De flesta som sysslar med populärmusik idag har någon personlig relation till Elvis Presley. Kungen av rock n`roll som han kallas kom att bli den som huvudsakligen bidrog till att rocken skapades i USA i slutet av femtiotalet. Min mamma hade en Elvis-skiva, och pratade ibland om Elvis. Själv lyssnade jag på skivan som barn och minns att jag såg Elvis TV-show från Hawaii, i en sändning som gick ut över hela världen, 1973, fyra år innan hans död. Det finns Elvis-kopior, också på Åland, och det skrivs vetenskapliga avhandlingar om Elvis. I sommar har jag läst Sven-Erik Klinkmanns doktorsavhandling Elvis - den karnevalistiske kungen, från 1998. Jag har också sett Baz Luhrmanns färska film Elvis, som kom förra året.

Jag reagerar mot att beskriva ett musikaliskt fenomen ur ett vetenskapligt folkloristiskt perspektiv som Klinkmann gör. "Att läsa Elvis karnevalistiska mask" är för mig lika abstrakt som att spela fotboll utan boll. Och som alltid väger artistens egna ord lätt när det är frågan om att samla akademiska poäng. Själv uppskattar jag Elvis för hans sätt att sjunga, för hans otroliga musikalitet och hans innerlighet som han hämtade från den gospelsmusik som han var uppväxt med. Filmen Elvis är sevärd. Se den!

A-sida: Cool And Deadly

B-sida: Deadly Version

Denna maxisingel från 1983 har den jamaikanske sångaren Horace Andy spelat in tillsammans med Tad Dawkin på dennes skivbolag Tad Records. Cool And Deadly (på vilken det görs en version på sid B) är en mainstream dance hall reggae-låt. Den har ett rätt så skönt basgung och Horace Andy sjunger honungslent, men texten lämnar väl en del att önska. Det är mycket "Come rock with me baby", "dance to the beat" och "you know what I mean". Bäst blir låten när man låter basen hänga kvar och börjar dubba och experimentera runt den. Det är bra att man vågar göra det, för det ger låten en smula karaktär. Annars inte så mycket "murderer" över den här.

Jag köpte inte så många singlar när jag började köpa skivor i början på 80-talet. På den tiden kunde man inte köpa begagnad vinyl, så jag köpte fullprissinglar mestandels på Åhlens i Stockholm. Den första singel jag köpte var nog Antirock med Ebba Grön, jag gissar 1980. Minns att jag satt bak i bilen efter att ha kommit med färjan från Kapellskär och min reskompis förklarade för mig vad "profit" betyder. På den tiden innebar en Stockholmsresa mest ett besök på Åhlens, Buttericks och Clock samt en kokosboll, som man fick ont i magen av, på gågatan i Gamla Stan. Samlingen består mest av punk och reggae. 

A-sida: Rainy Season

B-sida: Rainy Season

Den före detta Buzzcocks- och Magazinesångaren Howard Devotos promotionsingel Rainy Season från 1983 andas lite Magazine. Syntarrangemangen och sångrösten är sig lika. Texten är fin. Flickvännen har gett sig av och sångaren klagar: "I`am on fire/ I miss the rainy season/ In this desert/ you made me create." Det känns äkta och trovärdigt. Många är de artister som efter eller under sin karriär som medlem i ett band gör försök att ge ut eget. I många fall blir det sämre än ursprunget. Men här lyckas insekten från under the floorboards kravla sig upp i ljuset och leverera ett fullt acceptabelt resultat.

August Strindberg sade ju om sitt skrivande: Min eld är den största i Sverige. Det känns som om Strindbergs var det band i Sverige 1984 som förvaltade arvet efter Sveriges störste författare bäst. För mitt bland storstadens höghusbetong och jäktade aktiespekulanter var man det band som sade saker rakt ut på ett sätt som pulserade av liv. Man vek inte ned sig för skivbolagen eller gav efter för musiktrender. Detta album är till exempel garanterat "Syntfritt". Det som är bra med Strindbergs är att man har ett inifrånperspektiv, som i låten Halloween, som kunde handla om dem själva. Det är balansen mellan att hitta sig själv och att inte sälja sin själ i livets maskerad. Går det riktigt illa kan det sluta med en överdos på en toalett på Norrmalmstorg. I Bla-bla-bla handlar det också om att förhandla med djävulen om sin själ. Är du beredd att pruta på dina egna målsättningar för att få en låt spelad på P3 är frågan. Det är från det här inifrån/underifrån-perspektivet man tar avstamp, och det är det som gör denna LP med Strindbergs så bra. Synd bara att man inte kan hitta liknande skivor idag, 40 år senare. Två låtar kände jag igen: Respektfulla gatan och Ingenting. I Strindbergs originalversion fick jag tillfälle att uppdatera min bild av dem. Respektfulla gatan är en gata som de i strebersamhället eftertraktar, en gata som bara söker polerad status quo, och inte att man utmanar och ifrågasätter. Ingenting sammanfattar en livsstil som är väldigt utpräglad i opersonliga storstadsmiljöer, där man vänder sig bort och inte har någonting att säga, eftersom det inte finns någonting att säga. Igen en version av jantelagen upphöjd i sin egen potens. Nej, Strindbergs behövdes då, och skulle behövas igen!

A-sida: You Can`t Get What You Want (Till You Know What You Want)

B-sida: You Can`t Get What You Want (Till You Know What You Want) (Dub Version)/ Cha Cha Loco

Det begagnade exemplar av denna maxisingel från 1984 som jag äger har en stämpel med den privata klubben Le Pigeonnier i Saint Tropez på sig. Och det är nog på en bar på den franska riverian som denna singel passar bäst. Den elektromixade musiken är lika intetsägande som titeln att "man inte kan få vad man vill innan man vet vad man vill". I och för sig har väl Joe Jackson alltid varit lite av en kameleont, men det här är långt ifrån den nya våg som han var en del av i början av decenniet. På det sista spåret Cha Cha Loco kan man väl ana lite salsa-sväng, men man kommer att tänka på Käärijäs Cha Cha Cha. Nej, det här ger verkligen en lite klaustrofobisk känsla, som rimmar illa med en fin sommarkväll i juli.

Två av mina mest eftersökta skivor, av dem som jag en gång ägt, hittade jag på min Uppsalaresa. Det är den brittiska punkgruppen UK Subs blåa vinyl Another Kind of Blues (1979) och reggaekonkaren Dennis Bovells klassiska dubbel-LP Brain Damage (1981). Den förstnämnda var en av de första LP:s jag skaffade mig på 80-talet. Att den var helblå tyckte jag var rätt så kul. Det man lär sig när man är tvungen att sälja sina skivor är att vissa saknar man väldigt. De är väldigt svåra att hitta igen. Och priset man betalar för dem är skyhögt över den spottstyver man sålde dem för. Men nu är de äntligen tillbaka i hamn. 

A-sida: Sense Of Purpose

B-sida: Sense Of Purpose (Extended version)

Third World har aldrig varit något riktigt reggaeband i den meningen att de skulle ha något att säga. På den här singeln från 1985 spelar de inte ens reggae, utan mixar upp allting till discopop som till och med skulle få isen i de rika jamaikanska turisternas kokonötsdrinkar att smälta ganska snabbt. Det här är både avslaget och sötsliskigt. Var finns känslan av mening egentligen? Jo, på det sättet man älskar sin flickvän. Men kunde det inte sägas på ett mera tilltalande sätt? Kanske klubbmusik vore en passande etikett på det här.

Det visade sig att Uppsala är en utmärkt stad om man vill handla musik på vinyl. Inom en radie på en kilometer runt Fyrisån finns tre små och välsorterade skivbutiker, nämligen Open Mind Records, Skivcentrum och Hjalmar Brantings skivbörs. I dessa butiker kan man lätt fördriva en halv dag med att bläddra sig igenom travar med vinylsinglar och -LP:s. Kundservicen är väldigt trevlig och inriktad på dig som konsument. Man får fråga så mycket som man vill, prata musik och få hjälp. Det känns som att tid inte är en bristvara här. I fredags när jag var där drevs jag av en våg, som delvis utgjordes av mina favoritartister Stiff Little Fingers, och delvis av det vänliga bemötande jag fick i butikerna. Jag hittade nämligen världens bästa skiva, Nobody`s Heroes, på Hjalmar Brantings (köpte den inte för jag har den redan), och sedan när jag stegade in på Open Minds, var det just Fingers som spelades! Min osäkerhet blåste all världens väg och jag kände mig hemma direkt. Det blev inte sämre av att butiksägaren kunde plocka fram två hett eftersökta LP:s på första försöket. Så helhetsintrycket blev att kulturvaggan Uppsala har massor att erbjuda i musikväg. Och då testade jag inte 12:ans skivor & sånt, som hade stängt.

A-sida: Good Girls Culture/ Good Girls Rap

B-sida: Good Girls.. (Instrumental)

1985 var det populärt även för jamaikanska artister att testa den nya rappen som uppstått i New York. Det här är Rita Marleys tribut till denna genre. Över ett inte alltför märkvärdigt elektroproducerat komp sjunger hon om hur snälla flickor ska bete sig (bland annat inte hänga med rastas eller bli inburade) på en engelska utan spår av den jamaikanska dialekten, och sedan kör hon rap om samma sak. Vad hon måhända vinner i modernitet förlorar hon i äkthet och själfullhet. På B-sidan hör man hur monotont soundtracket till låten är. Mera som om någon datarambo varit in och rattat på knapparna litet, än som om Sly&Robbie eller bröderna Barrett slagit sina musikaliska påsar samman. Det enda roliga var väl att skivbolaget heter samma som min katt, Mango.