A-sida: Never again
B-sida: Just for the fun
Ingen överraskning att den här singeln är utgiven på Stikkan Anderssons skivbolag Polar. Tomas Ledin är väl gift med hans dotter. Och Abbas bolag var det ju också. Never again har man ju hört förut i något melodifestivalsammanhang. En kramgo kärlekslåt med sentimentala undertoner. Så kan man väl tänka om kärleken som flytt sin kos: Aldrig mera ska jag få hålla dig i mina armar. B-sidan funkpopsoul är av ett snitt som var pop då på 80-talet, men som jag alltid haft svårt för. Glassigt och glammigt allt.
A-sida: Kärlekens nöjen
B-sida: Man med paraply
Jag har länge medvetet undvikit att skriva om Lustans Lakejer från Stockholm. Johan Kindes syntrockposörer var ett fenomen som jag tog avstånd från då när denna singel kom 1980. Det var typ vida byxor, stetsonhatt och trenchcoat, och så tittade man under syntluggen och sjöng om hur världsvan och levnadstrött man var. Här handlar det om att man vet var kärlekens nöjen finns. Lite som Magnus Ugglas nattliv som man måste kvalificera sig till, men mera konstgjort. I Man med paraply kanske man försöker berätta var man fick sin världsfrånvända attityd ifrån. Om man inte orkar med att leva i elden mera så blir man en man med paraply. Kanske det fanns en beställning på romantiska nattvandringar i dimman i Stockholm också vid den här tiden. Fortfarande inget för mig!
A-sida: Morgonpasset
B-sida: Ryska posten
Totte Wallin var i början av 80-talet en ganska cool snubbe med eget TV-program och allt. Sedan försvann han spårlöst. Men den här singeln från 1980 är en sann klassiker. Jo, visst har jag hört Ryska posten innan. "Hamntag, famntag, klapp eller kyss - uppfanns utav en ryss" gick den käcka refrängen. Det handlar ju om alla de spännande lekarna man lekte när man var barn: Ryska posten och Sanning och kondis. Sådana begrepp som "tryckare" och "långtradare" vet jag inte om finns idag, men då kände ju alla till dem. Morgonpasset satt som hand i handske idag. Här iklär vår Totte sig rollen som morgoninstruktör. "Inte stressa" är budskapet, och som förslag på hur man kan spara tio minuter på morgonen föreslår han att man kan sova med kläderna på. Ska kanske prova någon gång.
Om man vill se vad som hände inom populärmusiken år -80-85 från en annan horisont, så kan man t.ex. anlita nyhetsmagasinet Horisont, som samlade åren i stiliga årsutgåvor, som ingen längre vill köpa. Horisont riktade främst in sig på nyheter och sport, ytterst sällan musik. Men de ämnen som kravlade över nyhetströskeln, förutom vem som vann den svenska melodifestivalen samt vem som vann Eurovisionen, var följande:
1980: John Lennon skjuts i New York. En hel del om Beatles musik.
1981: Döda: Bill Haley (55 år), Snoddas, Bob Marley och George Brassens. Tre ihjältrampade på Gyllene Tiders konsert 30 april - konserten genomfördes ändå.
1982: Döda: Anders Börje och Art Pepper. Ann-Margret "Djuret" Olsson-Smith framträder hemma i Sverige. Svenska musikerförbundet delades. Frälsningsarmén i Sverige fyller 100 år.
1983: Döda: trumpetisten Harry James. Carola Häggkvist och kungen med i artistkampanj mot narkotika 24 april. Carola slår publikrekord i Hede på midsommar. David Bowie slår publikrekord på Ullevi. Rod Stewart på Råsunda. Abba gör succé med musikalen Abbacadabra.
1984: Döda: Count Basie, riksspelmannen Eric Öst, Albert Hunter. Dylan på Ullevi. Musikalen Chess höjs till skyarna.
1985: Döda: Kal P Dal (35 år), Fred Åkersström, Yngve Stoor och Rick Nelson (i flygolycka). Elvis skulle ha fylllt 50 den 8 januari. Mikael Wiehe får Aftonbladets kulturpris. Springsteen och E Street Bands spelning på Ullevi går lugnt och städat till. En Rolls Royce som tillhört Beatles säljs för 19 miljoner kronor på auktion i New York. Live Aid på Wembley ger 400 miljoner kronor åt de svältande i Afrika. Svensk rock stöder ANC 29-30 november på Scandinavium.
A-sida: Gökungen
B-sida: Livet efter 30
Jag har alltid tyckt att LP:n Lindansaren från 1983 är Mikael Wiehes mest rockiga och experimentiella skiva. Den här singeln släpptes två år tidigare. Det var märkligt att en sådan hit som Gökungen kunde vänta så länge innan den kom ut på ett album. Gökungen har jag hört förr, men inte Livet efter 30. Jag uppskattar både humorn och den stilla protesten i den låten. "Vem säger att livet tar slut efter 30?" frågar sig Wiehe, och svarar: Är det inte då det verkligen börjar? Kanske låten behandlar motsättningen frihet - ansvar, uppror - foglighet. Dessa motsatspar behöver inte alltid vara varandras motsatser, utan kan istället berika varandra. Vet inte hur gammal Wiehe var när han gjorde denna låt. Idag borde ju närmast frågan vara om livet tar slut efter 50. Men jag tror väl att svaret blir det samma nu som då.
Läsåret 1983-84 gick jag årskurs 3 i Ålands folkhögskola. Skolan producerade varje år en egen tidning, Reflexer, som finanserades med annonser, trycktes på Ålands tidningstryckeri och såldes i stad och på landsbygd av eleverna till förmån för en gemensam klassresa. I detta läsårs nummer skrevs det mycket om musik. Igge Holmberg skrev om varför ungdomar inte gick till Pub Bastun i större mängd. Han försökte tvätta bort musikpubens dåliga rykte som vissa politiker och andra samhällspåverkare gett puben med ord som hasch, kommunister och öl. Igge menade att människor av alla kategorier går till och är välkomna på Pub Bastun. Jani Westerlund för sin del skrev om krisen som han för tillfället upplevde i det åländska rocklivet då många band så plötsligt hade slutat. Som för tillfället aktiva band nämnde han Madox, Fast Freddie and his SlowHandBand samt Blackheads. Dessutom trodde han sig veta att det fanns ett tjugotal källarband i Mariehamn, som han uppmanade att ge sig ut på landet och spela. Själv stod jag som ansvarig utgivare för tidningen.
A-sida: Dag och natt
B-sida: Grönt ljus
Attack var väl bandet med en hit, för denna uppföljningssingel till 1981 års framgång Ooa hela natten går tyvärr in genom ena örat och ut genom det andra. Dag och natt håller ett tilltalande beat, men faller på texten. Grönt ljus är försök till hårdrock och enbart tröttsamt. Vet inte vilket slags grönt ljus eller tillstånd det ropas efter här. Nej hellre så ooar jag då både hela dagen och natten lång, så det hörs hela vägen bort till Lolland.
PQR var en åländsk kulturtidskrift som startades av Tom Johans. Den behandlade mest åländsk litteratur, men ibland kom det något annat som kunde lysa upp någons tillvaro. På något vis kom jag över det första eller andra numret år 1980 och där fanns en intervju med gitarristen Anders Korpi gjord av Tom Eckerman. Eftersom jag själv nyligen hittat till punken var intevjun av ganska stor betydelse för mig, tror jag. Anders var steget före och kände till punken, ska och reggae, innan jag gjorde det. Han använde också ett roligt språk. Kanske det var därför uttryck som "musik är farligt" , att "man kan bränna sig på den" osv fastnade. Också att "också" stavades "åxå" var speciellt. Jag minns att vi av någon anledning diskuterade artikeln på hotellrummet på Övernäs klassresa till Köpenhamn i maj 1980, samtidigt som jag råkade spy ner heltäckningsmattan. Jag sökte, hittade och läste artikeln igen. Och det var precis som igår.
A-sida: Downhere In Babylon
B-sida: If The Caps Fits
Brent Dowe från Kingston Jamaika var mannen som skrev Rivers Of Babylon utan att få sina credits för det. På Jamaika gick det så till att en man med en låt fick gå in i en studio och banda in, samtidigt som studiokillen köpte rättigheterna till din låt, och du fick bara en viss summa i fickan för ditt bidrag. Det var ett sätt att överleva från dag till dag för en fattig musiker i Kingston på den tiden, att gå och sälja en låt. Det är möjligen också om detta som Downhere in Babylon från 1982 handlar om. Det hårda livet, att man kan bli skjuten, att man har svårt att hitta mat. Jag har för mig att låten blev en hit på sin tid. Och för det ska åtminstone Brent Dowe ha cred. Ändå gillar jag nästan bättre The Upsetters avskalade dub-version av låten på sida B.
Det är vanskligt att beställa reggaesinglar på nätet från reggae.fever i Schweitz. När jag beställde vissa utvalda artister som producerat en singel under första hälften av 80-talet, så fick jag en blandning av något som inte alls motsvarar det jag beställde. Artisten kan vara rätt, men singeln fel, eller så är både singeln och artisten fel. Känns som att de packar sitt material med en bekymmerslös inställning och med Bobby McFerrins gamla klassiker Don`t Worry, Be Happy spelandes i bakgrunden. Ganska charmigt kan man tycka om man är lagd åt den mera fatalistiska sidan, annars inte. Listan på reggaesinglar som jag inte beställde är följande: Stargate Family & Myki Tuff - Stop The War (år okänt), Anton Ellis & The Heptones - The Children Are Crying (2018), Augustus Pablo - Sukie Yakie (1986), Blue Bells - Love Time (2014). Är det någon som vill ha dessa singlar, så ta kontakt så postar jag.