A-sida: Var ska vi sova i natt

B-sida: The Letters You Sent Me

1982 fick det svenska popdansbandet Perikles en hit med Italo Pop-gruppen Ricchi E Poveris låt Sará Perché Ti Amo från -81. I den svenska översättningen kom den att heta Var ska vi sova i natt. Perikles kopierades sedan följande år av danskarna Laban. Man kommer inte ifrån det att låten har ett catchigt synttema, som biter sig fast likt en irriterande smitta av Depeche Mode. Texten är även den lättsåld ute i folkparkerna, när den just problematiserar frågan var vi ska sova i natt denna sköna sommarkväll, hos dig eller hos mig. Originalet hör hemma i en musikgenre som kallades Italo Pop och som var en stor grej under 80-talet. Symptomatiskt att jag lyckligtvis aldrig hörde på den här musiken, och inte ens kände till begreppet. Men den som orkar och vill kan t.ex. kolla in bloggarna www.beatbox.se eller www.nevergreens.se för att få veta mer om fenomenet.

A-sida: Something About You baby I Like

B-sida: Enough Is Enough

På 80-talet släpptes väl en del gamla Status Quo-låtar på singel. Som den här med två coverlåtar på gitarristen Richard Supas original från tidigt 70-tal. Det finns väl inte så mycket upphetsande med stereotyprockarnas från södra London tyskpressade singel (som pressades i egen version i nästan samtliga europeiska länder) med halvtaskigt omslag och halvtaskigt ljud, där låtarna pressas in i en typ två och en halv minuters version på båda sidorna. Tydligen var de ute på turné då 1981, för fakta ges i vilka västtyska städer de spelade. De har ju även uppträtt nere i Parteks stora kalkgruva i Pargas -98 tillsammans med Boney M. Då fick pargasborna säkert något att gotta sig åt. På den konserten spelade de förresten A-sidans låt. Men kanske man ändå får säga Enough is enough efter att ha hört denna singel. Inget nytt under solen på Status-rockarnas horisont.

Han kom som ett rivjärn en sommarkväll till Pub Ettan i Mariehamn och hade en Gibson Hummingbird-gitarr i en läderrem om halsen... Den före detta KSMB/ Strindbergs-medlemmen Johan Johansson - den felande länken från januarikonserten med Kurt Sunes i Slaktkyrkan - då innan coronan satte stopp för alla livespelningar - steg som en frälsare ned från sitt blågula kors - och bjöd oss 30 svältfödda åhörare på en intim, personlig och berörande unpluggedkonsert. Han gick från skarpa betraktelser av ett Sverige i kris, ett folkhem kapat av giriga tävlingshetsande nyliberaler (Skurkar i manschett, Vän av ordning), till uppgörelser med egna spöken (Det finns ett spöke, Världens bästa dåliga exempel, Lust, Somna), till djupdykningar i äldre material (Polsk Zchlager, Blått o Guld, Ingenting), till min personliga favorit Va?! - sången för alla med utanförskap. Kraften och hjärtat och energin fanns kvar från förr.

...och så var det över. Vi ville ha mera Johansson. Och det fick vi. "Backstage" var nämligen ett fönsterbord inne i pubens värme. Där satt vi sedan, några hardcore-fans, tillsammans med Johan och pratade tills det var dags för mig att gå. Men kom tillbaks Johan - så att du äntligen kan plantera den åländska flaggan i jorden på din kolonilott - bara en kvart från T-centralen.

A-sida: Ung&Kåt

B-sida: Staten&kapitalet

Jag spelar denna singel för min vän Igge som lämnade oss i tisdags. Det var ju meningen att vi skulle ha uppträtt tillsammans med Staten och kapitalet på en morgonsamling då när vi gick i folkhögskolan. Det var historieläraren "Magnum" som ville det. Så blev det nu aldrig. Fast om, då hade vi i alla fall spelat Ebba Gröns version, och inte originalet av Blå Tåget. "We met when we were at school", så var det ju som du sa då - med anspelning på Clash. Du lade väl märke till mig där i korridoren i Övernäs högstadium på min Stiff Little Fingers-T-shirt, och dig kunde man inte ta miste på. Du var väl skinhead redan då, eller rude boy, eller ant people, jag minns inte vilket. Vi droppade båda lusse efter första året, kom till folkis i Pålsböle, där vi gick ett år tillsammans. För dig var jag väl främst en av Ultimatum-killarna, du hade redan då många planer, bl.a. på statsvetenskapliga studier vid ÅA, via folkakademin i Borgå. Men jag minns dig ändå bäst som punkaren som aldrig gav upp. Du ville, och du fick, spela på Pub Bastun med ditt eget band Provokaatio. Jag var där då! Så nu Igge RIP. "Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften/ Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften/ Spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla/ agnarna från vetet och föra var och en till hans rätta fålla."

Jag har en kassett med Jimi Hendrix från 1981 som heter Hush Now. Den är resultatet av ett par dagar i någon studion 1967. Det som först av allt är kul med kassetten är att presentationen av låtarna inte alls stämmer överens med innehållet på kassetten. Det är en låt för lite på varje sida och titlarna verkar ha satts av någon tysk hög på acid. Day Tripper av Beatles känner man ju igen, men den kommer först på B-sidan, istället för som tredje. Hush Now kommer sist på första sidan, inte först. Men nu till det musikaliska. Visst är det skönt groove på låtarna. Bäst gillar jag hela B-sidan där Jimi inte orkar sjunga något alls, utan bara spelar loss. Det är sådant underbart improviserande som leder tankarna till sjuttiotalet. Olika teman tas fasta på, tänjs ut, trummisen låter som en musikvärldens taltrast på bästa sånghumör, basen är som smält dämpad honung i ena örat. Det är mycket hemmasnickrat och mycket här och nu-känsla. På A-sidan där Jimi sjunger (för det är väl han?) finns en sång tillägnad den svarta soulmusiken, och Hush Now, som är liksom en tyst promenad i parken innan alla hinner vakna. För mig som inte är någon större Jimi-fan, är den här kassetten fullt tillräckligt.

Nu under coronavåren har jag börjat beställa vinylskivor på nätet. Den klara fördelen med detta (om man inte önskar snoka runt i mer eller mindre välorganiserade skivantikvariat i Stockholm) är att allt är prydligt och lättillgängligt organiserat i pris och genre, och du har all tid i världen att söka reda på din alldeles speciella skiva. Det finns också specialaffärer för t.ex. reggaemusik, om det är det du önskar. Så är det heller inget hinder var butiken ligger i Europa. Jag har köpt billiga skivor från Sverige och Tyskland. Prisklassen på dessa skivor har för det mesta legat mellan 5 och 10 euro. För det priset har jag oftast fått det jag är nöjd med. 

Problemet med att beställa skivor till Åland har varit den komplicerade skattegränsen, som gör att du får betala 24 procent extra moms på priset när du väl deklarerar in produkten på postens datasystem. Så eftersom frakten är rätt dyr så lönar det sig att beställa paket som går där runt femtiolappen.

Hur har det då gått att beställa skivor? Jo, med ett undantag riktigt bra. Alla firmor är väldigt måna om att leveransen ska vara smärtfri, vissa firmor är så suveräna att man blir glad (med undersökningar online om hur kunden upplevt affären), t.ex. recordsale.de, som jag verkligen kan rekommendera. I andra fall har man fått kämpa en del för att få paketet spårat, då inget har hänt på över två veckor. Då har det visat sig att paketet tagit omvägen från Malmö via Frankrike och Tyskland innan det slutligen via Stockholm och Vanda landat på posten på Åland. Men det är ju roligt när dina skivor väl kommer fram!

1979 när LP:n International Herb med den jamaikanska sångtrion Culture kom var det redan sent för roots-reggaen. Och den här skivan är utan tvivel djup roots reggae. Titeln och omslaget med International herb refererar igen till de jamaikanska rastamusikernas flitiga bruk av marijuana. De var inte heller blyga med att låta alla förstå vad de tyckte om sin ört, vilket främst skivan Legalize It (1976) med Peter Tosh, men även t.ex. Kaya (1978) med Bob Marley and The Wailers eller Sinsemilla (1980) med Black Uhuru låter förstå. Men som alltid, så måste vi förstå att bruket av ganja är något som är centralt för de troende inom rastafarireligionen, och inget för utomstående. Eller som det brittiska reggaebandet Matumbi så klart låter förstå: "So when I`m gather with my brethren to satta and smoke my callie herb/ It`s got nothing at all to do with you". Skivan International Herb lyssnade jag ett antal gånger på på stadsbiblioteket i Mariehamn och vissa låtar sitter kvar än idag, förutom titellåten: Rally Around Jehoviah`s Throne och Ethiopians Waan Guh Home. Det typiska Culture-soundet kommer av vokaltrions chanting runt olika rastafariteser, som att "man ska förbereda sig för att åka hem till det förlovade landet Afrika", eller klagande över att människor på Jamaika inte längre kommer ihåg sitt ursprung och lever fel, som i The Shepherd: "Fåren har lämnat sin herde och är ute i den vilda bushen." Allt är djupt, tungt, dread och spirituellt. Basgången ligger långt långt fram i vänstra örat. Det här är sen rootsmusik när den är som bäst.

Det var någon musikjournalist på 80-talet som skrev att om man förenade The Clashs texter med Abbas musik så skulle man få det ultimata resultatet. Jag visste väl redan då att det var en paradoxal omöjlighet. Men kanske då Ellen Foleys LP från 1981 kommer närmast vad resultatet skulle ha blivit. Orsaken till att jag drar in The Clash i det hela är att grabbarna är med och spelar på plattan och att hela fem låtar är gjorda av Strummer/ Jones. Jag vet inte om det är dessa låtar som känns starkast på skivan - åtminstone låter det väldigt lite Clash, som detta år befann sig någonstans mellan Sandinista och Combat Rock i sin musikaliska utveckling. Ellen Foley har definitivt tagit steget från rockare till mera berättande cabaretsångerska på den här skivan, och det är i låtar som My Legionnarie, som berättar om kriget, hon kommer bäst till pass. Känns som om multimusikern Tymon Dogg som spelar fiol på skivan och som bidragit med tre låtar lite angett tonen åt det mer symfoniska hållet (det är väl det draget som lutar mot Abba). Dogg var även med i Joe Strummers band både före och efter The Clash. Fast bäst gillar jag ändå när Ellen Foley får stå helt själv på egna ben och i den egna låten Phases Of Travel kan lägga i rock n`roll-växeln och ösa på. Skivan känns något ojämn och behöver definitivt flera genomlyssningar än en.

Ratata var inget band som jag lyssnade på. Uppfattade att det var ett syntband och så fick det vara med det. Lite senare, minns inte riktigt när, väcktes dock mitt intresse igen, då bandet sa i någon TV-intervju att de gillade att titta på pingis på TV. Och så hade de inget emot Abba! Där fanns ju två intressanta beröringspunkter med mig själv.

Nu senare har jag återupptäckt Mauro Scocco, som var låtskrivare och frontfigur i Ratata. Få svenska artister skriver sångtexter som är så avskalade och utan illusioner som han. Det går i moll och det gillar jag. Från att Ratata slutade omkring 1989 och Mauro gått sin egen väg, så har musikstilarna varierat, från den elektroniska syntpop som var Ratata över soul och mer mot akustiskt bluesbaserat, ja egentligen de flesta former som passat hans texter.

Och texterna står i en klass för sig. Han måste vara den som skildrat ensamhet bäst av alla svenska rockartister. Om att träffas och skiljas, men även om att stå kvar och kunna ge tröst och styrka. Det draget fanns även med på Ratatas tid. Som ett intellektuellt svar på Gyllene Tider, som han själv beskrivit det.

A-sida: I Love You, Suzanne

B-sida: Vicious

Lyssnar på Lou Reeds singel från 1984 en sommarnatt kl 4.30 då jag inte får sova. "You do what you gotta do/ You do what you can/ But I love you Suzanne", sjunger Lou. Är inte det här kärlekens innersta hemlighet? "I love you when you`re good baby/ I love you when you`re bad." Allt detta till samma sköna doo-whoop-beat. Och med Lou Reeds kallt konstaterande röst är det obetalbart. På andra sidan är det den gamla hitten Vicious. Passar liksom in i temat. "You`re so vicious/ You hit me with a flower." Det här är musik för sömnlösa sommarnätter.