A-sida: Countdown

B-sida: Plan of Action

Jag är redo att låta UK Subs kicka igång min sommarmorgon och lägger på singeln från 1981. Countdown lyckas inte med sin tungt trampande dinosaurieparad övertyga mig. Alltför långsam och mastodont. Vänder på skivan och på Plan of Action drar Atomubåtarna från London upp tempot när de söker efter sin aktionsplan. Och här kommer Charlie Harpers cockneybaserade skrik bättre till sin rätt, även fastän det känns lite som om de försöker väcka upp Frankensteins monster på nytt. Kan nog förstå att vissa Gävlepunkare var missnöjda med bandet när de spelade där 1983.

Jag minns på mitt skriftskoleläger ute på Lemböte en helg när jag måste åka hemifrån, och hur jag hatade det. Vi lekte en lek och en brådmogen flicka skulle nämna ett svenskt band på E och hon nämnde Eldkvarn. Visst hade jag ju hört talas om dem, men inte hört något av dem. Enligt henne var jag en liten strunt som man kunde fnysa åt, och enligt mig betedde sig alla konfirmander skit. Måste väl ha varit runt -80, samma år som Eldkvarn släppte sin tredje LP Musik för miljonärer. Och Pojkar, pojkar, pojkar...här kommer ett hundår till, som Plura sjöng på albumet innan. Och sedan Kärlekens tunga, Största skvallret i stan... Lika brådmogen, och kärlekskrank som den där tjejen, fast på killvis och i storstaden Stockholm. Nej, jag har aldrig levat ett Pluraliv, där man satsar och vinner och förlorar. Ändå tycker jag väl att det här är den bästa LP:n med Eldkvarn som jag hört. Jag gillar soundet. Som inspelat i den där ubåten de sjunger om i Ubåtens dag. Men textmässigt är det en Plura och ett kompisgäng som spanar ut över staden från sitt ubåtscafé, lika mycket under vattnet som på land, oberoende av om det är natt eller dag, på klubben eller i de ensammas hotell. Om pojkar som gillar flickor och flickor som gillar pojkar. Plura har alltid velat ha allt. Den enda låten jag hört förr på skivan är Fula pojkar. "Stan är full av fula pojkar/ Oh la la la fula pojkar/ Dom stjäl, dom slåss/ Dom super och skolkar/ Oh la la la fula pojkar." En sådan pojke som jag aldrig varit. Måste gå och pissa i slutet av varje låt på båda sidorna. Köpte skivan på loppis i Kotka för 2 euro. Kanske såld av någon förbryllad KTP-supporter som aldrig förstod vad bandet sjöng om.

A-sida: Careless Ethopians

B-sida: Beautiful Woman

När temperaturen där ute peakar mot 30 grader i skuggan är det enda rätta att stänga in sig med ett glas egenhändigt tillverkad fläderbärssaft och en singel med Toots and the Maytals från 1981. Rytmerna på den här singeln är definitivt roots reggae, men Toots sätt att sjunga är som vanligt det bekymmerslösa, med ett leende på läpparna. Detta trots att han klagar lite på att folk säger att de rätta ethiopierna (dvs det utvalda folket som ska återvandra till sitt ursprungsland i Afrika) är på vils. Så kom med oss, säger Toots, så leder vi er rätt! Låten på sidan B skulle däremot Toots själv haft nytta av någon som skulle ha visat honom rätt. Kanske det var helt ok att runt år 1980 på Jamaika sjunga om den besvärliga vackra kvinnan som charmar alla, men däremot inte kan föra en ordentlig konversation, och som nära på är beredd att plocka av sig alla kläder på gatan bara för sin fåfänga lust för att få uppmärksamhet. Tyvärr var det något som rimmade lite falskt med de trevliga tongångarna överlag att reggaegubbarna hade svårt för kvinnlig frigörelse. Det ryktas att Keith Richards var gästartist på singeln.

För några år sedan hade jag så ont om pengar att jag var tvungen att sälja stora delar av min skivsamling. Nu är det paybacktime. Jag söker rätt på mina skivor, och köper tillbaka. Den första satsen har jag köpt på Ålands skivbörs. Skivorna är:

John Cougar Mellencamp - Scarecrow,  A Vision Shared - A Tribute To Woody Guthrie And Leadbelly, The Mamas & The Papas - People Like Us, TV Räjähtää! - 15 suomalaista rokkia, The Wailers -Burnin`, Dan Hylander och Raj Montana Band - September, Ulf Lundell - Kär och galen, Det goda livet, Roy Orbinson - The All-Time Greatest Hits Of..., Dave Edmunds - DE7, Squeeze - East Side Story, Rockpile - Seconds Of Pleasure.

A-sida: Marcus Did Warn Them

B-sida: Version

På denna skrapiga singel från 1984 påminner oss diskjockeyrna Big Youth och Half Pint från Kingston Jamaika att Marcus Garvey (på vars läror rastafarianismen grundades) varnade dem. Varningen riktar sig högst antagligen till alla som inte lever ett rättfärdigt och rättskaffens liv enligt de principer som Marcus Garvey predikade. Vid den tid som singeln utkom höll roots-reggaens gamla domäner på att falla till förmån för mera moderna dancehall-rytmer, så säkert var de två dreadsens varning befogad. Nu till de nya artisterna, som inte längre har Jah i tankarna. "You not gonna know yourself until your back is against the wall", som den Stora Ungdomen så ofta brukade upprepa, ljuder också här. Baksidans avskalade Version är tyngre, och enligt mig bättre, rent musikaliskt sett.

1973 var det meningen att den gamla miljön runt Stortorget i Gävle skulle rivas för att ge plats åt det nya Domusvaruhuset. Då skriver Gävlesonen Peter R Ericson från bandet Mobben i bästa "bevara-almarna-i-kungsan"-stil protestsången Balladen om Gävle torg, och får igång en proteströrelse som innefattar bl.a. namn- underskrifter till de kommunala beslutsfattarna. Tyvärr byggs det nya torget ändå, men kanske den här lokala musikrörelsen utgör startskottet till det som komma skall?

Gävle som musikstad. Inte visste jag att musiklivet i denna kombinerade kaffe- och hamnstad ett hundratal kilometer norr om Stockholm var så livligt. Bara det att den centrala gestalten i musikkretsar och den som stod för Gävles första musikstudio var Leif Walter, som senare kom att bli känd som en av två i den populära barnmusikduon Mora Träsk. Sanningen är att Gävle låg före sin tid.

I slutet av 70-talet och i början av 80-talet formligen flödade musiken ut ur denna residensstad i Gävleborgs län.  PF Commando gav ut vad som kunde vara Sveriges första punkplatta, rymdblomman Tomas DiLeva tar sina första steg som musiker i punkbandet The Pillisnorks. Dessutom kan räknas upp ett otal band ur ett antal vitt skilda genrer: Quiet (reggae, pop), Järngustav (progg, rock), Genocide (hårdrock) och Kicki Moberg (schlager). Senare Nordman (folkrock).

I boken beskrivs en isnställning till musiken som jag själv kan relatera till: den sanna "gör det själv"-andan. Det är en glädje och stolthet som format många av dem som var med vid den här tiden till vad de är idag. Och det var främst under 80-talets första hälft som detta ymnighetshorn flödade som mest. Men det var kanske med konserterna i Boulognerskogen på sjuttiotalet som det började.

Boken tar också upp artister som kommit från Gävles grannstäder Sandviken (Tomas Ledin), Söderhamn (Monica Törnell) och Bollnäs (Traste & Superstararna), men som ändå hade en direkt koppling till Gävle.

Jag har läst boken Vi lever - när rocken kom från Gävle (2014) av Peter Alzén och Anders Sundin.

A-sida: Singing The Blues

B-sida: Boys Talk

Någon kanske tycker att Dave Edmunds passar bäst som ett föremål i den engelska antikrundan, men jag har alltid gillat hans bruksrock av högsta kvalitet. När jag lägger på Singing The Blues, så tycker jag att jag hört det förr, att det låter misstänkt likt Status Quo. Jag ser att M. Endsley skrivit låten och det är sant att Status sjungit den! B-sidans Boys Talk är en brilliant idé som jag är nästan avundsjuk på att jag inte kom på själv. Låten består av kvinnonamn i rocksånger. These are my favourite names sjunger Dave. Och håll till godo. Hur många kan du själv? Sheena, Candy, Peggy Sue, Delilah, Girl from Ipanema, Miss Molly, Alison, Maybelline, Sweet Jane, Long Tall Sally, Mary Lou, Laura... Min version av singeln är från 1980.

I slutet av sjuttiotalet blev Bob Dylan kristen. Det här var åtminstone andra gången som många av hans fans ansåg att han var en svikare och vände honom ryggen. Den första gången var då han började spela elektriskt på festivalen i Newport 1965. Jag minns hur jag i början av åttiotalet hörde någon inbiten Dylansupporter i radion uppgivet yttra: "It`s all over now Baby Blue." Det är slut nu Dylan, efter att du börjat mässa om Gud. Ironiskt nog använde han den stora artistens egna ord, för just den låten signerade Dylan sin publik, när de ansåg att han svek deras folkmusikideal. 

De skivor som är Dylans kristna är Slow Train Comin (1979), Saved (1980) och Shot Of Love (1981). Jag tittar nu på dokumentären Trouble No More (2017) av regissörerna Jennifer LeBeau och Ron Kantor med inspelat livematerial från konserter i Buffalo och Toronto 1980, och jag tycker att det svänger något enormt om den kristne Dylan. Han predikar ju ett slags universiellt kärleksbudskap här. Det är mycket gospel, ja. Men nog gjorde ju Elvis också många bra gospellåtar. Samtidigt förlåter jag Dylan allt som han som artist gör. Och till alla enkelspåriga: Man vet aldrig när man behöver sin Gud. Eller som Dylan säger: "I just can make it by my self, I`m a little too blind to see."

A-sida: King Rocker

B-sida: Gimme Some Truth

Bäst kända är väl poppunkrockarna Generation X för singeln Dancing With Myself som kom år 1980. Ett år tidigare kom den här singeln. Jag måste säga att jag inte hört något av Generation X, förutom ovan nämnda låt, så kanske jag ändå blev positivt överraskad av den här singeln. King Rocker handlar lite roligt om alla rockare, som jämförs med King Kong. Låten är producerad av Ian Hunter. Men det är B-sidan jag fastnar för. Om den är riktad till alla de moderiktiga tonåringar som följde Billy Idol och hans band, så fyller den sitt syfte. Billy sjunger här att han är trött på alla ljugande lögnhalsar, och bara vill att man säger honom sanningen. Låter rätt äkta trots allt, genom sminket och de yttre attributen.

Small Axe är en tv-serie bestående av fem fristående delar som berättar om livet i London för inflyttade med karibisk bakgrund. Serien är skapad av den brittiske filmregissören Steve McQueen. Den första delen i serien berättar om restaurangen Mangrove i Notting Hill, som i slutet av sextiotalet kom att bli samlingspunkten för ett organiserat motstånd mot den polisbrutalitet som de svarta invånarna i området ständigt utsattes för. Del två flyttar fram till sjuttiotalet och beskriver uteslutande vad det innebär att ha musiken lovers rock-reggae att samlas kring. Två väninnor gör sig fina för att gå på bluesdance för att umgås och få bekantskaper. I tredje delen möter vi Leroy som avbryter sina studier till läkare för att istället gå med i polisen. Hans avsikt är att bekämpa fördomarna och rasismen inom poliskåren inifrån. Han möter många utmaningar och motgångar, får höra av de inneboende i Londons getton att han är en svikare, blir utfryst av sina arbetskolleger, men kämpar envist vidare, väl medveten om att allt måste brinna innan ny mark kan röjas. I fjärde delen brinner det verkligen i Brixton, när kravallerna mellan polisen och de svarta invånarna bryter ut. Ackompanjerade till ett muntligt poem av Linton Kvesi Johnson får vi veta om en mordbrand med rasistiska motiv i New Cross i januari 1981 där 13 svarta ungdomar miste livet. Huvudperson i denna del är den blivande författaren Alex Wheatle, som vuxit upp på ett barnhem och som räddades av sitt stora musikintresse efter att ha kommit till London från landsbygden. I sista delen möter vi en pojke som på grund av sina lässvårigheter placeras i en skola för svagtbegåvade elever, där undervisningen är lika med noll. Den visar på den arrogans inför de västindiska barnens förutsättningar i den brittiska skolan som förekom då, i början av åttiotalet, när Margret Thatcher nyligen tillträtt som undervisningsminister. 

Genom hela denna tv-serie, som fått sitt namn efter en låt av Bob Marley, löper reggaemusiken som en röd tråd. Vi får inifrån de karibiska invånarnas eget perspektiv förstå vad musiken betyder för dem. Inifrånperspektivet som McQueen har ger en sann bild av hur livet gestaltade sig för de svarta invånarna i ett segregerat London. Rasismen sticker upp sitt fula tryne främst genom polisens agerande, men fanns även rotat i hela samhällssystemet vid denna tid, med partier som National Front, och senare indirekt via Margret Thatchers konservativa politik. 

Jag rekommenderar alla som är intresserade av musik och kultur att ta del av Small Axe, som finns på Yle Areena ännu en tid.