Min fru målar. En dag ville hon ha en stor mall, för att måla runt med, och frågade mig om jag hade ett kastrullock. Vårt största kastrullock var dock för fint, även om det inte skulle bli förstört. Så frågade hon om jag hade någon skiva som jag kunde undvara. Jag gick genast upp till vinden och började titta igenom mina vinylskivor. Vilken är den sämsta skiva jag har? tänkte jag. Egentligen ville jag inte ge bort den där gamla stenkakan med ljudet från dissidenter från USA, The Sound of Dissent. Nej! Och inte heller den helmysko free-jazz-skivan med Ken Nordines färganalyser, Colours, inköpt på Sälj & Köp i slutet av sjuttiotalet. Det fick bli den helsingforsiska manskören Muntra Musikanters samlade låtar från 1973. Den gav jag bort med glädje. Musikaliskt sett var den betydligt sämre än ett grytlock!

A-sida: Jag vill va` fri

B-sida: Kan vi inte få sluta tidigare

Slyngelrockarna Snöstorm från Göteborg släppte 1980 den här singeln, vars B-sida också är namnet på deras första LP, som kom ett år senare. Minns så väl när jag bläddrade bland skivtravarna på Star Music på Nygatan i Mariehamn, där jag också köpte min första saxofon, hur jag såg bilden av killarna som bedjande tiggde sin boss om detta. Då trodde jag att det var jobbet de skulle maska från, men det var skolan! Typiskt dem! De kunde ha haft nytta av skolkunskaperna tänker jag nu, 40 år senare, då jag själv är lärare. Mitt svar skulle då liksom nu blivit ett kategoriskt Nej! Ja, hur stod det egentligen till med Snöstorms allmänbildning? På s. A vill de bara sticka iväg från allting till ett land där västerut. Med flyg antar jag. De har fått nog av Sverige. Och på B-sidan vill de iväg tidigare från plugget. Då till ylande gitarrsolon och dundrande trummor. Det är ett slags odefinierat illamående som pojkarna kollektivt bekänner sig till här. Hoppas de mådde bättre sen, efter att de fick sina två första skivor utgivna.

Gang of Four från Leeds var en gång ett ganska så hårt funk-punk-band. På sin fjärde LP Hard från 1983 så har det distinkta soundet ebbat ut. Det har liksom blivit snällare och grötigare. Visst puttrar det väl i funkgrytan på ett rätt så skickligt sätt, men fraseringarna och distinktionerna saknas, man överraskas inte, höjer inte på ögonbrynen. Jag måste ta till textbladet och läsa, för texterna saknar slagkraft och når mig inte, och när jag läser dem nu, så förstår jag dem inte, de säger mig inget. Känns som att de ansåg att man måste anpassa sig till det omliggande musikklimatet, svänga om kursen, kanske köpa sig nya kläder. De enda låtar som sticker ut efter första genomlyssningen är de sista på var sida: Woman Town och Independence, och då bara för att de har något lite som man kan börja gilla, en rad eller refräng som biter sig fast. Nej, det här ger mig inget. Bara stärker mig i uppfattningen om att de var bättre förr. Gang of Four spelar fortfarande.

På 80-talet såg jag en konsert med Bobby McFerrin på TV. Jag gillade honom så mycket så jag köpte hans album, The Voice. En av låtarna hette I`m my own walkman, där Bobby pratade till en egen beatbox, och allt skedde samtidigt. Det var så bra, så man nästan måste skratta. Nu har jag själv blivit min egen walkman. I helgen laddade jag ned iTunes på datorn, förde över mina 260 låtar dit, betalade för en version av appen Wondershare, och överförde mina låtar till min arbets-iPad. Det betyder att jag har skaffat mig en välbehövlig terapi mot januarimörkret därutanför. Bara att trycka på random, och gissa vilken den där låten nu var igen: Cause I´m My Own Walkman...

A-sida: Face The Face

B-sida: Hiding Out

I början av 80-talet måste alla betydande rockmusiker ha genomlidigt någon större kris, för alla verkar de vilja förnya sig. Pete Townshend, liksom Clash 1982, flörtar med hip hopen i Face The Face. Budskapet blir oklart för mig, men han uppmanar typ hela världen att Face The Race för att kunna Face The Face. Tempot går i hip hop funk, och det är väldigt uppstyltat allt. På sid B slänger han sig afrikansk, i likhet med Paul Simons Graceland från samma år, och det blir mera avslappnat svängigt. Kunde kanske börja kännas lite instängt inom den brittiska rocken under yuppieeran och då tittade man åt mera exotiska platser, liksom Rolling Stones eller Ian Dury och den jamaikanska reggaen. 80-talet var ju även tiden för de stora välgörenhetsgalorna för Afrika, så kanske därför att Afrika var på tapeten. Men man saknar väl det gamla röjet med gitarren. Utrustningen fick vara hel den här gången. Singeln kom -85.

Richard Goldsteins bok The Poetry of Rock, som jag hittade i ett antikvariat i Stockholm, var väl när den utgavs 1968 rätt unik i sin skildring av de då aktuella texterna inom rockmusiken. Jag kan verkligen uppskatta den möjlighet till jämförelse med idag som hoppet tillbaka i tiden erbjuder, till en situation då Dylan redan hunnit bli både Gud och guru för hur modern rocklyrik skrevs, men då man fortfarande hade Chuck Berry och den tidiga femtiotalsrocken i friskt medvetande.

Urvalet i boken är välgjort. Och analysen av texterna insiktsfull. I jämförelse med den litterära lyriken, som är linjär, är rockmusikens beroende av rytm, upprepning, musikalitet och medvetet bagatelliserande, utan att för den skull vara sämre än den gängse lyriken, skrivs det. Vi sysslar här med popkultur, inte att förglömma.

Det är intressant att läsa om hur Goldstein ser på texter av bl.a. Chuck Berry (Rock`n Roll Music), The Who (My Generation), The Mamas and the Papas (California Dreamin`), Dylan (Desolation Row) och The Doors (The End). Det är skoj att få vara med vid en tid då den kanadensiska poeten Leonard Cohen tog sina första steg mot populärmusiken eller då Beatles redan börjat blicka bakåt i texter som Penny Lane och In My Life.

Boken är illustrerad med 15 svartvita miniposters, som skulle platsa i vilken rockdiggares hem som helst.

A-sida: Herr Allansson Pickles

B-sida: Ictus

Janne Schaffer är en central gestalt när man talar om svensk populärmusik. Den här gitarristen från Stockholm är otvivelaktigt en av kandidaterna när Sveriges skickligaste elgitarrist ska utses. Ett annat namn som dyker upp i minnet är hårdrocksgitarristen Yngwie Malmsteen. Men där står väl Janne för ett bredare spektra, vad gäller musikalisk kompetens. Janne Schaffer har medverkat på ett otal musikers plattor, alltsedan tidiga sjuttiotalet. Tänker främst på samarbetet med Björn J:s Lindh och Robert Broberg. Den tungtuggande gitarristen blev väl du med hela svenska folket främst som zebran i Electric Banana Band på 80-talet. På Åland har han uppträtt bl.a. i Mariehamns kyrka. Den här singeln är en soloskiva med Janne Schaffer från 1980. Den låter som man förväntar sig av ett fullfjädrat studiomusikerproffs, lätt och luftigt, instrumental fusions-jazz-rock. Men det är positivt popsigt, och inte fy skam en lördagsmorgon i vintriga januari. Titlarna säger lika litet om budskapet i musiken, som det finns ett sådant. Det här Schaffers produktioner. Studiomixat är det, och lätt syntetiserat. Man vet inte vilka effekter som använts. Men som alltid så levererar Janne Schaffers röda gitarr, finslipad kvalitet, utan att det blir för mycket av det goda.

Anbud från Leeds

Fick ett anbud från Leeds en kväll

om att de skulle göra min blogg kommersiell

Jag skulle tjäna fyrk och heta stålar

om jag mina spalter till dem lånar

En reklam om strumpor och knäckebröd

mellan Ebba Grön och Docent Död

Hur skulle det va? undrade man från Leeds

reklam, istället för Nick Cave & The Bad Seeds?

Nej, jag svarade så stolt i hågen

Fastän läsarantalet dykt som korumpan i rågen

så kommer Musaploki rocka på ännu många år

Jag hoppas att ni det förstår

Och här jag nu står på årets första dar

Och aldrig blir jag någon bloggens superstar

Men hellre är jag fattig och stolt

utan reklam, men med min Bob Marley och min John Holt

A-sida: On The Road

B-sida: Desolation Avenue

Freddie Wadling hade många band efter varandra under 80-talet. Han var den ledande kultpersonligheten för allt vad som hette punk och underground i staden Göteborg, där han bodde. Tyvärr lämnade han oss 2016 efter en tid av sjukdom. Han är orsaken till att jag köpte den här singeln med The Leather Nun, som också ibland var Lädernunnan om jag minns rätt, från 1985. Man kan bara beundra Freddie för att han så kompromisslöst gick sin egen väg, alltifrån Perverts, till Leather Nun, till Blue For Two (som jag fortfarande misstänker jag hörde en låt på radion med, vilken jag ännu i denna dag jagar efter. Någon rad gick: "There`s no weather without rain/ There`s no senses without pain." Så om någon läsare känner till låten, var god meddela mig.), till Fläskkvartetten, som jag faktiskt hörde i Åbo i slutet av 80-talet. Låtarna på den här singeln är på engelska, ganska unikt för svensk punk/new wave, och i desperationen i Freddies röst, främst på On The Road, tycker jag mig höra ett eko av Magazine (The Light Pours Out Of Me). I Desolation Avenue kommer det fladdermusaktiga i Freddie fram. Han brukade ju vaka i sin håla och titta på diverse skräckfilmer har jag förstått. "I left my heart on Desolation Avenue", är väl nästan en programförklaring, kan man tycka. Hur som helst är singeln ett fascinerande dokument från en av Sveriges mest säregna musiker. Och med detta ett gott nytt år till er alla.

Den som har läst Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula känner till begreppet "knapsu". Ju högre upp i Sverige man kommer desto viktigare är det att inte vara "knapsu", dvs omanlig, feminin. Det kan gälla saker som att laga mat eller vattna blommor, helt vardagliga ting. Helst ska man köra omkring på en snöskoter, vara fåordig, kunna dricka och vara som alla andra. Många artister har uttalat lidit av denna enkelspårighet, och till och med blivit mobbade för sin ovilja att infoga sig i en strikt mansroll. 

Jag tänker i Sverige främst på Thomas DiLeva, som tidigt i tonåren tog till sig en udda roll, och började klä sig i färggranna narrkläder, som senare övergick i klänningar och rymdattribut. I sin utveckling hade han förmodligen mycket stöd i David Bowies androgyna rymd-alter ego Ziggy Stardust. Jag var själv och bevittnade DiLevas hyllning till Bowie här på Alandica för något år sedan, där DiLeva berättade hur hårt och kargt klimatet i hemstaden Gävle var för en rymdblomma som han. Mobbning var även en orsak till att DiLeva fick sluta gymnasiet i förtid, och helt satsa på sin rockkarriär.

Går vi ungefär lika långt norrut i grannlandet Finland och några år bakåt i tiden, så hittar vi en annan udda existens, Kauko Röyhkä i Uleåborg. Även han stakade tidigt ut sin väg, bland penningtörstande guldgrävare, fanatiska ishockeyspelare och fundamentalistiska kristna, och hittade proto-punkaren Lou Reed som sin husgud. "When you`re growing up in a small town/ Bad skin, bad eyes - gay and fatty/ People look at you funny/ When you`re in a small town", kan väl beskriva den känsla det är frågan om. Kauko flyttade tidigt till Åbo, började spela rock och skriva böcker, blev en udda personlighet med egen smak och utan lust att resa bort från Finland. Han blev en överlevare.

Det här är två exempel på hur rockmusiken kan hjälpa en individ att hitta sin identitet, även i en tid och i ett klimat, som kanske inte var lika accepterande som det vi har idag.