A-sida: Danmark

B-sida: Den Röde Tråd

Danmark skulle kunna vara Danmarks nationalsång, om det var för 30 år sedan. De patriotiska mjukpopparna Shu-bi-dua gick verkligen hem bland de breda folklagren då runt 1985, när jag studerade en termin musik vid Lollands Höjskole. Då dansade man ringdans till den här låten och hade det morsomt. En lite mera kritisk röst kunde säga att Shu-bi-dua, liksom Kim Larsen för den delen, bara försåg Middel-Hansen med smör på hans morgonbröd, och så låter ju texten oss förstå också: "Storken er en dejlig flyver/ Koen har ett dejligt yver/ Danmark er ett dejligt land/ Kornet vokser vildt på engen/ Bonden får sin mad på sengen/ Dansken er en dejlig mand." Danskarna har ju alltid varit kända för sitt gemyt, men sedan kom kallare tider, då många blev väldigt navelskådande och främlingsfientliga. Redan 2001 blev nämligen Dansk folkeparti, som var bildat ur spillrorna av Morgens Glistrups Fremmskridtspartiet, tredje största partiet. Man hoppas att Danmark kämpar för att vinna tillbaka sin öppenhet med en massiv hygge-offensiv, så att alla medborgare får dansa till Shu-bi-dua. Singeln är från 1978.

Min kompis skolläraren sade en gång att han läst en intressant artikel när han runt år -76 var i London. Den hette The Titanic Sails at Dawn.

The Titanic Sails at Dawn är en artikel om rockmusik publicerad i New Musical Express 19 juni 1976 av den brittiske rockaren och musikjournalisten Mick Farren. Farren beskriver ett läge inom den globala rockscenen som kan liknas vid det som var fallet inom den finlandssvenska litteraturen omkring sekelskiftet 1900. Då beskrev en kulturperson hur han tyckte att han åkte i en droska tillsammans med hela finlandssvenska litteraturen, nämligen Mikael Lybeck. I ett skede då alla sysslade med romantiska efterapningar av Runeberg/ Topelius behövdes något nytt, vilket sedan kom i form av de modernistiska lyrikerna runt 1920 (Södergran, Diktonius, Björling, Parland). Mike Farren frågar sig om allt vi har att vänta av det sena 70-talet är att gå och se The Who på en fotbollsstadion i Charlton. Hans egen Mikael Lybeck vid denna tid var en anemisk David Bowie, som försökte vara kreativ på sitt sätt. Resten av rockcelebriteterna satt i fina TV-studios och drack te med etablissemanget. Rocken hade fjärmats från sin generation och sin publik, gjorts ofarlig, blivit en sorts muzak. Artikeln är ett upprop till läsaren att göra det som sextiotalet gjorde, att ta tillbaka rockmusiken till den generation där den hör hemma, den unga, till artister och publik, och ordna konserter oberoende av businessen, som bara är ute efter att göra pengar på musiken.

Lyxkryssaren Titanic, som skulle vara världens främsta osänkbara skepp, men som gick in i ett isberg i norra Atlanten på sin jungfrutur 1912 och sjönk med lyx och allt, är en bra metafor för var rocken stod och stampade 1976, vid tröskeln till punkexplosionen som följde. Mike Farren var själv ett barn av sextiotalet, och hade vuxit upp med decenniets pulserande, kreativa rockboom. Han hade sett denna rörelse förvandlas till en förstenad mastodont styrd av marknadskrafterna, och han ville ta rocken tillbaka till gatorna, till småpubarna. Så skedde ju i och med punken.

Det är träffande att Mikael Wiehe skrev sin kända låt Titanic 1978, kanske påverkad av Farrens artikel, som fick stort genomslag i medierna. Titanic i Wiehes version är en bild av samhället i stort. I Mike Farrens fall är det musiken i sig som problematiseras. The Titanic Sails at Dawn. Istället för en lyxkryssare som seglar i natten ska ju rocken transporteras med ideella krafter på en liten skuta som seglar i gryningen och där både artister och publik är med och bestämmer färdvägen och målet.

I lördags var jag på en fri rockkonsert med bandet Kuusamo ordnad av Klubb Ö på Lilla Holmen i Mariehamn. Även Emmaus, Pub Bastun och Pub Ettan ordnar små konserter. Det är ett steg i rätt riktning. Mera sånt efterlyses!

A-sida: Var ska vi sova i natt

B-sida: The Letters You Sent Me

1982 fick det svenska popdansbandet Perikles en hit med Italo Pop-gruppen Ricchi E Poveris låt Sará Perché Ti Amo från -81. I den svenska översättningen kom den att heta Var ska vi sova i natt. Perikles kopierades sedan följande år av danskarna Laban. Man kommer inte ifrån det att låten har ett catchigt synttema, som biter sig fast likt en irriterande smitta av Depeche Mode. Texten är även den lättsåld ute i folkparkerna, när den just problematiserar frågan var vi ska sova i natt denna sköna sommarkväll, hos dig eller hos mig. Originalet hör hemma i en musikgenre som kallades Italo Pop och som var en stor grej under 80-talet. Symptomatiskt att jag lyckligtvis aldrig hörde på den här musiken, och inte ens kände till begreppet. Men den som orkar och vill kan t.ex. kolla in bloggarna www.beatbox.se eller www.nevergreens.se för att få veta mer om fenomenet.

A-sida: Something About You baby I Like

B-sida: Enough Is Enough

På 80-talet släpptes väl en del gamla Status Quo-låtar på singel. Som den här med två coverlåtar på gitarristen Richard Supas original från tidigt 70-tal. Det finns väl inte så mycket upphetsande med stereotyprockarnas från södra London tyskpressade singel (som pressades i egen version i nästan samtliga europeiska länder) med halvtaskigt omslag och halvtaskigt ljud, där låtarna pressas in i en typ två och en halv minuters version på båda sidorna. Tydligen var de ute på turné då 1981, för fakta ges i vilka västtyska städer de spelade. De har ju även uppträtt nere i Parteks stora kalkgruva i Pargas -98 tillsammans med Boney M. Då fick pargasborna säkert något att gotta sig åt. På den konserten spelade de förresten A-sidans låt. Men kanske man ändå får säga Enough is enough efter att ha hört denna singel. Inget nytt under solen på Status-rockarnas horisont.

Han kom som ett rivjärn en sommarkväll till Pub Ettan i Mariehamn och hade en Gibson Hummingbird-gitarr i en läderrem om halsen... Den före detta KSMB/ Strindbergs-medlemmen Johan Johansson - den felande länken från januarikonserten med Kurt Sunes i Slaktkyrkan - då innan coronan satte stopp för alla livespelningar - steg som en frälsare ned från sitt blågula kors - och bjöd oss 30 svältfödda åhörare på en intim, personlig och berörande unpluggedkonsert. Han gick från skarpa betraktelser av ett Sverige i kris, ett folkhem kapat av giriga tävlingshetsande nyliberaler (Skurkar i manschett, Vän av ordning), till uppgörelser med egna spöken (Det finns ett spöke, Världens bästa dåliga exempel, Lust, Somna), till djupdykningar i äldre material (Polsk Zchlager, Blått o Guld, Ingenting), till min personliga favorit Va?! - sången för alla med utanförskap. Kraften och hjärtat och energin fanns kvar från förr.

...och så var det över. Vi ville ha mera Johansson. Och det fick vi. "Backstage" var nämligen ett fönsterbord inne i pubens värme. Där satt vi sedan, några hardcore-fans, tillsammans med Johan och pratade tills det var dags för mig att gå. Men kom tillbaks Johan - så att du äntligen kan plantera den åländska flaggan i jorden på din kolonilott - bara en kvart från T-centralen.

A-sida: Ung&Kåt

B-sida: Staten&kapitalet

Jag spelar denna singel för min vän Igge som lämnade oss i tisdags. Det var ju meningen att vi skulle ha uppträtt tillsammans med Staten och kapitalet på en morgonsamling då när vi gick i folkhögskolan. Det var historieläraren "Magnum" som ville det. Så blev det nu aldrig. Fast om, då hade vi i alla fall spelat Ebba Gröns version, och inte originalet av Blå Tåget. "We met when we were at school", så var det ju som du sa då - med anspelning på Clash. Du lade väl märke till mig där i korridoren i Övernäs högstadium på min Stiff Little Fingers-T-shirt, och dig kunde man inte ta miste på. Du var väl skinhead redan då, eller rude boy, eller ant people, jag minns inte vilket. Vi droppade båda lusse efter första året, kom till folkis i Pålsböle, där vi gick ett år tillsammans. För dig var jag väl främst en av Ultimatum-killarna, du hade redan då många planer, bl.a. på statsvetenskapliga studier vid ÅA, via folkakademin i Borgå. Men jag minns dig ändå bäst som punkaren som aldrig gav upp. Du ville, och du fick, spela på Pub Bastun med ditt eget band Provokaatio. Jag var där då! Så nu Igge RIP. "Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften/ Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften/ Spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla/ agnarna från vetet och föra var och en till hans rätta fålla."

Jag har en kassett med Jimi Hendrix från 1981 som heter Hush Now. Den är resultatet av ett par dagar i någon studion 1967. Det som först av allt är kul med kassetten är att presentationen av låtarna inte alls stämmer överens med innehållet på kassetten. Det är en låt för lite på varje sida och titlarna verkar ha satts av någon tysk hög på acid. Day Tripper av Beatles känner man ju igen, men den kommer först på B-sidan, istället för som tredje. Hush Now kommer sist på första sidan, inte först. Men nu till det musikaliska. Visst är det skönt groove på låtarna. Bäst gillar jag hela B-sidan där Jimi inte orkar sjunga något alls, utan bara spelar loss. Det är sådant underbart improviserande som leder tankarna till sjuttiotalet. Olika teman tas fasta på, tänjs ut, trummisen låter som en musikvärldens taltrast på bästa sånghumör, basen är som smält dämpad honung i ena örat. Det är mycket hemmasnickrat och mycket här och nu-känsla. På A-sidan där Jimi sjunger (för det är väl han?) finns en sång tillägnad den svarta soulmusiken, och Hush Now, som är liksom en tyst promenad i parken innan alla hinner vakna. För mig som inte är någon större Jimi-fan, är den här kassetten fullt tillräckligt.

Nu under coronavåren har jag börjat beställa vinylskivor på nätet. Den klara fördelen med detta (om man inte önskar snoka runt i mer eller mindre välorganiserade skivantikvariat i Stockholm) är att allt är prydligt och lättillgängligt organiserat i pris och genre, och du har all tid i världen att söka reda på din alldeles speciella skiva. Det finns också specialaffärer för t.ex. reggaemusik, om det är det du önskar. Så är det heller inget hinder var butiken ligger i Europa. Jag har köpt billiga skivor från Sverige och Tyskland. Prisklassen på dessa skivor har för det mesta legat mellan 5 och 10 euro. För det priset har jag oftast fått det jag är nöjd med. 

Problemet med att beställa skivor till Åland har varit den komplicerade skattegränsen, som gör att du får betala 24 procent extra moms på priset när du väl deklarerar in produkten på postens datasystem. Så eftersom frakten är rätt dyr så lönar det sig att beställa paket som går där runt femtiolappen.

Hur har det då gått att beställa skivor? Jo, med ett undantag riktigt bra. Alla firmor är väldigt måna om att leveransen ska vara smärtfri, vissa firmor är så suveräna att man blir glad (med undersökningar online om hur kunden upplevt affären), t.ex. recordsale.de, som jag verkligen kan rekommendera. I andra fall har man fått kämpa en del för att få paketet spårat, då inget har hänt på över två veckor. Då har det visat sig att paketet tagit omvägen från Malmö via Frankrike och Tyskland innan det slutligen via Stockholm och Vanda landat på posten på Åland. Men det är ju roligt när dina skivor väl kommer fram!

1979 när LP:n International Herb med den jamaikanska sångtrion Culture kom var det redan sent för roots-reggaen. Och den här skivan är utan tvivel djup roots reggae. Titeln och omslaget med International herb refererar igen till de jamaikanska rastamusikernas flitiga bruk av marijuana. De var inte heller blyga med att låta alla förstå vad de tyckte om sin ört, vilket främst skivan Legalize It (1976) med Peter Tosh, men även t.ex. Kaya (1978) med Bob Marley and The Wailers eller Sinsemilla (1980) med Black Uhuru låter förstå. Men som alltid, så måste vi förstå att bruket av ganja är något som är centralt för de troende inom rastafarireligionen, och inget för utomstående. Eller som det brittiska reggaebandet Matumbi så klart låter förstå: "So when I`m gather with my brethren to satta and smoke my callie herb/ It`s got nothing at all to do with you". Skivan International Herb lyssnade jag ett antal gånger på på stadsbiblioteket i Mariehamn och vissa låtar sitter kvar än idag, förutom titellåten: Rally Around Jehoviah`s Throne och Ethiopians Waan Guh Home. Det typiska Culture-soundet kommer av vokaltrions chanting runt olika rastafariteser, som att "man ska förbereda sig för att åka hem till det förlovade landet Afrika", eller klagande över att människor på Jamaika inte längre kommer ihåg sitt ursprung och lever fel, som i The Shepherd: "Fåren har lämnat sin herde och är ute i den vilda bushen." Allt är djupt, tungt, dread och spirituellt. Basgången ligger långt långt fram i vänstra örat. Det här är sen rootsmusik när den är som bäst.

Det var någon musikjournalist på 80-talet som skrev att om man förenade The Clashs texter med Abbas musik så skulle man få det ultimata resultatet. Jag visste väl redan då att det var en paradoxal omöjlighet. Men kanske då Ellen Foleys LP från 1981 kommer närmast vad resultatet skulle ha blivit. Orsaken till att jag drar in The Clash i det hela är att grabbarna är med och spelar på plattan och att hela fem låtar är gjorda av Strummer/ Jones. Jag vet inte om det är dessa låtar som känns starkast på skivan - åtminstone låter det väldigt lite Clash, som detta år befann sig någonstans mellan Sandinista och Combat Rock i sin musikaliska utveckling. Ellen Foley har definitivt tagit steget från rockare till mera berättande cabaretsångerska på den här skivan, och det är i låtar som My Legionnarie, som berättar om kriget, hon kommer bäst till pass. Känns som om multimusikern Tymon Dogg som spelar fiol på skivan och som bidragit med tre låtar lite angett tonen åt det mer symfoniska hållet (det är väl det draget som lutar mot Abba). Dogg var även med i Joe Strummers band både före och efter The Clash. Fast bäst gillar jag ändå när Ellen Foley får stå helt själv på egna ben och i den egna låten Phases Of Travel kan lägga i rock n`roll-växeln och ösa på. Skivan känns något ojämn och behöver definitivt flera genomlyssningar än en.