A-sida: Sally MacLennane

B-sida: Wild Rover

Jag minns när jag på min första interrail sommaren -86 slog följe en dag med en kille från Birmingham och jag nämnde för honom att jag gillade Pogues och Tom Waits och han tyckte det var konstigt att jag nämnde just hans egna favoritartister. Han sade då att publiken bara älskar Pogues. Och det kan jag förstå. På den här singeln från 1985 finns den kända Sally MacLennane med från debut-LP:n. Irlands-standarden Wild Rover har jag innan inte hört med Pogues. De gör den lite råare än Dubliners, och man kan höra något som faller till golvet efter sista no-nei-never-no-more-knacket. Kanske är det skedar? Det som jag imponerades av med Pogues var att de slog sig hårt i huvudet med rytminstrument. Hade varit fantastiskt att ha sett dem i Åbo på åttiotalet när jag hade möjlighet, men missade tillfället.

I boken Passera denna natt från 2014 skriver den före detta sångaren och låtskrivaren i syntbandet Lustans Lakejer om just det: hur han önskar att denna natt bara ska passera och att han finner sig vid liv nästa morgon. Orsaken till härdsmältan är ännu en av dessa tjejer (unga och farligt vackra) som gjort slut. För en man över femtio med en ryggsäck av ett obearbetat fadersarv i form av bipolär sjukdom faller han djupt ner i mörkret. Inte ens att skriva sånger hjälper mera som terapi. Hur det går får ni gärna läsa er till. 

Det gav mig mycket att läsa denna bok om den före detta punkaren, sedermera dekadentsyntaren, Johan Kinde. Det är så lätt att glömma människan bakom ytan av pålimmad säkerhet och världsvana, mannen med texterna om det nattliga livet i parfymernas och juvelernas rike. Den människan träder ovillkorligen fram här. Pojken som flyttade in från villaförorten Åkersberga till Stockholm, och som i sina stunder på vågornas topp ville lägga hela världen för sina fötter. I den här boken gäller det hur man kämpar sig upp från botten.

Och vad jag förstår så planerar Lakejerna en återföreningskonsert med Reeperbahn senare i vår. 

A-sida: Love Is All We Need

I mitten av sextiotalet var det schlager som dominerade den finländska skivbranschen. De nya tongångarna från England och USA uppmärksammades inte alls av musikmaffian i Finland, som bestod av Finnlevyt, Fazer och Rundradion. Tills tre finlandssvenskar 1966 grundade Love Records, som ända från början satte en ära i att vara oberoende och ge ut den alternativa musiken i landet. Den som är mer intresserad av detta skivbolag kan med fördel se filmen av Aleksi Mäkelä från 2016, som heter Love Records - anna mulle lovee. Man var en nagel i ögat på musiketablissemanget, hade från början en klar vänsterprägel och lyckades knyta till sig intressanta artister s.s. Rauli Badding Somerjoki, Wigwam, Tasavallan Presidentti, Juice Leskinen, M.A. Numminen och Hurriganes. När punkvågen kom hann man också med Pelle Miljoona innan bolaget gick i konkurs 1979. Man gav säkert råg i ryggen åt andra mindre, oberoende skivbolag, t.ex. Poko rekords i Tammerfors. Det grundades 1977 av Epe Helenius, som också hade en skivaffär i Tammerfors, och som var först med att ta in nyare musik av den nya vågen i landet. Poko rekords två stora flaggskepp var från början rockabillygruppen Teddy & the Tigers och Eppu Normaali. Man vågade tillochmed ge ut Finlands första punk-LP med Epporna. Senare kom man att banda också utländska band, s.s. Metallica. Under 80-talet växte det säkert fram flera mindre skivbolag i Finland. Ett finlandssvenskt sådant var Kustrock records, som hade ambitionen att ge ut finlandssvensk rock. Vårt eget band Ultimatum bandade här år 1983 in på skivan Kustrock 1. Tyvärr blev utgivningen inte så omfattande på denna etikett (bara fyra skivor) och bolaget stängdes efter sex år. Men ändå får man vara tacksam för att det finns eldsjälar som tänker att musik inte bara är pengar och som vågar utmana de stora drakarna på den nationella och internationella musikmarknaden.

A-sida: Twisting By The Pool/ Two Young Lovers

B-sida: If I Had You

På den här EP-singeln från 1982 förebådar Dire Straits vad som komma skall på LP:n Brothers In Arms 1985. Mark Knopfler har redan gått in i något slag av positiv-glad-rock-moode, som får sitt tydligaste förkroppligande i Walk of Love på nämnda LP. Sällan hörde man något så sprittande glatt i mitten av 80-talet, och det ska Dire Strait verkligen ha en eloge för. Men i Twisting By The Pool, så blir det lite för mycket "Money-for-nothing-and-your-chicks-for-free-stuk på det hela. Man kan tänka sig ett gäng 80-tals yuppies som bailar loss runt pappas lyxiga swimmingpool till den här låten. Mer jordnära blir bandet i Two Young Lovers som får mig att tänka på Chuck Berrys There Goes The Show You Never Can Tell. Kanske är det saxofonen som gör det? B-sidans lugnare låt låter Mark nästan som Dylan. Det här är kanske den låt jag gillar bäst på singeln. Hur som helst en genuin och framåtpekande singel av Dire Straits, med tre låtar jag inte hört förut.

Jag hittade en gammal kassett hemma. Den heter Popworld och är från 1978. För er som är under 40 år måste jag kanske förklara vad en kassett är. Det är liksom en liten plastask med en magnetremsa i. Man stoppar in den i kassettbandspelaren... Äh, se på bilden istället! Jag stoppade alltså in kassetten i min stereo, som häpnadsväckande nog hade kassettbandspelare. Ljudet var svajigt. Det var som om kassetten gjorde sin sista spelning för mig. Jag satt och höll tummarna, för att den skulle orka spela båda sidorna till slut. Fick mig till livs en del musiknostalgi som det lät då runt 1980. Mycket var urvattnad discofunk som andades slutet av sjuttiotalet. Men det som fick mig att tända till var Blondies Picture this på sidan A. Skulle något band låta sådär live på en liten pub idag, så skulle jag falla av stolen. Även Plastic Bertrands gamla punkpoplåt Ca plan pour moi var angenäm. Vände på kassetten. Discoköret fortsatte här, vilket just signalerade att kassetten var från slutet av sjuttiotalet. Men någon rockigare låt bjöd på överraskningar, t.ex. Hot Child in The City med Nick Gilder. Under låten X-Ray-vision var kassetten nere i ett dödläge med en EKG på något slag i minuten, men den varvade upp sig för reggaeavslutningen. Prodigal Son med Steel Pulse var ju en höjdare, och sedan mjukreggae med Inner Circle. Kassetten klarade det! Återstår bara att fundera hur den kommit till mig. Såg att det stod Kent på den, så säkert hör den då till Granqvists Bilsevice här i Geta. Välkommen att ta kontakt om du vill ha den tillbaka!

A-sida: Julhälsning

B-sida: Ta de lugnt med min kompis/ Blue Christmas

1980 gav det gamla dansbandet Thorleifs ut denna pedagogiska julhälsning. Det är nästan så man vill minnas högstadiets Peter och vargen av Tjajkovskij, när man skulle lära sig hur symfoniorkesterns instrument lät. På sidan A går nämligen bandmedlemmarna i Thorleifs igenom hur man bandar in en låt. Först lägger man grundkompet, sedan synt och sång och allt naturligtvis med en massa eko på bästa dansbandsmanér. Slutresultatet får vi på sidan B i låten Ta de lugnt med min kompis. Förvånande är hur humoristiska grabbarna är. Man vill nästan omfamna dem alla i en stor sentimental dansbandskram. Orsaken till att jag blir så känslomässigt berörd är väl för att jag jobbar i en skola som till kanske 85 procent är dansbandstillvänd. Och nu har jag fått jullov, och nu är det julafton. Och det jag ska göra resten av jullovet är just det som killarna i Thorleifs gör på singeln, nämligen banda in låtar. Allt slutar med något som lika bra kunde varit Elvis, nämligen Blue Christmas. Så God Jul nu! önskar Musaploki alla och envar. 

Nu kan jag lägga ut resultatet av omröstningen om när den bästa populärmusiken gjordes. Tack för era 287 röster! Den bästa musiken gjordes, enligt rösterna, inte under sextio- eller sjuttiotalet, utan under någon annan tid. Kan det vara någon gång på 2000-talet eller kanske på femtiotalet? Jag skulle gissa att det är mestandels yngre som röstat. För mig var sjuttiotalet ett ganska självklart val. Dels för att punken kom då och dels för att det var då roots-reggaen var som genuinast. Åttiotalet däremot rankar jag lägst internationellt sett, men högst ur ett nordiskt perspektiv. Det gjordes väldigt bra rockmusik i Sverige i början av detta decennium. Och det var då jag botaniserade som livligast i den nya musiken. Sjuttiotalet fick jag en släng av, men fick ta igen det på åttiotalet. Efter 1987 slutade jag lyssna aktivt. Så jag kan ingenting säga om nittiotalet eller senare. Alla är barn av sin tid verkar det, och jag är ett barn av det tidiga åttiotalet. Den svenska populärmusik som gjordes då är den jag känner bäst till. Nästa omröstning gäller var i Sverige den bästa punken gjordes. Gå gärna in och rösta!

A-sida: Something On The Side

B-sida: Don`t Call Me

Winston Groovy från Jamaika gav mest ut rock steady-singlar på Trojan mellan 1960 och 1980. Den här singeln är från 1981 och pressad i Västtyskland. Trots sitt sena datum låter det rock steady om det. Winston spelar en sann kvinnotjusare på den här skivan. Han sjunger om att ha en sidoaffär och om att kvinnan inte ska ringa honom på det nummer han gav henne, eftersom han kommer att ringa istället. Frågan är om man kan ta det här så seriöst. Det är väl den jamaikanska humorn som släpps lös här i all dess påfågelaktiga prakt och manschauvinistiska prål. För trots att reggae är skön musik, så har den alltid varit mycket manscentrerad. Åtminstone på Jamaika.

Jag minns på sjuttiotalet, när svarta artister var ungefär lika ovanligt i Sverige som Omin Hambe i Slättköping. Då fanns Sveriges svar på Mahalia Jackson, nämligen Cyndee Peters, som regelbundet uppträdde med sin gospel i SVT, och som dessutom ständigt skrev egna låtar. Jag minns att hon svarade i en intervju på frågan vad en bra dag var för något. Hon svarade att en bra dag är när hon bandat in en ny låt på morgonen. Det här är något som jag själv fullständigt kan hålla med om. Det finns inga bättre dagar än dem där man varit ute i studion och lyckats skapa en ny låt. Förhoppningsvis får jag tid till det igen på jullovet, som snart är här. Nu har det blivit tyst omkring Cyndee Peters, och hon är absolut inte ensam om att vara svart artist i Sverige mera. Men så gott som jag kan minnas, så var hon den första, och den enda, i det helmedelsvenssonska sjuttiotalet.