A-sida: Tour de France (remixed)

B-sida: Tour de France

Singeln Tour de France från år 1983 är en skiva som den tyska elektropopgruppen Kraftwerk inte kunde ha ogjord. Idéen är ju hur genialisk som helst i deras ögon. Man lägger på syntarna, flämtar lite och räknar upp hur cykelloppet Tour de France går. Som en fransk version av Fahr, fahr, fahr auf die Autobahn. Så speciellt originellt är det väl inte om man ser vad industrirockarna gjort förut. Mindre sång på denna skiva, och mer överlåts till maskinerna. Helt i Kraftwerks anda.

På omslaget ser vi en djungelscen. Och visst kan denna LP definieras som något slag av primitiv djungelmusik, åtminstone vad rytmerna anbelangar. Jag försöker följa med i den sparsmakade lyriken på skivkonvolutet. Texterna är sådana som vill spränga gränser och peka framåt. De är modernistiska, som något från Henry Parlands tjugotalspoesi. Uttrycker en livshållning. Och sådan har ju alltid Kai Martin varit. Mera avantgarde än anarki. Favoriter på första sidan är "Sätt segel" och "De Nakna och Älskade". Den senare handlar säkert om Kai Martins själsfränder. De som väller fram och som "letar efter gåtor". Var det för fem år sedan, hade de kanske letat efter sanningen istället! Favoriter på andra sidan: "Det Förbjuda Landet", och framför allt "Jeriko". "Jag skakar, skakar/ av oro, av själ - / kraft och ursinne/ Jag vägrar, / ingen tilltro, / svek - etsat/ i mitt starka minne." Och Jerikos murar de ska rasa! Jag slås av hur mycket Gomer Explensch saxofonspel färgar Kai Martin & Sticks sound. Simmarna släpptes 1983.

A-sida: Sweet Home Chicago

B-sida: Jailhouse rock

Det roliga med Blues Brothers var att de rockade på som om ingenting skulle ha hänt sedan 50-talet. Och de rockar bra. På det här sättet liknar de figurerna i Aki Kaurismäkis filmer. Den här singeln är från 1980. Tematiskt anknyter den till filmen Blues Brothers från samma år, i och med att bröderna blir frisläppta från ett fängelse i Chicago. Jag vill nästan påstå att Blues Brothers version av Jailhouse rock är bättre än Elvis från femtiotalet. Det skojiga med Blues Brothers är ju också att gnuttan självironi som finns med är så stor att den kan fylla oceaner.

I tider av Anastasia, Beyonce, Rihanna, Adele och Destiny Child... Jag behöver fighting music. Jag hittade The Clashs två första album: The Clash (1977) och Give ´Em Enough Rope (1978) på Universitetsgatan i Åbo, som för övrigt är stans bästa gata för begagnad musik. The Clash är fighting music. Om Sex Pistols kanske är mera punk, så är Clash mera fokuserade. Jag kämpar för min fru, som fått en cancerdiagnos nu i vår. Jag lyssnar på låtarna I Fought The Law och Tommy Gun, och jag identifierar mig med dem. Och jag kommer att fortsätta kämpa hela mitt liv!

A-sida: Wankers

B-sida: Naturens under

Dansdepartementet representerar den lite mörka och maniska musiken. Jag försöker lista ut vad de sjunger om. Det finns ilska och desperation i sångerna. Antagligen handlar det om någon som är såld på vad businessmännen bjuder oss i den första låten. I Naturens under är jag inte så säker. Det är tung musik, men ändå dansant, så som bandets namn förtäljer. Dansdepartementet var rätt unika i sitt slag i Sverige vid den här tiden. Det är något lite på gränsen till poserande i bandets helhetsuttryck, men ändå vill jag slå ett slag för att viljan hos Syrén och pojkarna är god. Singeln är från 1985.

På 80-talet slog en slags sliskig popsoul med frustande saxofonsolon igenom, samtidigt som mjukpornografiska dokumentärprogram blev rumsrena i TV. Det kändes som att det var liksom en programförklaring från TV-bolagen, att nu skulle den mer direkta sjuttiotalssynden ersättas med en mera frekvent och upputsad åttiotalsdito. Återklanger från den musik som fick representera denna perspektivförskjutning tycker jag mig finna i åttiotalsklassikern Careless Whisper av George Michael från år 1984. Lyssna speciellt på saxofonerna i introt. Mer brutalt utsätts vi idag för denna osmakliga musak när vi är tvungna att sitta i telefonkö, hos läkaren eller banken till exempel. Jag hade mycket hellre lyssnat på en klassisk pianokonsert då.

A-sida: Sommar i natt

B-sida: Sommar i natt

Det gör lika ont att lyssna på Lili & Sussie som att lyssna på dansbandsmusik. Ännu värre hade resultatet säkert varit om inte Niklas Strömstedt varit med och styrt upp det hela. Han har både varit med och skrivit låten, samt producerat skivan. Låten är ett prov svensk helyllesommarnattskvällsromantik. " Sommar ikväll/ jag vill älska ikväll..." och så vidare. Här släpps alla känslor loss i sommarnattsidyllen där välklädda människor är på jakt efter varandra. Man undrar vart flickornas finska rötter tog vägen. Det här är så glassigt så man bara vill gå därifrån. Singeln är från -85.

Min granne/ som sjunger irländskt sade/ Shane kommer väl inte från Irland/ Han är ju från London

Då trodde jag redan/ att bandet var äkta irländskt/ När jag tändes av Dirty Old Town/ och Rum, Sodomy and the Lash

Men Shane du kommer/ från Limerick/ Och du trivdes aldrig i London/ och fick på nöten när du kom dit/ Och du glömde aldrig/ ditt ursprung/ eller Brendan Behan/ eller IRA

Min kompis gillade dig inte/ från början/ Sade att du bitit örat av någon/ på en punkkonsert i London

En flicka jag kände/ sade att ni var en samling alkisar/ och gick inte och såg er/ på Kåren i Åbo

Men Shane du kommer/ från Limerick/ Och du trivdes aldrig i London/ och fick på nöten när du kom dit/ Och du glömde aldrig/ ditt ursprung/ eller Brendan Behan/ eller IRA

Och nu är du äntligen på TV/ och allt blir lika klart för mig/ som att Pogue Mahone/ betyder Kiss My Ass

Och Crock of Gold/ ger dig upprättelse i mina ögon/ Irländsk, som sex år till London/ Dricker med fyllona på gatan

Och Shane du kommer/ från Limerick/ Och du trivdes aldrig i London/ och fick på nöten när du kom dit/ Och du glömde aldrig/ ditt ursprung/ eller Brendan Behan/ eller IRA

Och allt du säger/ det faller på plats och har logik/ Och allt är klart som korvspad/ bakom alla alkoholridåer

Du lever fortfarande/ liksom din mamma och din pappa/ Och har gjort allt helt rätt/ Och har svar på alla frågor

Och Shane du kommer/ från Limerick/ Och du trivdes aldrig i London/ och fick på nöten när du kom dit/ Och du glömde aldrig/ ditt ursprung/ eller Brendan Behan/ eller IRA

(och det var inte du som bet)

A-sida: Frisedel/ Muren

B-sida: C2H5OH/ Kristna chauvinister

Det här var bra! Singeln med Stockholmspunkarna Pojkfan trilskas från 1984. Fräcka texter och tätt och finurligt beat, riktigt fräsch punk från den första svenska vågen. Texterna handlar om att inte ta värvning, om mänsklig ondska, nödvändigheten av flyktsodan spriten samt de svenska kristna förebilderna Herreys, Carola och bröderna Samuelssons dubbelmoral. Man vill bara skratta, njuta och dansa.  

1975 släppte Abba singeln Fernando. Fernando var en låt som hade det mesta, en låt som man lätt fastnade i. Den var sentimental, melankolisk, gråtmild och med en text som frågade lyssnaren "Varför sörjer du Fernando?" Jag lyssnade mycket på Abba den här tiden. De var liksom grejen. Det här var innan Hurriganes kom och svepte bort den instängda ångesten. För det är just det som Fernando erbjuder: tårar och rödgråtna ögon i ett avskilt instängt rum. Minns att Märta Tikkanen sade att hon bearbetade sorgen efter sin make Henrik genom att lyssna på Abba. Det skulle aldrig jag klara av. Däremot har jag behandlat ett uppdiktat fall av kärlek som tog slut med hjälp av Roy Orbinson. Nog så tungt. För det var just det som hände där runt 1980 - jag fastnade inte i Fernando, utan surfade vidare med Hurriganes och Sweet in i punken och reggaen. Ändå är Abba farligt fängslande. Fernando har en verkligt bra melodi. Det var någon musikkritiker som sade att skulle ett band skriva musik som Abba och texter som The Clash, så var det bandet ett superband. Men alla som kan sin populärmusik vet att en sådan kombination inte är möjlig. Och det ska vi nog vara glada för.