Att bonga (försöka få syn på) rockmusiker är ingenting jag aktivt sysslat med. Ändå har jag väl fått ögonen på ett fåtal under den tid som jag skriver om här på musikbloggen, 1980-1985. Den första var Måsse Kullman, som vid tiden när det begav sig möjligtvis var basist i punkbandet Briard. Min kusin som då var journalist på Hufvudstadsbladet, och som tjänstgjorde som min guide i Helsingfors nattliv, pekade ut honom för mig på en nattbuss i centrala Helsingfors. Det som slog mig med Måsse var att han var klädd som Leningrad cowboys och var så aspackad att det var ett under att han kunde färdas stående. När jag vintern 1985 bodde i Stockholm fanns det en populär skivbutik i Gallerian. En dag när jag stod där och bläddrade fick jag syn på (sedemera Hanoirocksduon) Andy McCoy och Michael Monroe, som gjorde det samma. Tror att de bodde i Stockholm vid den här tiden. Så har jag också för mig att jag från en buss, i vimlet vid Sergels torg, fick syn på Ulf Lundell, som gick som en vanlig man på stadens gator, men det kan vara att jag bara drömt alltihop. För att citera Lundell: "Då trodd jag för ett ögonblick att det var dig jag såg/ Men du försvann i snön med kassen full med bröd."

A-sida: Du luktar jäkligt gott

B-sida: Joggingcharleston

En av det svenska 80-talets intressantaste och originellaste LP:s var Lars Hollmers Tolv sibiriska cyklar (1981). Lars Hollmer måste vara Sveriges svar på Tom Waits, men där Tom Waits experimenterade med blues, så gjorde Lars Hollmer det med folkmusik. En kameleont är Lars Hollmer i vilket fall som helst i den betydelsen att han inte är rädd att leka med olika instrument och klanger. Ofta gör han helt instrumentala låtar, som på den här singeln från 1984 med Joggingcharleston. Lars Hollmer har också en förkärlek för underliga texter. Det känns som om de inte betyder så mycket, som med Du luktar jäkligt gott. Som poesi helt obegripligt, men ordklangen passar in i musiken. En singel man gärna spelar fler gånger.

Ett antal punknostalgiker har skapat ett punkmuseum i Helsingfors och sprider som bäst ut gamla fotografier från början av 80-talet i övergivna skyltfönster runtomkring staden. September har valts till Punk Ups månad. På bilden ovan det som omnämnts som Finlands första punkband, Briard, med bland annat Andy McCoy. Det kan vara fint med nostalgi, men när det begav sig och punken var ny sade man allmänt: "We ain`t gonna be history". Det dagsländaktiga hörde liksom till punkens själva attityd. Men för alla intresserade av antikvitetsföremål kan man gå in och kolla på hemsidanwww.punkmuseo.fi/

A-sida: Hokus pokus

B-sida: Då kom sommaren till mig

Gösta Linderholm kan placeras in i samma kategori som Göran Fristorp och Karl Anton i Vita bergen. Det är lätt att kapitulera för honom en svag stund då man håller på att bli förkyld. På samma sätt som man ibland känner för att valsa omkring i finkäder med Karl Antons myggor på Överby berg. En av de åttiotalslåtar som faktiskt skrevs av Gösta Linderholm är Dina trosor blev kvar på linan. Det är en rad som lätt fastnar, och berättar väl något om Göstas livshållning. Den här singeln från 1985 är en sommarsingel. Den uttrycker något av den nordiska sommarkvällens lätta känsla av bekymmerslöshet. Det är väl främst avsaknaden av det tungsinta som gör att man inte fastnat för Gösta Linderholm, att han känns lättviktig. Men en kväll som den här så går han ändå hem hos mig.

A-sida: The Storm

B-sida: Maurine

B-sidan på denna singel med soca/calypso-legenden Shadow från Trinidad & Tobago hittade jag uppskriven på en blandbandskassett från det tidiga åttiotalet. När jag kollar upp, så finns Maurine utgiven på en singel från 1983. Jag har inget minne av att ha hört låten, ingen textrad från den har fastnat på mitt flugpapper i hjärnan. Men det är ändå en skönt svängig äkta produkt vi har att göras med här. Som om inga bekymmer alls fanns sjunger Shadow om den underbara Maurine, uppstigen som en Afrodite ur havsskummet på någon Västindisk paradisö. Om nu verkligheten verkligen var sådan vet jag inte. Men den här låten ger dig åtminstone en chans att drömma.

A-sida: Ännu en förlorad dag

B-sida: Svindlande ljus

När jag köpte Anne-Lie Rydés singel från 1985 tänkte jag direkt att: det var hon som var sångerskan i Göteborgsbandet Extra. Detta Sveriges svar på Nina Hagen (om än i lätt-förpackning) kom från Stockholm. Hur hon hamnade i Göteborgs är för mig okänt. Jag tänkte också på Dan Hylander, och visst Anne-Lie har också gästspelat med Raj Montana Band. Med den här singeln fortsätter hon använda sig av sina dynamiska operasångmanér, om än i popformat. Jag gillar texten till Ännu en förlorad dag (som är en cover på soulklassikern Anyone who had a heart). Den talar till mig. Minnet av dig ger mig en förlorad dag och en förlorad natt. Här kommer Anne-Lies sångstil bäst till pass. Svindlande ljus är rockigare. Även här går text och melodi hand i hand och ger lyssnaren en tilltalande helhet.

A-sida: Wi A Come

B-sida: Wat A Situashan

Det finns inte många reggaeartister som kan kalla sig Dub Poets. Förutom Linton Kwesi Johnson i England känner jag bara till den jamaikanska dubpoeten Oku Onuora. Det som skiljer dubpoeterna från diskjockeyrna, som toastar till dub, är att budskapet är mera genomtänkt och litterärt på en annan nivå. LKJ berättade ju om de svartas vardag i London och kunde bli väldigt militant i sitt politiska ställningstagande. Samma allvar skönjer man i Oku Onuoras Wi A Come. Det handlar om att Babylon ska passa sig, för vi är beredda och vi är på väg. Så beskrivs hur den tysta revolutionen ska gå till. Här används liknelser såsom "the rising sun" och "the morning sun" som ska förändra allt. Bröderna Barret står för att trum- och baskompet sitter som det ska. Singeln utkom 1983.

A-sida: Älgskog

B-sida: Macahan

Jag stötte inte på powerpoparna Svenne Rubins från Dalarna innan deras hit med Långa bollar på Bengt från början av 90-talet. Ändå grundades bandet redan -81. Det verkar som det humoristiskt folkliga greppet var kopplat redan från första början, både musikaliskt och textmässigt. Här haltar inga blinda hönor! Älskog handlar som titeln säger förstås om jägaren som inte kunde skjuta två älgar som förblindade av kärlek stod varandra så nära. Macahan berättar om hur populära TV-serier från den här tiden effektivt satte stopp för allt svärmeri. Underfundiga rim, som man själv kunde ha skrivit. 

Jag har ofta slagits av tanken att det vore bra om någon som vet, med enkla ord, så att jag minns det, kunde förklara vad som skiljer banden Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath och Uriah Heep åt, samt vad de eventuellt har gemensamt. För mig är de bara som en grå massa, som dominerade det händelselösa sjuttiotalet. Jag vet att de är stora namn och att många i min ålder, och lite äldre, tycker att de är betydande. Men mitt intresse räcker inte till för att jag ska skapa mig en tydlig bild av dem. Och just som jag tänkte så, som kom en dag en vildsint ryttare på en eldsprutande pegasus flygande från de vikande åskmolnen, sjungande: "Easy living..." När jag kollade upp den på internet var det en Uriah Heep-låt från 1972.

A-sida: Långa näsor/ Nåt å rysa på

B-sida: Askungen/ Jordens skrik

Stefan Sundström spelade med i bandet Trots då 1982 när den här singeln släpptes. Energin är punk, stilen är rak rock. Det som lyfter är Stefan Sundströms sång. Han känns igen. Det är något gränslöst med hans sätt att behandla språket. Det känns väldigt äkta. Texterna är socialt inriktade. Långa näsor om de som blir snuvade på det som är livet, fast de tror att de har sitt på det torra. Askungen om hon, den där osynliga tjejen, som ingen tar nån notis om. Jordens skrik, om vad som egentligen händer, när vi inte bryr oss. Jag gilllar det här - det var en positiv överraskning. Något Stefan kan vara stolt över.