En gång var jag och min kompis från Geta DJ:s på en skoldans som brorsans klass ordnade på Godby högstadieskola. Året måste ha varit -81 eller -82 och utrustningen bestod av en vanlig skivspelare samt en uppsättning egna och andras vinyl-LP:s. Jag minns inte mycket av vilka låtar vi spelade, antagligen och förhoppningsvis, en hel del reggae. Kanske till och med dancehall? I min egen värld drömde jag så smått om att kunna snacka fritt till reggaedub-musik, på samma sätt som mina förebilder på Jamaica gjorde. Antagligen var jag den enda på Åland just då som gick för sig själv och toastade på egna reggaerim. Det här var lite innan Yellowman blev var mans egendom. Det som jag däremot kommer ihåg av kvällen var de låtar vi inte borde ha spelat. Till exempel YMCA med Village People och In the army now med Status Quo. Men kanske var det bara en eftergift till den breda musiksmak som trots allt härskade på den åländska landsbygden? Det jag också tror var att kvällen fick ett ganska abrupt slut.
A-sida: The Unforgettable Fire
B-sida: A Sort of Homecoming
Jag tappade greppet på vad U2 gjorde så där vid 1983 och Sunday, Bloody Sunday. Det var ju ändå fortfarande basic rock med drivande bas och trummor. Jag förstod budskapet också. Likadant var det tidigare det året med New Year`s Day. 1982 spelade de på Ruisrock i Åbo och Bono åkte skylift och allt var helt otroligt bra, fick man höra. Men vad hände i samband med The Unforgettable Fire? Det låter mycket symfoniskt. Bonos röst ligger som en ringlande melodiorm inbäddad i en massa eko. Och texten får jag alls inget grepp om. Ja, kanske var det därför som jag tappade intresset. U2 dyker upp igen ovanför ytan med balladen I Still Haven`t Found What I`m Looking For 1987. Vad var det som de sökte i mellanperioden?
A-sida: Homeward Bound
B-sida: The 59:th Street Bridge Song (Feelin` Groovy)
Om man gillar populärmusik kommer man knappast runt Simon & Garfunkel. Deras Greatest Hits-album från 1972 finns i var och varannan musikälskares samling. Så även i min. Orsaken till att jag drar fram denna singel, med nysläpp av låtarna som båda är med på Greatest Hits, från 1981 är att jag bestämt att The 59:th Street Bridge Song ska komma att vara min egen sommarmelodi. Det är speciellt orden "I got no deeds to do/ no promises to keep/ I`m doppled and drowsy and ready to sleep" samt "Hello, lamppost, what´cha knowin`?/ I`ve come to watch your flowers growin`/ Aint`cha got no rhymes for me?" som jag gillar. Det är som när Knyttet i Vem ska trösta Knyttet av Tove Jansson frågar Dronten var Skruttet är och då Dronten svarar att han inte vet och att han är på semester och nu vill han lägga nät. Fast bättre!
Filmen Blinded by the Light av Gurinder Chadha (regissören till Bend it like Beckham) från 2019 berättar om en ung pakistanier, Javed, i Luton i det sena 80-talets England. Det är ett England präglat av rashat och arbetslöshet, format av Margret Thatchers åtstramningspolitik. Påhopp på pakistanier, s.k. pakibushing, var ett vanligt tidsfördriv bland unga arbetsklassungdomar utan jobb. Javed har börjat första året i gymnasiet och märker att han inte passar in. Han skriver dikter, men ingen vill ha hans texter i skoltidningen. Musiktrenden bland de starka, modemedvetna eleverna är själlös syntpop. Av en händelse stöter Javed ihop med en kille i skolan som ger honom två Bruce Springsteen-kassetter. Den första låt Javed lyssnar på blir Dancing in the Dark från skivan Born in the USA från 1984. Det förändrar hans världsbild i grunden. Han inser att The Boss talar direkt till honom och Springsteens lyrik blir ett ledsnöre för hans fortsatta liv. Det finns även andra dolda samband mellan The Boss och Javed, t.ex. den oförstående fadern. Till soundrtacket hör många av Bruces bästa låtar, t.ex. Badlands (min favorit just nu), The River, Thunder Road och Born to Run. I den här filmen om engelsk och amerikansk musik sopar The Boss gatan fullständigt med alla samtida engelska popsnören. Filmen baserar sig på verkliga händelser.
A-sida: I Love a Man in a Uniform
B-sida: The World at Fault
De brittiska funkpunkarna Gang of Four släppte 1981 singeln To Hell With Poverty/ Capital (It Fails Us Now), som blev en del uppmärksammad. På denna singel ett år senare har tempot bedarrat. Det är inte längre lika drivande dansant och aggressivt - varken musikaliskt eller textmässigt. Den ursprungliga uppsättningen musiker har ändrats, någon kvinnlig vokalist har tagits med - och kanske i och med det en förnyelse av ljudbilden. Kvar finns det skarpa beatet - med trumslag som skott eller pisksnärtar. Det sociala engagemanget märks fortfarande av. Låtarna är skriva av grundaren av bandet Andy Gill (som avled i februari detta år) och Jon Kill.
A-sida: Small Town
B-sida: Small Town (Acoustic Version)
Låten Small Town finns med på LP:n Scarecrow och är även utgiven på en singel 1985. Jag ägde LP:n, men sålde den antagligen. Låten är en given hit, en sådan låt som man aldrig tröttnar på. John Cougar sjunger här egentligen om två småstäder i Indiana: Seymor (där han föddes) och Bloominton (där han senare levde). Han säger ju också att han antagligen kommer att dö i samma småstad, men där är vi ju inte riktigt ännu. Min identifikationsfaktor är stark och klockren i början av låten, men klingar av i slutet. Jag är född och uppvuxen i en småstad, men nu bor jag ju på landet - och resten är historia. Men sådana här låtar växer knappast på träd. Och om du ska spela den - gör det som första låt.
Mitt musikaliska uppvaknande var samtida med LP:n London Calling av The Clash i december 1979. Jag missade punken med ett par tre år, och trodde att London Calling var den punk jag sökte. Det var den inte. Då hade redan istiden börjat göra sitt intåg: "The ice-age is comin/ The sun`s zooming in/ Engines stop running/ the weat is growing thin/ A nuclear era/ But I have no fear/ Cos` London is drowning/ And I, I live by the river."
Några som dock upplevde punken var Ebba Grön från Rågsved i Stockholm. Man kan se deras LP Kärlek och Uppror (1981) som en pendang till London Calling. "Det hörs tydligt att grabbarna har lyssnat på The Clash", var det någon journalist som skrev om den skivan. Den var nämligen inte heller punk, mera rock, ska, reggae eller världsmusik - på samma sätt som London Calling. Med introt till 800 grader fann Ebborna sin egen Safe European Home, men texten kan jämföras med istiden i London Calling: "Varför förklara när jag slutat tro?/ Vad finns det kvar mer än the biggest blow?/ Den är så hundraprocent effektiv/ När den tar våra liv./ Vi fryser ihjäl/ Det är så kallt/ Stackars barn/ men snart blir det varmt/ Det blir 800 grader/ Du kan lita på mig."
Naiv som jag var på den här tiden, trodde jag att Thåström sjöng om en kärnkraftsolycka. Det är mer komplicerat än så. Det är den goda tiden som är förbi, och den slutliga kollapsen som står för dörren. Punken är över, liksom tron på den. Kvar blir den mentala kyla som låten Mental istid handlar om. Det här temat driver Thåström vidare i många låtar med Rymdimperiet och Imperiet.
London sjönk, Stockholm brann upp. Det här visste Joe Strummer och Joakim Thåström när de skrev sina sånger. Det förstår jag först idag också. London Calling var ett musikaliskt dokument. Bara pratet om hur det en gång var finns kvar i det sjunkande London:
"And there was such a much I liked I liked I liked..."
A-sida: Lap Of Luxury
B-sida: Astronomy
Vad gjorde då det brittiska proggbandet Jethro Tull under åttiotalet? Om svaret finns på denna singel från 1984, så blir det: totalt ointressant musik. Borta är det jordnära utsvävande med flöjtsolon av Ian Anderson som var bandets kännetecken under de gyllene åren. Istället har man klätt sig i någon tråkig treochenhalvminuts 80-talskostym, som låter väldigt elektroniskt och tillrättalagt. Texterna kan väl i och för sig tas som lätt kritik mot att leva lyxliv, men det räcker inte. Det är som att man tror att ett trumbeat på 120 räcker, och så lite syntriff till det. Det här hade man gärna kunnat undvara.
Känns som att jag hört Jukka Tolonen Band ett antal gånger på 80-talet. Och alla gånger var det utomhus och alla gånger var det samma typer på scenen, nämligen: Jukka Tolonen, Coste Apetrea och Bill Öhrström. Eller var det bara en gång trots allt? Men vilken gång var det som den åländska basisten Kutten Lindblom fick hoppa in på bas då, när någon av musikerna i bandet var sjuk? För det var ju i Badhusparken och då var jag ju också där. Nej, allt flyter ihop. Och så är det väl när det gäller JTB:s mestandels instrumentala musik också. Långa improvisationer över ett funk/rock/jazz/progg-komp spelat av särdeles skickliga musiker. Men så var det den här LP:n från början av 80-talet som undantag, där de faktiskt sjöng, och där alla låtar inte var över 10 minuter långa. Men den är ju omöjlig att hitta på nätet eller Spotify. Hittar Angels med Coste Apetrea. Och den låter som någonting med Pink Floyd som stått i värmen för länge, alltså inte så bra. Finns väl annars få musiker som är så inåtvända som Jukka Tolonen. Hörde att han bara satt och tränade skalor på gitarren hela tiden i turnébussen. Och inte att jag skulle ha hört att han yttrade ett ord på scenen. De gånger, eller den gång, jag såg honom.
Jag har till och från sjungit i kör. I lågstadiets skolkör var pojkarna lätt räknade. Det var brorsan, jag och någon till. Men jag minns fortfarande sångerna som vi uppträdde med på julfester och skolavslutningar. På högstadiet minns jag att en utvald elit fick marschera iväg till Stadshuset för att sjunga Tove Janssons Höstvisa för en avgående skoldirektör. Det var stort för en grabb från Scheffersgränd.
Varje kör har sin kultur som präglar den, alltifrån de frackklädda manskörernas strikta hackordning till de blandade körernas lösare kördemokrati. Den bästa kör jag nånsin sjungit i är Kotka Sångare på 2000-talet. Musiken betydde väldigt mycket för oss, och jag fick åka hem till alla gubbarna i Pyttis på övning. Se den isländska filmen Karlakórinn Hekla från -92 om du vill se hur det är när det är som bäst. Här ett klipp: www.youtube.com/watch?v=aTPfVSi93gU.
Jag har också ett körminne från 80-talet. Lasse Sundblom ledde Ålands folkhögskolas kör och vi bandade låten Med sång i Ålands radio. Med som dragare var körlegenden Börje Lång. Tack till Börje att du uppmärksammade Ålandstidningen att också jag var med och sjöng med BD den där gången i Moskva.