Anbud från Leeds

Fick ett anbud från Leeds en kväll

om att de skulle göra min blogg kommersiell

Jag skulle tjäna fyrk och heta stålar

om jag mina spalter till dem lånar

En reklam om strumpor och knäckebröd

mellan Ebba Grön och Docent Död

Hur skulle det va? undrade man från Leeds

reklam, istället för Nick Cave & The Bad Seeds?

Nej, jag svarade så stolt i hågen

Fastän läsarantalet dykt som korumpan i rågen

så kommer Musaploki rocka på ännu många år

Jag hoppas att ni det förstår

Och här jag nu står på årets första dar

Och aldrig blir jag någon bloggens superstar

Men hellre är jag fattig och stolt

utan reklam, men med min Bob Marley och min John Holt

A-sida: On The Road

B-sida: Desolation Avenue

Freddie Wadling hade många band efter varandra under 80-talet. Han var den ledande kultpersonligheten för allt vad som hette punk och underground i staden Göteborg, där han bodde. Tyvärr lämnade han oss 2016 efter en tid av sjukdom. Han är orsaken till att jag köpte den här singeln med The Leather Nun, som också ibland var Lädernunnan om jag minns rätt, från 1985. Man kan bara beundra Freddie för att han så kompromisslöst gick sin egen väg, alltifrån Perverts, till Leather Nun, till Blue For Two (som jag fortfarande misstänker jag hörde en låt på radion med, vilken jag ännu i denna dag jagar efter. Någon rad gick: "There`s no weather without rain/ There`s no senses without pain." Så om någon läsare känner till låten, var god meddela mig.), till Fläskkvartetten, som jag faktiskt hörde i Åbo i slutet av 80-talet. Låtarna på den här singeln är på engelska, ganska unikt för svensk punk/new wave, och i desperationen i Freddies röst, främst på On The Road, tycker jag mig höra ett eko av Magazine (The Light Pours Out Of Me). I Desolation Avenue kommer det fladdermusaktiga i Freddie fram. Han brukade ju vaka i sin håla och titta på diverse skräckfilmer har jag förstått. "I left my heart on Desolation Avenue", är väl nästan en programförklaring, kan man tycka. Hur som helst är singeln ett fascinerande dokument från en av Sveriges mest säregna musiker. Och med detta ett gott nytt år till er alla.

Den som har läst Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula känner till begreppet "knapsu". Ju högre upp i Sverige man kommer desto viktigare är det att inte vara "knapsu", dvs omanlig, feminin. Det kan gälla saker som att laga mat eller vattna blommor, helt vardagliga ting. Helst ska man köra omkring på en snöskoter, vara fåordig, kunna dricka och vara som alla andra. Många artister har uttalat lidit av denna enkelspårighet, och till och med blivit mobbade för sin ovilja att infoga sig i en strikt mansroll. 

Jag tänker i Sverige främst på Thomas DiLeva, som tidigt i tonåren tog till sig en udda roll, och började klä sig i färggranna narrkläder, som senare övergick i klänningar och rymdattribut. I sin utveckling hade han förmodligen mycket stöd i David Bowies androgyna rymd-alter ego Ziggy Stardust. Jag var själv och bevittnade DiLevas hyllning till Bowie här på Alandica för något år sedan, där DiLeva berättade hur hårt och kargt klimatet i hemstaden Gävle var för en rymdblomma som han. Mobbning var även en orsak till att DiLeva fick sluta gymnasiet i förtid, och helt satsa på sin rockkarriär.

Går vi ungefär lika långt norrut i grannlandet Finland och några år bakåt i tiden, så hittar vi en annan udda existens, Kauko Röyhkä i Uleåborg. Även han stakade tidigt ut sin väg, bland penningtörstande guldgrävare, fanatiska ishockeyspelare och fundamentalistiska kristna, och hittade proto-punkaren Lou Reed som sin husgud. "When you`re growing up in a small town/ Bad skin, bad eyes - gay and fatty/ People look at you funny/ When you`re in a small town", kan väl beskriva den känsla det är frågan om. Kauko flyttade tidigt till Åbo, började spela rock och skriva böcker, blev en udda personlighet med egen smak och utan lust att resa bort från Finland. Han blev en överlevare.

Det här är två exempel på hur rockmusiken kan hjälpa en individ att hitta sin identitet, även i en tid och i ett klimat, som kanske inte var lika accepterande som det vi har idag.

"Oi, Sir, where´re you going?" var de första ord jag fick höra på en London-dubbeldäckare, när jag som ung interrailare skulle ta mig från Paddington station till Piccadilly. Konduktören var en trevlig ung engelsk bulldogg i kostym och med kassaväska och jag skulle köpa biljett av honom... För någon dag sedan var jag och köpte en bunt av de singlar som min vän Igge Holmberg skänkte till Ålands skivbörs just innan han dog i somras. Jag visste att de fanns där under etiketten punk, för ingen annan på Åland hade så mycket sådana skivor som du. Men jag ville ha Oi för att få fart lite på julen. Jag börjar med The Adverts första singel från -77, Safety in Numbers. Inget speciellt, förutom stackatokompet på basen. Sedan över till Chron Gen och då pratar vi Oi. Singeln Outlaw är från -81 och A-sidan är riktigt övertygande: "I feel like I`m not wanted here/ And I wonder what I`m living for." Jag kan gilla det! Stiff Rock-singeln producerad av Nick Lowe på Snuff Record -77 höjer intensiteten ytterligare. Vet inte banden, men soundet är riktigt äkta rått, som Pistols i någon källare. Ett plus till reggaen Snuffin`in a Babylon på B-sidan. Sedan mera Oi på de två sista skivorna. Amerikanska Channel 3 håller inte tillbaka på singeln I`ve Got A Gun. Det var egentligen i USA som punken tog fart igen efter 78-79 med band som Blag Flag och Bad Brains. Så tillbaka till Old England. Angelic Upstarts Never ´Ad Nothing... från 1979. Här känns det verkligen som den tomma generationen får komma till tals. När stora män tar stora farväl går han som sången handlar om upp i en rökpuff. "I ain`t never had nothing/ I wanna go out in a puff of smoke." Jag kommer att tänka på dig Igge, och dina dikter som hette typ: "20 dikter att hoppa över." Du talade om att du aldrig skulle komma att bli så gammal, då när vi gick på Folkhögskolan tillsammans. Men jag ville väl aldrig riktigt tro på dig då. I de sista intervjuer som du gav i radion lät du likadant. Du var nöjd, hade levt ditt liv. Det var liksom inte något mer. Med dessa ord vill jag säga God Jul till alla bloggens läsare och till alla änglar i himlen och överallt annanstans.

Minns att det var tal om att brorsan köpt ett par bootlegs av Dylan när han var på klassresa till Leningrad på 80-talet (brorsan alltså, inte Dylan). Någonstans i trakten av Vaalimaa gränsövergång ska köpet av de billiga Dylanskivorna ha ägt rum. Här får jag passa på att definiera begreppet "bootleg". Bootleg är alltså en olaglig utgivning av något bandat material av en artist, inte en inbandning och utgivning av dennes officiella skivor, utan av artisten själv. Två skivor av Bob Dylan från tidigt sextiotal utgör nästan startskottet på bootleg-skivorna. Vad jag minns av brorsans skivor, så var de båda försedda med epitetet A Rare Batch Of Little White Wonder... Kanske var det nummer 1 och 3 i denna serie. Och de var utgivna på det italienska märket Joker. Jag har alltid hört att de här två skivorna skulle vara bootlegs, men jag har varit tveksam. För mig låter bootlegs närmast som dyra rariteter. Dylan har ju själv senare gett ut sina bootlegs i något stort samlingsalbum. Nu när jag kollar upp skivorna på nätet, så verkar nog ryktet om bootlegs, "boots", stämma. Skivorna bestod av en fint urval av gamla Dylan-klassisker, dock inte av de största. Och jag har för mig att jag bandade friskt från dem.

A-sida: Take The Long Way Home

B-sida: From Now On

Jag har aldrig hört Supetramp förut, så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Satte singeln på 45 varv, men det lät inte bra. Vände och satte den på 33 varv, men det lät ännu värre. Så tillbaka till 45 och så fick jag härda ut. Kompet lät som en gammal sur uppstötning från en kulör drink på något opersonligt jättediskotek på Sunset Boulevard, sången som en narcissistisk stålmus på speed. Scenen där allt spelades in var någonstans i Paris - på skivomslaget visas åtminstone Triumfbågen och Champs Elyssés. Allt sjunger liksom den döende dinosauriens svansång. Nej, det är inte bra. Inte sången, texten, ackordbytena eller soundet. Men kul ändå att få veta hur Supetramp lät. Singeln är från 1980.

A-sida: Once In A Lifetime

B-sida: Seen And Not Seen

När jag stod och diskade en dag började jag fundera på raden "And put my feet back on the ground". Vilken låt? Vilken artist? Jag nystade lite i mitt minne, och fick fram raderna "take me to the river/ and wash me down/ take me to the river/ and put my feet back on the ground." Så klart: Talking Heads från 1978. Men sedan, Once In A Lifetime, när kom den singeln? Det var nämligen 1980. Och det där hade man ju sett på TV, spexet och det i den låten. "You may find yourself in a beatiful house/ with a beatiful wife/ and you may ask yourself/ well, how did I get here?" David Byrne ställer verkligen livsfrågorna på ända här, och det är precis som det ska vara. Skillnaden mellan att lyckas och att misslyckas, mellan himmel och helvete - är de verkligen så klara? Åtminstone inte i Talking Heads musikaliska värld. "Same as it ever was" x 12!

Någonstans i Geta bor musikern och hårdrockaren Lasse Mattsson. Han blev känd för den inre kretsen musiker på Åland redan i mitten av åttiotalet genom sitt band Joe Cool. Jag minns Lasse som den kompromisslöse hårdrocksgitarristen som på sin röda elgitarr aldrig slutade sitt solo. Nu lär han ha inspelningsstudio i sitt hem här i Geta. Han finns på Spotify och har slagit internationellt med sin neohårdrock, som i mitt tycke väl närmast kan beskrivas som symfonisk. Lasse är även producent och lanserar ett hundratal artister på sin etikett Lion Music. Rent konkret så får man väl tacka Lasse mest för att han tog in udda och smala rockskivor till Erik Mattssons i Godby under en tid i slutet av åttiotalet då han fortfarande var delägare i butiken. Har fyndat en hel del där. Återstår väl då bara att lista ut var Lasse bor: norr eller söder om stora vägen eller i östra eller västra Geta.

A-sida: Verona Nightlife

B-sida: Rotterdam

Hittade en pärla när jag köpte Verona Nightlife på singel. Rotterdam finns redan med på Peter Ericsons LP Hjärtan brinner från 1984. Den här singeln är från samma år. Jag känner ingen annan svensk artist som beskriver ljus i mörkret i någon främmande hamn som Peter Ericson. Den här singeln med sina två hamnstadsskildringar renodlar det konceptet. I refrängen sjunger Peter: "How can you get so lonely/ In Verona late at night/ How can you get so lonely/ In the light." Och så uppenbarar hon sig då i fönstret. Mer behöver väl knappast sägas. Personligen tycker jag att alla Peter Ericson-hardcorefans borde låta gonorrétesta sig regelbundet. Jag hör nästan till den skaran - men jag diggar musiken istället.

När man kommer till Berlin så kommer man alltid först till U-bahnstationen Bahnhof Zoo i centrum av gamla Väst-Berlin. Det var här som narkotikamissbrukaren och barnprostituerade Christiane F höll till i Uli Eders film Wir Kindern vom Bahnhof Zoo från 1981. Till filmen gjorde David Bowie soundtracket. Han framträdde även i filmen med låten Heroes, som delvis handlar om staden. Den låten är allt i musikväg som jag minns av filmen. Soundtracket är ett studioalbum av Bowie från 1981. Och visst har vår framlidne engelske rockkameleont kopplingar till den tyska huvudstaden. Här bodde han år 1976, samtidigt som bl.a. Iggy Pop. De brukade besöka Cafe Neue Ufer i Schöneberg tillsammans. Det var bara något år efter att han agerat ut sin (lite misslyckade) fascistiska persona The Thin White Duke i England. Från den perioden finns låten Station To Station i soundtracket. Något i suget från den dekandenta 30-talsmetropolen Berlin gjorde den begärlig för angloamerikanska undergroundrockare på 70-talet. Jag tänker då främst på albumet Berlin av Lou Reed från 1973. Också han bodde ett tag i staden.