A-sida: Homely Girl

B-sida: Version

Derrick Harriott är en jamaikansk reggaekonkare som bl.a. spelat med bandet The Crystalites. Han var också tidig med att utveckla en egen typ av dub-reggae. På den här singeln från 1983, utgiven på det egna skivbolaget Crystal records, sjunger han smäktande om en familjeflicka som alla tyckte var ful, men som han själv avgudar. Historien berättar om hur han sitter bredvid henne i skolan, hur han bär hennes skolböcker, dyrkar henne och kallar henne en vacker kvinna. Ändå gillar jag versionen på s B bättre. Det är hela grejen med att ge ut en låt i version. Först fastnar man i texten och musiken på huvudspåret, sedan får man allt rekapitulerat och mixat i den skönaste, lekfullaste scrub-a-dub-style, med en bas som ibland spelar solo, med en keyboard som klingar ut i ett långt eko och någon textrad som upprepar sig. Tror att den moderna rappen hade mycket att lära av den jamaikanska reggaen.

På TV visas Tuntematon sotilas i Mollbergs svartvita femtiotalsversion som sig bör på Finlands självständighetsdag, när vi alla är lediga från våra jobb. Inledningen med Sibelius Finlandia framkallar minnen från svunna dagar. Det var någon gång på åttiotalet när jag tror att det var på ungdomsgården Furulund här i Geta, eller liknande dito ungdomsgård, som ett finländskt band spelade rock. Minns inte så mycket av musiken i sig, som säkert var hårdrocksbetonad. Men jag minns att som avslutning så spelade de Finlandia-hymnen, just de ödesmättade Beethoven-takterna i början av symfonin. Som musikintresserad ungdom kanske man höjde lite på ögonbrynen åt detta nationalistiska drag. Men med mera erfarenhet kan jag se på det hela i ett annat ljus. Det finns ett stort behov i Finland att spela uppklädd kostymorienterad rock i hela munderingen med slips, vit skjorta och lackskor. Tänker bl.a. på Ismo Alankos fulla transformation från svettig undergrounds- rockare till festlig publikmagnet på Finlandiahuset med symfoniband och allt. Något liknande var väl Eppus Ratinakeikka också. Jag säger inte att jag har något emot det. Killarna har distans och integritet nog att inse att de inte behöver framstå som rock`n roll-suicides i hela sitt liv. Men det nationella lever likväl ihärdigt kvar i den finska rockbranschen. Minns då vi, några killar från Geta, skulle bandas på skiva på Kustrock records skivbolag. Den första fråga som mötte oss från arrangörerna på Helsingfors-Vanda flygfält var om vi gjort militär- tjänstgöringen. Med den obligatoriska följdfrågan: Då är ni väl inga män då? Det var en märklig erfarenhet för en som vuxit upp med Ebba Gröns Totalvägra. 

Men visst har jag sett svenska rockband slänga sig nationalistiska också, genom att t.ex. spela Bellmans Fjäril vingad på Pub Bastun. Men jag tror ändå att det starkt finländska draget i rockmusiken är någonting väldigt typiskt för Finland, och ett drag som de finska musikerna har väldigt svårt att släppa. Därav har det väl myntats sådana uttryck som Kekkonenjazz och kostymrock. Och i sin största prydnad får vi se det ikväll igen när presidentbalen tar sig mera lösa former uppe i övre våningen. För vi får inte glömma att den största delen av alla gamla riksdagsledamöter i sitt tidigare liv varit hippies.

A-sida: Nothing At All

B-sida: Breakdown

Dennis Bovell med sitt band Matumbi har alltid kunnat mixa olika reggaestilar. Dub, pop-reggae, lovers rock med tyngre roots reggae. Alltid har musiken varit levande och angelägen. Dessutom har den gode "Blackbeard" alltid haft ett finger med i spelet i den reggae som producerats på de brittiska öarna. På den här singeln från 1980 känns soundet igen från LP:n Point Of View, som kom året innan. Budskapet på de båda spåren är laid back. På Nothing At All menar man att det kanske inte är så allvarligt det du tror och förväntar dig alltid, om du bara tar dig tid och tittar en gång extra bakom knuten. I Breakdown är det uppenbarelsen av en åtrådd flicka som orsakar härdsmältan. Och vad kan väl vara bättre än det? Som vanligt levererar Matumbi reggae av högsta klass.

Det kan vara intressant att diskutera vilken LP som var Sveriges första punkalbum. Många kanske säger att det var Ebba Gröns första som kom -79. Men Rude Kids LP Safe Society släpptes hösten -79, kanske innan ebbornas. Men bandet sjöng på engelska och skivbolaget var det etablerade Polydor. Så hur mycket punk är nu det, kanske man kan undra. Skribenterna i boken Vi lever - När rocken kom från Gävle hävdar att det var Gävlebandet PF Commando med sin skiva Manipulerade Mongon, som kom våren samma år, alltså -79, som var först. Ulf Lundell däremot skriver i sin första volym Vardagar att hans liveskiva Natten hade varit mild och öm från 1977 kan räknas som den första punkskivan. Sedan kan man ju resonera fram och tillbaka om Magnus Uggla med sin Varför ska man ta livet av sig-LP, alls kan räknas in i den här klassen. Mitt svar skulle bli nej. Uggla var en glamrockare, som försökte verka lite punk vid denna tid. Kanske någon läsare därute har mer information att lägga fram angående vilken LP det var. En sak är dock säker, och det är att Finlands första punk-LP kom redan -78. Det var Aknepop med Eppu Normaali.

A-sida: Rikki Don`t Lose That Number

B-sida: Cabin Boy

Tom Robinson anno 1984 ska man väl kanske inte vänta sig så mycket av. Annat lät det då han var en av de drivande krafterna bakom Rock Against Racism i slutet på sjuttiotalet i London med Tom Robinson Band. Det här är en särdeles avslagen anrättning. Discopoprock på sidan A och något slag av berättande svammel upphottat till fadd bakgrundsmusik på sida B. I texterna kan man kanske spåra Tom Robinsons engagemang i gay-rörelsen, då den första låten handlar om Rikki som inte ska tappa den viktiga lappen med telefonnumret. Kan det vara Rikki Sorsa som det är frågan om? I den andra låten vill Tom vara någons kabin-pojke. På vilket sätt då? kan man undra. Långt ifrån 2-4-6-8 Motorway åtminstone!

Den gamla myten berättar om Scheherazade som var tvungen att berätta tusen och en historie för en en ond kung som annars hotade att hugga huvudet av henne, precis som han gjort med många fruar innan dess. För att undkomma detta samlade hon ihop tillräckligt många historier för att hålla kungens tankar sysselsatta. Det roar mig att själv samla musikminnen av betydelse för mig och lägga ut här på bloggen. Trötta dagar växlar med piggare och musik spelas ständigt i huvudet som på en nonstop jukebox. Ibland träffar låten rätt på årtal och kategori och trillar in här. Och så har jag fortfarande kvar av singlar, så det räcker ett tag. Men ändlösa är idéerna ändå inte. Trots att jag fortfarande inte släpper in Kim Wilde, Meatloaf och Shaking Stevens som står utanför i kylan och knackar för att få komma in.

A-sida: Black Leather

B-sida: Here We Go Again

Sex Pistols lade av efter att turnerat Amerika 1978. Basisten Sid Vicious hängde kvar over there, men dog av en överdos 1979. 1980 ger sig bandet in i studion och bandar singeln Black Leather. Det låter inte alls Pistols över det här. Mera, som någon skribent sade, Iggy Pop. Det går släpigt, det är berättande, gubbsjukt. En läderfetischistisk vision av någon som försöker bryta sig in i ditt sovrum. B-sidan är mera Pistols i kompet, som om man spelar Pretty Vacant på LP-hastighet. Då blir också sången mörkare, inte längre Rottens höga hesa-Fredrik-gaphals. Vet inte vad singeln är värd? Om jag fick tag i den under en tjuga, kanske jag kan sälja den för 25?

Min erfarenhet av finsk rockmusik kunde på åttiotalet lätt delas in i före och efter 1986. Före mitten av åttiotalet, då jag åkte till Åbo för att studera, var det främst Pelle och Eppu jag kände till, samt några andra artister, som man kanske såg på omslaget till någon Suosikki-tidning, som av en händelse råkat blåsa iväg hit västerut. Så hade jag min kompis skolläraren i Geta, som kom från huvudstaden och hade den här musiken i blodet. Någon gång lade han på en singel som överraskade mig med sin slagkraft. Jag har för mig att det var punkbandet Ratsia från den lilla orten Pihtipudas i mellersta Finland och att singeln var Tämä hetki ja tulevaisuus från 1980. Det är 77-punk i all sin prydnad med den verkligt arge sångaren Jyri Honkavaara. Så hörde man ju förstås talas om Juice Leskinen. Juice Grand Slam släppte 1983 singeln Eesti (On My Mind) med den klassiska raden Eesti, Eesti, Eesti sinne kaipaan perkeleesti, eller ("dit längtar jag av bara fan"). Jag trodde aldrig på den tiden att Juice kunde vara så rolig. Men nu vet jag bättre.

A-sida: Koteja

B-sida: Gong Rock

Stewe Copeland var trummis i den brittiska popreggaegruppen The Police, och den i gänget som var mest influerad av reggae och afrikanska rytmer. I mitten av 80-talet var det vanligt att brittiska och amerikanska rock- och popartister sökte så att säga sina afrikanska rötter. Både Paul Simon, Talking Heads, Malcolm McLaren och Toto uppvisade sådana tendenser. Och nu då Copeland. Singeln kom ut 1985, och det var ju också året för Live Aid på Wembley i London, där en uppsjö brittiska artister samlade in julpengar till de hungrande i Afrika. Vilken afro-stil de båda låtarna representerar låter jag vara osagt. På Koteja framförs sången på afrikanska av Ray Lema, som varit med och gjort de båda låtarna på skivan. Bättre tycker jag dock om de härligt nyskapande rytmerna på den instrumentala låten Gong Rock, som kunde tjäna som bakgrundssound till vilken passionerad fotbollskör som helst.

Svenska dagen kan man väl fira på många sätt. Jag gjorde det genom att åka på en musikkryssning på Viking Grace med min fru, för att lyssna på det mest purfinska som finns, nämligen Eppu Normaali, från byn Ylöjärvi i Tammerfors. Jag har sett bröderna Syrjä et compani flera gånger förr. Den första var på Åländsk musikfestival i Badhusparken i mitten på åttiotalet. Då var det ett energiskt ungt band som förmedlade ugriska kulturyttringar på ett sätt som man inte sett förr. Man förstod inte mycket av rader som "Älä mene niet niet" eller "Poliisi pamputtaa oo aa". 

Men från Mariehamn åker Grace fyrtio år senare. I hytten är vi och även bandet är någonstans. Ryktena gick att de varit i tax free och handlat. Och trevligare typer får man leta efter, menar pursern, överlycklig. Ryktena gick också att de skulle gå på scen redan runt tiotiden. Men fel, säger tjejen i puben. De kommer först när klockan slår midnatt, och du hinner väl alltid höra lite innan Långnäs. Det gäller att hitta bra plats, och vara där timmen innan, och det är vi. Club Vogue är full, men inte överfull, av festande landsmän. 

Vi väntar och bidar vår tid medan DJ:n spelar soomirokki. Och det är det värt. När Eppu Normaali påannonseras och ridån går upp börjar showen. Urheiluhullu, Tahroja paperilla, Nyt reppu jupiset riimisi rupiset, En saa mielestä sinua, Murheelisten laulujen maa... Det kändes som att alla i publiken kunde orden till alla låtar. Efter allsången på Baarikärpänen var vi tvungna att gå. Men vi fick höra av passageraren i taxin att sedan följde Joka päivä, ja joka ikinen yö... Trots att han inte kunde förklara var han skulle stiga av på Klinten.

Så kan man också fira Svenska dagen.