A-sida: Mad Flies, Mad Flies
B-sida: Mr Uddich Schmuddich Goes To Town
När jag pluggade på Ålands folkhögskola fanns det en utbyteselev där från Australien. När vi kom att prata om ny, spännande musik som gjordes lite överallt i världen, så nämnde hon Laughing Clowns från sitt hemland. Det är först nu som jag har en möjlighet att lyssna på bandet. Vet inte hur representativ den här singeln från 1981 är för bandets sound, men det här är definitivt inte rockbaserat. Det är mera jazzexperimentiellt, visst kryddat med new wave, men avantgarde. Det är instrumentalt, intensivt, och lutar sig mycket mot blåssektionens sax och trumpet. Man kan tänka sig en lustig marknad där clownerna spelar, och man vet inte riktigt vad man ska tycka. Är det jag som skrattar åt dem, eller de som skrattar åt oss? Skulle vara intressant att höra mera av bandet.
Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om gitarrambos. På åttiotalet hörde man talas om svensken Yngwie Malmsten och sedan i Finland fanns Jukka Tolonen. De var båda riktigt haj på elgitarr, vilket framkom i långa gitarrsolon. Albinoamerikanen Johnny Winter (vet inte om han hade röda ögon) gick väl i Jimi Hendrix fotspår. Han spelade för det mesta bluesbaserat. Men på den här live-skivan finns mer rockiga spår också, så som Good Morning Little Schoolgirl, Jumpin`Jack Flash, Johnny B. Goode samt ett femtiotalsrockmedley. Men det är som att allt står och faller med Winters gitarrspel. Det var väl skivor som den här som fick tonårspojkar att sitta hemma på rummet och träna skalor på sin dyra elgitarr. Tror att det mesta är covers på Live. Den är ännu en skiva i raden som jag bandat av min kusin någon gång -80. LP:n är inspelad på rockklubben Fillmore East i New York det sista året den hade öppet, 1971.
A-sida: Amigo
B-sida: Black Slate Rock
När det gäller brittiska reggaeband är det bra att veta om de kommer från London eller Birmingham. Black Slate är Londonbaserat. Första sidans låt Amigo finns med på LP:n med samma namn. Året är 1980. Jag köpte singeln för B-sidans Black Slate Rock, och det var det värt. Det här är kompakt och medryckande reggae. Som är fallet med den engelska reggaen, så är den snabbare och poppigare än den jamaikanska motsvarigheten. På Black Slate Rock skapade sig bandet ett eget soundtrack att bära med sig när de vandrade gatan ner i Brixton, Notting Hill eller var de nu bodde. Lite som Bob Marleys Kinky Reggae, fast på brittiska.
Basisten i Ultimatum sade att han upptäckte laidbackrockarna Dire Straits innan de blev stora. Han hade deras två första album. Om jag inte tar fel så är Making Movies (1980) bandets tredje. Då hade redan frontfiguren Mark Knopfler etablerat sig som den sköna gitarristen med de härligt klingande strängarna. Och det var före han blev riktigt kommersiell med Money For Nothing och Walk Of Love. På Making Movies har man ännu det sköna bakåtlutade soundet, som gjort för likör och nattliga diskussioner. Det helröda skivomslaget inte att förväxla med Talking Heads 77, tre år tidigare. Det är mycket av oskuldsfullt och bekymmerslöst åttiotal över den här skivan. Manifesterat i sådana låtar som Expresso Love, Tunnel Of Love, Romeo And Juliet och Solid Rock.
A-sida: Big Girls Don`t Cry
B-sida: How Can I Prove Myself To You
Det brittiska reggaebandet Cimarons har alltid varit lite av en doldis för mig. När jag sätter på första sidan tror jag först att singeln spelas på för höga varv. Sången går så i falsett att det nästan låter barnsligt. Men sedan när toastpartiet kommer in i slutet, så inser jag att det ska låta såhär. Stora flickor gråter inte. Varför ska man sjunga om det? B-sidan är mer traditionell loversrock. Men inget speciellt alls. Kärleksfunderingar. Hur ska jag kunna bevisa att jag duger för dig, baby, och så vidare. Nog visste jag att kärleksgrenen av reggae hade en marknad i England vid den här tiden (1982), men det här blir bara allför soft.
The Israelites med ska/rocksteady-veteranerna Desmond Dekker and ACES gavs ut redan 1968. Här finns redan klassiker så som titellåten Israelites. För alla som har det svårt är låten en tröst: "Get up in the morning/ slaving for bread, sir/ So that every mouth can be fed/ Poor me Israelites." Desmond Dekker blandar friskt moll och dur på den här skivan. Men alltid ligger musiken nära pulsslagen under huden. Det är väldigt sofistikerat, trots att det råa och äkta finns där. Sångsektionen imponerar, med Dekkers egen höga falsett, och sedan körernas bas. Många av låtarna har gjorts som covers av andra, t.ex. Problems och Rude Boy Train. Minns alla spåren från min gamla kassett från 80-talet. Det är väl bara Toots, Wailers och Skatalites som kan vara lika klassiska.
A-sida: Miss Follow Fashion
B-sida: Version
General Echo var en jamaikansk DJ som kom fram på 80-talet i samband med att många discjockyer började toasta snabbare än föregångarna Big Youth, I-Roy, U-Roy. Man känner igen stuket på General Echo. Det är mycket "right" , " what you say" och " bang diddli bang". Texten berättar pm en tjej, som inte är speciellt unik. Hon följer nämligen alltid modet. Och det gäller när hon ska beställa en drink. Då frågar hon alltid Master Echo vad hon ska ta. Det tycks reta den rättfärdiga rastan att ha en flickvän utan egen smak och vilja. Tydligen så mycket att det är värt att göra en låt om det. Skulle vara kul att höra en jamaikansk tjej som DJ. Undrar vad hon skulle prata om. Det finns inget årtal på den här singeln. Något som är ganska typiskt för jamaikanska reggaesinglar. Skulle gissa på början av 80-talet.
Sedan jag senaste skrev om det oberoende svenska skivbolaget Comedia för över ett år sedan var det tal om Gunnar Danielssons LP Kosmisk turbulens. Sedan dess har Comedia uppdaterat mig på många artister som jag skrivit om på min blogg, och som släppt nytt material. Gunnar Danielsson har varit aktiv. Under våren -21 släppte han två singlar, samt firade Dylans 80-årsdag. I mars i år släppte han en ny singel. En annan medlem från Ensamma hjärtan-tiden är Jan Json. Förra våren gav han ut en EP och en singel, detsamma hände denna vår. Tydligen är våren en produktiv tid. Thomas Di Leva släppte även han en singel våren -21, samt även denna vår. Han fick sig tillägnat ett hyllningsalbum i mars. Mer från denna vårs skörd är Marie Bergman som gav ut ett album med Afzelius-tolkningar i mars samt Jan Hammarlund som producerat en skiva med den skandinaviska sångsskatten. Han tolkade även Mikael Wiehe på franska på en singel förra hösten. Från senaste höst var det även tal om bandet Venuspassagen som spelar Reeperbahn-låtar, samt om en skiva Dylan-tolkningar av stockholmska Blue Raincoat. Vad gäller Peter R. Ericson så var han med på en LP i bandet Ice Quartet förra sommaren samt gav ut en singel i februari -21. Fortsätt gärna att skicka mig uppdateringar Comedia. Det är intressant att höra vad musiker som även var aktiva på 80-talet gör idag.
A-sida: Romance
B-sida: The Ballad Of John And Martin
Det fanns många bra poprock-band i början av 80-talet. Ett av dem är The Members från den lilla staden Camberley sydväst om London. De spelade väl något som idag skulle kallas power-pop. Lite påminner stilen om pubrocken också. Hur som helst är det snabbt och energiskt. Någon kunde väl definiera The Members som punk. Men texterna håller sig på popstadiet. Det är tal om något slag av romans i öppningsspåret. Men det är en romans som inte går hem, ett försök till romans. Ungefär som den sista dansen på ett party, när det varit dags att gå hem för länge sedan. På singelns baksida dras tempot upp ytterligare, trots "ballad" i titeln. Det handlar om två västernhjältar, troligtvis John och Martin från Tres Amigos. Vad historien går ut på går mig tyvärr förbi. Singeln kom 1980.
Den LP som betytt mest för mig är Nobody`s Heroes med punkbandet Stiff Little Fingers. Jag råkade hitta skivan i Philips musikaffär vid bussplan i Mariehamn 1980. Skivan var en av de allra första jag köpte och ägde. Skivan hade kommit samma år. Jag hade sett bandet på TV på våren hemma på Scheffersgränd, och blivit imponerad. Jag var ute efter skivan och hittade den alltså. Öppningslåten på s. A säger vad det handlar om. Gotta Gettaway har väl blivit lite av ett mantra för många rastlösa punksjälar. I jämförelse med Pistols och Clash är väl skivan mjukare och mera melodisk, med en dragning mot rockabillyrockballader. Men jag gillade det, uppvuxen även med 50-talsrock, som jag var. Förutom föräldrauppror är det mycket identiteten för en ung i Belfast som det handlar om. Vågar inte ta ställning till i vilket religiöst läger Fingrarna stod, men klart är att de är rätt så trötta på hela diskussionen om brittisk samhörighet. Våld och krig är även två röda skynken för bandet. Men det som skivan gav mig mest var en stärkt uppfattning i att jag kunde vara bara mig själv och inte någon som andra ville att jag skulle vara. "Don`t wanna be nobodys hero/ Don`t wanna be nobodys star/ Get up, get out/ Be what you are."