A-sida: Flashdance...What A Feeling
B-sida: Found It
På något vis blandar jag ihop de två dansfilmerna från 80-talet, Fame och Flashdance. Faktum är att det är Irene Cara som gjort soundtracket till båda. Dans var stort då i början av 80-talet, Fame kom 1980 och Flashdance 1983. Det var så smittande så man konkret kunde föreställa sig hur det var att vara en dansande artist, som levde sin värld mellan storstadens konkreta betong och dansgymmets speglar. Jag tror att de här två filmerna kom att betyda väldigt mycket för många ungas självbild på den här tiden, och därför är de inte att förakta. Jag gillar What A Feeling, därför att låten växer ut från en fin melodislinga till ett smittande crescendo. Budskapet är glasklart: What a feeling/ Being`s believin`/ I can have it all, now I`m dancing for my life. De här singlarna är värda att återupptäckas.
A-sida: Time Ain`t Nothing
B-sida: No Free Lunch
Green On Red är ett av de banden som jag bara hört talas om, men som jag aldrig hört. Jag tror aldrig att jag hållit något av bandets album i mina händer. Så säkert var det ett bra bandnamn. Man tänker: Grönt På Rött. Nu när jag lyssnar på den här singeln från 1985 överraskas jag av det raka soundet. Sid A är melodisk rock och B-sidan är country, eller så en country-parodi. Budskapet i texterna är inte särdeles djuplodande, ungefär "tiden betyder ingenting om man är ung". Men det är gjort med finess, och det kan alltid finnas en dold hund begraven någonstans i texten. No Free Lunch tror jag är satiriskt menad, både till text och musik. Jag blev positivt överraskad av Green On Red. Inte den avantgard-musik jag fruktade.
Back In Black är en singel från 1980 av det australiensiska hårdrocksbandet AC/DC. Jag kan på något vis relatera till skivan och bandet. Dels för att året var 1980 och dels för att bandets sound och approach är rätt så avskalat och mot rock, om man jämför med andra hårdrocksbands yviga stil. Jag har förstås också hört låten Back In Black förut. Det slår mig hur väldigt högt upp i falsett den nya sångaren Brian Johnson kommer (albumet med samma namn hyllar den tidigare sångaren Bon Scott, som dog samma år) samt hur tight Angus Young kan spela sina riff på gitarren trots imagen engelsk-skolpojke-fejkar-utflippad-tomte-manéren. Men där ligger också nyckeln till bandets framgång antar jag: coola på ytan och heta inuti.
A-sida: D-a-a-ance
B-sida: (Can`t You) Feel The Beat
På något vis associerar jag det brittiska bandet Lambrettas med mods och scootrar. Nästan som taget ur filmen Quadrophenia med The Who. Eller för att Lambretta låter som namnet på en moped. På den här singeln från 1980 hålls tempot högt. Basen hänger med i svängarna och sätter beatet i främst B-sidans låt, vilket gör att jag kan känna pulsen i den. Dance rör sig i samma jaktmarker. Det är mycket attityd och stil, något budskap kan jag inte utläsa, mer än att dansa och ha roligt. Men kanske det fanns något dolt där i själva subkulturen? Man borde ha varit med själv för att kunna uttala sig om det.
Samtidigt med att punken kom till Sverige steg även popparna Noice från Gustavsberg fram med sina färgade frillor och stylade kläder. Tonårsdrömmar som kom 1979 kunde man inte komma runt, tycka vad man tyckte. Året därefter kom Bedårande barn av sin tid, och visst måste jag ha hört den också, även om låtarna inte alls fastnade som de gjorde med Tonårsdrömmar. Så här i efterhand så låter det ganska så hemmasnickrat, både vad gäller texter och arrangemang. De var svärmorsdrömalternativet till Ebba Grön och KSMB. Men efter att en helg ha irrat runt i riktning Gustavsberg med sin ålandsregistrerade bil, så kan jag tralla med i Bedårande barn av sin tid och Du lever bara en gång, som också är med på debutalbumet.
A-sida: Run Like A Villain
B-sida: Platonic
Vad sysslade Iggy Pop med på 80-talet? Det är ju allmänt känt att hans storhetstid var sju år innan, men något måste han ju producera. Den här singeln från 1982 bär Iggys kännetecken främst i sången. Rösten är den samma, och litet oslipat är det här ju trots allt. Och rock. Jag gillar Platonic bättre, då den visar en lugnare sida av Iggy. Det är mera akustiskt och handlar säkert om platonisk kärlek. A-sidan tror jag behandlar kalla kriget och det ständiga kärnvapenhotet som rådde på den här tiden. Spring som en skurk, råder oss Iggy. Han lär även haft en bok på gång, står det på skivkonvolutet. I need more hette den. Ska kanske kolla upp boken istället.
I Mariehamn finns det en missionskyrka. För många stora stora artister så som Elvis, James Brown och Aretha Franklin har frikyrkorna varit en inkörsport till musiken. Det är där de lyssnat till, blivit inspirerade av och sjungit gospel. Det hörs i deras sång senare i karriären att det finns soul där. Vad jag minns av missionskyrkan i stan så var det att den var en grå fläck. Det hände aldrig något där. Då hände det mera på Lemböte, med Lemböte Swing Department, eller ett stenkast längre bort från missionskyrkan, på Vicke, där mången skolpojke försummat sin skolgång. Synd kanske, men det säger väl en del om ön som vi bor på?
A-sida: Celimene
B-sida: Fais Deaux Deaux
Det är svårt för Queen Ida att spela i moll. Ofta är det glatt och ofta går det ganska snabbt. Så är det även med denna singel från 1983. Att titlarna är på franska förklaras väl av att själva genren zydeco är en musik som uppstod bland fransktalande i Louisiana. Dragspelet är ett centralt instrument och Queen Ida var den första kvinnliga bandledaren som spelade zydeco. Det är oerhört svängigt och skulle helst avnjutas live. Första sidan handlar om en person och andra om ett ställe. Zydecomusiken verkar vara en livsstil. För efter en kväll full av musik och fest, kan man mötas nästa dag på Fais Deaux Deaux. Jag gillar dragspel och har ett litet hemma, som jag gärna någon gång skulle vilja lära mig spela på. Det är något typiskt franskt med dragspelet.
Antalet LP-skivor som jag en gång ägt och som jag skickar efter per post minskar för varje försändelse, och denna gång är de bara tre, och paketet kommer från Music Hunter i Helsingfors. Trots att skivaffären var trevlig att besöka och handla med, så gör posten och tullen på Åland att jag troligtvis aldrig mera kommer att beställa skivor per postorder. Med dessa två organisationer, som måste ha Ålands i särklass sämsta samarbete och service, har jag både bönat och bett samt varit så rasande man bara kan bli i telefon. Denna gång var orsaken att posten skickade tillbaka paketet, utan anledning, trots att tullen gett klartecken att sända mig varan. När jag ringer tullen säger de att de nog skickat ut varan till posten, men att posten måste ha schabblat med att skicka den vidare till mig. När jag ringer posten säger de att de aldrig fått någon förullning från tullen. Hur som helst innebär detta att jag fick betala två gånger porto, samt två gånger förtullningsavgift, ett tillägg på 50 euro, för ett redan dyrt paket. Om jag orkar kan jag söka tillbaka pengarna för den första förtullningen på en elektronisk blankett. Orkar jag inte det går pengarna direkt till tullens interna kaffekassa. Kanske de behöver sina kafferaster för att planera nästa illdåd mot de stackars öborna. Hur som helst, skivorna är som följer: Bruce Springsteen & The E-Street Band - Live 1975-85, Van Morrison - Astral Weeks och Burning Spear - Marcus Garvey.
A-sida: Four Little Diamonds
B-sida: Letter From Spain
Electric Light Orchestra förknippar man ju mest med elektroniska stråkinstrument och Jeff Lynns spröda stämma. Och jag måste erkänna: jag hade en ELO-kassett hemma som jag lyssnade en del på. Den här singeln är från 1983 och det verkar som om bandet helt tappat sin karaktär. A-sidans Four Little Diamonds låter mer Beatles anno Baby You Can Drive My Car. Bara tjugo år för sent. B-sidans Letter From Spain är en slätstruken sak som lämnar mig helt kall. Nej, hellre då en hel symfoniorkester med elinstrument.