A-sida: Sista kortet från Berlin

B-sida: Det gäller bara dej

Skör som en polerad porslinspjäs från hemorten Gustavsberg i Stockholm blickar den f.d. sångaren i Noice mot oss från skivomslaget på denna singel från 1982. Det hade då gått tre års sedan succén med LP:n Tonårsdrömmar, då tonårsrockarna Noice gav varje tveksam medelklassungdom i Stockholm en trygg identitet under tunnebanans övervakande kamera. Sedan gick det illa för Hasse, som var den känsligaste killen i bandet. Han fastnade i ett mångårigt drogmissbruk, som han sedan lyckades ta sig ur. Men levern tog så mycket stryk så att han gick bort 2002. Det här ger debutsingeln sorgkanter, trots att musiken är överraskande glättig. Det känns som om Hasse vill charmera, nu hela vägen in i alla ungflickors hjärtan. Det draget hade han redan som sångare i Noice. Man känner igen den höga tenoren, som nu skanderar "Du det gäller bara dig" istället för "En kväll i tunnelbanan". Och nu är budskapet, kom och ta hand om mig. Även hösten i Berlin, låter mera dansbandspop än Lou Reeds Berlin. Och det må tilläggas att Berlin blev på modet under den dekadenta syntpopens dagar i början av åttiotalet.

A-sida: Wake Me Up Before You Go Go

B-sida: Wake Me Up Before You Go Go (instrumental)

Ibland kan en dussinlåt från mitten av 80-talet ha sådana kvaliteter att den kan anses helt ok. Åtminstone blir man inte irriterad av eller likgiltig till låten. Wake Me Up Before You Go Go med engelska duon Wham! (från 1984) är en sådan. Den är flera gånger bättre än landsplågan Last Christmas, som man alltid få stå ut med i juletider på radion. Och att någon ska väcka en upp före den sticker iväg är ju ett positivt budskap. Man har nyligen fått höstlov, och ska göra en nostalgisk biltur med övernattning till forna hemstaden Kotka i östra Finland tillsammans med sin älskling (trots coronasiffror på stigande). Så då har man bland annat flera tidiga uppstigningar framför sig - så väck mig, så att jag inte sover bort hela dagen!

Det är svårt att sälja eller köpa vinylskivor till rekordpriser på välrenommerade skivbutiker som handlar just med begagnade skivor. Problemet är att säljarna idag är så väldigt medvetna om vilka skivor som är värdefulla och efterfrågade. Pratade lite med en skivhandel på vinylskivstråket St. Eriksplan i Stockholm för en tid sedan och butikägaren berättade att alla skivor är uppsatta efter en speciell standardmall, som det bara är att gå in och titta på när man prissätter en skiva. Så blev jag till exempel förvånad då jag hittade LP:n Ju-ju med Siouxie & The Banshees från 1981 för under en femma på Skivbörsen i Mariehamn. Skivan som gillades av diverse kritiker när den kom ut är inte mera värd tänkte jag. Och jag som trodde att jag hade en liten raritet där hemma. Men så är det. Tydligen uppskattas inte detta band mera än så i dagens läge. Och efterfrågan sätter prisstandarden. Då återkommer man till frågan: går det att tävla i musik? Mitt ständiga svar är: nej! Ingen kan bedöma vad som är värdefullt för dig, eller säga vad som utgör kvaliteten i den musik som just du tycker om. Och det är väl detta som är tjusningen med musik, och att söka efter gammalt begagnat vinyl.

A-sida: Dress You Up

B-sida: Shoo-Bee-Doo

1984 var Madonna hett stoff för många. Minns att farsan nämnde henne då med ett visst gillande. För mig fanns det väl knappast något som kunde vara mer fjärran än hon. Ändå betydde hon ju så mycket för många tjejer då. På den här singeln sjunger Madonna om hur hon vill klä av sin älskling den dyra dress (kostym får man väl förmoda) han inhandlat någonstans i London och istället klä honom i topp och tå med sin kärlek. För många äldre gentlemän lät väl detta rätt så frestande kan man förmoda. På B-sidan är det shoo-bee-doo bara du ser på mig så kommer jag till dig för du har något sorgset i ögonen som jag kan bota. Också det säkert svårt att stå emot. Men soundet på saxofonerna låter som introduktionsmelodin till något av de mjukerotiska TV-program som det började ploppa upp så många av i åttiotalets mitt.

A-sida: Con-Cordelia

B-sida: You´ve Lost That Loving Feeling

Con-Cordelia är en låt med Py Bäckman som spelades in 1985 och gavs ut på singel ett år senare. Låten är hennes egen, och är en universellt hållen historia på Snövit-temat spegel, spegel på väggen där/ säg vem som vackrast i landet är. Jag gillar att Py vågade skriva sådana här låtar på gränsen till det sentimentala. Ändå är det rock, som den rock-tjej Py var innan, t.ex. med det egna bandet Py and the Gang eller med Dan Hylanders Raj Montana Band. Direkt jag satte på singeln så visste jag att jag hört låten förut. B-sidans låt är ett gammalt örhänge från 60-talet med Righteous Brothers.

Den enda riktiga rocksaxofonist som jag har upplevt live, och det ett flertal gånger, var Mats "Magic" Gunnarsson. Han kunde dyka upp på Pub Bastun med band som Herr Marmelad & hans Skorpor och senare med Mr Soul and his Marshmallows. Mr Soul såg jag också i Stockholm 1985. Då hade Magic många andra band som han var med i, bl.a. Thirteen Moons, som var förband till Billy Bragg under någon turné i England. Kanske var det också Thirteen Moon jag såg på TV då. De var tre stycken och sjöng en låt på franska om jag minns rätt. Ett jazz/soul-betonat band, med skönt, känsligt sound. Men det var mest som den där häftiga tenorsaxofonisten som stod svettig på ett bord på Bastun, och blåste för allt vad tygen höll, som man kände Magic. En riktig rockare, som plötsligt hittades drunknad i maj 2014 på sin stuga efter några dagars försvinnande, då han kom hem från en krogsväng. Känns märkligt och sorgligt allt.

A-sida: Godis är gott

B-sida: Rätten att vara lat

1980 då Aston Reymers Rivaler släppte sin klassiska singel debatterades kärnkraften flitigt i Sverige. Det var valår och röstades om nedmontering av kärnkraftverk. Ändå tog det ytterligare 20 år innan det hände någonting. Barsebäck sjungs det om i Godis är gott. Hellre äta godis, t.ex. lakrits från Finland, än den knäck som kommer från Barsebäck. I Rätten att vara lat är det lathundens lov som predikas. Varför slita åtta timmar i en fabrik eller på kontor, så tråkigt. Även det den lilla musens skrik mot storebror. Så skönt att politisk musik kan vara så rolig och svängig som den som dessa f.d. gatumusiker totade ihop. Roligt hade det varit att ha sett dem. Det är västindiska rytmer så det bara sjunger om det, med Per Cussion på slagverk. Som tillägg är skivan märkt med etiketten att den ska förvaras väl tillsluten i 24 000 år.

A-sida: A Song From Under The Floorboards

B-sida: Twenty Years Ago

De här låtarna på singeln utgiven 1980 fanns på Magazines bästa LP, Play, från samma år. A Song From Under The Floorboards tar ett existentialistiskt perspektiv som säkerligen passar sångaren Howard Devoto alldeles utmärkt. Det är insekten som låter där under golvplankorna. Magazine hade förmågan att göra låtar som lyfter på vissa ställen, t.ex. här är det vid ackordgången i refrängen. Syntarna bidrar bara exakt med så mycket att de inte förtar helhetsintrycket, som är rock, new wave, eller postpunk (olika namn på samma sak). Vackert och suggestivt. Twenty Years Ago tar upp frågan om vilket som är det rätta valet av tvål. Det finns ju så många sorter.

Hörde talas om att någon på åttiotalet satt och sjöng kommunistiska kampvisor till gitarren i MLK:s (Mariehamn Lawn Tennis Clubs) uthyrningskiosk för racketar. Vilken kulturkollision, tänker jag nu. Men samtidigt vilken underbart galen idé. Kanske var det någon av dessa sånger som sjöngs?

1. We Shall Not Be Moved (Pete Seeger) (svensk version: Ingen rubbar oss)

Låten fungerar både som protestmarsch och som sådan. Den tar sin avstamp direkt i fackföreningsrörelsen, inger vi-känsla och innefattar såväl naturbilder som en anad motståndare. Den är passligt kort.

2. Raggedy (Pete Seeger)

Upprepar samma tema genom alla verser. Börjar i hopplöshet och slutar i styrka. Perfekt att sjunga till gitarr i utvalt sällskap.

3. There`s Power In A Union (Billy Bragg)

Stark protestsång, som upprepar att det är styrka i ett förbund. Här finns inga överflödiga ord.

4. Bön till en arbetare (Victor Jara) (svensk version av Cantalucha)

Bara det att det är Victor Jara, den chilenske frihetskämpen, gör låten viktig. Bön till en arbetare slutar med orden att vi ska gå enade tillsammans.

5. Internationalen

Den ultimata förstamaj-visan. Jag kunde sjunga den redan på högstadiet.

A-sida: Boops (Here To Go)

B-sida: Don`t Stop The Music

Sly Dunbar och Robbie Shakespeare är en närmast ikonisk rytmduo (trummor och bas) som gjort mycket för att utveckla reggaesoundet på Jamaika från tidigt sjuttiotal och framåt. Bland mycket annat stod de bakom vokaltrion Black Uhuru. De hade också en egen skivetikett, Taxi records, och producerade en hel del musiker. På denna singel från 1981 hörs däremot ingen reggae alls. De hoppade som många andra vid den här tiden på det tidiga hip-hop-soundet från USA, och resultatet blir som bäst syntetisk hip hop med en sång som låter som David Bowie på sidan A. På B-sidan är det utslätad disco-funk-soul av allra olidligaste sort. Det här är musik som jag aldrig har lyckats tycka om.