A-sida: Run To Me

B-sida: Look What You`re Doin`

Någon gång under det sena sjuttiotalet satt jag inklämd i en trång Sundqvistbuss på väg upp till det finska inlandet tillsammans med ett gäng hormonstinna tonåringar och deras skenlugna fotbollstränare och ledare. Det var hett i bussen och Smokie sjöng i högtalarna hela vägen, samma platta, samma låtar. Det var antagligen någon som gillade dem. Om det var någon unge, eller tränaren eller chaffisen, det blev aldrig klart för mig. Jag var aldrig med där det hände, aldrig den som bestämde, eller hade makt. Men hjärntvättad med Lay back in your arms och Living next door to Alice, det blev jag, för all framtid. Nu fyrtio år senare, när jag själv fritt kan välja min musik, lägger jag på en Smokie-singel från 1980. Lite en ödes nyck kanske, när jag helt nyligen bestämt mig för att bryta mitt synliga engagemang med IFK-fotboll en gång för alla, att det just är Smokie som dyker upp i skivtraven. Men de sjunger mjukt och kanske en smula tröstande på B-sidan, att: look what you`re doin`to my life.

Disco var ju musik som uppstod i slutet på sjuttiotalet, men ändå levde kvar i det nya decenniet. Härom vittnar väl inte minst mängden diskotek som fanns i Stockholm, varav Bobbadilla och Alexandra var de två man hörde mest om. Själv gillade jag inte musikstilen med dunkande bastrumma och bländande diskokulor, men ohjälpligt fastnade ändå de mest kända discolåtarna. Två singlar från åttiotalets början är Lipps Incs Funkytown (1980) och Ottawas Hands Up (1981). Kanske representerar de här låtarna en lite mer modern disco än den som producerades av Donna Summer, Boney M, Village People och de andra sjuttiotalsstjärnorna. Lite mer finess, lite mer modern elektronik. Döm själva!

www.youtube.com/watch?v=PqiZ_gryYUQ

www.youtube.com/watch?v=NR2qjvsqNSk

A-sida: Itkevä huilu

B-sida: Jam jam jumps/ Ikkuna rock

Tumppi Varonen har alltid varit nära knuten till Pelle Miljoona i alla former genom åren. Man måste beundra denna idealist som antagligen fortfarande hankar sig fram som sjukskötare någonstans i Helsingfors, samtidigt som han nu och då gör musik och spelningar med Pelle. 1981 släppte han denna singel, då han även hade sitt eget band Problems?. Itkevä huilu är en iskelmä av Oskar Merikanto, här i en ungdomligare version. Den gråtande flöjten får liv i musikantens händer, ömsom gråter och skrattar. Jag känner igen låten från förr. Jam jam jumps är väl nästan en parodi på new romantics-beat, medan Ikkuna rock håller sig till en seglivad rocktradition inom finsk rock. Tumppi Varonen har alltid haft en pragmatisk syn på rock och punk. Han vet att han som finländare är en lyckligt lottad kakätare, och förhåller sig till sin musik därefter.

Det senaste återköpet av skivor jag någon gång sålt gjorde jag från huutonet.fi samt från recordshop.de. Skivorna jag köpte var: Bob Marley & The Wailers (Catch a Fire, Rastaman Vibration), Matumbi (Point of View), Billie Holiday (Billie`s Blues), Dubliners (Greatest Hits), Iggy Pop (Blah Blah Blah), Lolita Pop (Att ha fritidsbåt), Billy Bragg (Workers Playtime, Talking With The Taxman About Poetry) och UB 40 (Present Arms).

A-sida: Antmusic

B-sida: Fall-in

Singeln Antmusic med huvudspåret från LP:n Kings Of The Wild Frontier (1980) var väl en slags programförklaring till fansen angående vilken musik bandet stod för. "Ant music for sex people" minns jag att de sjöng. Vem som nu identifierade sig med det må vara osagt. Tittar man på singelns omslag blir man varse gruppens slitningar mellan olika trender. Vem ville man vara? Myra, indian eller sjörövare? Suget efter att representera något nytt och trendigt var väl större än att producera bra musik. B-sidans Fall-in har jag inte hört förut, och låten är väl det mest raka och punkiga jag hört från bandet, som ofta hakade fast sig i transcendentala rytmer. Det ska de väl ändå ha cred för gamla Adam och Myrorna.

Gaia från 1983 är Ola Magnells mest kosmiska och ekologiska skiva. Planeter och himlakroppar är framträdande, där de snurrar runt i Ola Magnells alldeles speciella universum, känt från tidigare skivor. Det är det sköna och sköra utanförskapet han betraktar vår jord ifrån, och då är det ingen skillnad om det är grodans eller fågelns perspektiv. Jag minns den enda TV-intervjun jag såg med en naturligt nervös Magnell, där han inte ifrågasatte att han aldrig fått något stort kulturpris. Och var förut hörde jag raderna om att stå med gummistövlar på Café Opera? Men här kommer det i den fenomenala tolkningen av Dylans Absolutely Sweet Marie. 

Jag älskar den lite loja attityden på den här skivan, där Magnell turvist drämmer till och ömkar. Den som spelar Allan får ett slag, och kulturpolitrucken ett annat. Men så landar Ola i det egna ställningstagandet att man hur som helst måste stå på egna ben när det är vargarnas vår. Jag gillar hans bräcklighet och hans sköra röst. Så fint som han skildrar det i bilden av inspirationen som kommer och går i låten Trasten. "När lusten på nytt har frusit till is/ När rösten förtonar in i ett dis/ Då lämnar jag huset tomt för en skog/ Då lyfter en trast i ekot som dog/ Hon flyr men till våren kommer hon nog." 

Flera av låtarna har jag hört förut (Allan, Trasten, Vargarnas vår), de två Dylantolkningarna är suveräna (Isa Bell, Rättså Hettså). Skivan är producerad av vännen Mats Ronander, och det märks. Det är en skönt stökig ljudbild. Ola Magnell gick ur tiden ifjol. Jag fick aldrig höra honom live. "När trasten har lagt sig ner för att dö/ Och somnar till ro i fallande snö/ Då lämnar jag huset tomt för en krog/ Och tänder ett ljus för rösten som dog/ Jag dricker men Gud förlåter mig nog."

A-sida: TV Hop

B-sida: Do That Boppin`Jive

Med Shanana och Hurriganes på sjuttiotalsstereon, Gänget och jag på TV samt Grease på filmduken, så kom The Boppers konsert på Idrottsgården i Mariehamn (någon gång runt 1979) som en förlösande upplevelse. Den här singeln från 1980 väcker bara goda minnen och känslor, som ett hopp tillbaka i tiden. Oskuldsfull 50-talsrock (så oskuldsfull som den nu kan vara) värmer i höstmörkret. Man skulle inte ha något emot att dansa sig varm och svettig på en intim konsert av det här gänget som de lät då runt 79-80. 

Jag trodde aldrig att någon av den brittiska sångerskan Kate Bushs låtar skulle fastna. Man hade en bild av henne kattlikt uppkrupen i någon läderfåtölj, sjungande med en eterisk röst, som ett sagoväsen. Men faktiskt känner jag igen låten Wuthering Heights från 1978. Texten berättar väl om Kathy, huvudpersonen i en roman av Emily Bronte. Det låter sjuttiotalstryckardisco långa vägar om det här. Detsamma kan knappast sägas om protopowerpopparna Cheap Trick, vars låt Dream Police jag minns att jag bandade från radion tidigt 80-tal. Singeln släpptes 1979. Låten har ett tidstypiskt sound, lite Sparks, lite glam - och rätt så galet kul.

A-sida: Skuggor i skymningen

B-sida: I hemlighet

Ibland gav Dan Hylander ut musik under sitt namn och ibland tillsammans med Raj Montana Band. Den här singeln från 1984 hänför sig till den senare kategorin. A-sidan har jag på LP:n Om Änglar och Sjakaler från 1984, B-sidan är det första gången jag hör. Det som finns att sägas om I hemlighet är väl att det är en typisk Dan Hylander-låt. Det där lugna Dylan-stuket och den känsliga sången är vad jag förknippar med honom. Och här fanns det få artister i Sverige som kom upp i samma klass. Synd bara att jag inte fullt ut kan tolka vad det handlar om. Två älskande som möts, och det som sker i hemlighet dem emellan, kanske. Det är inte budskapet som är det stora, utan harmonierna i låten. Så minns jag att en kompis sade till mig då han köpte en Dan Hylander-skiva på Zeipels i Mariehamn tidigt 80-tal, efter att ha frågat mig om råd.

De flesta sjuttiotalslåtar har jag ju hört efter 1980 och därför var det aktuell för mig just då. När jag hör eller minns dem idag, så associerar jag till den tiden när jag lyssnade aktivt på nutidsmusik. Två sådana här låtar på svenska är Blommans singel Veckotidningsboogie från 1977 samt Nationalteaterns dito Kolla kolla från 1978. Tidsstämpeln är klar socialrealistisk, vilket var gångbart då låtarna gavs ut. Blomman gör cover på J.J. Cale, då han sjunger om allt man kan läsa i veckotidningen. Det är minsann skandalösa saker det. Omkvädet låter lite Cornelis: "Jag säger det, jag säger det, jag säger det igen. Allting finns att läsa i veckotidningen." Nationalteatern låter sig själv och göteborgskt. Kolla kolla handlar väl om det svängrum en vanlig medborgare har innan bylingen tar den. Kanske moralen inte var lika för alla här. Det var väl det som var poängen. Jag saknar sådana som kan göra liknande musik idag.