A-sida: Färskingen

På denna outgivna flexidisc-singel från 1981, som trots allt existerar som sådan, ger Botkyrka-punkarna Insekt prov på vad de kan. Det är kul, påhittigt och svängigt. Såg Insekt när de var till Pub Bastun någon gång då i början av 80-talet. Minns dem som klart originella. Speciellt då sångaren Peter von Gegerfeldt, som också dök upp som hang-around till band s.s. Herr Marmelad. En klart originell personlighet, som ömsom skankade runt bland publiken, ömsom attackerade mikrofonen vid diverse inhopp. Vi såg honom också som gatumusikant i Stockholm på Drottninggatan brorsan och jag. Och så misstänker jag att det är honom man ser på omslaget till punksamlingsskivan Ståkkålmsjävlar från 1989 också, men jag är inte säker. Färskingen handlar om en kille som mallar sig på alla sätt för att bli populär. Mer underground än så här blir det knappast.

Fotboll och fotbollsspelare är väl inte något som a priori anses gå hand i hand med god musiksmak. Det är väl bara att gå på vilken match som helst i den finska ligan för att konstatera att det är så. Det som kommer ur högtalarna då är oftast skval. Själv har jag också fått känna på redan i unga dar vad majoritetens beslut gällande musikval innebär. Eller vad sägs om instängd i en buss från Åbo och till någonstans bakom varggränsen i det inre Finland med Smokie i högtalarna. Man lärde sig de låtarna vill jag lova. Lite varvades allt med Gasolin, så jag ska väl inte klaga så mycket. Men en låt som tycktes bli lite av en favorit var disco-funk-dängan Boogie Nights med Heatwave från 1976. Det var nästan så att man kände sig tacksam när Mull Of Kintyre med Wings från 1978 kom. Så mycket att man lade den på minnnet och nästan var beredd att köpa skivan. Inget under att IFK Mariehamns inmarschlåt är When the saints go marching in.

A-sida: The Wanderer

B-sida: Stop Me

Jag trodde att jag skulle få höra lite gammal hederlig 70-talsdisco, typ Hot Stuff, när jag lade på Donnas Summers singel från 1980. Men förvånad blev jag då hon redan vid den tiden tycks ha bytt till rockspåret. För det här är definitivt mera rock- än discodunk. Och skönt är väl det. Donnas Summers röst passar bra till det nya beatet, och låtarna är alldeles lyssningsbara. Texterna däremot tar väl inte direkt andan ur en. I The Wanderer sjunger hon om att hon är en tjej som vandrar bort från allting, inklusive den besvikna pojkvännen då. I Stop Me så önskar hon att någon kunde ha stoppat henne när hon hade fel, innan det var för sent. The Wanderer har Donna Summer själv gjort. 

A-sida: Twilight Birds

B-sida: Lots of Success

När jag var på folkhögskola i Danmark så dansade jag en gång en tryckare med musiklärarens fru till Masser af success, på engelska Lots of Success. Ja, hon var snäll mot mig och försökte få mig att trivas i den främmande omgivningen. Frågade bl.a. om jag kände till Ooa hela natten med Attack. Något som fick de tuffare killarna på skolan att fråga varför hon var så "blödig med svensken". Ja, man har fått sina törnar genom livet. Men ändå: Lots of Success är en låt som är skriven av Dan Beck. Jag försökte kontakta Dan Beck som har en hemsida där han berättar om sitt liv i musikbranschen, men han svarade inte. På danska handlar låten om vad som händer med artisten efter att spotlightsen släckts ned och allt blir tyst. En utmärkt låt att dansa till. Och tack till dig som bjöd upp mig. Singeln är från 1976.

Musikdokumentären Finding Fela (2014) av den amerikanske regissören Alex Gibney handlar om den nigerianske musikern och upprorsmannen Fela Anikulapo Kuti, och om en teaterföreställning om honom som några vänner sätter upp på Broadway i New York några år efter Felas bortgång. Jag lyssnade en del på Fela på 80-talet och hade en skiva med honom, Live in Amsterdam, som jag tyvärr sålde på grund av penningbrist. Ägaren till affären som köpte skivan berättade att han sett Fela i Helsingfors dagen efter att Amsterdamkonserten spelades in. 

Fela var ett musikaliskt geni som smälte samman den gamla västafrikanska musikstilen highlife med modern västerländsk popmusik till det som skulle komma att kallas afrobeat. Highlife-musiken utvecklades i Ghana, och var populär dansmusik som spelades bl.a. av artister som ET Mensa. Typiskt för highlife är t.ex. blåssektionen i bandet. Fela lyssnade även mycket på jazz, som han studerade några år i USA. 

Så hans musik, eller afrobeaten, är alltså ett hopkok av många musikstilar. Man kan väl säga att Fela gav nytt liv till highlife-musiken, genom att mixa den med jazz. Den afrobeat som kom att bli Felas kännetecken håller sig strikt till ett eller ett par ackord och kan hålla på i tiotals minuter. Rytmiska ljudmattor utvidgas, flyter samman till ett transcendentalt klimax, som utgör grunden för Felas energiska saxofonsolon. 

Med sina band Afrika 70 och Egypt 80 spred Fela den klassiska afrikanska popmusiken, eller afrobeat, över hela världen, och kom att bli dess främste representant.

A-sida: Front Door

B-sida: Version

När Mr. Cool Ruler, Lonely Lover, Gregory Isaacs sjunger om kärlekssaker, så kan man ingenting annat än lyssna. För den här mannen vet vad han talar om. Inledningsfrasen "I gave her back the key to her frontdoor/ Cause it seems she didn`t care about me anymore" är början på en berättelse om ännu en tragisk kärleksrelation, förmedlad av en man med röst len som sammet och ett hjärta varmt som en masugn. Och det här var vad jamaikanerna ville höra - äkta lovers rock - med ett sentimentalt budskap. Man hejade på sin idol när han äntrade scenen och bjöd på bästa kvällsunderhållningen. Det hör till saken att Jamaika vid denna tid och bland dessa människor var ett väldigt mansdominerat samhälle, så man skulle ju gärna höra den andra sidans version också. Se gärna detta klipp av Gregory Isaacs från filmen Rockers från 1978: www.youtube.com/watch?v=upC9W4vp4MU. Singeln är från 1981.

A-sida: Nu lever jag igen

B-sida: Nu lever jag igen (B)

Den här singeln från 1985 med syntduon Adolphson & Falk hörde man allmänt på radion då den släpptes. Det är positiv syntpop på gränsen till svensktoppsschlager. Jag gillar det lätta greppet och textraderna: "Så låt bli att sätta lås på min fantasi/ En fågel måste flyga fri". Raderna kunde tjäna som motto för nyanställda på en arbetsplats. Frihet och ansvar i en underbar kombination.

Jag var punkare och ville se ut som en punkare hela sista året i högstadiet 1980-81. Det blommade väl ut på klassresan till Danmark, då jag hade en Fingers-jeansväst och gamla målarskor i läder på mig. Sommaren efter det sydde jag mig ett par jeans med Clash-lappar på, som jag fäste fast  med säkerhetsnålar. Jag kände mig allmänt missförstådd, närde revolutionära tankar och skolvitsorden sjönk. Året efter det tog reggaemusiken över och jag odlade långt hår. Startskottet på punken var nog Pistols och det man fick läsa om bandet i Vecko Revyn. Jag läste också om punkarna i Gallerian i Stockholm. Fingers på TV också förstås. Punken står mig fortfarande nära hjärtat. Det var något som aldrig fick blomma ut på riktigt då när det verkligen gällde. Nu finns den alltid där i bakgrunden till det jag gör i musikväg, som hexametern i Homeros verk Iliaden och Odyssén.

A-sida: I dina ögon

B-sida: Jag ger mig

Jag undrar hur publiken egentligen såg ut på Ratatas konserter 1985. Det var inte rock n`roll-bönder från förorten åtminstone. Den saken är klar. Inte heller det deppsvarta syntgardet. Kanske såg de ut som en blandning mellan studenterna på Sandhamn och Gyllene Tider-fansen. För det här är positiv syntpop för tänkande människor. Paketet känns hårdare än hos Adolphson&Falk och sakligare och mer sympatiskt än polaren Johan Kindes mer utsvävande romantik-grejer. Saklig pop helt enkelt. Varken mer eller mindre. Men jag tycker mycket bättre om den mjukare äldre mannen Scocco, än om hans rebelliska ungdomsdito. Var det någon som gick mot strömmen i 80-talets rock-Sverige, så var det väl Mauro Scocco.

A-sida: Dance Me To The End Of Love

B-sida: Coming Back To You

Det var 1984 när Leonard Cohen släppte den här singeln. Före det hade han visst haft ett litet brake i sin skivproduktion och bott som munk i ett kloster i bergen. Det som slår mig om man jämför med tidigare material är att Cohen nu är mera dansfixerad, mera lättillgänglig på något vis. Det är inte mera desperata visor till gitarr, utan ett lättsamt, nästan flamencoinspirerat, grepp på sången eller dansen, som virvlar bort över dansgolvet med den tänkta damen till kärlekens slut. Det var farsan som skaffade skivan Various Positions, och det var via honom som jag fick höra låten. Men då var året kanske redan 1985. Men ändå - här korsades på något konstigt sätt våra musikaliska spår för första gången.