En bra LP-titel är en sådan som fastnar i minnet, men också annonserar vad produkten, skivan, innehåller. Här har jag listat mina favorit-LP-titlar från åren 1980-1985:

1. Stop Making Sense (Talking Heads, 1984). Livealbum med en titel som har ett klart budskap.

2. Let Them Eat Jellybeans (Samlingsalbum med amerikansk punk, 1981). Producenten Jello Biafras omtolkning av Marie Antoinettes uttalande "Let them eat cake", när hon förstod att arbetarklassen inte hade bröd i 1700-talets Frankrike. Amerikas före detta president Ronald Reagan gillade Jellybeans.

3. Rika barn leka bäst (KSMB, 1981). Förvrängningen av ordspråket Lika barn leka bäst sitter som hand i handske på denna svenska punkklassiker.

4. No Sleep til` Hammersmith (Motörhead, 1981). Jag har ett par kompisar som försökt leva upp till liveskivans motto genom att sitta uttröttade på en nattbuss till Hammersmith Palais i västra London.

5. Punks Not Dead (The Exploited, 1981). Helt vansinnigt, men därför bra, att ge ut en skiva med denna titel då alla kunde konstatera att den första punkvågen verkligen var död i England.

6. Not Satisfied (Aswad, 1982). Läget var inte bra för de svarta i ghettona i Thatchers England, och titeln beskriver precis det som skivan förmedlar.

7. Where Angels Fear To Tread (Mink De Ville, 1983). Så brukar jag tänka när jag rastvaktar i niornas korridor.

8. Swordfishtrombones (Tom Waits, 1983). Härlig poesi i denna LP-titel.

9. Born In The USA (Bruce Springsteen, 1984). Här kör The Boss verkligen inte med falsk marknadsföring. Lyssna bara på låten med samma namn.

10. Kärlek & Uppror (Ebba Grön, 1981). Titeln på Ebbornas andra LP har till och med gett upphov till en samlingsantologi med dikter för skolungdomar.

A-sida: School Daze

B-sida: Paint It Black

Det som jag vet om hårdrock sträcker sig ofta bara till namnet på bandet, som man sett i olika sammanhang. Namnet på det amerikanska hårdrocksbandet W.A.S.P. tycker jag påminner om en insekt. Jag har alltid tänkt mig en stekel. Kanske var den associationen medveten? Det här är första gången jag hör bandet. School Daze kan jag acceptera eftersom den ligger rätt i tiden. Julledigheten är en vecka bort och visst känner man en viss skoldimma just nu. På B-sidan förstör man Stonesklassikern Paint It Black. Just när det melodiska braket efter två rader skulle komma, där röjer man på som vanligt. Det blir inget lyft, utan jämntjockt. Lägg därtill det överdrivet symfoniska skriandet och så har man W.A.S.P. Nej, det här fungerade nog bättre som klotter på en husvägg.

Man kan ju säga att skivbolagen är musikernas arbetsgivare. I de flesta fall brukar man ju vara lojal mot sin arbetsgivare och göra det som de kräver, men det fanns lysande undantag under punkens guldålder 1977. EMI hette det skivbolag som släppte Sex Pistols första singel Anarchy In The UK 1976. Men efter att grabbarna uttalat sig olämpligt i TV, backade de ur det hela. Detta föranledde Sex Pistols att göra låten EMI på sitt debutalbum. "And you tought that we were faking/ That we were all just money making/ You don`t believe we`re for real/ Or you would loose your cheap appeal, " sjunger i sin tur Rotten om skivbolaget. The Clash blev blåsta av CBS på samma vis när skivbolagsgubbarna mot bandets vilja gav ut singeln Remote Control. Då gav bandet igen på singeln Complete Control samma år: "They said we`d be artistically free/ When we signed a bit of paper/ They meant: Let`s make a lot of money/ And worry about it later." Stiff Little Fingers hakar på. På debutalbumet Inflammable Material från 1979 finns låten Rough Trade, som redogör för hur eländigt de unga killarna blir behandlade av nämnda skivbolag. "Record boss said we be a smash/ Yeah, go straight to Number One/ He talked of hits and tours and lots of cash/ And every time it wasn`t on." 

Det här fenomenet "att bita den hand som föder en" tycker jag är en suverän attityd, som är punken personifierad. Den har försvunnit och artister i dag är likt blåögda lamm, när det blir tal om kontrakt och berömmelse, åtminstone om man jämför med hur det var då 1977-79. Man pratar idag om indie-band, men hur självständiga är de egentligen jämtemot den hand som föder dem, om det så gäller Spotify eller turnébokare? Åtminstone märker jag inte i deras texter att de skulle problematisera saken i någon högre grad.

A-sida: Eh-La Bas a la IBM

B-sida: Fidelito

Det enda jag visste om finsk musik från mitten av sjuttiotalet, förutom schlagerfestivalbidragen, var Hurriganes, trummisen Matti Oiling (som kom och trummade till vår skola) och DDT jazzband. Man mindes väl jazzbandet för att det hette lika som det förfärliga gift som höll på att utrota havsörnarna. Den här singeln, som är från brytningsskedet 1979-1980, har fått låna texten till någon konferens med IBM och GBG som hölls i Venedig och som jag inte lyckats luska reda på vad den handlade om. Hur som helst måste DDT ha varit inbjudet gästband där. De höll säkert stämningen på topp med sin storbandsjazz, gladjazz, dixieland-jazz. Skivan är bra producerad. Avskalad jazz där man hör vartenda blås.

A-sida: Cheri, Cheri Lady

B-sida: Cheri, Cheri Lady (Instrumental)

Ett tecken på att en låt har försäljningspotential är när den hos en ointresserad lyssnare ändå nästlar sig fast, för att dyka upp flera decennier senare. Så är det med Cheri, Cheri Lady av den tyska syntpopduon Modern Talking. Kanske är det bara titeln som fastnar, men bakom ligger en lurig syntpopmatta, som lyxigt rullas ut och som är unik, trots att den påminner om andra syntbands före dem, typ A-ha, Classix Nouveaux eller Depeche Mode. Så där var framgången given. Och det var denna syntslinga plus textraden Cheri, Cheri Lady som fick mig på kroken.

A-sida: Story

B-sida: Fragments Of Love

Ekblad (namnet låter väl främst som en blomsteraffär) med frontfiguren Julle Ekblad var ett finlandssvenskt rockband från det tidiga 80-talet som slog igenom på samlingsskivan Kustrock 1982. Samma år släpptes den här singeln, men nu med två låtar på engelska. Musiken på singeln är vad jag förväntade mig. Välproducerad melodisk hårdrock, där riffen och solona sitter som de ska, och med slyngelaktig falsettsång i de rätta diskanterna. Storyn som berättas på sidan A får jag inget grepp om, och B-sidans Fragments Of Love är mest långtråkig i sitt ständiga upprepande av samma tema på statusprylen elgitarr. Julle som producerade Getabandet Ultimatums två låtar på Kustrock, visade vid den här tiden samma dryga beteende, som han låter komma fram via elgitarren och sångmikrofonen. Det hjälper inte sedan att skivan är producerad av Leevi and the Leevings-sångaren Gösta Sundqvist.

A-sida: Total Eclipse Of My Heart

B-sida: Take Me Back

På sjuttiotalet, då det fortfarande fanns barer på Åland, med jukebox och flipperspel, samt pajazzo med femtiopennare genast innanför dörren, så minns jag att jag hörde Bonnie Tyler väsa fram It`s A Heartache på Kompassbaren i Mariehamn. Hon lät verkligen som en kvinnlig Rod Stewart, denna schlagerdrottning från Wales. Men där Rod Stewart försvann med sjuttiotalet, så producerade Bonnie Tyler faktiskt något med genomslagskraft en bit in på det nya decenniet. Total Eclipse Of My Heart från 1983 är en låt som suger sig fast. Den har det som många andra låtar om olycklig kärlek har, smärta och inlevelse. Den totala hjärtförmörkelsen får min sympati, och sällar sig till de klassiker från 80-talet, som med säkerhet kommer att leva vidare på mångas bröllop och älghippor i framtiden.

A-sida: Varokaa Koiraa

B-sida: Futu

Maukka et Ile`s Disko är vad som blev kvar av Maukka Perusjätkä efter 1981. Tillsammans med Ilkka Vainio (förresten sonen till Kotkalegendaren Junno Vainio) kokar de ihop något som smakar avslagen soppa på en spik. Singeln från 1982 har en låt där man skriker "varning för hunden" på finska, följt av frågan "Vad heter din hund?" på svenska. Det övergår mitt förstånd att lista ut betydelsen i det. B-sidan behandlar säkert främlingsskap på något vis. I början av 80-talet var det säkert ovanligt att vara av annan hudfärg i Finland, så temat kunde ju vara aktuellt. Men det låter som disko i en u-båtshangar ungefär. Inte i min smak!

A-sida: Flashdance...What A Feeling

B-sida: Found It

På något vis blandar jag ihop de två dansfilmerna från 80-talet, Fame och Flashdance. Faktum är att det är Irene Cara som gjort soundtracket till båda. Dans var stort då i början av 80-talet, Fame kom 1980 och Flashdance 1983. Det var så smittande så man konkret kunde föreställa sig hur det var att vara en dansande artist, som levde sin värld mellan storstadens konkreta betong och dansgymmets speglar. Jag tror att de här två filmerna kom att betyda väldigt mycket för många ungas självbild på den här tiden, och därför är de inte att förakta. Jag gillar What A Feeling, därför att låten växer ut från en fin melodislinga till ett smittande crescendo. Budskapet är glasklart: What a feeling/ Being`s believin`/ I can have it all, now I`m dancing for my life. De här singlarna är värda att återupptäckas.

A-sida: Time Ain`t Nothing

B-sida: No Free Lunch

Green On Red är ett av de banden som jag bara hört talas om, men som jag aldrig hört. Jag tror aldrig att jag hållit något av bandets album i mina händer. Så säkert var det ett bra bandnamn. Man tänker: Grönt På Rött. Nu när jag lyssnar på den här singeln från 1985 överraskas jag av det raka soundet. Sid A är melodisk rock och B-sidan är country, eller så en country-parodi. Budskapet i texterna är inte särdeles djuplodande, ungefär "tiden betyder ingenting om man är ung". Men det är gjort med finess, och det kan alltid finnas en dold hund begraven någonstans i texten. No Free Lunch tror jag är satiriskt menad, både till text och musik. Jag blev positivt överraskad av Green On Red. Inte den avantgard-musik jag fruktade.