Sanslös kallades en punkare vid namn Johan. Han kom från Hässelby och höll till i Gallerian med de andra fridsstörarna. Ibland kom någon tidning och gjorde reportage, bl.a. Lektyr och Vecko Revyn. Det talades om hemska, farliga punkare, och det skedde bl.a. ett knivmord. Men förstås hade ju folk fel. Läste intervjuer med Sanslös, där han med sitt hänglås runt halsen fick berätta att han nog gillade polisen för att den gör bra saker också. I reportaget från 1983 (fast jag har för mig att det var ännu tidigare) i Lektyr togs bilden där Sanslös och hans vänner hjälper en gammal man som fallit omkull och skadat sig. Alla de andra Svensson-knegarna bara gick förbi, men punkarna hjälpte mannen. Vad som hände med Sanslös sedan vet jag inte, bara att han fick en hälsning på KSMB-skivan Rika barn leka bäst. Nuförtiden ser man inga punkare längre i Stockholms stad.

A-sida: Crossfire/ Lazy

B-sida: Buckeye/ Red River Rock

Varför skriver jag då om en singel från 1959 med Johnny and the Hurricanes? Ja, dels för att den här amerikanska gruppen gav namn till de finska rockarna Hurriganes, dels för att Red River Rock finns på skivan. Nu när vi stänger ned i coronatider och sluter vårt land ute från influenser utifrån, hakar vi oss fast vid våra gamla ledfyrar från förr och pratar om Hurriganes och de fula orden sist i deras Red River Rock från år 1977. Så hände mig också i somras när jag tog mig ut från min sommarslummer in till stan för att spana in Johan Johansson. Red River Rock knyter liksom samman allt i ett pärlband från femtiotalet ända till idag. På den här oemotståndliga skivan spelar rockkvintetten allt instrumentalt med en sax som låter som en kazoo som huvudinstrument. Nu är sommaren definitivt slut och jag hörde att Remu överfölls i sin lägenhet i Borgå och pressades på pengar av några galningar som sade att han trakasserat någon av deras bekanta. Ur led är rocken!

A.sida: Give It To Me Baby

B-sida: Tootsie-Too

Hittade på en gammal kassett B-sidan på denna singel från 1980, Tootsie-Too av Dave & The Mistakes. Känner inte igen låten när jag nu lyssnar på den igen. Inte heller det svenska rockbandet Dave & The Mistakes har jag något minne av. Men låten är väl ok, lite upphottad poprock, som är salongsfähig nog att ha som bakgrundsmusik i vilken restaurang som helst, som serverar trerätters skaldjursmeny med sjöutsikt. Är man snäll kan man säga att de spelar sympatisk rock med glimten i ögat.

Det började med att frun köpte Pop 85 - Årets största hits åt mig på ett antikvariat. Sedan blev jag intresserad och jagade reda på resten av serien på nätbokhandlar. Jag ville veta vilka låtar som kommit med i urvalet. Jag måste först säga att jag tycker att denna serie är ett bra urval av populärmusik, dvs om man tänker på musikantologigenren i stort. Efter en liten undersökning är jag redo att publicera mitt resultat. Jag gick igenom de fyra böckernas samtliga 233 låtar och delade in dem i land, musikstil och tema. Inte helt överraskande var de amerikanska poplåtarna om kärlek störst till antalet med hela 13 % av materialet. Därefter kom de engelska och svenska poplåtarna om kärlek samt de amerikanska poplåtarna om att dansa och ha kul. De utgjorde var för sig 5 %. Den tredje största gruppen var svenska schlagers om kärlek. Om jag går till de mest sällsynta kategorierna, som hade bara en låt representerad, så har vi t.ex. amerikanska rocklåtar, engelska poplåtar och visor om uppror samt engelska rocklåtar, visor och annan musikstil som uttrycker någon form av egna djupare funderingar.

A-sida: Where You Gonna Run

B-sida: Stop That Train

Peter Tosh var den mest rebelliska av Wailers-trion, och även den som lärde sig spela gitarr först och bäst. Han ville rätt så tidigt ha en egen solokarriär, och redan under det tidiga 70-talet skrev han flera av låtarna som producerades för Bob Marley & The Wailers, bland annat B-sidans Stop That Train. Jag hörde den då först som en ska-version, men på den här singeln från -83 är det snarare rock-steady, om inte roots reggae. Jag vill börja med att säga att den är en underbart skön låt med Peter Toshs lite mörka, sävliga röst och det lätta studsande reggaekompet i bakgrunden uppmixat med lite små effekter som fått träda fram. Låten handlar om att ta det där tåget, det som var menat att gå till Zion, eller det som är menat att gå in i ett rike efter detta. Tror mer på det förra, då det var ett paradis här på jorden som förespråkades av rastafarierna. Texten är melankoliskt tillbakablickande: "All my life I been a lonely man/ Teaching the people who don`t overstan`/ But even though I`ve tried my bes`/ I still don`t find no happiness." I Where You Gonna Run är det människan utan val som det talas om, hon som söker utvägar men som är fångad i en återvändsgränd - där det enda alternativet är att förstå att omfatta allt med kärlek till din nästa.

A-sida: I Don`t Wanna Get Drafted

B-sida: Ancient Armaments

Jag har aldrig egentligen haft någon koll på Frank Zappa. Denna superstjärna, clown och musikaliska geni, som fallit så många musikvänner i smaken, och gått bra hem även i de breda lagren. Jag har splittrade minnen av förvirrade TV-shower då Zappa drev och gycklade med allting och envar, från politiker till Bob Dylans katt. Men här kommer då en låt på en singel som producerades 1980, och som jag absolut hörde då. I Don`t Wanna Get Drafted är på samma gång en lättsmält humoristisk och knivskarp anti-krigs-låt om att inte vilja ta värvning i armèn. Man tycker att den kom tolv år för sent, men säkert fanns andra krig än det i Vietnam att syfta på. Jag gillar det lättsamma i låten, allt från text till musik: "Krig är kalla och smutsiga, så jag vill inte ta värvning, så att någon får skjuta mig i arslet." Typiskt Zappa!

Jag var i fredags på Emmaus gårdsfest och såg på det åländska punkbandet Hemoglobin. Förvåningen var stor då jag första gången hörde Hemoglobin på en NIPÅ-corona-spelning i Ålands lokal-TV i maj. Här var ett renodlat punkband som kommit upp från ingenstans ur den åländska myllan. Jag visste inte ens att man kan spela enbart punk idag. Men här kommer Lurre, Frallan och Babs Straight outta Saltvik och välter alla dubier över ända med en tryckvåg som inte hörts på öriket sedan det tidiga 80-talet. Hemoglobin skriver egna låtar på engelska och svenska. Det låter lite sen punk a la Asta Kask, och de spelar så snabbt att de inte själva alltid hänger med. Men så emellanåt lägger de in ett reggaekomp som för tankarna till Clash. Eller så väver de ihop två låtar till ett psykadeliskt inferno. Jag tycker att de utvecklats mot det rena rock-hållet sedan spelningen i TV. Inte bara det att basisten nu bar en Stones-T-shirt istället för en Clash-dito. Tiden går snabbt i ett punkbands utveckling. Hoppas killarna orkar hålla på och ta sin musik till nya dimensioner.

A-sida: Övervakad Tristess/ Stressad & Pressad

B-sida: Sitt Still (där du är)/ Snuff Movie

Minns att jag lyssnade på Missbrukarnas Krig i Hudik på Ny Våg i radion på 80-talet. Har för mig att det var en längre spelning, och kanske med olika Hudiksvallband. Åtminstone gjordes det väl klart att det fanns en punkscen i Hudiksvall norr om Gävle. Det som låter Hudik när jag lyssnar på den här singeln från 1981/ 1982 är att Rolf Revålt sjunger på dialekt. Samma dialekt som var så utpräglad hos ett annat Hudiksband, nämligen Dagens Ungdom. Rolf & Revoltörerna spelade aldrig live, utan var Rolf Revålts studioprojekt. Rolf Revålt var gitarrist i Missbrukarna. Så snabbt som det här går, så förstår jag varför det inte kunde sättas upp på en scen. Det är knappt så orden hinner med. Bäst gillar jag Stressad & Pressad, en enminuterslåt om att vara just det, stressad och pressad.

A-sida: Danmark

B-sida: Den Röde Tråd

Danmark skulle kunna vara Danmarks nationalsång, om det var för 30 år sedan. De patriotiska mjukpopparna Shu-bi-dua gick verkligen hem bland de breda folklagren då runt 1985, när jag studerade en termin musik vid Lollands Höjskole. Då dansade man ringdans till den här låten och hade det morsomt. En lite mera kritisk röst kunde säga att Shu-bi-dua, liksom Kim Larsen för den delen, bara försåg Middel-Hansen med smör på hans morgonbröd, och så låter ju texten oss förstå också: "Storken er en dejlig flyver/ Koen har ett dejligt yver/ Danmark er ett dejligt land/ Kornet vokser vildt på engen/ Bonden får sin mad på sengen/ Dansken er en dejlig mand." Danskarna har ju alltid varit kända för sitt gemyt, men sedan kom kallare tider, då många blev väldigt navelskådande och främlingsfientliga. Redan 2001 blev nämligen Dansk folkeparti, som var bildat ur spillrorna av Morgens Glistrups Fremmskridtspartiet, tredje största partiet. Man hoppas att Danmark kämpar för att vinna tillbaka sin öppenhet med en massiv hygge-offensiv, så att alla medborgare får dansa till Shu-bi-dua. Singeln är från 1978.

Min kompis skolläraren sade en gång att han läst en intressant artikel när han runt år -76 var i London. Den hette The Titanic Sails at Dawn.

The Titanic Sails at Dawn är en artikel om rockmusik publicerad i New Musical Express 19 juni 1976 av den brittiske rockaren och musikjournalisten Mick Farren. Farren beskriver ett läge inom den globala rockscenen som kan liknas vid det som var fallet inom den finlandssvenska litteraturen omkring sekelskiftet 1900. Då beskrev en kulturperson hur han tyckte att han åkte i en droska tillsammans med hela finlandssvenska litteraturen, nämligen Mikael Lybeck. I ett skede då alla sysslade med romantiska efterapningar av Runeberg/ Topelius behövdes något nytt, vilket sedan kom i form av de modernistiska lyrikerna runt 1920 (Södergran, Diktonius, Björling, Parland). Mike Farren frågar sig om allt vi har att vänta av det sena 70-talet är att gå och se The Who på en fotbollsstadion i Charlton. Hans egen Mikael Lybeck vid denna tid var en anemisk David Bowie, som försökte vara kreativ på sitt sätt. Resten av rockcelebriteterna satt i fina TV-studios och drack te med etablissemanget. Rocken hade fjärmats från sin generation och sin publik, gjorts ofarlig, blivit en sorts muzak. Artikeln är ett upprop till läsaren att göra det som sextiotalet gjorde, att ta tillbaka rockmusiken till den generation där den hör hemma, den unga, till artister och publik, och ordna konserter oberoende av businessen, som bara är ute efter att göra pengar på musiken.

Lyxkryssaren Titanic, som skulle vara världens främsta osänkbara skepp, men som gick in i ett isberg i norra Atlanten på sin jungfrutur 1912 och sjönk med lyx och allt, är en bra metafor för var rocken stod och stampade 1976, vid tröskeln till punkexplosionen som följde. Mike Farren var själv ett barn av sextiotalet, och hade vuxit upp med decenniets pulserande, kreativa rockboom. Han hade sett denna rörelse förvandlas till en förstenad mastodont styrd av marknadskrafterna, och han ville ta rocken tillbaka till gatorna, till småpubarna. Så skedde ju i och med punken.

Det är träffande att Mikael Wiehe skrev sin kända låt Titanic 1978, kanske påverkad av Farrens artikel, som fick stort genomslag i medierna. Titanic i Wiehes version är en bild av samhället i stort. I Mike Farrens fall är det musiken i sig som problematiseras. The Titanic Sails at Dawn. Istället för en lyxkryssare som seglar i natten ska ju rocken transporteras med ideella krafter på en liten skuta som seglar i gryningen och där både artister och publik är med och bestämmer färdvägen och målet.

I lördags var jag på en fri rockkonsert med bandet Kuusamo ordnad av Klubb Ö på Lilla Holmen i Mariehamn. Även Emmaus, Pub Bastun och Pub Ettan ordnar små konserter. Det är ett steg i rätt riktning. Mera sånt efterlyses!