A-sida: Kan inte förklara

B-sida: All For The Love Of Rock`n Roll

Mats Ronander är en rockartist som kommit att stå mycket i skymundan, bland annat som kompmusiker, t.ex. för Ulf Lundell. Ändå har han varit en central i den scenska rockscenen alltsedan sjuttiotalet. Jag tycker han förtjänar mera uppskattning än han fått. År 1984 spelade han rockmusikern Tommy Cosmo i Lundells film Sömnen. En man som söker lyckan och meningen med livet när han kommer ned till Stockholm någonstans norrifrån. Jag har gillat Ronanders senare soloskivor. Den här singeln är från 1982. Första spåret är på svenska och en standardrocklåt. Texten behandlar en relation och allt lyfter vid refrängen, precis som det ska vara. Låten förhäver sig inte, kräver och behöver fler genomlyssningar. All For The Love OF Rock`n Roll låter Stones, mer är inte Stones, utan Salen/ Butani. Men knappast någon svensk musiker kunde göra det här bättre än Mats Ronander på den här tiden, och ändå använder han inte sitt munspel.

En sak som jag minns med lite nostalgi är de små flexskivor av slattrig plast i ungefär en 33 varvs-singels storlek som ibland droppade in genom postluckan i slutet av sjuttiotalet. Vad jag minns var skivorna ett slags tafatt försök att göra reklam för sin produkt som något skivbolag ägnade sig åt. Jag minns inte hur skivorna slogs in eller hur man bar sig åt för att beställa mera musik av skivbolaget, men jag minns själva skivan, som man kunde lägga direkt på skivtallriken och spela. Skivorna var så sköra att man var rädd för att de skulle gå sönder eller annars att man skulle förstöra stiftet på skivspelaren på dem. Gott musikminne som jag har, så kommer jag speciellt ihåg en låt, som var ganska häftig. Det var Leader of the pack med The Shangri-las från 1965. Den introducerades med orden "Och nu ska vi åka motorcykel..." Kanske var det Ulf Elfving som var presentatör. Minns inte. Undrar bara varför ingen kan skicka oss dessa slattriga singlar med korta musiksnuttar av populära låtar idag också.

A-sida: Messin`With My Guy

B-sida: Lovelight

Känner lite oro för den här singeln när jag ser att förutom sångerskan Cia Berg (med musikprogrammet Bagen i TV 84-85) även Orup är med på sång och gitarr. Har aldrig gillat Orups dansanta gladpop, så jag misstänker att den här singeln blir mest lite marmelad på smörgåsen. Och rätt har jag. De engelska låtarna lyfter inte, trots blås och försök till exotiska rytmkryddor. Det blir mest poserande, typ: Don`t messing with my guy... Okej, nej. Det ska jag inte. Ingen risk. Och det var väl mest det jag tyckte om Cia i rutan också: något vackert att titta på, men utan någon substans. Det hjälper inte att singeln, från 1983, är producerad av Dan Sundqvist från Reeperbahn.

Risken finns, Fläsket brinner, Grisen skriker, Liket lever, Hela huset skakar, Gödseltraktorn välter, Flickan sa och så min favorit Pojkfan trilskas. Vad jag vet var denna trend med subjekt/predikat-band ganska unik för Sverige under 70-80-talet. Men rätta mig gärna om jag har fel.

A-sida: You Got Lucky

B-sida: Between Two Worlds

Den här singeln från 1982 är en lite för tidig Tom Petty-singel för mig. Fick upp ögonen för honom närmast med Learning To Fly från -91. Men visst minns man omslaget till LP:n Damn The Torpedoes från 1979. Tom Petty är väl det närmaste man kommer amerikansk roots-rock. Här finns det kontrollerade rockbeatet och de härliga refrängerna. Samma med den här singeln. Verserna kan tyckas lite färglösa men när det kommer till choruset, då lyfter det. Då kommer stämsången in, och det underfundiga ackordet som skiljer sig från mängden. Skulle det varit jag hade tamburinen rasslat in just här. I You got lucky lyckas Tom även fånga mitt intresse textmässigt med raderna: "Good love is hard to find/ You got lucky babe/ when I found you." Precis så där lite småsyrligt sagt, som det kan vara när en rockmusiker uttalar sig.

En gång hörde jag en modersmålslärare i Vasa övningsskola fråga sin klass vad det är som är typiskt finlandssvenskt med mumintrollen. Minns inte vad svaren blev, men "Allt!" skulle jag ha svarat. Det försiktiga, det bohemiskt borgerliga, lite idylliskt instängda, hemvanda. 

Nu började jag fundera på vad mumintrollen skulle ha lyssnat på för slags musik. Så här tror jag: Muminmamman gillar nog Prince. Han är så kittlande, utmanande spännande. Hon lyssnar nog gärna på Purple Rain när hon diskar. Muminpappan har antagligen Queen på skivtallriken där han sitter i sitt rum och skriver på sina memoarer. Han tycker att det är "kunglig" musik, och var en gång i sin ungdom med i ett körprojekt tillsammans med hattifnattarna där man sjöng Queen för storpublik. Snorkfröken har fastnat för Sting och har många planscher med honom i sitt sovrum. Mumintrollet lyssnar på Electric Light Orchestra, där han ligger i sin säng, även om hans mamma har tipsat honom om Shadows. Han känner ilningar längs ryggraden var gång Jeff Lynnes ljusa stämma skär genom stråkarrangemangen. 

En som aldrig fått vara med i muminfamiljens gemenskap är Mårran. Som alltid så smyger hon omkring runt deras hus, och orsakar panik när hon visar sig. Mårran är ensam och svart. Mårran gillar punk!

A-sida: 2000 miles

B-sida: Fast Or Slow The Law`s The Law

Jag har förr skrivit lite negativt om Pretenders, men faktum är att Neil Young i sin självbiografi Fredsförklaring från 2012 säger att Chrissie Hynde är en glad och rockig tjej. Så jag får väl lov att omvärdera min syn på henne då. Jag lägger på den här singeln från 1983, som börjar sådär skönt raspigt som bara gamla vinylsinglar kan, och plötsligt förstår jag att Chrissie sjunger om vintern: "The snow is falling down/ It`s colder day by day" och "Outside under the purple sky/ Diamonds in the snow/ Sparkle." Utanför är det snö, det kommer ner mera och temperaturen har nu till natten igen krupit under -10. Jag kan ingenting annat än identifiera mig. Och det här känns inte alls konstlat eller storvulet, bara innerligt och sympatiskt. Vänder på skivan. Också det sympatiskt. Faktum är att det här är en julsingel. Återstår bara att kolla om den var före eller efter Fairytale of New York.

Man får ofta höra från diverse kända musiker, mera poppare än rockare, att deras musikintresse började med att de rattade in Radio Luxemburg hemma på radion. För började det inte med Creedence, så började det med Radio Luxemburg. Det var på den tiden då skivor med den nyaste popmusiken inte spelades så ofta i svensk radio. Jag kan, lite skämtsamt, sälla mig till raden, för också vi, hemma i vår sjuttiotalslägenhet i stan, hade en gammal radio, mammas barndomsradio, där Radio Luxemburg var en av kanalerna. Och nog hörde jag att mamma sa att hon lyssnat på den kanalen när hon var ungdom. Så jag minns att jag tunade in, och såg hur markören flyttades dit. Men jag kan inte minnas vad jag hörde. Mest spelade vi ju gamla singlar, såsom Ingen är rädder för vargen här, och mammas rockskiva, på radion, som ovanpå hade en kombinerad skivspelare.

A-sida: Kan vi inte göra som kaninerna gör?

B-sida: Protest

Det är i stort sett identiskt beat på låtarna på sidan A och B. Skillnaden är väl att Kan vi inte göra som kaninerna gör har en lite lustigare text. Men ändå blir det hela smått parodiskt. Man kommer att tänka på göteborgsspexaren Kalles Sändares parodi på punk och skivan med titeln Det som katten gör i lådan. Det är svårt för Spray att vara underhållande och arga samtidigt som man försöker i Protest. Då blir det lätt hänt att man tar till nödrim så som: "Att vara ung e` ingen fest när man får/ skrika i protest." Hittar ingen rad som kommer att gå till den svenska rockhistorien. Tvärtom knyter det sig bara i magen när man får höra: "På ängen frodas lekarna/ där växer inget våld/ Och ingen tror på Gud och Fan/ eller nå`n annan jävla religion." Singeln är utgiven 1980.

Det är smått fantastiskt att jag får meddelanden från det svenska oberoende skivbolaget Comedia. Ibland träffar de helt rätt i solar plexus, som tipset att min gamla favorit Gunnar Danielsson (känd för mig från Ensamma hjärtan, Guldslipsen på TV och Danielsson & Pekkanini på 80-talet) nu efter sju år samlar ihop sig för en LP. Måste bara lyssna! Beundrar Danielsson för hans mänskliga galenskap och jordnära rimmande, samtidigt som han alltid brunnit av ambition att göra något stort och världsomstörtande, i det lilla formatet. Nu när jag lyssnar på de tio låtarna på albumet, som heter Kosmisk turbulens, så hör jag ekon av Ensamma hjärtan, t.ex. "Applåder från rummet bredvid" (Lalla med mig), "Lång tid kvar" (Länge länge), men även något nytt, "I världens bästa land" eller "En kväll när dagen blev till natt".

Lite bittrare tycker jag överlag att den gode Gunnar blivit, när han låter sitt sökarljus svepa över ett Sverige av idag. "Skorpinionens tid" hör jag att han kallar den här tiden i en sång. Och frågan "Finns det någon som älskar längre eller ser vi bara på?" är ännu mera relevant i coronavintern, så mörk som den är. Men styrkan och hoppet, från förut, tycker jag mig ana, t.ex. när han sjunger om allt det goda vi ändå har i "Ögonblick av lycka". Och nu har vi ju också just lämnat den mörka januari bakom oss!

Ja, frågan är om någon annan artist i Sverige idag kommer närmare en John Lennons medmänsklighet, den som bränner igenom kameralinsen, än just Gunnar Danielsson. Lyssna t.ex. på den symfoniska sången "På perrongen står väskorna kvar", så förstår du vad jag menar. Få vågar vara så vidöppna.