A-sida: You Scare Me To Death
B-sida: The Perfumed Garden of Gulliver Smith
Vad kan en gammal glamrockare från sjuttiotalet som Marc Bolan göra tio år senare? På den här singeln från 1981 överraskar mig Marc Bolan med att båda låtarna åtminstone är intressanta nog att hålla för en andra genomlyssning. Jag är intresserad av vad det egentligen är som Marc Bolan vill förmedla. Varför vill han vandra i en doftande trädgård och vem är Gulliver Smith? Ok, han var en australiensisk sångare från 1960-talet. Återstår att ta reda på vad han gjorde för musik. Men klart intressant. Inledningsspåret är kul, som om glamrocken hade återuppstått på 80-talet. Sanningen är den att dessa låtar är gamla inbandningar som legat i managerns källare i ett antal år, och bandades först efter Marc Bolans död.
Det fanns en tid på 80-talet då jag imponerades över att Ebba Grön vägrade vara med i TV. De gjorde ett konsekvent ställningstagande här, trots att de var ett av de mest spännande nya banden och alla journalister formligen slet i dem. Före det hotade Hoola bandoola band stämma Sveriges radio om de någon gång satte en av deras låtar på Svensktoppen. Varken Thåström eller Wiehe kunde väl i längden stå emot det massiva trycket från medierna. Thåström hade sin kommersiella Imperiet-skiva i USA och Wiehe sina låtar i dansbandsstil gjorda för massorna. Nu på senare tid är det väl endast Ulf Lundell som håller stilen. Han kan häckla Allsång på Skansen och förfasa sig över att hans gamla polare en efter en säljer sin själ. Längst av alla gick väl Plura i Eldkvarn, med sitt fryntliga matlagningsprogram på TV.
Jag vill inte säga att man alltid måste vara anti-allt och ständigt arg idag, saken är väl snarare den att man är anti-ingenting. I en tid då man lägger sig platt för pengar och gör vad som helst för att nå så långt som helst och bli känd, skulle anti-rocken verka som ett lindrande balsam på ett hett blödande sår och som ett ljus i mörkret. Men om man vägrar vara glad och samhällstillvänd och sjunga med i den nyliberala kören, då stämplas man lätt som en bakåtsträvande surgubbe. Därför publicerar jag idag en minnesruna över anti-rocken och säger med Ramones ord: "I don`t like anything/ Well I`m against it."
A-sida: Can`t Stop Righteousness
B-sida: Can`t Stop Righteousness (Version)
En singel med den jamaikanska vokalteggaetrion Gladiators från 1983 är inte fy skam. Och den här singeln sviker inte förväntningarna. "You can`t stop righteousness/ so it will grow/ and cover the earth". Det är sådana utsagor man behöver just nu. Man får bara hoppas att världens ledare lyssnar och tar åt sig, också 2024. Eller så är de helt enkelt chanslösa mot den goda rättfärdigheten, som ska spridas som en positiv pandemi världen över. Lika säkert som att det är svårt att hitta en jamaikanskt producerad singel på discogs, är det att en jamaikansk reggaesingel innehåller en "Version" i dub på b-sidan. Och som vanligt gillar jag den versionen lika mycket som originalet.
I torsdags hade vi den svenska föreställningen Cirkus Cirkör till vår skola. Högstadieeleverna fick se en nära och engagerande show. Det som slog mig mest var musiken. Vi kom in i salen och satte oss till tonerna av Lou Reeds Walk on the Wild Side. Mitt i föreställningen spelades plötsligt Bloody Dub av Stiff Little Fingers från albumet Nobody`s Heroe (1980). Vid uttåget hörde jag några takter av Revolution Rock från Clashs London Calling. Så det var en punkig föreställning får man säga. Jag fick också flashbacks till Mikael Wiehes låt Lindansaren (1983) när en av aktörerna skadade foten och föreställningen måste avbrytas för fem minuter. "Och jag gick aldrig mer på cirkus/ jag hörde inte längre till", sjöng ju Wiehe om den stjärna han sett falla i gruset. Men i Cirkus Cirkörs mänskliga cirkus är det tillåtet att skada sig. Föreställningen fortsätter ändå.
A-sida: She Don`t Know Me
B-sida: Burning For Love
En Bon Jovi-singel från 1984 borde vara att segla rakt in i pudelrockens kärna. Och alldeles riktigt visar det sig att jag hört She Don`t Know Me förut. Det känns som om alla Bon Jovi-låtar kunde vara muzak under ishockey-VM, även fastän det var mera pudel- än hockeyfrilla som gällde för bandet. Låten på A-sidan är ändå inte så pjåkig, med det sagt att det inte spårar ur i falsettskrik och gitarrsolon. Den melodiska mjukhårdrocken på B-sidan är också uthärdlig. Även om det är nog så trånsjukt textmässigt. Men kanske som hockey-muzak då.
På 80-talet och lite innan det var det populärt att bära badges (knappar) på sig, som visade vilket band eller vilken musik man gillade. Det har försvunnit ur modet nu, vilket är lite synd tycker jag. För egen del ägde jag två badges vill jag minnas. Båda är antagligen inköpta i Stockholm. Den första var reggaebadgen i de rätta rastafari-färgerna. Jag hade den på min jeansjacka. Den andra var badgen Rock Against Racism som jag hade på en grön militärrock som jag köpt på en second hand-butik på Drottninggatan. RAR var en rörelse i Storbritannien på den här tiden, som förenade vita och färgade musiker i en protest mot rasismen som framförallt företräddes av partiet National Front. Rörelsen ordnade bland annat många konserter. I Sverige uppkom lite senare BSS (Bevara Sverige Svenskt), som också det var en rasistisk rörelse. Så nog var det viktigt med motrörelser alltid! Hur är det med er andra? Hade ni också badges på 80-talet (eller kanske senare)? Skicka gärna in foton på era badges, så kan vi sammanställla ett litet collage.
Det här är min tusende blogg och det vill jag fira genom att fylla bloggen med LP:s jag minns titeln på från den aktuella tidsperioden 1980-1985, men som jag aldrig lyssnat på. Sådana finns det en del. Kanske jag får möjlighet att lyssna på någon av dem någon gång. Som t.ex. Joe Cocker - Sheffield Steel, Rolling Stones - Tattoo You, Neil Young - Reactor, Elvis Costello - Almost Blue, Joy Division - Still, Motörhead - Ace of Spades, Clash - Sandinista, Spandau Ballet - Journeys to Glory, Ultravox - Vienna, Talking Heads - Remain in Light, Stevie Wonder - Hotter Than July, Echo & The Bunnymen - Heaven up Here, Kai Martin & Stick! - Röd plåt, Heaven 17 - Penthouse and Pavement, Ulf Lundell - Den vassa eggen, Adam & The Ants - Prince Charming, King Sunny Ade & His African Beats - Juju Music, Peter Tosh - Wanted Dread and Alive, Anders F Rönnblom - Rapport från ett kallt fosterland, AC/DC - For Those About to Rock, Bob Dylan - Infidels, Eva Dahlgren - Tvillingsjäl, U2 - The Unforgettable Fire, Bruce Springsteen and The E Street Band - Born in the USA, Siouxie and The Banshees - Kaleidoscope, David Bowie - Scary Monsters, Black Uhuru - Chill Out, Sleepy Sleepers - Born in The S.A.V.O., Reeperbahn - Peep-Show, The Police - Ghost in the Machine, Lou Reed - The Blue Mask, Leonard Cohen - Various Positions, Noice - Det ljuva livet, Defunkt - Thermonuclear Sweet, Magnus Lindberg - Röda läppar, TT Reuter - Sång, dans, sex, Snöstorm - Kan vi inte få sluta tidigare...
A-sida: Beat Surrender
B-sida: Shopping
1982 gav The Jam ut denna singel, som jag faktiskt inte alls uppmärksammade då på 80-talet, även om jag ägde LP:n Dig The New Breed (1982), ett samlingsalbum med alla singlar. Kanske kom den här singeln just efter. Jag gillar singeln. Det låter Jam. Jag blir gärna en Beat Surrender när jag hör låten. Samma aggressiva beat om än lite inverterat och i moll. Shopping är som att gå i ett regnigt Soho och titta in i skyltfönstren lite slentrianmässigt, för att sedan hoppa på dubbeldäckaren hem till hotellrummet. Kanske det här var det sista bra som Jam gjorde?
A-sida: Tu vois j`vais bien
B-sida: J`suis pas chanteur de rock
Den franska chansonsångaren Nicolas Peyrac släppte 1981 denna singel. Sida A andas åtminstone lite chanson, trots att den går mest i dur. Men B-sidan har sålt sig för mycket till countryn, när Peyrac vill säga, som jag förstår det, att han bara är en simpel rock-sångare. Och det vet man ju hur det blir när fransmän försöker göra rock; det låter ju inte riktigt bra. Så när man förväntar sig tårar, dragspel och karuseller, så får man istället den här singeln, där Peyrac kanske försöker bevisa för sig själv att han kan göra annat än klassiska chansons.
Furulund heter ungdomslokalen i Geta. Det var här som punkbandet Ultimatum repade i början på 80-talet. Jag var inte medlem i bandet från början, men kom ändå med och lyssnade ibland, och fick då prova att sjunga i riktig sånganläggning. Ibland hade vi glömt att be om nyckeln av Granqvist och då plankade vi in via det lilla toalettfönstret uppe till höger på byggnaden. På Furulund var det också konserter. Förutom de vanliga ungdomsdanserna, så kom riktigt bra rockband hit och spelade. Jag minns ett som kom från Finland och hade Finlandia som första låt. Sedan kom Doctors och Randolph Reymers cover-band. Ultimatum gav också ett par konserter här. Själv har jag stått på scen en nyårsafton bland annat, samt repat med KRA en sommar inför skivsläpp. Ibland var vi kanske inte så många i publiken, men vi kom alltid och lyssnade. Nu är de goda tiderna för ungdomslokalerna förbi, och ungdomsföreningen i Geta funderar hur länge den klarar av att fortsätta. Midsommarstången har blåst omkull och det är ebb i kassan. Om du bor i Geta kan du stöda föreningen genom att betala medlemsavgiften. Länge leve Furulund!