A-sida: ...und dann ein Lied
B-sida: Deine Augen
Att köpa en singel på tyska med den belgiska chanson-sångaren Salvatore Adamo var ett bottennapp. Chansons ska sjungas på franska, och det här liknar mer sentimentala tyska sjömanssånger. Visserligen förstår man väl lite mer vad texten handlar om, men frågan är om man känner sig bättre av det. Kanske man ändå kan stå ut med Deine Augen, som handlar om allt gott man kan se i den omsjungna kvinnans ögon. Det här påminde mer om en sockersöt schlager från 50-talet, trots att den var utgiven 1980.
Livealbumet Dance Craze från 1981 med det bästa av brittisk ska-musik hörde jag säkert någon gång hemma i bunkern hos min vän Igge, när jag besökte honom i början på åttiotalet. Vill man ha en uppfattning om den ska-våg som gick över de brittiska öarna under det tidiga åttiotalet, så kan man med fördel lyssna på detta album på Spotify eller Discogs. Det är en otroligt energisk, rolig och dansant musik. Alla låtar är runt tre minuter långa. Kanske är det därifrån The Selecter tog titeln till låten Three Minutes Heroe? Hur ska man då beskriva den brittiska ska-musiken från den här tiden? Ja, som en blandning mellan jamaikansk roots-reggae och brittisk punk. Det går ibland så snabbt att man förvånas över att musikerna hänger med. När Fatty i Bad Manners sjunger verserna i Inner London Violence låter han därför som Remu i Hurriganes. Om man ska nämna ett instrument som genomgående utmärker musiken så är det saxofonen. Skivan är förresten ett soundtrack på en film med samma namn.
A-sida: Still Lovin You
B-sida: As Soon As The Good Times Roll
Det tyska heavybandet Scorpions skulle jag väl vanligtvis inte lyssna på, om det inte vore för att de gjorde Winds Of Change 1990. Men när jag sätter på Still Loving You, så överraskas jag av att "den här har jag ju hört förut och den är ju en okej rockballad". Det är alltså när bandet går på i ullstrumporna i stil med Winds Of Change som jag kan gillla dem. När de däremot vrider upp ljudväggen fullt som i As Soon As The Good Times Roll, blir det bara för mycket extra allt. Det är väl det som är svårt med heavy, att man tar i så man spricker. För en minimalist som jag blir det svårt att stå ut med. Den här singeln är från 1984.
Jag var i helgen och såg den helt färska Bob Marley-filmen One Love av Reinaldo Marcus Green på Bio Savoy. Jag tänkte först att jag säkert skulle bli besviken och att filmen inte skulle göra musiken rättvisa. Men jag lugnades av att One Love var producerad på Marleys eget skivbolag Tuff Gong och med tillstånd av hans familj.
Filmen tog sin utgångspunkt i de två stora konserter hemma på Jamaika där Bob Marley & The Wailers spelade: Smile Jamaica 1976 (inför vilken Bob Marley blev beskjuten) och One Love 1978 (där han skulle lugna det politiskt instabila läget på ön, och medla mellan stridstupparna Manley och Seaga, som hade gjort landet till en livsfarlig gangsterstat). Musiken är förstås filmens stora behållning. Tidiga och sena låtar blandas, fokus kom ändå att ligga på den kommersiella framgången med skivan Exodus, som Bob Marley gjorde i London, då han verkligen ville nå ut med sin reggaemusik över hela världen. Min favoritscen var när bandet drar igång krigsprotesten War inför den entusiastiska publiken i London 1977. Språket i filmen är autentisk patoisengelska. Det är mycket Jah, Rastafari, Garvey, Selassie och Bibeln, vilket ger street credibility till personporträttet.
Det som var speciellt med Bob Marley var att han, i motsats till många andra reggaeartister, verkligen skrev sånger. Han hade ett universellt revolutionärt och kärleksfullt budskap. Han var också hungrig efter framgång, något som inte gällde ursprungsmedlemmarna Peter Tosh och Bunny Wailer i lika hög grad. Bob Marley & The Wailers var också det mest kompletta reggaebandet, där inte minst vokaltrion I-Threes bidrog till det täta soundet.
Två brasklappar vill jag lägga in: Drack faktiskt bandet alkohol när de blev superkända? En sann rasta håller sig borta från spriten. Och: var I-Threes med i den tidiga Coxsone-produktionen Simmer Down?
Filmen var sympatisk och enkelt gjord, mera teater än film, trots att den var amerikansk, och den var trovärdig och finkänslig i sin framställning av storyn om Bob Marley - världens största reggaeartist. Gå och se den, om du kan.
A-sida: Only One
B-sida: Mona
James Taylors storhetstid var i slutet på sextiotalet med LP:n Sweet Baby James. På den här singeln från 1985 lyckas han förvånadsvärt bra bevara det som Sweet Baby James hade som främsta kvaliteter: det laidbacka soundet, rösten och berättandet. Båda låtarna är värda flera genomlyssningar, de har något att säga. Det handlar om kvinnor förstår jag. Den första var hans enda, med den andra orsakade han hennes död, och i det samma kom han också att sakna hennes sällskap. Den här singeln här bevisar bara James Taylors förmåga att göra tidlös musik. Det som var bra i slutet av sextiotalet, är det än idag.
Big Youths album Hit The Road Jack från 1976 har jag kanske någon gång ägt. Men jag vet inte vad som hände med skivan. Åtminstone är detta det mest sångbara jag har hört med denna fanbärare för tidigt DJ:ande från Jamaika. Han inleder med fyra covers av Gaye, Mayfield, McFadden och Marley/ Tosh. Här är det knappast fråga om toastande, utan mera om att föra fram originalartistens budskap. Mest om fred och frihet, som i Wailers Get Up Stand Up. Big Youth är föga originell på dessa inledningsspår. På B-sidan kommer han igång mera. I The Way Of The Light träffar han som bäst huvudet på spiken ifråga om den rätta vägen mot svart stolthet för alla som famlar omkring i Babylon. Den låten är verkligt tung och dread. Slutspåret Dread Is The Best går också för sig. För övrigt drunknar tyvärr den här skivan för mycket i enskilda ekoeffekter och trogenhet mot covers. Kanske var det därför som jag gjorde mig av med den?
A-sida: Sweet Revenge
B-sida: Rabies (From The Dogs Of Love)
Sweet Revenge från 101:ers första singel (1981) känner jag igen från samlingsskivan Elgin Avenue Breakdown utgiven samma år. Men Rabies (From The Dogs of Love) är ny för mig. Det här är musik som jag gillar. Rak, opolerad pubrock. Och så har vi Joe Strummers stämma, som lägger extra krydda på allt. Beatet i Rabies känns bekant. Jag tycker att det går igen i Clashlåten Last Gang In Town från bandets andra LP. Strummer hade det från början, kärleken till traditionell rock. Det var bara att han blev än mer politisk med Clash.
Strindbergs Respektfulla gatan från 1983 stötte jag på när jag köpte samlings-CD:n Världens bästa Johansson. Jag trodde när jag lyssnade på låten att Johan Johansson sjöng om en gata där man bör respektera varandra, alltså allas gata. Men andemeningen var en man som längtade till en finare stad med finare människor, där han skulle kunna beblanda sig med de fina och få respekt. Så jag missförstod ironin i låten. Men jag är inte den enda som kan missförstå. I sin valkampanj till Finlands president i år hävdade Olli Rehn att han är "Solid as a rock" och syftade då på låten I Am a Rock av Simon & Garfunkel. I likhet med mig, innan någon upplyste mig om det, trodde Olli på att låten handlar om en stark man som inte behöver andra. Tvärtom handlar låten om en svag man, en ensam man, som fjärmar sig från alla, och därför tror sig stark. "And a rock feels no pain/ And an island never cries", slutar låten så tragiskt. En annan politiker, som gör sig skyldig till ett ännu grövre justitiemord är Donald Trump. Han tar helt enkelt Bruce Springsteens Born In The USA från 1984 och menar att den skriker ut ett proamerikanskt budskap från en man som är stolt över USA. Tvärtom skildrar ju Springsteen det sjuka i det amerikanska samhället med en svidande ironi hos en gammal krigsveteran. Men det förstår inte Trump, som liksom alla som tror på honom, är fylld av sig själv.
A-sida: Days Like These
B-sida: I Don`t Need This Pressure Ron/ Scholarship Is The Enemy Of Romance
Jag deltog i mitt livs första demonstration igår utanför Självstyrelsegården i Mariehamn. Vi var ett antal fackliga medlemmar, som var uppretade över landskapsregeringens planer på att smyga in regeringen Orpos sparkrav bakvägen till Åland, med följder som skulle drabba tryggheten inom facken. Och här passar väl vem annars än Englands stoltaste företrädare för facken, Billy Bragg, in. I Days Like These från 1985 sjunger han: "The right to build communities/ Is back behind closed doors/ ´Tveen government and people stands/ The right arm of the law." Passar bra in i sammanhanget tänker jag.
Rocken har alltid varit ett område där det varit fritt fram att experimentera med vad som helst för vem som helst. Det här betyder att många artister medvetet skapat sina alter egon och byggt myter omkring sig. De mest kända förvandlingskonstnärerna är väl kanske David Bowie och Elvis Presley. David Bowies olika metamorfoser finns väl dokumenterade på hans LP:s ända sedan i början på 70-talet då han blev Ziggy Stardust. Så minns man Thin White Duke i mitten av 70-talet och något som liknade en businessman i kavaj på 80-talet. Elvis steg fram som en höftvickande rebell i slutet av 50-talet, men avslutade karriären som någonslags avdankad halvgud iklädd gigantiska boxarmunderingar på Las Vegas hotellet International. Även Lou Reed försökte sig på ett alter ego i form av Rock n`Roll Animal i början på 70-talet, men jag vet inte hur nöjd han var med det. Så har vi Beatles, som gick från rockande teddyboys till flower power-bejakande rymdblommor i Sergeant Peppers i slutet på 60-talet. Dylan hade sin motorcykelolycka som han väl aldrig hämtade sig ifrån efter att han bytt akustisk gitarr mot el dito. Och man visste aldrig vad man hade att vänta från honom på nästa skiva. Religiös eller inte? I Sverige får väl Robert Broberg vara den som stått för mest namnbyten och med det också byte av konstnärlig stil och inriktning. Idag vet jag inte hur vanligt det är med förvandlingsnummer inom rock- och popbranschen. Kanske man som artist måste ha levt ett antal decennier, och börjat tidigt, för att det ska vara någon mening med det.