A-sida: Leva utan dig

B-sida: Dårskapens barn

Stjärnskottet Kicki Moberg från Gävle fick direkt ge ut på Stikkans bolag Polar. Det låter ohjälpligt lite Abba om det. Både på sång och arrangemang. Men låtarna lyfter aldrig riktigt på den här singeln från 1981. Lite symptomatiskt också att sida A är en cover. B-låten är skriven av Tomas Ledin på engelska, detta den svenska versionen. Den är bättre och jag kan ta till mig texten. Men jag retar mig på språkfelet "en" i: "Du är en dårskapens barn/ Springer bara runt i ditt hjul." Hörde aldrig något vidare av Kicki Moberg sedan.

I Olofsnäs i Geta finns det en kulturarvsstuga. I den brukar det ibland hållas utställningar om flydda tider i trakten. Det kan vara gamla jordbruksredskap som ställs ut eller svartvita fotografier från femtiotalet som den lokala marthaföreningen sammanställt. Om jag fick bestämma skulle det ordnas en minnesutställning om den åländska rockmusiken från min egen guldålder, nämligen 1980-1985. Föremål skulle det inte råda brist på. Där skulle vinylsinglar med Gycklarnas afton, Doctors och Pop-Sixten hänga på en vägg tillsammans med samlingsskivan Kustrock 1. I en monter fanns Jack Mattssons flöjt, Lars-Erik Mattssons röda Fender-gitarr samt Kuttens läderbrallor. Foton skulle insamlas bl.a. på Rituals Joy Division-frillor, Tosses pudelrockutstyrsel samt Timo Nikkos hårdsrocksjeansväst. På vinden skulle Ultimatums mobila trumset av gurkburkar stå. Naturligtvis skulle det spelas musik i lokalen, exempelvis Rock-Olles ändlösa trumsolon från tiden i L.E.M. Väggarna skulle täckas av de gula Pub Bastun konsertplanscherna samt dem från Åländsk musikfestival. Jag kunde bidra med den om Kra och Ultimatum. Landsbygdsrocken skulle vara väl representerad av en raggarbil med femtiotalsrock på gården utanför, samt en minnespärm över Pux och Yesters ungdomsgårdsspelningar. Kanske en skattjakt med gömda spritflaskor i buskarna i skogen? Det här är bara ett förslag. Om någon som läser detta tänder på idén kanske jag kan föreslå Geta kulturförening att göra slag i saken. Tips på föremål till utställningen mottas även med tacksamhet.

A-sida: The Drums

B-sida: The Drums (remixed)

Freddie Wadlings och Henryk Lipps duoprojekt Blue For Two har jag aldrig hört förr. Det är svårt att jämföra den här singeln från hösten 1985 med något annat som dittills gjorts inom svensk populärmusik. Närmast går väl tankarna till Public Image Limited eller Thåströms soloprojekt. Det är främst trummorna och mixningen av dem jag tänker på. Kan man kalla det trash eller industrirock? Det ligger som en matta av primitiva rytmer i grunden och sedan har man Henryks syntmattor i ena örat och Freddies sång/mässande i det andra, typ. Bäst kontakt med musiken på skivan får jag om jag tänker mig den som ett slags soundtrack till Wadlings personlighet. Man hamnar lätt in i en skräckkultfilm-värld. Det är mörka källare eller ockulta offerceremonier. Men det blir inte tungt och tråkigt, snarare personligt och spännande. Har inte hört så mycket sådan här musik förut.

Våren 1984 gick jag ut fria linjen vid Ålands folkhögskola. Till studierna hörde man de sista två veckorna skulle göra ett eget projektarbete. Jag valde att skriva egna sånger. Enligt rektorn var det första gången någon skrivit sånger som slutarbete. Jag minns fortfarande sångerna som jag skrev. Jag tror det var tre. De komponerades till akustisk gitarr och munspel, som någon annan Bob Dylan. När det var dags för presentation samlades alla elever i årskurs tre i aulan, och jag satte mig på en stol framför dem, och sjöng dem. Detlef från Tyskland, som var lite som en mentor för mig, bandade konserten på kassettbandspelare och gav mig positiv feedback efteråt. Han hade hittat en filosofisk frågeställning i en av sångerna. "Högt över mig hör jag tysta stjärnor sjunga/ De sjunger livets melodi/ Det känns som ett hån mot min aningslösa tunga/ Men som näring för min vilja som är fri." Den sången var ganska djup, vill jag minnas. Jag hade en glad sång också. Refrängen gick:  "Kom vatten och vind/ Kom gör mig en bild av mig själv/ Ge mig silver och gull/ så jag kan supa mig full från mig själv." Den tredje sången kan jag inte minnas. Efter konserten fick jag säkert rungande applåder av mina åhörare. Det här var mina första egna sånger. Sedan skulle det dröja över tio år innan min kreativa sångsnickarådra började flöda igen. Men det var på folkhögskolan allt började. Och det är jag evigt tacksam för.

A-sida: Love Parade

B-sida: Like That

Det Nordirländska bandet The Undertones kännetecknades främst av ett högt uppskruvat tempo. På den här singeln från 1982 har de redan lugnat ned sig. Och de gör det på ett bra sätt. De frångår inte sin traditionella uppsättning trummor, bas, gitarr och sång, och de spelar fortfarande rock. Den personliga touchen ligger fortfarande i sångaren Feargal Sharkeys röst. Men han måste sjunga på någon irländsk dialekt, för jag har svårt att urskilja orden ur låten. Men Love Parade är en titel jag gillar. Fredligt så det förslår, för ett band som kommer från krigets Derry. Like That är trallvänligare. Man blir intresserad av i vilken utveckling undertonarnas musik gick efter den här skivan.

Att sjunga fredssånger har i våra dagar ansetts lite suspekt och världsfrånvänt. Det får vi omvärdera idag. Jag har alltid lyssnat på fredssånger. Och bättre än att tala med krigets röst är att ge plats för fredens sånger. Här kommer min lista.

1. Blowing In The Wind (Bob Dylan). - En av Dylans första och kändaste sånger och en av de första jag lärde mig på gitarr. www.youtube.com/watch?v=vWwgrjjIMXA

2. Universal Soldier (Buffy Saint-Marie). - Den klassiska sången mot kriget i Vietnam, från 60-talet då de flesta fredssånger skrevs. www.youtube.com/watch?v=j6imjvgJFvM

3. Masters Of War (Bob Dylan). - Dylans argaste anti-krigssång till dem som planerar krig. www.youtube.com/watch?v=JEmI_FT4YHU

4. I natt jag drömde (Cornelis Vreeswijk). - Den ultimata fredsallsången för alla generationer att sjunga tillsammans. Originalet är en amerikansk folksång från 50-talet. www.youtube.com/watch?v=oUKn5QMaKbI

5. War (Bob Marley). - Så länge vi inte inser att skillnaden mellan människor inte har någon betydelse, så länge har vi krig. www.youtube.com/watch?v=4XHEPoMNP0I

6. Wasted Life (Stiff Little Fingers). - Om det förkastliga i att ta värvning. www.youtube.com/watch?v=8nx8adlkvFw

7. Give Peace A Chance (John Lennon). - Lennons fredsklassiker från 1969. www.youtube.com/watch?v=C3_0GqPvr4U

8. Fussing And Fighting (Bob Marley). - Marleys, Wailers och Toshs statuerande exempel mot att skjuta mot varandra i gettot i Kingston, Jamaika. www.youtube.com/watch?v=YN1JoJcRvJg

9. Tin Soldier (Stiff Little Fingers). - En antimilitaristisk sång från det krigshärjade Belfast. www.youtube.com/watch?v=JqbrCqmzjXg

10. With God On Our Side (Bob Dylan). - Hur människan alltid hittat stöd för sitt krig i en högre makt. www.youtube.com/watch?v=5y2FuDY6Q4M

A-sida: Deep Sleep

B-sida: Deep Sleep

Jag har alltid gillat The B52`s tidlösa elektrondansmusik. På den här promotion- singeln från 1982 som heter Deep Sleep får jag undervattensbilder av bläckfiskar, ubåtar och valar i huvudet. Temat var inte främmande för bandet. Tänker bland annat på hitten Rock Lobster. Men ändå: här är det frågan om den djupaste djupsömn, värt mer än guld, den som vi alla säkert åtrår i de oroliga tider som vi lever i. När jag lyssnar på Deep Sleep blir jag lugn. Det är ett långsamt meditativt tempo i låten, få ord som upprepas drömlikt. Jag börjar längta efter soliga vårpromenader, filosofiska naturböcker och givande samtal. Inte illa av en låt, B52`s!

Jag är en minimalist. Helst lyssnar jag på musik som är producerad på det enklaste sättet med uppsättningen bas, trummor, gitarrer och sång. Jag gillar Billy Bragg och Lou Reed, två utpräglade minimalister. Man kan göra mycket med en elgitarr och en röst. Det handlar om hur man fraserar orden i texten i samspel med gitarrens komp, hur man lyfter fram ordens poesi. Där är grundstenarna i det mesta man gör bra. Jag vill hellre att man gör saker enkelt, än att man krånglar till dem. Sättet som Eric Burdon i The Animals sjunger The House Of The Raising Sun på, rakt och enkelt, och med en inneboende kraft. Jag kan få hemska rysningar av pretentiös symfonirock, ylande gitarrsolon och artificiella rytmmattor med mycket voxeffekt på sången. Det är inte i min stil.

Därför har jag heller inget problem med att ta bort saker som inte fungerar på min hemsida musaploki.se. Undersökningar där man frågar efter allmänhetens åsikter missbrukas, och laddas fulla med felaktig data, hit countern hundradubblas på över en dag, och åtföljs av fräcka kommentarer i gästboken. Gästboken fylls med omusikaliska människor, som skriver sårande skräp anonymt. Bort med det! Jag har inget problem med att banta ner min hemsida tills bara det allra viktigaste återstår. Jag kan köra den brända jordens taktik, eftersom jag är en sann minimalist.

A-sida: Shine Eye

B-sida: Version

Det var 81-82 som jag fick höra om Zion Steppers spelning på Pub Bastun. Det berättades om Duke of Zion som iklädd sina spygröna shorts trollbundit publiken med sitt toastande till dread, beat and blood-rytmerna, som var typ basist och trummis. Dessutom hade han självdistans, skrev Ålandstidningens reporter. För som enda mörka person i rummet sade han att han inte skulle synas om man släckte ljuset. Ett år senare kom Duken tillbaka med sitt upphottade band Giant Steppers och gav en av de mest minnesvärda konserter jag upplevt på puben. Men det är en annan historia.

På den här singeln från 1981 lånar Duken titeln från Black Uhurus Shine Eye Gal, och fortsätter i samma spår som dem. Han berättar att en tjej med tjusiga ögon nog utgör ett problem för en man, men också tvärtom, att mannen med de tjusiga ögonen vill ha allt vad han ser av flickorna. Tyvärr är läget som det ofta är med de här tjejerna: de är infiltrerade av Babylon system, och därmed i det långa loppet ingenting att ha. 

Intressant att notera måste Zion Steppers två första singlar vara de första (och enda?) försöken med DJ-toast-baserad reggae som någonsin producerats i Sverige. Stilen var ju verkligen på modet i början av 80-talet i Jamaika och England. 

På B-sidans sedvanliga Version har Duken samlat hela den svenska reggaeeliten bland musiker, nämligen Per Cussion All Stars. Resultatet är en väldigt avspänd dub.

Nu är jag i rampljuset. Bläddrar igenom min underbara fotobok Lou Reed`s New York, som jag fick från Café Lehmitz photobooks i Tyskland, samtidigt som jag lyssnar på Lou Reeds liveskiva Animal Serenade part 1. Och vilken upplevelse! "Ecstasy, drifting along the State of Long Island by night, with a young girl by your side, looking for a kiss. They call it ecstasy!" Och jag visste inte att man kunde få en sådan upplevelse av bild och musik. Men Lous bilder av New York har det. Jag sjunger med, dricker whiskey, dansar med min underbara, unika fotobok. (Jag bläddrade först i den på fotografiska muséet i Stockholm. En tid när jag pluggade där.) Nu sjunger Anthony Revien Cherie för mig. Whiskeyn är urdrucken. Bokens bilder genombläddrade. Och alla minnen jag fick. Vilken upplevelse! Jag vill uppleva det igen! Gång på gång! Boken i sig är en originalutgåva, som kommit till mig hela vägen från Tyskland. Min dyrbaraste bok, min födelsedagspresent. Den underbara liveskivan Animal Serenade. Utan bilder tar jag mig an Venus in furs. "I`m tired, I`m weary. I could sleep for hundred years."  Men nu har jag sportlov. Tack Lou!