Här kommer ett random utvalda singlar som finns på Musaploki. De flesta är utgivna mellan åren 1980 och 1985. De som är från tidigare lyssnade jag på under den ovan nämnda tidsperioden. Hur som helst så tror jag att de flesta är okända för det stora flertalet yngre lyssnare. Singlarna representerar det som jag hittills har skrivit om på min blogg. God förnöjelse.
A-sida: Head Over Heels
B-sida: The Visitors
Abba 1981, det var definitivt inget jag gjorde 1981, dvs lyssnade på Abba. Det var ett halvt sekel sedan jag aktivt lyssnade på Abba. Men den här singeln, från 81, låter definitivt Abba: Voulez-vouz och Supertruper, lyx och glamour, Nizza och rolls royces. Nästan som Baccara. Det första spåret har man hört förut. Det andra var obekant. Texterna passerar mig förbi. En starkt lukt av parfym dröjer kvar. Allt är inspelat i Stikkans studio. Idag sträckläser Benny Andersson Ulf Lundells dagboksromaner. Det tror jag inte han gjorde på den här tiden. För Abba-vänner är säkert singeln ett kärt samlarobjekt. Min nostalgi sträcker sig mest fortfarande till Happy New Year och nyårsskålen i billig Pommac.
När jag var i åldern 10-12 år lyssnade jag på svensktoppen och melodifestivalerna. De låtarna bet sig fast. I vissa svaga ögonblick nu, då jag är ute och går eller annars bara är i en försvarslös position, kommer de här låtarna på mig, alltifrån "Riko Tiko Tin och jag" till "En afton vid Mjörn" och "Fjärran där näckrosen blommar". Jag har alltid uppskattat melodier och harmonier. Kanske en schlagers sångbarhet finns inskrivet i mitt musikaliska DNA? Det är ingenting jag kan göra något åt.
A-sida: To night
B-sida: Dead
Göteborgsbandet Cosmic Overdose var ett band som bara på grund av sitt namn direkt placerades i kategorin drogskadad flummusik, och som sådant a priori farligt för dåtidens ungdom, av samhällsdebattören Allan Rubin. Det här är bandets andra singel, från 1980. När jag först hörde bandet i radion var sångerna på svenska, och soundet medryckande och tilltalande. Så bra att jag köpte deras tredje album 1981. Nu när de byter språk, faller allt platt till marken. De låter syntarna regera för mycket, på bekostnad av drivet och fantasin. Ingen bra skiva!
Vintern och våren 1985 bodde och jobbade jag i Stockholm. Jag hade inga framtidsplaner, men en höst med avbrutna musikstudier på en folkhögskola i Danmark i bagaget. På jobbet på AB Kodak i Järfälla träffade jag en kille som gjorde egna filmer. Han undrade om jag ville göra musiken till någon av hans filmer. Han sade att han gillade den skakiga hunden Rabalder som visades i SVT på sjuttiotalet. Jag tackade nej. På hösten nästa år började jag mina lärarstudier vid Åbo Akademi. Men tänk om jag stannat i Stockholm och satsat på musiken. Kanske mitt liv hade artat sig på ett annat sätt då? När jag sitter på trappan en blåsig sommarmorgon och ser hur vinden far i träden tänker jag att våra liv innerst inne är lika skakigt som filmhunden Rabalder. Och musiken som jag skulle ha komponerat kunde kanske ha låtit som Rabalders tema. Jag bifogar ett klipp:
A-sida: Magnetic Fields Part 2
B-sida: Magnetic Fields Part 1
Funderar på om det kan vara en bra idé att spela singeln Magnetic Fields med den franska elektromusikern Jean Michel Jarre nu när sommerhettan från kontinenten igen hotar med att komma indragandes. Kanske man får sig en välbehövlig nedkylning av den kalla syntprodukten? Men efter att ha spelat singeln från 1981 konstaterar jag att den lämnade mig oberörd. Kanske fick man associationer till ett stort publikhav någonstans i Europa, som lät sig dompteras av Jarres kyliga stämningar på 80-talet, då sådant här kanske uppfattades som modernt och spännande. Men i dagens läge då vem som helst kan programmera liknande loopar på vilket datamusikprogram som helst, känns det inte unikt. Snarare skrämmade, då det man sett av rockkonserter idag mest gått ut på att fånga sig själv på mobiltelefonen. Redan 1981 skulle jag ha ifrågasatt att ge ut Jarres episka elektropop på singel.
Samma år som Monica Törnell släppte sin klassiska låt Vintersaga på LP:n Mica, nämligen 1984, kom albumet Fri ut. Vemodet från Vintersaga finns genomgående i låtarna på Fri. Materialet på Fri kretsar kring kärlek, ensamhet eller tvåsamhet. Friheten i sig är inte odelat positiv. I den totala friheten önskar man sig krav, men när det ställs krav från en annan, då är genast friheten hotad. Friheten kan också gestaltas i form av en personlig depression. Jag känner igen tematiken från t.ex. Ulf Lundell. Med sig på skivan har Monica Törnell Anders F Rönnblom och Janne Schaffer. Låten Vi ger oss, är Rönnbloms, och ytterligare en möjlighet ut ur relationernas grepp. Vit flagg är en Rönnblomlåt som man kan jämföra med. Monica Törnell går i närkamp med de livsnödvändiga frågorna i låten Som ett nyfött barn. Budskapet är så arketypiskt att det gör ont: "Som ett liv växer fram/ ur våra drömmar/ som vi alla har/ när vi kommer fram/ som nyfödda barn." Alla låtarna på skivan är sådana: nakna, ifrågasättande och angelägna. Musiken är fusionspräglad, inte rak rock. En sommarskiva.
A-sida: Son av Ayatollah
B-sida: Lingonplockning
Torsson var ett skojfriskt band från Lund som avvek kraftigt från den rådande trenden inom de svenska band som kom fram i början av 80-talet. Ett genomgående kännetecken var de oförargligt galna texterna. Den låt som fastnat mest personligen var "Jag minns en gammal bil", som handlar om det västtyska bilmärket DKW. Men även låtar som "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid" har fått kultstatus. Det märks att de här pågarna hade roligt. Det hela kändes lättsamt och improviserat. Det är kanske därför de håller på än idag. Samma anda går igen på bandets andra singel (1980). Man leker med ras och etnicitet i Son av Ayatollah, i en tid då titeln Ayatollah förknippades med det totalitära styret i Iran, samt vågar sjunga om en odramatiskt lingonplockning på s. B. Idag går tankarna närmast till Perssons pack och Svenne Rubins. Två band som även de glatt turnerar vidare.
I sitt i sig behjärtansvärda mål att bekämpa haschet ägnade arkitekten Allan Rubin ett år (1981) åt att ta reda på så mycket som möjligt om dess skadeverkningar. Resultatet är boken "Inget är som drogen - Hasch, anarki, kaos hotar oss alla", som kom ut nästföljande år. Jag minns att jag såg titeln nämnas i medierna. Det var främst ordet "anarki" jag fäste mig vid. Jag funderade mycket över det ordets betydelse då, och slog bland annat upp det på biblioteket. Det var ett ord som användes av punkare i samband med Sex Pistols singel "Anarchy in the UK" (1976). Nu, fyrtio år senare, köper jag boken på nätet och läser den.
Det är i sina kopplingar till musiken som Allan Rubin hugger ordentligt i sten. Han vet ingenting om musiken i sig, och kopplar det han kallar "popmusik" direkt till droger. 1981 trampades tre människor ihjäl på en konsert med Gyllene Tider. Rubin hävdar att det var "drogskadade" människor som intagit alkohol som drabbades av en masspsykos som bara "drogskadade" kan få till stånd som var orsaken. Tillsammans med sin fru besöker han vid två tillfällen skivaffärer i Stockholm. Den första gången för att noga bevittna pupillens storlek hos de "drogskadade" människor som köper den "drogskadade" musik som affären säljer. Den andra gången för att förfasa sig över skivomslagen till de "drogskadade" artisternas skivor, som försöker appellera till likaledes "drogskadade" skivkonsumenter. Rubin gör en noggrann indelning av skivomslagen i olika teman.
Han förskräcker sig även över "drogpropagandan" i radioprogrammet Ny våg, och missar därmed totalt budskapet i den nya musik som spelas i programmet. Boken, som inte gör anspråk på någon som helst form av vetenskaplighet, var underhållande att läsa. Det verkar som att Rubin beklagar att inte fler ungdomar blir teknokrater och matematiker. Och för att bryta den snedvridna bild han ger av att punkare är narkomaner, så hänvisar jag till The Clash (1979): "Oh, anything I want he gives it to me/ Anything I want, he gives it, but not for free/ It`s hateful/ And it`s paid for/ And I`m so grateful to be nowhere."
A-sida: Mad Flies, Mad Flies
B-sida: Mr Uddich Schmuddich Goes To Town
När jag pluggade på Ålands folkhögskola fanns det en utbyteselev där från Australien. När vi kom att prata om ny, spännande musik som gjordes lite överallt i världen, så nämnde hon Laughing Clowns från sitt hemland. Det är först nu som jag har en möjlighet att lyssna på bandet. Vet inte hur representativ den här singeln från 1981 är för bandets sound, men det här är definitivt inte rockbaserat. Det är mera jazzexperimentiellt, visst kryddat med new wave, men avantgarde. Det är instrumentalt, intensivt, och lutar sig mycket mot blåssektionens sax och trumpet. Man kan tänka sig en lustig marknad där clownerna spelar, och man vet inte riktigt vad man ska tycka. Är det jag som skrattar åt dem, eller de som skrattar åt oss? Skulle vara intressant att höra mera av bandet.