A-sida: King Rocker

B-sida: Gimme Some Truth

Bäst kända är väl poppunkrockarna Generation X för singeln Dancing With Myself som kom år 1980. Ett år tidigare kom den här singeln. Jag måste säga att jag inte hört något av Generation X, förutom ovan nämnda låt, så kanske jag ändå blev positivt överraskad av den här singeln. King Rocker handlar lite roligt om alla rockare, som jämförs med King Kong. Låten är producerad av Ian Hunter. Men det är B-sidan jag fastnar för. Om den är riktad till alla de moderiktiga tonåringar som följde Billy Idol och hans band, så fyller den sitt syfte. Billy sjunger här att han är trött på alla ljugande lögnhalsar, och bara vill att man säger honom sanningen. Låter rätt äkta trots allt, genom sminket och de yttre attributen.

Small Axe är en tv-serie bestående av fem fristående delar som berättar om livet i London för inflyttade med karibisk bakgrund. Serien är skapad av den brittiske filmregissören Steve McQueen. Den första delen i serien berättar om restaurangen Mangrove i Notting Hill, som i slutet av sextiotalet kom att bli samlingspunkten för ett organiserat motstånd mot den polisbrutalitet som de svarta invånarna i området ständigt utsattes för. Del två flyttar fram till sjuttiotalet och beskriver uteslutande vad det innebär att ha musiken lovers rock-reggae att samlas kring. Två väninnor gör sig fina för att gå på bluesdance för att umgås och få bekantskaper. I tredje delen möter vi Leroy som avbryter sina studier till läkare för att istället gå med i polisen. Hans avsikt är att bekämpa fördomarna och rasismen inom poliskåren inifrån. Han möter många utmaningar och motgångar, får höra av de inneboende i Londons getton att han är en svikare, blir utfryst av sina arbetskolleger, men kämpar envist vidare, väl medveten om att allt måste brinna innan ny mark kan röjas. I fjärde delen brinner det verkligen i Brixton, när kravallerna mellan polisen och de svarta invånarna bryter ut. Ackompanjerade till ett muntligt poem av Linton Kvesi Johnson får vi veta om en mordbrand med rasistiska motiv i New Cross i januari 1981 där 13 svarta ungdomar miste livet. Huvudperson i denna del är den blivande författaren Alex Wheatle, som vuxit upp på ett barnhem och som räddades av sitt stora musikintresse efter att ha kommit till London från landsbygden. I sista delen möter vi en pojke som på grund av sina lässvårigheter placeras i en skola för svagtbegåvade elever, där undervisningen är lika med noll. Den visar på den arrogans inför de västindiska barnens förutsättningar i den brittiska skolan som förekom då, i början av åttiotalet, när Margret Thatcher nyligen tillträtt som undervisningsminister. 

Genom hela denna tv-serie, som fått sitt namn efter en låt av Bob Marley, löper reggaemusiken som en röd tråd. Vi får inifrån de karibiska invånarnas eget perspektiv förstå vad musiken betyder för dem. Inifrånperspektivet som McQueen har ger en sann bild av hur livet gestaltade sig för de svarta invånarna i ett segregerat London. Rasismen sticker upp sitt fula tryne främst genom polisens agerande, men fanns även rotat i hela samhällssystemet vid denna tid, med partier som National Front, och senare indirekt via Margret Thatchers konservativa politik. 

Jag rekommenderar alla som är intresserade av musik och kultur att ta del av Small Axe, som finns på Yle Areena ännu en tid. 

A-sida: No More Lonely Nights

B-sida: No More Lonely Nights (playout version)

Sommaren -84 jobbade jag ihop pengar på blomaffären Rosenblads i Mariehamn för att på hösten kunna åka till folkhögskola i Danmark och studera musik. Jag hade nyligen gått ut sista året i Ålands folkhögskola, och en samling brokigt (bråkigt) nordiska elever satte fortfarande sin prägel på stadens sömniga sommarliv. Fick höra (av min strävsamma österbottniska arbetsgivare) att en isländska betett sig dåligt i ett turistprogram då hon badat med kläderna på bland de fina segelbåtarna i Östra hamnen, och den där norskan som tydligen fått nog av internatlivet, längtade hem. Vi samlades några stycken på Pub Bastuns terass, en kväll då det var musik där. "No More Lonely Nights", sade norskan då. Kanske hade hon sett filmen som låten är tagen från. Ge mina hälsningar till Broad Street heter den, och den är från det ovan nämnda året.

Jag köpte en barstol passligt till sommarlovet. I den kan jag sitta i min pub och försöka gissa rätt år på musikvideos som spelas i programmet Guess The Year på kanalen VH-1. Jag belönar mig med en snaps Bristol cream för varje rätt årtal. En genomlyssning av hundra musikvideos ger en blandad upplevelse. Det mesta är skräp, men någon gång kommer det något bra, och ibland drabbas man av en liten nostalgitripp tillbaka till den tid då man själv lyssnade aktivt på ny musik. För att lista ut från vilket år videorna är kan man, förutom att höra hur musiken låter, även se hur videon är gjord. Av mina hundra låtar högg jag ibland ordentligt i sten. På Alison Moyets Love Resurruction från -84 gissade jag fel på över 20 år. Jag trodde videon var retro, men det var den inte.

Av 100 låtar hade jag hört 31 förut. Inom åttiotalet hade jag hört de flesta förut (1980-85 t.o.m. 75%), medan 11% och 16% gällde för 90- och 00-talet. Det var således inom åttiotalet jag hade störst chans att pricka närmast. Jag ansåg att en felmarginal på 5 år är godkänt. Slutresultatet överrraskade knappast: 80-talet gav felmarginalen 3 år, 90-talet 4,5 år och 00-talet 5,3 år. På samtliga fick jag 4,3 år.

En intressant trend som jag lade märke till var könsfördelningen mellan artisterna baserat på årtionde. På 80-talet var 73% av videorna manliga artister. På 90-talet var det 50/50, för att i det nya millenniet ge kvinnorna en övervikt med 65%. Den i särklass mest förekommande artisten var den amerikanska trion Destiny´s Child med fyra låtar.

Så hur gick det då med mina fullträffar? Jo, av samtliga låtar prickade jag rätt på 12. Bäst sköt jag under perioden 80-85 samt 90-talet där träffarna låg på 15%. För 00-talet var de 9%.

A-sida: Paperlate

B-sida: You Might Recall

Har aldrig gillat Phil Collins och hans In The Air Tonight som gick som en landsplåga när den kom 1981. Han var ju också med i Genesis, och ett år senare kom den här singeln. För mig innebär Genesis själdöd musik spelad av blaserade proffsmusiker. Den här singeln utgör inget undantag. Kanske har det sina rötter i den engelska progressiva musiken, jag vet inte. Men det låter som något som stått för länge i solen, avslaget. Det finns band som gillar att spela covers av sådant material som Toto, Rush, Roxy Music och Stevie Wonder. De är ofta proffsiga musiker som behöver något att bita i rent musikaliskt. Men resultatet blir ofta ett stendött monster som inga färgglada sommardrinkar kan piska något liv i. Kanske de kunde spela något av Genesis också. Men med denna skiva har ändå mitt efterlängtade sommarlov börjat.

I början av 70-talet när jag gick i skola i Övernäs i Mariehamn var det helt accepterat att en lärare var intresserad av rockmusik. Minns att vi hade en rolig vikarie från Sverige någon vecka som spelade Too Much Monkey Business av Chuck Berry på sin gitarr för oss. Och så var det alla dessa kontor (konta = klassdans med levande musik) med något lokalt rockband, såsom Memories eller Anymoones. På PF i Vasa där man utbildar klasslärare har man en rockförening. Den har väl producerat åtminstone Viktor Hurmio och Fetknopparna, men även åländska förmågor, såsom Kutten Lindbom och Steven Björkholm, som båda spelat aktivt i rockband på Åland. Jag har själv haft ett band bestående av lärare, The Teachers. Också Teach Boys har funnits, där var t.o.m. en skoldirektör med tror jag. Och så spelade min kemilärare på högstadiet elbas. Fenomenet med rockande lärare är inget märkligt. Från tidigare kände jag till att både Pelle Miljoona och Sting var klasslärare, och att Mikael Wiehe hade en svensklärarutbildning. Efter att ha googlat fick jag veta att även Blomman från Sverige, samt Gene Simmons (Kiss) och Mark Knopler (Dire Straits) har en bakgrund bakom katedern. Frågan är bara vem av dem man helst velat ha som lärare.

A-sida: Love You Baby

B-sida: Version

Första gången jag stiftar bekantskap med den väldigt populäre lovers rock-sångaren John Holt, som har en massiv skivproduktion bakom sig. Och som ofta är fallet med jamaikanska artister så är det svårt att spåra när denna singel spelades in. Jag menar, tid och reggaeartister är inget som direkt går hand i hand. Men skivan är utgiven på det jamaikanska bolaget Jam Rock, som startades runt 1980 av Denzel Bowford. Och även om årtalet på denna singel benämns "okänt" så får jag gissa på 80-talets första hälft. John Holt är en typisk lovers rockare. Han sjunger smäktande om kärleken till en ung kvinna, och skräder inte nödrimmen: "I love you darling every day/ and I wanna please you in every way." Då gillar jag faktiskt B-sidans Version bättre. Man kan låten och får dessutom lite sköna gitarrslingor här och där, samt lite dub. Det är faktiskt Trewor Bow från Sons of Jah som skrivit låten. 

Att skriva lyrik och ibland även publicera den är något som hör samman med att skriva sånger och alltså något som rockmusiker naturligt sysslar med. Att skriva prosa är något helt annat. Den som man främst förknippar med romanskrivande och rockmusik i Sverige är ju Ulf Lundell. Ända sedan debutromanen Jack (1976) har han kombinerat författandet med turnerandet och skivsläppen i proportionen 50/50. Det var ju med Jack han blev känd för den stora allmänheten. Men det finns andra svenska rockare som visat framfötterna med vitterhet på parnassen. Eva Dahlgren har gett ut tre barnböcker om hundarna Lars & Urban, samt en självbiografisk bok som kretsar kring musiken. Björn Afzelius skrev romanen En natt i Havanna. Torkel Rasmusson från det mångkulturella proggbandet Blå Tåget gav ut en liten rolig resedokumentär från en finlandsfärja. Och Stefan Sundström har dokumenterat sin vurm för grönsaksodling i tre fotoböcker. I Finland har kombinationen skrivande rockmusiker ännu mera tyngd. Juice Leskinen skrev ett antal romaner, diktsamlingar och barnböcker. Petri Tiili (alias Pelle Miljoona) har gett ut nio romaner, och Kauko Röyhkä ett tjugotal, tillsammans med övrig faktalitteratur. Internationellt kan nämnas Nick Cave, som verkar ha det inre behovet av att skriva i romanform i blodet och Madonna som gav sig på ungdomsböcker år 2004, och som kanske fortfarande håller på. På Åland hade vi vår egen Pop-Sixten med sina memoarer Stoppa inte musiken, som gavs ut på eget förlag år 2015.

A-sida: My Girl Lollipop

B-sida: Flashpoint

Inspelningen av My Boy Lollipop på Jamaika med sångerskan Millie Small 1963 blev landets första hit, och spreds världen över. Och visst har vi ju hört Jamaikas svar på Anita Hegerlands Mitt sommarlov; den sockersöta stämman, som vrider sig och åmar sig, och pressar ur sig toner som man bara inte kan motstå (i Milli Smalls fall till kännspakt ska-komp). Det anses vara den amerikanska trion Spencer, Levy och Roberts som skrev låten i mitten på femtiotalet, men jag har läst annorlunda: att låtskrivaren var en okänd jamaikan som blev berövad rättigheterna och alla stålar från låten, då han lurades sälja den, och sålunda förblev så fattig som han var från början. Ännu ett bevis på hur svinaktig musikindustrin är. Nåvälan, när Buster Bloodvessel i Bad Manners tar sig an låten så är det i en tyngre, men inte alls bättre, version. Antar att det var ett ganska lättköpt val att göra en singel på, och ändra könet till "Girl" bara. Mera ska man väl imponeras av sångarens "bad manners" än av låten i sig. B-sidan är någon form av James Bond Space Reggae som många ska-band vid denna tid sysslade med. Det är som om man sitter i ett flygplan och väntar på take off, men inte lyckas höra vad piloten rasplar fram. Singeln är från 1982.

Trots att man var en inbiten motståndare till Eurovisionsschlagerfestivalen då när man själv som aktivast lyssnade på musik i början av 80-talet, så satt man ju ändå alltid där och tittade på den. Det fick väl allt sin början med Abbas Waterloo 1974, och sedan dess satt schlagerfestivalslåtarna, både från svenska uttagningarna, och den stora finalen, som nitade på minnets flugpapper. 80-talet hade ju verkligen inte så mycket att komma med på schlagerhimlen heller. "What`s another year" frågade Johnny Logan -80. Och så drogs tempot upp av Buck Fizz året efter med "Making your mind up". Man kan säga att början av åttiotalet dominerades av brittiska och irländska band. De sjöng ofta ganska catchiga sånger och var allmänt folkliga. Så folkliga att farsan, som gick med båt på Irländska sjön, år 1986 kom hem med en signerad singel av det års irländska bidrag "You Can Count On Me" med Luv Bug. 1982 drogs tempot ned igen av tyskan som sjöng "Ein bischen Frieden" till akustisk gitarr. Av följande års vinnare har jag inget minne. Men de två följande åren var det upptempo nordiskt som gällde med Bröderna Herreys och norska Bobbysocks. Vinnarlåtarna är inget som man vill skylta med att man minns, men en schlager har lite den förmågan att den nästlar sig fast. För trots att jag inte vill det så sitter italienrockarna Måneskins "Zitti e buoni" som ett plåster i mitt huvud idag.