År 1973 flyttade Mariehamns stadsbibliotek från stadshuset till Hotell Arkipelags södra länga. I början på åttiotalet hade biblioteket en utsökt samling LP-skivor samt en mysig ljusblå soffgruppscirkel med fyra dubbelplatser för musiklyssning. Biblioteket blev min musikaliska guldgruva efter skolan. I väntan på bussen hem till Geta satt jag ofta där och lyssnade åren 81-82. Det fanns en katalog som man beställde skivan ur, så gick bibliotekarierna efter den och lade den på skivtallriken. Själv tog man konvolutet, hörlurarna och gick och satte sig tillrätta i den mjuka fåtöljen. Man kunde sitta parvis vid samma sittplats och lyssna på samma skiva. Och det var sällan man satt ensam runt det lilla bordet. När en sida var slut måste man stiga upp och be personalen svänga till sidan två.

Stadsbibliotekets utbud var varierat, modernt och högkvalitativt, och steget före allt som jag då kände till om musik. Jag fick min musikaliska allmänbildning delvis därifrån kan man säga. Undrar vem som hade hjälpt Mariehamns stad att skapa denna skivsamling. Jag minns de flesta skivor som jag lyssnade på, eftersom jag också skrev upp dem i min dagbok. Trots försök kan jag ändå inte få fram titeln på alla, eftersom katalogen är kasserad. Skivorna är säkert också sålda för länge sedan.

Bland de skivor som jag inte skrivit om här på bloggen och som jag lyssnade mycket på är t.ex. "Black Sounds of Freedom" med Black Uhuru, "Vem är det som bromsar...?" med Robert Broberg samt "Play" och "Secondhand Daylight" med Magazine.

A-sida: All My Loving (Ask Nothing)

B-sida: Last Card/ Walk In My Shadow

Jag hade kanske inte väntat mig så mycket av före detta Theatre Of Hate-sångaren Kirk Brandons nya band Spear Of Destiny, men detta lågvattenmärke var jag ändå inte beredd på. Det låter som om man ber Motorhead spela Aha eller Herreys ungefär. Hur kan en person som i början av sin musikaliska utveckling varit så inriktad på politiska orättvisor och livets skuggsidor plötsligt kasta in handduken och leverera något som kunde gå hem i bästa familjeunderhållning en lördagskväll på TV? Från hat till kärlek är väl inte alltid steget så långt kanske, men detta är smörja. Fattas bara glitterkostymerna och den intränade stegkoreografi med stela leenden riktade direkt mot spotlightsen. Kirk uttrycker absolut ingenting i de två första sångerna. Det är tidig europop i bästa fall. I sista låten försöker man sig på något slag av blues, men här passar den maneriska sången inte in. Saxofonen har man med sig från Theatre-tiderna, men den är nu tämjd och pålagd dansbandseko. Av Brandons skrik finns nu bara kastratsångarens inställsamma jamanden kvar. Jag ångrar att jag lyssnade på det här. Skivan kom 1985.

Intensified! Original Ska 1962-1966 utgiven på skivbolaget Mango 1979 är sådan att skivan är svår att lyssna på utan att ställa sig upp och dansa med. För det var så beställt med den jamaikanska ska-musiken vid den här tiden att den var dansmusik. Lite som vår jazzmusik innan rocken kom. Här är också blåset väldigt betydelsefullt. Det finns med i varje låt, spelar melodin, eller bidrar till kompet. Klassiska jamaikanska artister såsom Skatalites, The Maytals och Don Drummond är tongivande på denna samlingsskiva. Temat till låtarna är ofta påhittigt, tidsaktuellt och underhållande, såsom Rocket Ship av Tommy McCook, James Bond av Roland Alphonso och The Higher The Monkey Climbs av Justin Hinds och Dominoes. Främst är låtarna instrumentala, och den kännspaka ska-rytmen betonas på alla upptänkliga sätt. Det här är musik som aldrig blir gammal.

A-sida: Razor`s Edge

B-sida: Strangling Me With Your Love

Efter att ha sett New York-funkarna Defunkts konsert i Badhusparken i Mariehamn någon gång i mitten av åttiotalet hade jag mitt i allt två exemplar av bandets första LP. Razor`s Edge är inte med på den skivan, utan jag minns den direkt från konserten, som jag någonstans har bandad på kassett. Egentligen behöver man inte höra mer än den för att fatta vad det handlar om. Det här är hård, drivande funk, som ligger långt fram i diskanten. Sången låter som uppmaningar, och kommer i explosiva fraser, som fogas in mellan blåsriffen. Bandledaren Joe Bowie själv spelade trombon och sjöng, så därför finns det ofta en dialog mellan blås och sång, som känns ganska unik för Defunkt. Det här är svettig, metallisk, funk, som helst skulle upplevas live. Jag kan bara tänka mig hur det hade låtit inomhus, utan öronproppar. EP:n är från 1981.

Voila - (Chansons Tricolores) är en samlingsskiva med franska chansons, som gavs ut år 1980 på märket K-Tel i Finland. Jag bandade skivan och lyssnade på den under den sena mitten av 80-talet. Jag gillade det melankoliska draget, det franska, direkt, och melodierna bet sig fast. Det är något med chansonen, den franska popen, som gör att den har en enorm känslopotential. Det finns både frihet och uppror i soundet av positivet och dragspelet. Min fru Annu dog förra hösten. Hon gillade det maximalistiska franska uttrycket, och även chansons. Jag tänker på Annu och tar musiken till mitt hjärta. Det hjälper mig att sörja. Yves Duteil - Melancolie och L`Adolescente; Adamo - C`est Ma Vie; Nicolas Peyrac - Sebastien... Det finns så många underbara sånger. Jag förstår inte texten, men de talar direkt till mig. De franska chansonerna har inspirerat många artister med öppna sinnen, såsom Johan Johansson, Richard Wolff och Sven-Bertil Taube.

A-sida: This Is What She`s Like

B-sida: This It What She`s Like (Instrumental)/ Reminisce Part One

Det vilar något oroligt över Dexys Midnight Runners. Från den första LP:n 1980, som var unik på alla sätt, med sitt popsoulsound, sin fantasiska blåssektion och Kevin Rowlands smärtfulla sång. Men så vände det käpprätt åt zigenarromantik på Two-Rye-Ay två år senare. Och det var väl där som bandet peakade. Men var Dexys verkligen så trendkänsliga att man måste bjuda på en totalt ny maskering av musiken med två års intervaller? Den här maxi-singeln är ett prov på vad som blev av bandets ursprungliga sound. Blåsarna och Kevins sång är med, men vad är det egentligen man försöker uttrycka? Det låter som om soulrebellerna förlorat den soul man sökte på den första skivan och istället håller man på och diskuterar en flickvän sinsemellan i "This is what she`s like." Nej, bäst kanske det ändå är att vända blickarna mot New York, som man gör i Reminisce. Det är en låt som jag bra kan tänka mig att spela som bakgrundsmusik, dock inte mer än det. Singeln är från 1985.

När jag var barn så var det Mupparna som gällde på TV. Alla kände till deras husband med pianisten Dr Teeth och Animal på trummor. Jag köpte till och med en singlett med monstret Sweetums på och hade en Muppet Show-tekopp. På åttiotalet kom Smurfarna och Fragglarna. Nu sjunger Fragglarna sina glada sånger för mig på stereon i bakgrunden. Jag lyssnade på den här kassetten från 1984 ibland när den kom ut. Den är producerad av Muppet Music och originaltexterna är på engelska. Nu sjunger de på svenska. De är lite för glada för mitt humör, men försöker pigga upp mig efter en slitsam måndag på jobbet, och säga: "En helvimsig sång är så lätt". Och det är väl så att Fragglarna har rätt. För hela samhället är ett Fraggelsamhälle. Fragglarnas språk och budskap är var mans och kvinnas. Man är alltför tråkig och allvarlig om man kritiserar Fragglarna. Men om man är som dem, då är man ok. Men vad skulle det bli av vårt samhälle då? Mina favoriter är kanske "Jobba, jobba" och "Knäpp en tiger på nosen". "Knäpp en tiger på nosen/ stångas hårt med en tjur/ och trampa på krokodilens tå/ Ja, klarar du det har du tur" är lyrik man minns genom årtiondena.

A-sida: Lite till/ Hoppa av

B-sida: Wukka baby/ Lita aldrig på oss

Det här gillade jag! Hela huset skakar, maxi-singel från 1984. Man orkar fortsätta Lite till/ och absolut vill jag Hoppa av. Hur nu det ska gå ihop med privatekonomin. Men vem orkar "armbåga sig fram", slåss mot någon som inte är "en människa". Man trodde att man hört det bästa, när man hört s. A. Men på B-sidan blir det ännu bättre. Wukka baby, ger alla som inte behöver eller vill vara "riktiga män", energi. Det finns alternativ till att gå rakt fram och säga att man heter "Lennarth". Lita aldrig på oss går i samma fotspår. Lita aldrig på att bandet gör det som förväntas av dem. Men hjärtat på det rätta stället har man! Och så är Guld-Lars (från KSMB) med på gitarr.

Jag är ljudkänslig. Det betyder att jag reagerar lätt på ljud. Och att jag fungerar främst genom att lyssna. Om man vill reta mig, så gapar och skriker man i min närhet. Jag kan tycka om en människa för att den har en angenäm röst. Jag bor på landet och uppskattar att det är lugnt och stilla. Naturljud gör mig avslappnad, men däremot kan jag störas av ljud som den mänskliga civilisationen skapar. Då jag var i min formativa period gällande musik fanns det ett tyskt band som hette Einstürzende Neubeuten. På svenska betyder det ungefär "Riv, och bygg upp igen". Jag minns att jag hörde att de experimenterade med äkta maskinljud, såsom borrar, hackor och smällar. Det var inget syntband, utan ett riktigt rockband. Tyvärr, kan jag väl säga, lyssnade jag aldrig på dem, även om jag var intresserad. Idag anser jag att trash-musik också är kvalitet, om den görs på ett smart sätt. Många artister, såsom Lou Reed och Joakim Thåström, har gjort låtar i den genren. Så om det görs vettigt och med mening, så har jag inget emot "störande" ljud. Men om det är riktat direkt till mig, så är jag väldigt känslig med hur det låter.

A-sida: War Party

B-sida: Say I Love You/ Wipe Mo Nfe E

Eddy Grant gjorde schlagerreggae i mitten på 80-talet. Den här maxisingeln är från 1983. Om man jämför med de verkliga reggaekanonerna så är det här väldigt statiskt. Eddie Grant förlitar sig på sin sångröst, och så hittar han ett par rader som han tror att kan nästla sig in i första bästa diskotek. War Party är, trots den pacifistiska texten, två rader: "A war party, me no wanna go/ Heard about the last one/ So thanks but no thank you". På B-sidan blir det mera karibiska kryddor. Här låter i och för sig soca/calypso-kompet helt okej, men budskapet Say I Love You, som upprepas i det oändliga tajmar lite för väl med omslaget på skivan där Eddie Grant tittar förföriskt in i kameran från en palmbeströdd badstrand. Bäst på skivan är Say I Love You på något afrikanskt språk. Kruxet är bara att den blir för lång. Den instrumentala improvisationsdelen hakar även den upp sig i ett alltför förutsägelsebart komp.