A-sida: The Whisper
B-sida: Train To Skaville
Första hela veckan på jobb efter semestern, regn varje dag, hösten är här. Då kanske en singel från 1980 med engelska The Selecter kan pigga upp? På egenkomponerade The Whisper kommer Pauline Blacks röst verkligen till sin rätt i en snärtig komposition, med smattrande trummor och bubblande orgelrytmer. Den gamla ska-klassikern Train To Skaville görs snabbare och mera avskalat än originalet med lite toasting på slutet. Slutintrycket klart positivt. Jag hade definitivt gått ned och dansat moonstomp till det här på min lokala pub om bara tiden och platsen varit den rätta.
Den senaste högen skivor jag köpt tillbaka har jag köpt på den finska auktionssiten huutonet.fi. Jag rekommenderar verkligen alla ålänningar som vill hitta bra musik till rimliga priser, och med ett trevligt och säkert leveranssätt att regga sig på den sidan. De här LP:na är Live Stiffs, Joy Division - Unknown Pleasures, Sex Pistols - Never Mind The Bollocks, Beatles - Rock N`Roll Music, Juice Leskinen - Parhaat, Best Of The Rolling Stones, Ebba Grön - Ebba Grön, Eppu Normaali - Valkoinen kupla, Imperiumin vastaisku samt Peter Tosh - Legalize It.
A-sida: I Got You Babe
B-sida: Theme From Labour Of Love
I singelversion är inte reggaebandet UB 40 från Birmingham lika bra som i LP-dito. Det var med de två första albumen: Signing Off (1980) och Present Arms (1981) som de gjorde smått succé och slog igenom, som en experimentiell mix av svart och vit musik i en stad som kantats av svarta ghetton och raskravaller. UB 40 gick från hårt till mjukare till mjukast. Och det mjukaste kom just med singlarna efter år 1983. I Got You Babe är en kärleksduett från mitten av sextiotalet, som är tacksam att göra versioner på. I UB 40:s tolkning är det Chrissie Hynde från The Pretenders som är ena parten i turturduvkuttret. Men jag förstår att singeln blev en framgång. Det finns något väldigt förföriskt i det mjuka soundet från Duncan Campbells sång och Norman Hassans trombon. B-sidan är temamelodin till filmen Labour Of Love (1983) med UB 40 i huvudrollen.
Min andra omgång skivor som jag köpt tillbaka i år kommer från min favoritförsäljare på nätet, recordsale.de i Tyskland. Skivorna är: Bob Marley and The Wailers - Live, Bob Marley and The Wailers - Featuring Peter Tosh, Lou Reed - Rock N Roll Animal, Lou Reed - Lou Reed, The Doors - Alive, She Cried, James Taylor - Sweet Baby James, Dexys Midnight Runners - Searching For The Young Soul Rebels, Stray Cats - Stray Cats, David Bowie - The Best Of Bowie samt Blondie - Eat To The Beat.
A-sida: Mad Eyed Screamer/ So Unreal
B-sida: But Not Them
A-sida: Wild Thing
B-sida: Thumb
På denna The Creatures första (dubbel)singel från 1981 kan fortfarande höras ekon från albumet Juju som Siouxie and The Banshees släppte samma år, och som var full av mystik och trolldom som en säck bortbytingar från någon gammal nordisk folksaga. The Creatures skapades detta år som ett sidoprojekt till Banshees av Siouxie och trummisen Budgie. Och nog är skivan full med dunkla trummor och ekande skrik, samt texter som man inte greppar i första taget. Den enda låten jag förstår är väl Jimi Hendrix Wild Thing. Minns att jag fick höra hur hemska Siouxie and The Banshees var då jag berättade för en engelsman på Ålands folkhögskola att jag gillade dem. Ändå var ju häxjakterna särskilt intensiva i hjärtlandet av Finström då på 1600-talet, något som Carina Karlssons aktuella opera om den åländska häxan Lisbeta tar upp. Sådan upplysning behövs än i denna dag, för att göra upp med folks vidskepelser och rädsla. Sanningen är nog ändå den, som någon klok rockskribent skrev om Juju: bäst kommer sångerna (även på denna singel) till sin rätt om de spelas en mörk åskkväll i ett ensamt hus.
Ska man hitta fram till den goda musiken får man kämpa lite och samtidigt ha en gnutta tur. Det hände under Kökarsveckan 30.7 - 7.8 att jag ville spana in duon Båthusbandet när jag ändå var på ön. Duon skulle uppträda vid Sylvias båthus med sin rootsmusik, så det borde väl inte vara så svårt att hitta, kan man tycka. Rootsmusik kan väl definieras som folkmusik med rötterna långt bak i tiden. Det lät lovande - så jag åkte på vinst och förlust till Hellsö gästhamn och frågade mig fram. Men ingen tycktes veta. Men så hade jag turen att träffa på ett par kökarsbor på restaurangen Havspaviljongen. De pekade ut över viken. Där, där på andra sidan har du båthuset. Du svänger ned bakom dagiset och kör på en gropig väg.
Och efter ett par kilometer traktorväg kom jag fram. Kände mig som en upptäcktsresande som änligen hittat Nilens källor. Vid sjöboden satt den fåtaliga publiken och slog med stenar i takt till musiken. Jag tog av gratis kaffe och kaka och joinade in. Och så spelade Eero Laitinen (Kuopio) och Esa Karjula (Nagu) Dirty Old Town av Ewan McColl från 1968. Jag sade att det finns en fotbollsversion av The Pogues version av låten, som vi sjunger på IFK Mariehamns matcher. De ville höra den. Jag sjöng och de spelade. Publiken klappade takten.
Så höll konserten på i ett par timmar medan musiker joinade och publiken kom och gick. Sylvia Sundström berättade att huset byggts av en amerikaåtervändare 1927, på den tiden då man måste ro över viken. Vägen jag kört på har nyss byggts och ska förbättras. Hon hoppades att flera kökarbor ska hitta fram nästa år - till rootsmusiken på den gropiga kulturvägen.
A-sida: (Sittin` On) The Dock Of The Bay
B-sida: Time Won`t Wait
Kunde vara intressant att ordna en intern omröstning om vilken låt som är den bästa "sitta-och-titta-på-världen-som-passerar-utan att-ha-några-egentliga-planer". Bland kandidaterna kommer säkert Bob Dylans Mr. Tambourine Man, Gordon Lightfoots In The Early Morning Rain samt Jimmy Cliffs Waiting Here In Limbo. Men man får inte glömma Otis Reddings gamla soulklassiker Sittin`On The Dock Of The Bay. Jag har en vän som upplevt känslan av att sitta i någon avlägsen världshamn och dingla med benen samtidigt som han betraktat skeppen som lagt ut och kommit in. För det är det som de sjunger om The Reddings på den här covern från 1982. Och de gör det bra. En aktuell version för mig just nu är väl: "Sitter här i mitt rum/ Väntar på att jobbet ska börja igen." Inte riktigt samma känsla i det konstaterandet. Men kanske sedan när man blir pensionär, att man kan uppleva det här igen. B-sidans låt är inget speciellt, typisk 70-tals soulfunk.
Jag har fått en ny vän i sommar i musikstudioprogrammet FL Studio. På detta datorprogram för musikinspelning har jag hobbybandat ett tiotal låtar via programmets audio-inbandning, utan några problem. Jag har helt enkelt kopplat ihop datorn med mitt ljudkort och sedan via ljudkortet till en mikrofon som spelat in autentiska ljud från en elgitarrförstärkare. Redan förra sommaren då jag använde det mindre komplicerade studioprogrammet Cakewalk var jag främst intresserad av ett studioprogram som kunde banda in instrumenten så äkta som möjligt, dvs rakt in utan större komplikationer. Jag tyckte då att FL Studio, som jag köpte den sommaren, var för svårt, och jag fick ingen hjälp på de musikforum på nätet jag ställde frågor på, angående hur man bandar analogt på FL Studio. Men i sommar har jag med hjälp av olika tutorials på nätet lyckats lista ut hur man gör när man bandar analogt på programmet och det är inte alls svårt. Egenligen går allt mycket smidigare än på Cakewalk som jag tipsades om först. Så om någon skaffar FL Studio och undrar hur man ska göra för att spela in instrumenten direkt så kan jag bistå med råd. Med FL Studio går allt så smidigt som en dans på den söderhavsö som frukten som är dess logo möjligen kommer ifrån.
A-sida: Red Lights
B-sida: ´Til Tomorrow
Efter Gasolin blev Kim Larsen lite vilse och lyckades aldrig nå samma höjd som med det danska superbandet. Den här singeln från 1982 pekar framåt mot kommande bandprojekts mera urvattnade produktion av bruksrock att breda på smörrebrödet för det danska folket. På Red Lights tar Kim Larsen på sig de stjärnbeströdda guldbootsen och vandrar över Langebro till de röda lampornas distrikt på gamla Rabalderstraede. Det är en miljö han verkar känna sig hemma i, för vem kan väl annars sjunga så poppigt oberört om ett kärleksfullt möte med en prostituerad som han? Jo, Kim Larsen levde sitt rockliv fullt ut. B-sidans ´Til Tomorrow är svagare, och handlar om att få låna saker av sina kompisar "till nästa dag", om jag förstod rätt.
I sommar har jag läst The Ultimate Music Guide om Bob Marley som är utgiven av journalister från de engelska musiktidningarna Melody Maker och New Musical Express. Tidningen går på 146 sidor igenom hela Bob Marleys skivproduktion från starten 1964 med sångtrion The Wailers till skivan Confrontation 1983, som kom två år efter hans död. För övrigt fylls skivrecensionerna ut med reportage och intervjuer om och med Bob Marley, mestandels från reggaelegendens många besök i England.
Under hela tiden som jag läser denna tidning ljuder ett Bob Marley & The Wailers soundtrack i mitt huvud. Det består av både tidiga och senare låtar. Jag minns att jag såg Bob Marley & The Wailers i TV så sent som 1980. Kunde det ha varit från Rockpalast konsert från Tyskland som visades nu och då på SVT. En av mina största musikaliska önskningar vid denna tid var att få se denna konsert igen, och jag hade en vän som trodde att han nog kunde ordna det åt mig. Minns även intervjuer med Bob då han konstant pratade obegripligheter om sin rastafari-tro. Sådana är även intervjuerna i denna tidning. Bob kommer på alla sätt in på rasta.
Det som slår mig är den äkthet och direkthet som är så oundvikligt förknippad med jamaikansk reggae. För Marley fanns dessutom en global dimension med; han blev en rebellisk världsfrälsare, som slutligen gick hem i alla läger. Ett arv han fick ta mycket stryk för hemma på Jamaika, där många ansåg att han kommersialiserade sig själv och sin musik. Men vem har någonsin blivit profet i sitt eget hemland?
Fakta som jag jublar åt är t.ex. då Bunny Wailer satte en förbannelse på producenten Leslie Kong för att han mot bandets vilja gav ut skivan The Best of Wailers 1971. Han hotade producenten med döden, och denne dog också några veckor senare. Samma Bunny hävdade även att orsaken till Bob Marleys död var piller som hans fru Rita matat i honom, och att det var CIA som låg bakom allt. Egentligen dog Marley, vilket få kanske vet, av att ha spelat fotboll med vänner i Paris, och då skadat sin vänstra stortå, som sedan blev angripen av cancer. Bob, sin rastatro trogen, ville aldrig låta amputera tån, och cancern spred sig sedan i kroppen.
The Ultimate Music Guide to Bob Marley ger dig även, förutom en oförglömlig läsupplevelse, alla tips du behöver för att lära känna Bob Marley och hans musik. En bra början kan t.ex. vara att se Kevin MacDonalds film "Marley" från 2012. "Turn up the radio and you listen to this - cos` if you love Bob Marley!"