner av Living In America, och det gör det intressant, eftersom man kan jämföra dem. Bäst gillar jag de avskalade versionerna på B-sidan, och då främst den instrumentala. När man slipper den nötiga sången hör man verkligen hur komplexa rytmerna bakom är. Sedan kan man gå tillbaka till de andra versionerna och gilla dem lite mera än förut.

Får man ha kul på jobbet? Det är en relevant fråga. En dag på jobbet fick jag en utmaning av min kollega Andreas. Gissa vad biologilektorn har för skivor hemma i sin skivsamling, löd den. Efter en kort redogörelse för antal skivor och när hon lyssnade aktivt, så skred vi till verket. Vi hade en halv vecka på oss. Jag dömde hunden efter håren och tänkte att musiksmaken främst skulle röra sig inom 70-talsproggen och ha en naturnära anknytning. En del av mina album var givna, andra var mera av chansningar. Så en torsdag förmiddag offentliggjorde vi listorna på lärarrummets anslagstavla. Resultatet var slående: två album hade vi gemensamt! Vem som vann? Det hela slutade oavgjort: fem-fem. Vad jag fick ut av det? Tio minuter av intensiv spänning och glädje innan listorna plockades ned igen. Men det verkar väl ändå som det är okej, att ha lite kul på jobbet.

A-sida: Ways Of The Lord

B-sida: Lords Of The Dub

Vad det gäller snösmältarmusik så står sig den här singeln med Aswad från 1981 bra. För även om det inte är det bästa jag hört med reggaegruppen från London, så är det ändå hårt slående reggae. Allt som är typiskt för Aswads sound är med på singeln: den täta mixningen, med gitarrpålägg, blås, stämmor och ekoeffekter. Det jag saknar är det raka budskapet som kännetecknade de flesta andra av bandets skivor. Jag har sett Aswad som i hög grad ett rebelliskt band, där text och musik varit lika framträdandet. Nu blir det tämligen jämntjockt, och jag kan inte skilja ut något budskap i Ways Of The Lord. Därför gillar jag väl Dub-Version på s. B bättre. Det är enklare mixat och helt enkelt roligare. Men smälter snö gör musiken ändå, och det finns en hel del att smälta så här en bit in i mars.