A-sida: Har vi inte grävt för många hål?

B-sida: Marabou pojk

Babylon Blues var skåningen Stry Terraries band. Han hade flyttat upp till Stockholm och gått med i Ebba Grön som organist redan 1981. Han medverkar på ebbornas tredje LP. Sedan fortsatte han av bara farten i Imperiet. Men 1984 flyttade han tillbaka till Malmö och bildade Babylon Blues. Den här första singeln gavs ut 1985. På A-sidan sällar sig Babylon Blues till en lång tradition av band som skrivit sånger om skjutna kändisar. Både mordet på John Lennon och J.F. Kennedy tas upp och den rättmätiga frågan ställs om det inte räcker snart. Låten går ganska långt i Imperiet-stil. På B-sidan är det rockabilly-tempo som Marabou pojken dansar i. Jag kan mycket väl identifiera mig med låten, eftersom jag själv vintern - 85 bodde i Sundbyberg och gick förbi Marabous chokladfabrik ett antal gånger.

Jag läser musikjournalisten Annah Björks bok "Ni måste flytta på er" från 2019 om de strukturella orättvisorna i den maskulint dominerade musikbranschen. Boken beskriver en period på tre decennier bakåt i tiden. Annah Björk lyfter fram hur kvinnliga artister och låtskrivare diskriminerats och behandlats dåligt av de män som dominerar branschen. De har förminskats, trakasserats och våldtagits genom åren. Boken avslöjar belysande orättvisor och handlingar riktade mot kvinnor och hur kvinnorna själva kämpat för att få göra musik på egna villkor och ta makten av de män som styr och ställer.

Jag sympatiserar till hundra procent med allt Annah Björk säger, men hittar också en hake, som jag hänger upp mig på, i resonemanget. Det verkar nämligen som om alla artister idag vill slå på topplistorna, de vill bli kända med stort K redan från början, och för att nå detta måste de resa till popmusikdrömmarnas Mekka, Los Angeles. Där finns det team av skivbolagstyper, producenter och låtskrivare, som bara väntar på att samarbeta med dig. Och den inre kärnan utgörs av män, så som Boys Club och Vargkusinerna.

Varför åka dit överhuvudtaget? Varför inte Do It Yourself (DIY) i enlighet med den gamla punkaren i sin källare? Det finns hemmastudior, det finns kanaler att nå fram på nätet, det finns en publik därute. Vill man vara speciell och nyskapande så ska man inte göra musik för massorna. För det är massornas dåliga musiksmak som sist och slutligen får en uppretad feminist att kalla en oskyldig 50 + musikälskare av det andra könet med en gitarr över axeln för en äcklig medelålders gubbe med förlegad musiksmak, som bara värnar om det egna könets maktambitioner. Så sluta tävla i musik!

A-sida: Ingenting är säkert i en tidning

B-sida: Gensvar

Det måste ha varit tillsammans med Jukka Tolonen och congospelaren Bill Öhrström som jag träffat på gitarristen Coste Apetrea på Åländsk musikfestival i Badhusparken i början av 80-talet. Namnet fastnade åtminstone i minnet. Nu lär han bo i Uppsalatrakten, enligt den lokala källan, där jag köpte den här singeln från 1984. Coste Apetrea är väl mest känd inom fusionjazz-kretsar, så därför blir jag positivt överraskad av låten han både skrivit och sjunger själv på sidan A. Med humor, som går igen på singelns omslag, klargör Coste att man inte kan lita på vad tidningarna skriver, för: "När du snöar in på en blaska/ Kanske för att roa dig en stund/ Så minns att den som skrivit det som står där/ är säkert mycket dummare än du."

Sedan jag senast skrev om det oberoende skivbolaget Comedias utgivning har det gått över ett år. Den artist som varit mest aktiv sedan dess är blueslegenden Roffe Wikström, som förutom att han fyllt 75 år och under våren firat med det nya albumet "Skåpmat", innehållande 20 tidigare outgivna inspelningar, även släppt en singel med Nils Ferlins "En valsmelodi" och en annan med Stefan Sundströms "Jag gör allt som man inte får". Näst i turen kommer Gunnar Danielsson, som i juni, inspirerad av uppståndelsen runt sommarhitten "Som sommaren" från 1994, släppt singeln "45 varv runt Västra Frölunda kyrka" och på vintern innan det singeln "Svarta hål" tillsammans med Black Heart Rebels för att fira sin 70-årsdag. Thomas DiLeva släppte sommarsingeln "Bästa sommaren" och har även hunnit med ett samarbete med rapartisten Dogge Doggelito, "Kämpa på", som kommit att bli en av hans mest spelade låtar. Förutom detta har Marie Bergman gett ut singeln "La Carta" för ett år sedan och Jan Hammarlund albumet "Några här, några där" tillsammans med Kjerstin Norén, som spelades in redan 1980. Detta album kom ut så sent som i somras.

A-sida: I Know There`s Something Going On

B-sida: Threnody

Abbas Anni-Frid Lyngstad ger här under artistnamnet Frida ut två låtar på singel 1982. Ingen av dessa har hon skrivit själv. A-sidan låter som en välfriserad pudelrock-låt med handbromsen på, som ligger rätt i tiden. Och jag har hört låten förr, så antagligen var den något slag av hit på sin tid. B-sidan låter mera Abba, men har också ett stråk av Mike Oldfields Moonlight Shadow i klaviaturstämman. Det är ingen överraskning att Per Gessle varit med och skrivit den. Det är en trevlig låt, som man gärna hör en gång till. Speciellt nyskapande eller originellt är det dock inte. Singeln har getts ut på skivbolaget Polar.

På 60-talet spelade George Harrison sitar på Beatles skivor, på 70-talet tog Leonard Cohen med oud-mästaren John Bilezikijan på LP:n Recent Songs och konserter, på 80-talet var det Dag Vags slagverkare Per Cussion som förde in afrikanskt trumpiano och elektrisk berimbau på LP:n Sju lyckliga elefanter, med folkmusikboomen på 90-talet kom nyckelharpa (Nordman) och didgeridoo (Gjallarhorn) och 2004 spelade Emil Jensen såg på sin första skiva. Men rekordet i ovanliga instrument tar ändå folkmusikgruppen KRA, som under sin aktiva tid på 80-talet spelade svängigt bland annat på rommelpot, vinyl rabbits, kazoo, kinesisk knackkorv, dragflöjt, flaskorgel, sjungande bulle och darbuka.

Nuförtiden ger Stäni Steinbock, en av grundarna i KRA, ut skivor med egenkomponerad kantele-musik. Han är den enda som jag vet som mixar kantele med andra instrument och musikstilar. Resultatet är tre CD-skivor mellan åren 2010 och 2022. Det här är frågan om instrumental musik, där kantelen spelar huvudstämman eller temat i låtarna.

Jag har svårt att ta till mig den huvudsakliga delen av musiken på de här skivorna, eftersom jag har inget liknande att relatera till, varken musikaliskt eller i verkligheten. Det står på gränsen mellan folk och klassiskt kanske. De konstiga titlarna ger mig ingen vägvisning, och jag känner mig lost. Till slut får jag bara en bild av en kinesisk speldosa med en dansare som svänger runt runt eller ett djur av något slag som traskar framåt på en väg. En artist jag kommer att tänka på är Lars Hollmer. Det är välkomponerat och meditativt, men bara lite för avantgardistiskt och musikaliskt avancerat för min smak.

A-sida: Take A Message To Mary/ Crying In The Rain

B-sida: Poor Jenny/ When Will I Be Loved

Rockpile-duon Love och Edmunds visar på den här singeln från 1980 sin faibless för roots-musik. De sjunger fyra akustiska versioner av de amerikanska country-rock-bröderna Don och Phil Everly, som hade sin storhetstid i decennieskiftet 50-60-tal. Det kanske inte direkt är min musik, men de engelska rockfabröderna gör det bra, med sina tajta gitarrer och honungslena stämmor, som låter mer som en än två. Ett plus är att skivan tycks spontant live-inspelad med små kommentarer från publiken efter varje tagning. Och texten till Crying In The Rain och Poor Jenny är klurigt rolig. Singeln gavs ut 1980.

Jag gillar att prata musik. Till exempel då man står med en kompis vid en bardisk på en musikpub. För en tid sedan hävdade jag att det finns 100 Lou Reed-låtar som är bättre än Walk On The Wild Side. Så upp till bevis: Perfect Day, Satellite of Love, The Day J Kennedy Died, Coney Island Babe, I Remember You, Vicious, White Light, Sweet Jane, Like a Possum, Legendary Hearts, Romeo Had Juliette, I`m Beginning To See The Light, Waiting For My man, Street Hassle, Men Of Good Fortune, Dirty Boulevard, Heroin, The Ocean, Caroline Says, Rock`n Roll Heart, Berlin, Set The Twilight Reeling, Ecstasy, Lisa Says, I Can`t Stand It, Venus In Furs, Halloween Parade, They Taking Her Children Away, All Tomorrows Parties, Sunday Morning, The Bed, Ride Into The Sun, The Bells, The Hop Frog, Vanishing Act, Candy Says, Sad Song, Happy Song, So All Alone, A Guardian Angel, NYC Man, Smalltown, Rock n`Roll, I Love You Suzanne, My Friend Joe, Call On Me, Hookywooky, Sally Can`t Dance, The Power Of Positive Drinking, Teach The Gifted Children, She`s My best Friend, Lady Day, Going Down, I Love You, Wild Child, Tell It To Your Heart, Mistrial, Outside, Video Violence, How Do You Think It Feels, Hello It`s Me, Hold On To Your Emotions, Temporary Thing, The Last Shot, I Want To Boogie With You, How Do You Speak To An Angel, Trouble With Classicists, Good Evening Mr. Waldheim, There Is No Time, Nobody But You, Egg Cream, Don`t Hurt A Woman, Faces And Names, Vicious Circle, Ladies Pay, Banging On My Drum, Senselessly Cruel, Endless Cycle, Last Great American Whale, Busload Of Faith, Sick Of You, Xmas In February, Style It Takes, Starlight, It Wasn`t Me, Forever Changed, Blind Rage, Guilty, Who Am I, I´ll Be Your Mirror, There She Goes Again, Run Run Run, Femme Fatale, Tatters, Big Sky, Soul Man, No Money Down, Revien Cherie, Walk It Talk It, Images... och så (puh) Walk On The Wild Side.

A-sida: För alltid

B-sida: Som ett hav

Sångaren och skådespelaren Sebastian Håkansson, som medverkade i filmerna Fjortonårslandet (1979), G-som i gemenskap (1983) och i rockgruppen Alien Beat, ger här ut en singel under artistnamnet Sebastian 1983. Det känns som om Sebastian blev känd alldeles för snabbt för sin unga ålder (bland annat genom sin gestaltning av Abbe TV-serien Madicken). När jag minns Alien Beat som en lite rolig och spännande rockgrupp, är den här soloskivan möjligen resultatet av skivbolaget Moonshine records att lansera artisten på bred front. För alltid handlar om röda läppar och vackra ögon i en urvattrad inramning av släpig syntpop. I Som ett hav är texten starkare, men det handlar om att ge upp och lägga sig som ett hav runt den älskandes (publikens?) fötter. Också här är musiken tämligen tröttsam. Man undrar också varför Sebastian Håkansson lanserades under ett artistnamn.  

Mina minnesbilder av aktiva jukeboxar går tillbaka till sjuttiotalet. Då fanns en jukebox på kvartersbaren Kompassbaren vid nuvarande Ålandsplan. Det blev senare pizzeria Fantasia innan matstället helt försvann. Den boxen spelade bland annat It`s A Heartache med Bonnie Tyler och Sailing med Rod Stewart. Så fanns det en box i Åbo, på matstället Perhebaari, Martinsgatan 3. På våra fotbollresor spelade vi Action med Sweet där. Den sista spelande jukeboxen på Åland, som jag minns, fanns på restaurang Soltuna på Getabergen. Den hade Atomic med Blondie, en singel som gavs ut 1979. Så Soltunaboxen måste ha försvunnit i samband med en renovering i början på 80-talet. Jag sörjer lite att jukeboxarna är borta, i samma veva som de lokala flipperspelen och pajazzoapparaterna. Nu finns de kvar bara på loppisar och i Aki Kaurismäkis filmer. Men om du har vägarna förbi Åbo, gå in på Sushi-stället, som förr var Perhebar. Kanske jukeboxen står kvar där.