A-sida: Knocked Down, Made Small (Treated Like A Rubber Ball)

B-sida: Knocked Down, Made Small (Treated Like A Rubber Ball)

På den här promotionsingeln från 1983 är det samma låt på båda sidor. Kanske är det så på promotionsinglar, som inte är till salu? Det har ju det goda med sig att man genast lyssnar två gånger på samma låt, och kan få lite mer av texten att fastna. Musiken på skivan är ganska traditionell soft-rock. Texten handlar om en kille/man som redan från första början i livet blir dåligt behandlad. Hans pappa säger att ser ut som en halmfigur på lerfötter. Och det är väl ingen bra start på livet. Senare väljer denna man att bo för sig själv. För han är "Nedslagen/ förminskad/ behandlad som en gummiboll." Så känns det när livets ångvält riktigt kör över en på allvar. Det ska bli skönt med en veckas sportlov!

Musiken från 80-talet är livligt förekommande lite varstanns idag. Man stöter på den i TV-reklamen, som är fallet med Elton Johns singel I`m Still Standing från 1983 eller discoslagdängan Upside Down av Diana Ross från 1980. Genuinare känns det dock när låten kommer till mig naturligt. Det kan vara att den hittar en liten spricka i mitt medvetande, t.ex. efter en inte så bra genomsoven natt, och så är den där som en öronmask direkt vid morgonkaffet. Jag behöver inte mycket vända och vrida på den för att kunna definiera den tidigt åttiotal. Som t.ex. Break My Stride av Matthew Wilder från 1983. Där var det textraden "I got to keep on moving" som hade fastnat. Sådana tillfällen är unika, och då blir jag gärna överfallen av 80-talsmusik. Annat är det med reklamen och bakgrundsmusiken i hockey-VM.

A-sida: Talk To Me

B-sida: Naked City

Jag avskyr de zoom-diskussioner som vi på våra arbetsplatser är tvungna att hålla nu på grund av pandemiläget. Där sitter vi alla och syns i våra rutor och förväntas uttrycka oss. För mig som är en hundraprocentig auditiv typ är det en plåga att se alla som utsmyckar bakgrunden i sina rum med de allra värsta pynt. För mig är det huvudsaken vad som låter och inte vad som syns. Tack därför Kiss att ni gjort en låt som heter Talk To Me, för det är precis vad jag vill. Vi önskar alla bli pratade med, till och få säga vad vi tycker till den andra. Något som är en omöjlighet med alla dessa mutade mikrofoner och skränande rundgångar som zoom bjuder oss på. Så "Talk to me, I wan`t to talk to you". Låten är ganska utrpräglad sjuttiotalsglamrock, mindre skrän och distortion än jag förväntade mig av Kiss, faktiskt. Undras om låten inte är bra mycket senare än 1980, som står på skivan. Bandet gjorde en turné som hette Bravo Kiss Tour `80 då. Intressant med Kiss förresten: vid två Stockholm marathon som jag sprungit har Kiss spelat på stadion någon dag innan. Naked City är mera vad jag trodde om Kiss, falsettsång och skränande gitarrsolon.

Tom Eckerman är en levande kulturinstitution på Åland, då närmare Mariehamn, och det finns väl knappast någon live-konsert av värde i öriket, som han missar. Jag minns att jag först stötte på honom då jag var på min första Pub Bastun-konsert i början av 80-talet. Det var KSMB som kom tillbaka från sin fängelseturné med LP:n Rika barn leka bäst i bagaget. Tom berättade att han varit med på den turnén. Men det var min DIF-badge på jeansjackan han först frågade om. Och så var han också på den här tiden tillsammans med storasyrran till Ultimatums basist. Radioaktiv (men knappast av KSMB:s Atomreggae då) blev Tom tidigt i samband med att han spelade karibiska och afrikanska rytmer  i programmet Het zon i radio yle. Nuförtiden surfar han under alter egot Kapten Ö-Tom säkert på radiovågorna på den icke-kommersiella radiostationen Roll Fm varje söndag mellan 15 och 16. Det lönar sig att lyssna. Repriserna finns tacknämligt samlade under https://www.mixcloud.com/tom-tung-eckerman. Just nu lyssnar jag på Toms hyllning till reggaelegenden Bob Marley, som skulle ha fyllt 77 i år. Det är ett skönt sätt att ladda batterierna. 

Bob Marley 77 är en passlig mix av Marley-låtar, svenska och finlandssvenska reggaeartister med koppling till Marley, initierat mellansnack av kaptenen, samt övriga reggaeörhängen i anslutning till roots-traditionen. Ibland far det iväg bort från temat, t.ex. med Svenska Akademin från Skåne eller den finska låten Vesi med Moder jords massiva. Och med Pelle Miljoonas spacedub Ylivoima har jag lust att ropa: Vart tog Bob Marley vägen? Och då gärna låten Natty dread - min personliga favorit. Men tack för den avkopplande reggaestunden Tom.

A-sida: Elskende i sommerlandet

B-sida: Vejers strand 23.6 -85

Gnags var stor grej när jag studerade på Lollands höjskoles musiklinje -84. Ändå tror jag inte att jag någonsin hört bandet. Den här sommarskivan är från 1985. Musiken är glad, lätt och texten rolig på s. A. "Det är mycket som distraherar älskande i sommarlandet," sjunger man i varje vers. Och så följer en uppräkning på vad det kan vara. Allt ifrån bönder och järnvägssträckningar till bara bröst och simbyxor. Kanske är det just rätt tid att lyssna på singeln nu, när vi har sååå långt kvar till badstrandsårstiden. Ett exempel på att Gnags var ett våghalsigt band är också att B-sidan består endast av vågors brus och lite bakgrundsröster av barn. Kul!

I varje by finns det en sten, säger ordspråket. Om man liknar musikplattformen Spotify vid en by, så har den canadensiska rockräven Neil Young bestämt att han tar sitt pick och pack och beger sig upp till ett öde hus i bergen, eftersom poddcastaren Joe Rogan flyttat in i byn. Joe Rogan är en känd vaccinations- motståndare, som har för vanor att sprida irrläror om coronapandemin på sin podd. Det här är mer än den principfaste Neil kan tåla, så han tar bort sina låtar från Spotify. Sällskap får han av Joni Mitchell, som följer samma exempel. Det här i en tid då musiker är beroende av de intäkter som kanske Spotify kan ge. Men Neil Young har som känt aldrig gillat ljudkvaliteten hos Spotify, och har till och med talat om att starta en egen musikplattform. Kanske att man får bli medlem om hans drömmar någon gång blir verklighet.

A-sida: Baby, I Love You

B-sida: High Risk Insurance

"Wow, en singel med Ramones från 1980 med två låtar jag inte hört förut" kan väl få vilken rockdiggare som helst att skutta iväg till stereon. Men Baby, I Love You måste vara det i särklass sämsta jag hört med bandet. Som en cemenblandare som knappt går runt kryddat med 50-talsballadklichéer. Det enda som talar om att man inte kör singeln på för låga varv är Joeys röst, som är sig lik. Tur att A-sidan är värst, för när man vänder på steken så blir man övertygad om att det inte var stereon det var fel på. Här hackar Ramones på som vanligt. Men beatet är misstänksamt likt den gamla dängan I`m Against It, och när man kommer fram till refrängen så kan man byta ut orden High Risk Insurance mot just det: Well I´m against it. Konstigt att resultatet inte blev bättre med Phil Spector vid mixerbordet.

"Och vi började med konserter och det var band och det kom folk..." Så sjunger punkbandet Ebba Grön om den explosionsartade utvecklingen runt musiklokalen Oasen i Stockholmsförorten Rågsved i slutet på sjuttiotalet. Något liknande får man väl sällan uppleva igen. Men förutsättningarna finns i form av replokal och utrymmen för musik i Garaget i Godby på Åland. Garaget är just vad namnet säger: ett garage, som drivs i Folkhälsans regi, och där lokala ungdomar kan mecka på sina mopeder och andra maskiner tillsammans med erfarna vuxna ledare en kväll i veckan. Men det finns också en liten musikstudio där, med instrument och förstärkare, samt ett lagerutrymme som kan röjas upp till scen och dansgolv. Folkhälsans ledare har någon gång ventilerat möjligheten att man kunde ställa i ordning för konserter där. Men det behövs eldsjälar som orkar satsa egen tid och jobba idéellt. Även Garaget har drabbats av de många coronautbrotten och varit stängt till och från, och jag har hört att det strular lite med ledning och organisation, som förtar lusten att jobba och utveckla verksamheten. Men om det verkligen skulle smälla till en dag, lite som det gjorde i Rågsved 1978, så vete tusan om jag inte skulle vara på?

A-sida: Book Of Rules

B-sida: Allamanna

Den gamle ska-rocksteadyräven Desmond Dekker släppte 1981 en singel på Stiff records. A-sidan Book Of Rules måste vara en reggaeklassiker, för jag har hört den förr, minns inte med vem. Då blir väl B-sidan mera intressant. Allemanna, vad kan nu det betyda? Det kan ju handla om en tjej, för han sjunger "never, never ever leave me". Så långt kommer jag i min tolkning. Hur som helst är det samma uppiggande poppande popcorns-sound, och samma klagande/bedjande röst, som alltid gör Desmond Dekker så skön. Det gick ann att lyssna på denna Jamaika-singel med snöstormen vinande utanför sitt vindrumsfönster.

Jag minns när jag gick omkring på Roskilde rockfestival 1986 och gläntade på en tältdörr och därinne spelade Marie Bergman, kanske med sitt Body Band. Jag minns att jag kände igen henne som artist redan då. Hade kanske sett henne i TV. Det finns en låt som jag inte hittar artisten till, där en kvinna sjunger: Det är nåt mystiskt med dig. Skulle kunna vara Marie Bergman. Och så fanns den där låten från sjuttiotalet, som jag hört, Ingen kommer undan politiken. Det som utmärker Marie Bergman som artist är väl intensiteten. Hon sjunger mycket om kropp och lust. Skulle benämna henne funkig, för funk är en rytm som passar hennes temperament.

Mångalen är en typisk åttiotalsskiva. Intressant, lite new wave, med angelägna texter. Men många av låtarna fastnar ändå inte för mig på den här LP:n. Det är ur ett kvinnoperspektiv, som är starkt även för den här tiden, allt ses. Ett spännande musikaliskt tema har den lite lugnare låten Överallt, som avslutar första sidan. Den genomsyras av en alltomfattande kärlek. Hit, men inte längre på B-sidan gillar jag också. Den skildrar hur svårt, men viktigt, det är att sätta de egna gränserna. Också den avslutande Vatten fastnar jag för. Här koncentrerar Marie hela sitt moderna väsen i en liten droppe vatten som runnit genom årtusendena. Skivan är från 1985.