A-sida: Sun City
B-sida: Not So Far Away (Dub Version)
1985 togs initiativet till att banda in en singel som var ett ställningstagande av musikartister att inte spela i nöjescentrumet Sun City i Sydafrika på grund av den apartheid-politik som bedrevs i landet. Låten Sun City som förekommer i dub-version på singelns B-sida är skriven av Little Steven och producerad av Little Steven och Arthur Baker. Med på skivan är ett stort antal av den tidens största namn, bl.a. Big Youth, Bono, Clarence Clemons, Jimmy Cliff, Bob Dylan, Peter Gabriel, Bob Geldof, Linton Kwesi Johnson, Grandmaster Melle Mel, Joye Ramone, Lou Reed, Bruce Springsteen, Ringo Starr och Pete Townshend. Nordens enda representant utgörs av sångaren i Hanoi Rocks, Michael Monroe. Samma år gavs i Sverige ut ett dubbelalbum som heter Svensk rock mot apartheid, som under namnet ANC-galan gick av stapeln på Scandinavium i Göteborg. På den skivan var hela den svenska och någon från den danska rockeliten med.
Politiska ställningstaganden av det här slaget var rätt vanliga på åttiotalet. Man tänker på Rock Against Racism i England, Band Aid 1984 och den amerikanska motsvarigheten We Are The World 1985. Nuförtiden lyser de mera med sin frånvaro. Därför var den stora stödgalan för WHO i samband med coronaepidemin nu i april, som sändes i TV, ett stort positivt steg framåt.
Musikaliskt går Sun City inte av för hackor. Den är uppbyggd runt ett beat som driver låten framåt. Det mesta som sjungs är "Nah-na-nah-nah-nah-nah - Aint gonna play Sun City". Och så har vi the Big Mans fenomenala saxofonspel på det.
A-sida: Babylons Burning
B-sida: Society
Babylons Burning är en låt som jag absolut måste ha hört då för länge sedan, för jag kände liksom igen den direkt då jag råkade komma över den nu. The Ruts klingar också på något vis bekant. Hur som helst så är singeln från 1979 och det alarmerande gitarrkompet i introt ger vid handen att här talar vi allvar. Babylon, eller kanske vissa delar av London såsom Brixton eller Notting Hill, brinner verkligen. Det var upplopp, med brand och stenkastning som följd, här under denna tid, då arbetslösheten rasade i höjden och polisen gjorde sig känd för att trakassera alla misstänkta element, speciellt de västindiska invandrarna. Sången låter så likt Joe Strummers i Clash - och visst är de samma andas barn. Låten kan väl kanske ses som en replik till London`s Burning två år tidigare. Men där Clashs London brann av tristess, så brinner The Ruts med ångest.
Filmen Inna de Yard från 2019 av den brittiske regissören Peter Webber är ett väldigt autentiskt dokument om den jamaikanska reggaemusiken. Den låter ett antal unga nutida reggaemusiker träffa några gamla rävar Inna de Yard, på ett jamsession, där de framför några av artisternas låtar. Filmen berättar även om framväxten av reggaemusiken på Jamaika och man får veta vad musiken har betytt fär samhället, genom att musikerna själva får komma till tals.
Genom musikformerna ska och rocksteady på 60-talet skapas den reggae vi mest förknippar med Jamaika, rootsreggaen, på 70-talet. Rootsreggaens var i sin bästa form ett spirituell uttryck för den rastafarireligion som predikade en återgång till slavarnas hemland, Afrika. Den här musiken tog också ställning socialt och politiskt, eftersom den kom från det svarta ghetto, i Kingston, där de lidande människorna var tvungna att leva.
Vi får höra musik av Cedric Myton från The Congos, Ken Boothe, Kiddus I från filmen Rockers (1978), Judy Mowatt från Bob Marley & The Wailers körtrio I-Threes, samt de mera okända artisterna Winston McAnuff, Horace Andy samt vokaltrion The Viceroy. De här får representera det gamla gardet. De unga är Jah9, Var och Derajah.
I filmen blir det klart att rootsreggaen på Jamaika inte enbart var Bob Marley, utan även gjordes av bl.a. Burning Spear, Dennis Brown, John Holt och Jakob Miller. Egentligen talades det inte så mycket om Bob Marley, då han stor del av sitt liv bodde utomlands, i USA och England. Som dokumentär över reggaemusikens ursprung från tiden för slaveriet på 1800-talet fram till idag är filmen oslagbar.
A-sida: No Fright
B-sida: Don`t Bite The Hand
De engelska pubrockarna Live Wire från London har ett positivt stuk på sin singel från 1980. Det är som om de leker med sin rockmusik. I No Fright låter de som ett genomsunt tyskt positiv, som inte hittat sin överman förrän Dire Straits Walk of Love från -85. I Don`t Bite The Hand är det mera åt funkrockhållet. Men jag gillar det, och tänker: om jag skulle ordna ett litet glatt trädgårdsparty någon gång, så är det sådan här musik jag skulle vilja ha. Det finns både dynamik, livsglädje och uppfinningsrikedom på den här singeln.
A-sida: Roadrunner (Once)
B-sida: Roadrunner (Twice)
Jonathan Richman and The Modern Lovers är ett amerikansk band som väl mest är känt för att de gjorde Egyptian Reggae på 70-talet. Då kommer Roadrunner lite i skymundan. Roadrunner från 1972 finns i många utgivningar, och på varje singel tycks det finnas två versioner. De sjunger ju också "Roadrunner once, roadrunner twice, roadrunner trice" i låten. Jag valde en singel från 1981. Till sin karaktär påminner ju låten om Iggy Pops The Passenger. Alltså någon som bara kör på med sin bil i mörkret med radion på och beskriver vad som flimrar förbi. Här är det olika highways någonstans i USA, åtminstone i Boston och Massachussets. Det som är speciellt med den ensamma chauffören är att han känner sig otroligt levande och ett med sitt land, och med livet just då. Bilen blir liksom en himmelsk maskin som tar honom dit han vill. Kompet är enkelt, typ två ackords Lou Reeds Waiting For My Man.
Det kanske inte är någon tillfällighet att 80-talet producerat några av de i mitt tycke mest klistriga kärlekslåtarna. Och då menar jag just i den meningen att man dansar till låten tätt tillsammans med den man tycker mest om. Jag utgår från hela livet, klassdanserna och de första små förälskelserna inbegripna. Om jag rangordnar dessa låtar så kommer faktiskt "Words, don`t come easy" av F. R. Davis från 1982 på första plats. Då får du tänka dig känslan du hade när du i smyg satt och öppnade något hemligt kärleksbrev som barn, eller kanske efter att du läst det. För att bevisa att detta inte är en tillfällighet när det gäller 80-talet, så kan vi ju direkt efter denna hjärtekrossare smälla till med I want to know what love is med Foreigner från 1984. I en bra kärlekslåt finns ju alltid stråket av sorg, så även i denna. När det skotska bandet Wet Wet Wet fick en hit med The Troggs Love is all around var det redan -94, och låten hade hängt med ett tag, och säkert spelats på otaliga 80-talsdiscon. Så otvetydigt hör den låten också till åttiotalet, med tanke på bandet. Och för att göra listan komplett så tar vi Abbas Fernando. Den gjordes ju redan -75, men finns i en spansk version från 1981. Lägger vi därtill Love Hurts med Everly Brothers från 1957, så har vi listan över de fem klistrigaste kärlekslåtarna alla tider klar.
A-sida: Stopp! Stopp!/ Oh no, no, no (jag vill inte se dig gå)
B-sida: Nirvana
Göteborgsbandet Extra med bland annat sångerskan Anne-Lie Rydé och multimusikern Henryk Lipp släppte denna singel 1981. Ett ord som får beskriva Extras musik är galenskap. Galenskapen fanns både i arrangemangen av låtarna och i Anne-Lies otroligt dynamiska röstomfång. Likt en svensk Nina Hagen struntar hon fullständigt i alla konventioner och babblar nonsensverser som "Varken i trängseln i metro/ eller borta i Tokyo/ vill jag gala, vill jag gala/ vill jag vråla så/ Oh, no, no,no,no,no/ Jag vill inte se dig gå." Därtill låter saxofonen som en kazoo och tempot är heliumhögt. De var unika på det viset Extra. De leker med stereotypa roller och spräcker spegeln istället för att se sig själva i den.
A-sida: Someday, Someway
B-sida: You`re My Favourite Waste of Time
Hur en sådan låt som You`re My Favourite Waste of Time på denna singel från 1982 framförd av Marshall Crenshaw & The Handsome, Ruthless and Stupid Band kan bita sig fast i medvetandet så, att den poppar upp bara sådär när man minst anar det, är lite svårt att förstå. Men i det ligger genialiteten i en enkel popslinga: har man en bra text och en bra melodi, så biter det sig fast, speciellt som det upprepas så många gånger som det gör i den här låten. Och vem den amerikanska artisten Marshall Crenshaw är har jag inte en aning om, men det är han som gjort låten, som blivit mera känd med andra artister, s.s. Bette Midler från -83, Owen Pauls från -86 eller Johnny Logan -03. Låten har också figurerat i en känd engelsk TV-serie. Det finns artister som blivit kända bara för en enda låt. Jag skulle nästan räkna Marshall Crenshaw bland dem.
Samtidigt med att MTV på 80-talet började göra rockmusiken alltmer visuell, så blev den också alltmer kommersiell. Det blev betydande för en artist hur den såg och tog sig ut. Det här blev ett uppsving för det ytliga på bekostnad av det djupare, som vi ser florera till max i dagens musikbransch. Nämligen det att en artist är tvungen att visa upp ett felfritt yttre på sin video, för att kunna sälja bra. Egentligen gäller ju samma mediesexighet i alla visuella kanaler idag. Att sälja sin musik med bröst och bak betyder att du, som manlig artist, laddar upp med en stor trupp lättklädda dansanta kvinns bakom din lyxbil eller lyxjacht, och så rappar du om hur rik och cool du är. Och för att slå som kvinna idag är det en förutsättning att du vet hur du ska vicka på rumpan på rätt sätt, känns det som. Man har kommit långt bort från Dolly Partons 9 To 5, där sexualiteten mer fanns med som en spännande krydda.
Efter 1985 blev det nästan en trend att satsa på de yttre attributen. Samantha Fox` Touch Me från 1986 är ett bra exempel på den pastellfärgade bimbostilen, där det gällde att visa upp sina yttre behag i högre grad än ha något att leverera rent musikaliskt. Om man som Sabrina gjorde i musikvideon Boys, Boys, Boys från 1987, klär sig i åtsittande baddräkt och badar i en swimmingpool, så får man väl skylla sig själv om fansen på konserterna till största delen består av dreglande mansgrisar. Ett svenskt exempel som kom fram i mitten av 80-talet är syskonduon Lili och Sussi. Eftersom jag är man så sitter bedömningen av de här artisterna som bjälken i mitt eget öga - och artisterna kan alltid försvara sig med att de bara gör sin grej. Förstås. Men för att späda på min manliga tråkighet så vill jag bara avsluta med att nämna tre svenska exempel från 70-80-talet på bra fight-back-music: Jonnys bibliotek (Ola Magnell), Är man kvinna eller man? ("Zero") och Kvinnoförakt (Hoola Bandoola band). Håll till godo:
open.spotify.com/track/2S8dFzZYvRrrYFFt8wruji?si=zg-z3zHyQ8OaC0BQXGRWiA
open.spotify.com/track/5nN89a4xpiAlMxwPoln2PQ?si=dxNFx-F_RM69cuwEu3RHNQ
open.spotify.com/track/6Tql6zWWefFSqQWXx0hpm8?si=a-LknxNZQkWhn2858ExUbQ
A-sida: T.T. Tass
B-sida: Proletär-Blues/ Det drabbar ingen fattig
Köttgrottorna från Järfälla i norra Stockholm är ett av de svenska punkband som hållit på längst. De har spelat i olika konstellationer och bandmedlemmar, alla veteraner på den svenska punkscenen, har kommit och gått. Denna singel från -83, även känd under namnet Mus som mus, är bandets andra. Soundet är proffsigt slipat för att vara tidig punk, där bas, trummor och sång går att urskilja, och där aggressionerna inte tar över så pass mycket att texten tydligt går att urskilja. Och det är bra, för texterna är rätt tidstypiska, och värda att lyftas fram. I T.T. Tass är det mediernas förljugenhet som är temat, eller kanske inte att man ljuger, men man väljer vad man lyfter fram: "Korrumption bland statstjänstemän/ censur i en nyhetsbyrå". I Proletär-Blues går man så långt som till att säga: "Jag vill inte skjuta min närmaste granne, fast han är konservativ." Och i Det drabbar ingen fattig: "Jag behöver inget överflöd/ men jag måste kunna betala mitt bröd. Jag tuggar smulor från dom rikas bord, kan inte leva på tomma ord." Var det inte Ulf Lundell som lät någon romanfigur i en av sina senare romaner undra varför ingen musiker i Sverige kan ta upp punkspåret igen, att det skulle vara dags. Jag undrar själv lite varför det anses så fult nuförtiden att säga som det är och med kraft.