A-sida: Jag ger mig inte

B-sida: Just rubbish

En tidig singel med Eva Dahlgren från 1980 med två låtar jag inte tidigare hört. Intressant, tänker jag. Eller vänta! Visst såg jag väl på Melodifestivalen 1980, där "Jag ger mig inte" var med? Jo, men jag minns varken låten eller Eva Dahlgrens uppträdande. Allt fokuserades väl då på Kentas t-shirt kanske? Men jag känner igen känslan från Eva Dahlgrens modiga låtar på svenska från LP:n "För väntan" ett år senare. Långsamt tempo, sensuell röst, mod och övertygelse. Jag ger mig inte är en bra låt. En låt som kan hjälpa människor. En angelägen låt med en text som tål många genomlyssningar. Som ofta var fallet gjorde ju Eva Dahlgren även låtar på engelska, och de är ofta rockigare än de svenska. Här är det kärleken som tagit så mycket eld, så att brandkåren är tvungen att komma att släcka. Men vad som var "bara skräp" fick jag inte riktigt klart för mig.

Min enda kontakt med Freddie Wadlings musik under första hälften av 80-talet var när låten Ronka med göteborgspunkarna Perverts, där Freddie gjorde ett inhopp, spelades i radion. Runt 1990 såg jag även Fläskkvartetten, där Wadling sjöng sittandes, på Kåren i Åbo, en konsert jag inte minns mycket av.

Det är med stort intresse jag nu läser boken om Freddie Wadling, som måste betraktas som en av Sveriges största punkikoner vid sidan av Joakim Thåström. Boken är skriven av frilansjournalisten Robert Lagerström och utgiven år 2005.

Freddie Wadling var ett ensamt och överbeskyddat barn, som redan i 13-årsåldern tyckte att livet lika gärna kunde ta slut. Då var det tidigt sextiotal i stadsdelen Fräntorp i östra Göteborg. Freddie Wadling har bara fragmentariska minnen av sin barndom, men redan tidigt började han gilla de amerikanska multirockarna Captain Beefheart.

Men det var punken som gav hans musikaliska karriär den behövliga kicken. Freddie var med i ett flertal bandkonstellationer i hemstaden Göteborg. Samtidigt som hans hemadress i stadsdelen Haga under några år i mitten av 80-talet fungerade som ett veritabelt andningshål för alla som ville lära känna honom. Han blev nämligen sjukpensionär redan som 18-åring, och levde därefter som han lärde. Hans kändaste band på 80-talet efter punkbandet Liket lever hette Cortex och Blue For Two. Under den senare delen av sitt liv blev Wadling mer folkligt tillvänd och uppträdde till och med i Melodifestivalen.

Det är svårt att sammanfatta Wadlings musikaliska väsen. Han improviserade helst när han sjöng, var beroende av olika stimulantia, och följde alltid, likt den sanna konstnären, sin inre övertygelse om hur musiken skulle låta. Han har av många ansetts som Sveriges bästa rockröst.

Som person var Freddie Wadling en vänlig själ som helst satt hemma bland de mängder av saker och katter som utgjorde hans hem. Han var extremt bevandrad i musik, litteratur, film, konst samt tidigt fångad av det ockulta. Han hade alltid musik i huvudet, tecknade allt som oftast, och levde efter devisen "feed the head", som hasselmusen i Alice i Underlandet upprepar under den tokiga tebjudningen. En bok som låg Freddie nära om hjärtat.

Freddie Wadling dog år 2016.

A-sida: Trouble Boys

B-sida: Memory Pain

1981 gav Thin Lizzy ut den här singeln med den rockiga Trouble Boys av Rockpile-gitarristen Dave Edmunds på sid A. Thin Lizzy och deras karismatiske sångare och basist Phil Lynott höll alltid rock-flaggan högt trots att bandet i grunden definierades som ett hårdrocksband. Det är det sparsmakade, nedbantade, rock-baserade jag gillar med bandet. I Trouble Boys är det verkligen inte svårt att höra the king call, från soloskivan som Lynott gav ut året innan. Ändå gillar jag den elektriska bluesen Memory Pain bättre. Här kommer Lynotts känsliga röst till sin rätt och det är väldigt avskalat, när han sjunger om den kvinna han skilts ifrån och saknar. Det var säkert ingen lätt promenad nedför minnenas boulevard Phil gjorde här, och man kan tänka att det krävdes en hel del whiskey för att döva den smärtan.

Det är första gången någon skickar en gratis promotionskiva till mig, så jag bör känna mig hedrad. Och efter att jag övertygat de åländska tullarna om att innehållet bara är en skiva, så släppte de hem den till min postlåda.

Jag hade höga förväntningar på de 20 artister som ställer sina gamla inspelningar från tidigt 80-tal till förfogande. Banden kommer från "Rockholm", närmare bestämt det näste för egengjord livemusik som trakten kring Katrineholm (sådär en 170 kilometer sydväst om Stockholm), med Vingåker och Flen, utgjorde.

Skivan består av två remixade CD:s. Och jag blir överraskad! Vilken start på skivan. För nästan alla band ritar jag smiley-märken! Här finns energi och spelglädje, ilska, humor och brinnande ambitioner tillräckligt. Påminner om den showcase-kassett med tysk punk vi fick av två punkare på en klassresa till Berlin 1983, fast på svenska (och engelska). Jag önskar jag haft den här skivan då att ge dem, för de frågade efter svensk punk (och kände bara till den finska).

Den här skivan omspänner allt från punk, rak rock, garagerock, depprock, syntrock till mer experimentiell new wave. Mina största favoriter (efter en genomlyssning) är faktiskt det enda utpräglade tjejbandet (om man får säga så), Circus Dolorosa. Sköna, känsliga arr, modiga texter och underbar sångerska. Det låter moget faktiskt! Kan väl annars tro att Zabba å zlå var det K-holm-band som stod närmast kanten för export till Stockholm. Det är mogen punk, man tar ställning i sina texter, det är bra röj. Mina personliga favoriter, efter Circus Dolorosa, är ändå de band som företrädelsevis sjunger på engelska: Horst and the Lions, Djungelpatrullen och Almost. Det är tät, intensiv pubrock. Kommer att tänka på brittiska Johnny Moped när jag hör Djungelpatrullens One Ugly Guy.

Men associationer får jag av denna skiva så att anteckningsblocket inte räcker till. Än låter det Dag Vag (om publikfavoriten Träskets Bröder), än Noice (Gordinis "En på millionen"), och punk-Spice Jones (Suggessions "In absurdum"), än Ebba Grön (Zabba å zlås "Flå KSK")... På skivorna finns även punkröj som varken då eller nu skulle få någon speltid i radion på grund av texterna, såsom låtar av Warzawapakten, Blodbusarna, Wärst och Maximilian Rythm Five. De enda av banden som mig veterligen spelades i radioprogrammet Ny Våg var Blodbusarna.

Jag vill avsluta med två texter av Circus Dolorosa: "Lättar från marken av hettan som stiger/ Men jag faller så lätt av läppar som tiger" (Hettan som stiger) och "Jag har en tistel i min vas/ Den blommar då mitt hjärta gått i kras" (Tistel).

Men vilken guldgruva detta tidsdokument är! Om Rockholm hade så här mycket att komma med - vad var då läget i t.ex. Hudiksvall och Sundsvall? Det återstår att se. För ålänningar intressant kan nämnas att Nicklas Lantz, som är från Flen, var aktivt med i svängen runt det som hände i Rockholm.

A-sida: Förlorad

B-sida: A Man Without A Horse

Reeperbahn splittrades 1984, men innan det så hade tydligen diverse medlemmar sina soloprojekt. Den här singeln med basisten Dan Sundqvist kom ut 1982. Och igen är Orup med och producerar, samt på gitarr. Känns som om Orup infiltrerade de flesta svenska rootsrockare vid denna tid i riktning mot allt mer poppigt-funkigt. Och vad ska man säga? Lekfullheten finns definitivt där. Trots att sida A handlar om rädslan att förlora sin älskade så är det inga dystra toner, tvärtom så svänger det i dur, med ett blås som för tankarna just till Orups rocktågslåtar från 90-talet. Lite finns från den grabbiga attityden ("Jag är en man/ Jag gör så gott jag kan/ Du kommer aldrig att förstå/ Lord och Greve och Baron") från Reeperbahns Jag är en man alltså kvar. A Man Without A Horse överraskar mig med sin galna lekfullhet. Det här kan väl kallas västernparodi. Bara en förlorad man - den som har drunknat är inte rädd för att bli blöt - kan tillåta sig att göra något sådant. Kul!

Det  var med ett visst intresse som jag läste de finlandssvenska litteratur- föreningarnas tidskrift Presens nummer om låttexter. Numret är så gammalt som från 2016 och damp ned gratis i min brevlåda då.

A-sida: Boom boom

B-sida: Halt mich fest ich werd verruckt

Någon som minns de tyska elektronpopparna Trio och deras Da Da Da från 1985? Då var det lite på modet med sådana meningslösa elektroslagdängor. Om jag tror att den här singeln från 1983 ska rädda min dag, så får jag vara begåvad med en hel del naiv optimism. Redan det sexistiska omlaget med en storbystad kvinna som kunde vara Helga från Munchenbryggeriet på Oktoberfest kan skrämma bort den svagaste feminist. Och texten den går i samma anda. Någon stegar in på mitt rum, efter festen, jag ser bara benen, och mitt hjärta går boom boom. Vad kunde man kalla denna genre? Kanske proto-techno? Eller så såddes fröet till den russemusikk fra Norge, som mina elever lyssnar på, just här? 

Hörde för ett antal dagar sedan en upprörd ung kvinnlig svensk musiker i TV uttala sig om könskvoteringar på Spotifys spellistor. Listorna gällde sådana man satt samman av country-, blues- och rockmusik ända sedan 50-talet fram till nu, och kvinnan ondgjorde sig över att listorna inte var jämnt fördelade mellan könen, så att det skulle finnas lika många kvinnliga som manliga musiker. Hon tyckte att de ansvariga borde åtgärda problemet. Det här kom jag att reagera lite på, och fundera hur en sådan "drömlista" egentligen kunde vara möjlig, och hur den skulle se ut. Jag kan förstå att kvinnliga yrkesmusiker idag (och då kanske det finns sådana som satsat tid och pengar på en musikalisk utbildning) tycker att de diskrimineras till männens fördel i alla möjliga sammanhang, men hur såg egentligen musikbranchen ut förr?

Tyvärr är min bild av en rockmusiker den av en Johnny Thunders i det tidiga 80-talets New York släpande på sin gitarrcase yttrande orden "I`m born to lose" mellan tänderna. Vad fanns det egentligen för möjligheter alls för en rockmusiker på den tiden? Och är det inte så det ska vara också? Förr var det tillfällena som valde musikerna, nu tycks det vara musikerna som tror att de väljer tillfällena. Man kan väl inte få en realistisk bild av musiken för fyrtio-femtio år sedan om man tror att musikerna då hade möjlighet att bestämma över var spelningarna, pengarna, skivkontrakten, vägen till framgång fanns? Idag kan man producera sin musik digitalt, det kunde man inte då.

Det är väl det som är grejen med konsten överhuvudtaget. Den kan aldrig sättas i förarsätet i den bil som styr marknaden i vårt samhälle. Konsten, liksom musiken, har väl alltid haft det grodperspektivet, att leva i skymundan tills någon upptäcker den. Eller för att citera Leonard Cohen: "We`re ugly/ But we have the music."

A-sida: You Better You Bet

B-sida: The Quiet One

Det här är faktiskt en singel från 1981 med tidigare outgivna låtar med The Who. Och jag som trodde att You Better You Bet var äldre än så. 1981 hade jag inte mycket susning om The Who. Det var först några år senare som jag fick upp ögonen för dem. Att lägga på en The Who-singel en vintrig marsmorgon som denna är en verklig energikick. Påfallande få band lät så här runt 1981. Här finns den råa energi och de tydliga beaten som gjorde gruppen så banbrytande. Det låter 70-tal. Det låter till och med Woodstock om det här. Grejen är väl att The Whos varumärke är svårt att kopiera. The Quiet One är en ny låt för mig, men A-sidans låt är ju bättre (en Who-klassiker). Texten i The Quiet One är bra. Det är den tyste betraktaren som får komma till tals. I en tid när tomma tunnor skramlar mest så tar han ett steg tillbaka och säger som följer: "You can listen you won`t hear me/ With your head stuck in the sand/ I ain`t never had time for worlds that don`t rhyme/ My head is in a cloud/ I ain`t quiet - everybody else is too loud" .

Efter att jag helt apropå sett en bit av den norska dokumentärfilmen "For vi er gutta" (2019) på Kunskapskanalen förra veckan får jag ta och revidera min allmänna uppfattning om manskörer en aning. För den här norska manskören var något helt annat än jag är van vid. Kom in i programmet då Mannskorets dirigent fått veta att han var döende och i tårar måste läggas in på sjukhus.  Och kören, en samling medelålders (mera åt ålders) män, höll krismöte, sin vana trogen med ölstopet i handen, och beslöt genomföra en kommande konsert på en rockfest, utan sin dirigent. Dokumentärens höjdpunkt var när hela gänget smög sig in i sjukrummet för att tacka av sin dirigent för sista gången, och då man funderade på att sjunga en låt, och efter kort betänketid kom fram till låten "England", för den är ju fin. Och vad händer? Jo, dirigenten höjer armarna i sin säng, och leder gubbarna i en skön version av Billy Braggs kända låt "A New England" från år 1984. Då blev jag både förvånad och imponerad. Och det här var det sista de såg av sin maestro. Efter det här har jag insett att det finns åtminstone en manskör med en stenhård repertoar.