A-sida: Good Hearted Woman
B-sida: Are You Sure Hank Did It This Way
1983 när singeln Good Hearted Woman med Waylon Jennings kom ut lyssnade jag inte på country. Det var mer mina föräldrars musik. Men på något vis måste ändå Good Hearted Woman ha sipprat in i mina öronkanaler, för när jag hörde den för en tid sedan så sade det pling. Och, låten är en countryklassiker. Jag gillar låten. Det handlar om en godhjärtad kvinna som är tillsammans med en man vars jobb inte skulle tåla en närmare granskning av myndigheterna. Men hon älskar honom trots det. Mycket mellanvästern-svårmod runt det här. B-sidan är väl en tribut till Hank Williams. Och han är en countryikon, som jag verkligen kan tänka mig gilla.
A-sida: You`ve Really Got A Hold On Me
B-sida: All Feets Can Dance (Everybody ´Thout Feet Can Dance On Their Hands)
Jag minns att jag såg Bobby MC Ferrin i TV runt år -84 och att jag blev helt begeistrad. Att vara sin egen beatbox då var något nytt för mig. Jag köpte sålunda LP:n The Voice efter det. Den här singeln är ännu tidigare, från -82. A-sidan är en låt som hörs bekant, och det första jag hört med Bobby MC Ferrin som inte är a capella. På B-sidan låter han redan mer bekant, och det här går inte av för hackor. MC Ferrin lägger rytmerna med sin djupa bas och sedan så scattar hans duo-partner på det, ibland flyter stämmorna ihop till ett helt. Det här var rap, innan rap blev stort, men på ett mera jazzigt sätt.
A-sida: Dead Ringer For Love
B-sida: More Than You Deserve
Jag träffade mitt livs första Meat Loaf-fan på Föglöfärjan för några veckor sedan. Det roliga är att vi är kollegor. Kanske är det hans förtjänst att bägaren tippade över och jag beslöt mig för att ändå skriva om Meat Loafs singel Dead Ringer For Love från år 1981. Det här är klassisk rock, i den grad att de två första raderna är som kopierade från Summertime Blues av Eddie Cochran från 1958. Sedan svänger det väl loss i andra eskapader. Låten är ok, men videon smaklös. Undrar hur mycket Cher fick för att dansa på ett bord framför en nakenbild medan Meat Loafs killgäng diggar till låten? Ja, det stillösa var väl Meat Loafs grej. Får samma känsla som jag fick av den bok jag lämnade tillbaka till boklådan på Föglö, någon vecka efter att jag lånat den. Jag klarade inte av att läsa hela.
A-sida: The Girl, The Gold Watch And Everything
B-sida: Two Hearts In Perfect Time
Richie Havens var 60-talet. Sällan har man väl sett ett mera passionerat öppningsnummer på en konsert, som den Richie Havens framförde på Woodstock 1969. Men den här singeln är från 1980. Jag gillar A-sidan bättre. Där kan man nästan ana två rader som låter som Talking Blues av Bob Marley. Men det räcker tyvärr inte. Låttiteln säger mig ingenting. Och på B-sidan, kan jag älska låttiteln, men det funk/disko/souliga soundet lämnar mig helt kall. Vad gäller Richie Havens var det bättre ännu mera förr.
Covers är normalt sett ingenting jag gillar att skriva om. En cover kan ändå bli ett bands nummer-ett-låt och "claim to fame". Tänk bara på The Byrds Dylantolkning Mr Tambourine Man från 1965. När jag tänker på mitt 80-tal har jag gjort en fem-í-topp-lista på covers som varit lyckade på något vis, och som jag minns.
1. Hanoi Rocks, Up Around The Bend (Creedence Clearwater Revival). Det här är en råare och bättre version av originalet från 1970. Och jag tror också den betydde mycket för Hanoiarna själva.
2. The Specials, Maggie`s Farm (Bob Dylan). Specials gör Dylan i reggaetakt och med ett socialt budskap som satt som ett smack i järnladyn Maggie Thatchers 80-tals-England.
3. Herr Marmelad & Hans Skorpor, Rainy Day Women # 12 & 35 (Bob Dylan). Ännu en Dylancover är stockholmarna Herr Marmelad & Hans Skorpors fenomenala Stens fel, som jag minns live från Pub Bastun.
4. Pelle Miljoona & 1980, Garageland (Clash). Från livealbumet Näyttämökuvia kommer Pelles i det närmaste identiska Garageland. Intensiteten kan man inte ta miste på.
5. Ola Magnell, Don`t Think Twice, It`s All Right (Bob Dylan). Ta det kallt, det är allt är nog Ola Magnells kändaste cover, och en av de absolut bästa.
A-sida: The Third Man
B-sida: The Fourth Man
The Shadows var det ofarliga bandet som granntanten i Geta, som jobbade på Zeipels skivavdelning, ville att man skulle lyssna på istället för Magnus Uggla som hade piercade bröstvårtor på skivans inneromslag. Men istället fortsatte jag med mina kråksånger. Det hjälper inte att lead-gitarristen ser ut som Buddy Holly eller Freddie & The Dreamers, eller att bandet skapat något som i Finland benämns rauta lanka-musik, det här är så urvattnat att kokospalmerna i det hawaii-inspirerade temat till filmen The Third Man, dör av rotröta. Så långt ifrån Shadows-klassikerna Apache eller Ghost Riders In The Sky man kan komma låter Shadows anno 1981.
Den som var ung och aktivt lyssnade på musik i början av 80-talet kunde inte undgå den våg av syntpop som då svepte fram över England. Det var där någonstans, i Londons fog, som nyromantikerna företog sin nostalgitripp tillbaka till ett avlägset 1700-1800-tals fin de siecle-poserande. Jag tyckte all denna syntetiska syntsmet kändes krampaktig på något vis, som att något måste hända, efter punkens energiutsläpp. När jag nu gläntar på dörren till denna förlegade skåpmat, så strömmar de ut. Alla singlarna i en lång rad: Guilty med Classix Nouveaux (1980), To Cut A Long Story Short med Spandau Ballet (1980), Fade To Grey med Visage (1980), Girls On Film med Duran Duran (1981), Vienna med Ultravox (1981) och I Just Can`t Get Enough med Depeche Mode (1981).
A-sida: Två på skilda håll
B-sida: Rätt & fel
På den här singeln från 1985 har redan Thomas DiLeva etablerat sig som originell rymdpoppare. Det är intelligent musik med texter som pekar framåt. Två på skilda håll är väl en uppgörelse med en kärlek, kan man tänka, och Rätt & fel går tillbaka ända till barndomen, när DiLeva spekulerar i vem som har rätt och vem som har fel, jag eller de. Lite Vem ska man tro på-känsla över det hela. Man hör att det är DiLeva som sjunger, de kännspaka ä-ljuden i "säger", som låter så norrländska, och som kommer främst fram i hans Sankta Lucia-sång från år 2000. DiLeva var en artist som hade något unikt redan från början.
Att bonga (försöka få syn på) rockmusiker är ingenting jag aktivt sysslat med. Ändå har jag väl fått ögonen på ett fåtal under den tid som jag skriver om här på musikbloggen, 1980-1985. Den första var Måsse Kullman, som vid tiden när det begav sig möjligtvis var basist i punkbandet Briard. Min kusin som då var journalist på Hufvudstadsbladet, och som tjänstgjorde som min guide i Helsingfors nattliv, pekade ut honom för mig på en nattbuss i centrala Helsingfors. Det som slog mig med Måsse var att han var klädd som Leningrad cowboys och var så aspackad att det var ett under att han kunde färdas stående. När jag vintern 1985 bodde i Stockholm fanns det en populär skivbutik i Gallerian. En dag när jag stod där och bläddrade fick jag syn på (sedemera Hanoirocksduon) Andy McCoy och Michael Monroe, som gjorde det samma. Tror att de bodde i Stockholm vid den här tiden. Så har jag också för mig att jag från en buss, i vimlet vid Sergels torg, fick syn på Ulf Lundell, som gick som en vanlig man på stadens gator, men det kan vara att jag bara drömt alltihop. För att citera Lundell: "Då trodd jag för ett ögonblick att det var dig jag såg/ Men du försvann i snön med kassen full med bröd."
A-sida: Du luktar jäkligt gott
B-sida: Joggingcharleston
En av det svenska 80-talets intressantaste och originellaste LP:s var Lars Hollmers Tolv sibiriska cyklar (1981). Lars Hollmer måste vara Sveriges svar på Tom Waits, men där Tom Waits experimenterade med blues, så gjorde Lars Hollmer det med folkmusik. En kameleont är Lars Hollmer i vilket fall som helst i den betydelsen att han inte är rädd att leka med olika instrument och klanger. Ofta gör han helt instrumentala låtar, som på den här singeln från 1984 med Joggingcharleston. Lars Hollmer har också en förkärlek för underliga texter. Det känns som om de inte betyder så mycket, som med Du luktar jäkligt gott. Som poesi helt obegripligt, men ordklangen passar in i musiken. En singel man gärna spelar fler gånger.