En sak som jag hade svårt att förstå när jag började jobba österut i Kotka på 90-talet var att ungdomar, 17-19-åringar, verkligen lyssnade på tango där. Samma sak förundras jag över här på Åland: ungdomar i högstadiet gillar dansband, typ Vikingarna och Lasse Stefanz. För mig är dansband närmast ett ok från det förflutna - då när jag var typ 10-12 år. Då hade jag ingen speciell musiksmak, utan tyckte svensktoppen var helt ok. Minns tre skivor från den tiden. Det är Mumbo Jumbo med Paul Paljett från -77, Thorleifs En dag i juni från -74 och Flamingokvintetten 4 från -73. Av Paul Paljetts låtar minns jag främst titellåten Mumbo Jumbo med dess nonsenstext, som man ju faktiskt kunde, eller: "Raj raj raj I see the loney boogie in the sky, I hear the homa homa...", nej faktiskt inte. Thorleifsskivan förknippade man ju mest med sommarlovet på stugan - och den lugna låten Silence is golden. Flamingokvintetten hade man hemma dessutom. Tintarella Di Luna kan man ju fortfarande hitta på snuskiga omskrivningar på. Det var tur att Hurriganes kom till slut och svepte bort allt sötsliskigt känslopjunk.
A-sida: Just Like I Treat You
B-sida: Blues Is Here To Stay
Totta Näslund i Tottas Bluesband höll alltid bluesen högt. Och så sjöng han på engelska när andra började göra svenskt material. Detta bland annat fick han väl ta stryk för när proggscenen skiftade karaktär i det tidiga åttiotalets Göteborg. Punkband spelade på Sprängkullen, och det var inga motsättningar mellan arbetarklassungarna, som var beroende av vilken stil man företrädde. Men Totta uttalade väl sig klumpigt om den nya musiken, och fick tillbaka för det. Känt var åtminstone att han brukade sitta och sjunga på scenen, helst i närheten av en back med kall öl. Han var då sedan länge en utpräglad bluesfarbror. Något som han inte sticker under stol med på denna singel från 1984. På den lite snabbare B-sidan sjunger Totta att han vet att bluesen, som man spelar med känsla, är här för att stanna, oberoende av vad andra säger. Totta höll fast vid sin musikstil ända till slutet. Det ska han ha all cred för.
A-sida: Baby, Please Don`t Go
B-sida: Death Bells
Min andra blues tar jag från Lightnin`Hopkins produktion. 1949 släppte han Muddy Waters Baby, Please Don`t Go på singel. Finns en fantastisk inspelning på You Tube av den här låten. Lyssna gärna på www.youtube.com/watch?v=lK5zYI86wIw. Låten börjar så här: "Baby please don`t go/ Baby please don`t go back to New Orleans/ You know I love you so/ Baby please don`t go". Finns ingen bättre renodlad blues än det här. Låten har förstås följt mig länge.
Vi drog iväg en sommarkväll från Vestergeta centrum. Mats på sin trimmade blåmetallicsprayade Tunturi med bockstyre, Sverker på sin nya röda Tunturi kvartersraket och jag på min Silver-Solifer-SM. Vi landade på Hammarbo efter att ha tagit cykelfärjan över sundet. Pop-Sixten hade redan klivit på och sjöng om hon som koka gröt i kaffepanna, Vackra Hanna Vackra Hanna Kaffepanna Kaffepanna... Han var lite efter Husmus, som försökte göra sitt bästa för att vänta in honom. Menande leenden spreds mellan åhörare och kompbandet. Men Sixten han märkte inget, bara öste på. Och Bongo hade nyss kommit hem från Staterna i sin trappermössa med tvättbjörnssvans, Styge och Robert var också där och smålog åt Sixten. Laaksonen var full och fick stränga förmaningar av Söderdahl. Och så bar det av hemåt igen, den här gången tog vi omvägen via Svartsmara. Och sommarnatten doftade sina löften där bakom moppeavgaserna. Någon fluga flög in i hjälmvisiret där jag låg sist i raden, som vanligt. Och jag tror att vi hängde en stund på gärdsgården vid Andelshandeln, innan jag for hem till Svellans igen.
A-sida: Back In The Night
B-sida: She Does It Right
Min allmänbildning räckte inte till för fem år sedan att säga att Wilko Johnson var förgrundsfiguren i pubrockbandet Dr. Feelgood. Jag missade säkert en bra konsert i Helsingfors pga det. Men nu vet jag. På den här singeln från 1980 med två låtar signerade Wilko Johnson, så är det förstås rythm and blues-groovet som är förhärskande, fast med olika hastighet på sida ett och två. Först kommer en låt där Wilko sjunger om att han är tillbaka i natten (säkert ett tillstånd han trivs bra i). På den gamla Feelgood-dängan She Does It Right skruvas tempot upp. Här är Wilko säker på att hans älskling tar hand om honom på det allra bästa sätt och att han är beredd att göra allt för att det ska fortsätta att vara så.
A-sida: Rock Me Baby
B-sida: I Can´t Lose
Den första av tre klassiska blueslåtar som jag tänker presentera här på bloggen har spelats in av många artister. 1964 bandade BB King Rock Me Baby på singel. Den har även bandats in av Muddy Waters. Rock Me Baby kan spelas på flera sätt, långsamt eller snabbare. Men texten är i stort sett densamma: "Rock me baby/ Rock me all night long/ Rock me baby/ Like my back ain`t got no bones..." Det geniala med bluesen är hur upprepningarna, som går efter bluesskalan, utmynnar i en överraskning i den sista meningen. Här har vi temat med en äldre man sittande i en gungstol. Men det kan ju förstås också tolkas på andra sätt.
1996 kom den klassiska (ocensurerade) boken om punkens framväxt i USA ut. Den heter "Please Kill Me" och är skriven av Legs McNeil och Gilliam McCain. 2005 kom den svenska motsvarigheten, "Svensk punk 1977-81 - Varför tror du vi låter som vi låter?", av Carlsson, Johansson och Wickholm.
Please Kill Me går verkligen till botten med begreppet punk. Ordet myntades av fanzineförfattaren Legs McNeil (samma som bokens författare alltså) och serietecknaren John Holmstrom 1975, efter att de två bevittnat en spelning på New York-klubben CBGB`s, där Ramones spelade. Vi får läsa om de första stapplande stegen på punkens väg, som togs redan i slutet av sextiotalet av personerna i Velvet Underground (Lou Reed och John Cale) och runt Andy Warhols konststudio The Factory. Så småningom blomstrar även Detroit upp och framföder MC5 och Iggy Pop & The Stooges. Tillbaka i New York var det New York Dolls som stod för det nya inom rockmusiken. Malcolm McLaren råkade hänga en del med dem just där och då, och tog punkkonceptet med sig tillbaka till London, där han skapade Sex Pistols. I.o.m. Sex Pistols och den fanatiska engelska tabloidpressen rasar Pistolerna över ruinens brant efter sin USA-turné 1978. De tar punkrocken med sig. Men det var Ramones som tog musiken till London.
Please Kill Me baserar sig på autentiska intervjuer med centrala gestalter (mest musiker) som var med och formade det som senare skulle komma att kallas "The Blank Generation". Förutom ovan nämnda har vi bl.a. Dee Dee Ramone, Richard Hell, Stiv Bators, Patti Smith, Debbie Harry och Johnny Thunders.
Boken Svensk punk... delas in i tre avdelningar: Stockholm, Skåne och Göteborg, som centran där punken blomstrade upp och utvecklades på olika sätt. Allt börjar så smått försiktigt redan 1976 för att kulminera 1979 med över 1000 punkband i landet. Det klingade sedan av 1981. Också i denna bok låter författarna främst musikerna själva komma till tals. Annars talas det om hårda fighter mellan raggare och punkare samt mellan olika fraktioner inom punken.
För att sammanfatta så ger Please Kill Me en trovärdigare bild av musiken i sig. Den svenska boken grundar sig främst i de frön som såddes i England. Man får veta hur viktig punken var för alla musiker just då de först kom i kontakt med den. Även för punkarna i sig var ju den här musikvågen betydelsefull. Men många gånger blev punken i Sverige främst ett sätt att se ut och bete sig på. Utan Please Kill Me i bakgrunden hade jag nog inte kunnat läsa Svensk punk lika kritiskt. För mig personligen gav mig de båda böckerna mycket tänkvärt och en möjlighet till att omvärdera mycket angående punken.
Min favorit Peter Ericson släppte 1983 den här LP:n. Det var ett år före Hjärtan brinner. Sjöfartstemat finns med redan här. Känns som om Peter alltid skrev sina låtar i ett dimmigt töcken i någon hamn, där han liksom summerar upp vad han tänkt och varit med om. Det gillar jag. Det raka, ärliga, realistiska, men ändå vemodiga och vackra. Hans sånger förmedlar en känsla. Och det känns som om han är ensam och tar risker, går dit hjärtat leder honom. Jag tycker A-sidan är starkare på den här LP:n. Den är tydligare - med låtarna Blått ljus (nå`t hann upp henne), Comme Ci Comme Ca, som lite sammanfattar den inställning till livet Peter hade vid denna tid och Schack matt, där han ändå vill förklara allt i ett positivt ljus, även fast han talar med människor som förlorat tron. Oktobersnö är väl den låt på sidan B som träffar rättast i höststämningen, som jag ser utanför mitt fönster (en tung, fuktig, mörk eftermiddag i oktober). På vissa låtar på B-sidan låter han ibland som Anders F. Rönnblom, som han antagligen kände och spelade med redan då. Skivan slutar med en låt på engelska, The Falcon, som liksom handlar om den förlorade styrkan hos en falk, som inte kan flyga till en främmande strand mera - inspirationens kraft. Idag har Peter R. Ericson via plattformen Comedia aviserat att han ska ge ut nyinspelningar av både Lusthus och Hjärtan brinner - kanske även med konserter? Jag skulle gärna, så snart coronarestriktionerna upphör, åka över och se honom.
A-sida: 62-års Amazon
B-sida: Lathund
Den här singeln med bluesgitarristen Rolf Wikström och hans Hjärtslag är från 1981. Jag såg dem live i Mariehamn på 80-talet, men minns inte att jag skulle ha varit så imponerad då. Jag lyssnade inte på traditionell blues och tyckte väl att Rolf Wikström kändes för gammaldags. När jag kom till Åbo märkte jag att bluesintresset var större där och Rolf Wikström ett namn man lyssnade på. Idag kan jag ju gilla det här. Inte A-sidans billåt som låter lite som en dansbandsaktig version av Chuck Berrys The show you never can tell, men B-sidans smått geniala Lathund. Här hittar Roffe mitt trötta hjärta, och jag vill bara bli den fattig-bonddräng-lathund som han sjunger om. Den som ligger för still i allas smak - hela livet ut - för trött för arbete, kärlek och Gud fader i himlen. Så känner man sig när höstmörkret lägger sig allt tidigare runt husknuten, och det är långt till nästa längre ledighet.
Klotter har alltid varit en integrerad del av en subkultur, och för ett antal år sedan, innan det fanns sociala medier, ett sätt att meddela sina åsikter och sympatier. På åttiotalet började graffitin komma till Finland, idag är den på många håll redan ett problem. Men innan det så var folk ganska så respektfulla. Minns hur Pelle Miljoona berättade att han sprejade en sten i skogen i sin hemstad Fredrikshamn med ordet "Blues" och i Helsingsfors förorter kunde man läsa "Remu on vasikka" angående att Hurriganestrummisen skulle golat på någon. Min kompis skolläraren bidrog också till den kulturella utsmyckningen av denna stad med orden "Free George Lindo". När jag åkte till Stockholm i början på åttiotalet läste jag alltid noggrant allt klotter. Men inte var vi väl sämre här på Åland heller. Vi har också uttryckt vad vi gillat. Eller vad sägs om klottret WASP på en husvägg i Västernäs i mitten av åttiotalet.