Många anser att Augusto Pablos singel "Java" från 1971 lade grunden till den första dub-LP:n inom den jamaikanska reggaemusiken. Dub innebär att man leker med rytmsoundet och ekoeffekter på mixerbordet. Dub är instrumentalmusik, men kan ha olika sångteman, som mixtras in. Vad gäller Augusto Pablo, så tog man hans melankoliska melodisnutt som han spelade på en melodica, och lade den som tema på dublåten Java, som producenten Vincent Chin gav ut med Impact All Stars på LP:n Java Java Java Java år 1973. Och det är denna skiva som är det första dub-albumet. Augusto Pablo har själv gjort nyversioner av sin låt, bl.a. singeln Java Java Dub från 1989.
Inom rootsreggaen hörde det till att man till ett bästsäljande album producerade en dub-version, såsom Garveys Ghost av Burning Spear 1976 eller The Dub Factor av Black Uhuru 1983. Ännu vanligare var det med en Version-B-sida på en singel, där man lekte med titellåten på s. A.
Jag minns att jag fastnade för Java, som jag hörde någonstans, på 80-talet. Och det var just melodican som Augusto Pablo hanterade så bra. Så bra att jag senare skaffade mig en egen leksaksmelodica av plast, som jag ibland använt på egna låtar. Den har samma melankoliska sound som det äkta instrumentet.
A-sida: Make Em`Move
B-sida: Move A Little More
Trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare, mera kända under artistnamnet Sly&Robbie, är den mest progressiva reggaekompduon som funnits. Mest kända är de väl för samarbetet med Black Uhuru i början av 80-talet, men duon har även hela tiden gjort eget material, och de är fortfarande verksamma. På den här maxisingeln från 1985 låter man väldigt moderna. Jag skulle kategorisera musiken som funkreggae. Med finns allt som var i ropet under den här tiden, såsom beatboxen, ett slags bas/rytm-komp man gjorde genom att stötvis pressa ut luft genom munnen. Mixningen är enastående och det är en upplevelse att höra de olika ljudens placering i mina Sony-hörlurar. Det är dub, men det är hård dub. Temat Make Em`Move upprepas på ett intelligent sätt. Jag är säker på att dagens ungdomar lätt skulle gilla detta 43 år gamla sound. Ett alternativt EPA-dunk kanske?
Då Dag Vag tillsammans med punkbandet Ebba Grön var på gemensam turné i Sverige 1980, så var det ofta Dag Vag som gillades mest. De var äldre och mer folkliga än de aggressiva punkarna från förorten Rågsved. I dag råder det omvända. Ebba Gröns skivor är hårdvaluta på marknaden, medan Dag Vags slumpas bort till bottenpriser. Hur kan det ha gått så? Jo, man vill ha saklighet idag. Saklighet framför allt. Den slapphet som Dag Vag stod för, fullt ut, och som klarast lyser igenom på den här hårt studiomixade live-LP:n från 1983, tilltalar inte i dagens kliniska och strömlinjeformade musikklimat. I dag värderas yta och sound, framom hjärta och äkthet. Dag Vag är genomgående äkta, även i sin mystik. Det är främst reggaen som dominerar på Almanacka. Allt håller bra samman ända fram till B-sidans Dimma, när skivan upplöses i ett mixermoln. Men det är välmixat. Och många skulle idag må bra av B-sidans osaklighet. Almanacka är Dag Vags mest annorlunda skiva, och skall en mörk vinterkväll helst avnjutas tillsammans med någon annan.
A-sida: Working Girl
B-sida: The Family/ Arcade
Jag gillar det mjuka soundet på The Members singel från 1983. Det som kännetecknade mycket av den nya popen som kom fram i England efter punkvågen finns med på A-sidans Working Girl. Det är hur man byter från reggaekompet i versen till powerpopen i refrängen. Det är XTC, Live Wire eller Elvis Costello. Det finns energi där, men även det melodiösa, stämmor och harmonier. Låten handlar om någon som förälskar sig i en arbetande kvinna, rakt och simpelt och kul. På B-sidan krånglar man till det lite mer, blandar in mer funk, och tempot stannar av. Bäst är det när man kör på för fullt.
På 80-talet läste jag Ross Russels biografi "Bird lever" om jazzsaxofonisten Charlie Parker. Det är den enda musikbiografi som jag läst två gånger. Nu i julhelgen såg jag filmen "Bird" av Clint Eastwood från 1988. Det är inte många Charlie Parker-låtar som jag kan nynna, men en del kan jag namnet på, såsom "On A Slow Boat To China", "Cherokee", "How High The Moon" eller "Relaxing At Camarillo". Det är fängslande att se filmen, som är genomsyrad av den bebop som då på 50-talet skrällde fram från den tidens coola-kattor; Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Miles Davis. Det är fascinerande hur brilliant dessa musiker hanterade sina instrument i formidabla dueller mot varandra i det uppskruvade tempo som jazz- improvisationerna gick i när det handlade om den nya genren bebop. Charlie Parkers genialitet satt i ryggmärgen, saxen var som en förlängd nerv för honom. Han hade saxen med sig överallt och lekte fram tonerna precis som en kärrsångare i toppform. Tragiskt var det att se hur utan begränsningar vad gäller den egna hälsan Bird var. Alkohol, mat och droger tog livet av honom. Men musiken lever ju, och än så länge, vad jag vet, har Bird inte mött sin överman på altsaxofonens område.
A-sida: King Of Babylon
B-sida: Stinkin`Rich/ I Ain`t Workin`Anymore
När David Johansen började göra sina soloskivor i början av åttiotalet parallellt med medlemsskapet i New York Dolls, och han fick möjlighet att sätta sin personligare prägel på musiken, kan man väl säga att hans behov av att underhålla blev ett dominerande drag. Den här maxisingeln (som ska spelas på 33 varv) från 1985 är även ett bevis på den lättsamma sidan hos David Johansen, åtminstone vad gäller A-sidans King Of Babylon. Jag kan se honom framför mig på något centralt diskotek i New York uppmana publiken att dansa i den nya tidens takt (street dance eller square dance spelar ingen roll) för att han var den syndiga stadens kung, med uppdrag att roa alla. Då gillar jag bättre B-sidan, som låt för låt blir mer nyanserad. Fortfarande finns square dansens mönster med försångare och kör kvar, men de används för att ge de stinkande rika en känga. Och i sista låten blir rockenrolldrömmen personifierad i en man som skulle önska att han slutade jobba, och istället ägnade sin älskade alla tjugofyra timmar om dygnet, för att åka världen runt och njuta av varandras sällskap. Inte helt dåligt, David.
Peter Ames Carlins Bruce Springsteen-biografi "Bruce" från 2012 räknas bland de främsta som skrivits om denne rock-ikon. Min kontakt till Bruce Springsteen går tillbaka till tidigt 80-tal och framgången med dubbelalbumet The River, samt singeln Hungry Heart, som höjdes till skyarna av den samtida pressen. Då förstod man masshysterin som denne artist skapat i USA. Men de mörkare, mer personliga, stråken av artisten Bruce Springsteen växte också så småningom fram. Han som skrivit Darkness On The Edge Of Town, han som pratade med människorna på gatan, i de mörka gränderna, de bortglömda, namnlösa existenserna. Rent musikaliskt har jag senare tilltalats av hur Bruce sjunger över introt till Thunder Road, hur låten växer, eller budskapet i Born To Run och Badlands. Bruce Springsteen har alltid sedan dess varit en del av mitt musikaliska arv. Han har alltid representerat Rock n`Roll, men samtidigt knutit den till amerikansk musiktradition. Texterna har jag inte närmare studerat. Men det känns som om jag vill börja nu, och det med skivan Nebraska från 1982. Sällan eller aldrig har jag läst en bok om en mer sympatisk person än Bruce Springsteen. Det känns som han vill vara din vän.
A-sida: Private Beach Party
B-sida: Version
När The Lonely Lover bjuder upp till ett privat strandparty på beachen utanför Kingston Jamaica, kan man tro, då tackar väl inte någon av hans romanser nej därtill. På skivkonvolutet står han uppsvidad i ljusblå kavaj, och med hatten käckt på svaj, bjuder han rom eller tequila ur två små snapsglas. Men, som det så ofta var med Isaacs, visst var det ändå ett dåligt samvete som skavde där i bakgrunden. Varför titulerade han sig annars Den ensamme älskaren? Det var någon form av försoning han sökte även i denna låt från 1985. Olyckliga romanser åt han säkert till frukost. Ur texten framgår att det är söndagmorgon och att föremålet för hans invit inte är så intresserad av honom, men att han nog, efter strandpartyt, ska få över henne på sin sida. Man kan inte annat än le åt denna singel, där Sly och Robbie står för allvaret i bas- och trumgången, när det verkligen dubbar till sig mot slutet och på B-sidan. Frågan kvarstår: Vem skulle du bjuda till ett privat strandparty?
På den svenska hemsidan Blaskoteket.se finns en föredömlig samling av gamla texter om populärmusik samlade. Jag lät de två före detta rockskribenterna Lars Nylin och Håkan Lahger, som båda var med och grundade musiktidningen Schlager 1980, löpa ett race mot varandra, där det gällde att komma först till tio. Vid varje kontroll jämför jag det som de skrivit och delar ut poäng. Så det är väl bara att skjuta igång de två redaktörerna, som båda har det gemensamt att de ursprungligen kommer från Sundsvall. Trots sin åtta år äldre ålder är Lahger först ur startblocken. Efter en gemensam checkpoint runt Lustans lakejer, så leder han med 3-1. Det hela ska komma att bli ett jämnt lopp. Nylin går om Lahger med 4-3, efter en personlig intervju med Tant Strul. Men så visar sig Lahgers rutin i att han sparat förnuftigt på krafterna och levererar reportage om både Ulf Lundell och Dag/Ebba, som han hänger med på Turist i tillvaron-turnén. Ställningen är uppe i 9-6 i Lahgers favör, när Nylin gör den stora blundern att skriva om klassisk musik i en populärmusiktidning. Han faller i vattengraven och Håkan Lahger kan, trots en krönika om Expressens popsida, gå segrande över målsnöret och motta publikens jubel. Den som själv vill bedöma vad som avgjorde loppet kan gå in och läsa gamla reportage om svensk populärmusik på Blaskoteket.se. Kriterierna är att texterna ska vara över fyra flytt med musknappen långa och behandla musik under perioden 1980-1985.
.JPG)
A-sida: Snart kommer änglarna att landa
B-sida: Natt
Ulf Lundells julsingel kom redan 1981, långt innan Lundells kristna period i slutet av 80-talet. Jag minns att Uffe spelade den här låten när jag såg honom första gången på en konsert i Helsingfors i december i mitten på 80-talet. Jag tror att det var hans första konsert i Finland överlag. Budskapet i Snart kommer änglarna att landa är julens budskap, att vi ska glömma allt agg och groll, att vi ska minnas att vi är människor, sitta tillsammans i frid och lugn i natt i människoland. Om vi gör det så kommer säkert änglarna att landa, precis som i Strindbergs drömspel, och ta hand om oss människor. Så där för önskar jag nu alla läsare här, och alla andra, levande och änglar, välkomna till det dukade julbordet. God Jul!