Ratata var inget band som jag lyssnade på. Uppfattade att det var ett syntband och så fick det vara med det. Lite senare, minns inte riktigt när, väcktes dock mitt intresse igen, då bandet sa i någon TV-intervju att de gillade att titta på pingis på TV. Och så hade de inget emot Abba! Där fanns ju två intressanta beröringspunkter med mig själv.

Nu senare har jag återupptäckt Mauro Scocco, som var låtskrivare och frontfigur i Ratata. Få svenska artister skriver sångtexter som är så avskalade och utan illusioner som han. Det går i moll och det gillar jag. Från att Ratata slutade omkring 1989 och Mauro gått sin egen väg, så har musikstilarna varierat, från den elektroniska syntpop som var Ratata över soul och mer mot akustiskt bluesbaserat, ja egentligen de flesta former som passat hans texter.

Och texterna står i en klass för sig. Han måste vara den som skildrat ensamhet bäst av alla svenska rockartister. Om att träffas och skiljas, men även om att stå kvar och kunna ge tröst och styrka. Det draget fanns även med på Ratatas tid. Som ett intellektuellt svar på Gyllene Tider, som han själv beskrivit det.

A-sida: I Love You, Suzanne

B-sida: Vicious

Lyssnar på Lou Reeds singel från 1984 en sommarnatt kl 4.30 då jag inte får sova. "You do what you gotta do/ You do what you can/ But I love you Suzanne", sjunger Lou. Är inte det här kärlekens innersta hemlighet? "I love you when you`re good baby/ I love you when you`re bad." Allt detta till samma sköna doo-whoop-beat. Och med Lou Reeds kallt konstaterande röst är det obetalbart. På andra sidan är det den gamla hitten Vicious. Passar liksom in i temat. "You`re so vicious/ You hit me with a flower." Det här är musik för sömnlösa sommarnätter.

A-sida: Punkjävlar

B-sida: Oh What A Cadillac

Faktiskt första gången som jag hör på Eddie Meduzas beryktade låt från 1978. Den där han sjunger om att han inte vill att någon punkare ska komma dit och snacka punk med honom, för då åker den på stryk. Det här är väl extremt renodlad svensk raggarmusik från tiden då det började dyka upp punkare lite varstans i bygderna och i städerna. Eddie Meduzas lösning på problemet med punkare är väl inte det mest smarta man hört. Han orkar inte lyssna, utan har redan bestämt sig att både Johnny Rotten och alla punkare är ena jävla svin. Och säkert fick många punkare och sådana som kunde misstänkas vara punkare ta emot en massa dynga på alla ställen där det råkade röra sig bilburen ungdom i stora amerikanare, som hade mer under västen än de hade bakom pannbenet, så att säga. I England kan många gamla punkare vittna om hur rent av livsfarligt det var att se ut som en punkare då runt -77, -78. Där var det också motorburen ungdom som ställde till problem för dem. Nå hur som helst är väl den här singeln det enda i musikalisk väg (lyckligtvis) jag hört om vad raggare tycker om punkare. Från punkhåll finns bland annat singeln Raggare is a bunch of motherfuckers med Rude Kids från samma år, samt samlingsalbumet med svensk punk, Vägra raggarna benzin, från -82. Själv anser jag detta gräl mellan olika ungdomsgrupper vara helt onödigt.

I boken Sclagerkungens krig från år 2016 skildrar journalisten Klas Gustafson schlagersnickaren och skivbolagägaren Stig "Stikkan" Andersons liv. Mest känd är ju Stikkan som mannen bakom Abba, få kanske tänker på honom som en som skrev egna svenska texter till redan kända utländska låtar på löpande band. Den första succén kom redan 1959 med Är du kär i mig ännu Klas-Göran med Lill-Babs. Vi hade originalskivan hemma.

När jag började lyssna på musik seriöst var Stig Anderson fortfarande det stora hatobjektet bland de svenska musiker som jag gillade. Minns hur den skånska reggaegruppen Rotpuls 1981 sjöng: "Stig Anderson/ Du är så jävla smart du/ Stig Anderson/ Dina royalties kommer snart, du." Jag höll väl med och såg Abba som det mest kommersiella och ytligt intetsägande som fanns. Bara ett antal år tidigare hade jag gillat dem skarpt.

I boken talar författaren mycket om musikindustri, skivbolag och politik. Något som för min del inte alls är lika intressant som själva musiken. Jag tror att Stig Anderson gillade musiken som sådan, men han kom också att bli en ganska skrupelfri businessman, som boss för sitt skivbolag Polar Music, som någon gång på sjuttiotalet taxades bland de mest framgångsrika företagen i Sverige. Som sådan fick Stikkan ta emot mycket spott och spe främst av representanterna för den svenska musikrörelsen som växte fram på 70-talet.

Innan sin död planerade Stig Anderson ett museum för populärmusik i Skara. Något som tyvärr aldrig kom att bli av. Polar såldes till Frankrike - så det rasslar till på ett konto i Paris när någon Abbalåt nu spelas. Så man kan kanske säga att Stikkan föll på sitt eget grepp till slut?

A-sida: Simon Templer

B-sida: Michael Booth`s Talking Bum/ Two Pints Of Lager & A Packet Of Crisps Please

Så det är alltså så här de låter, det brittiska bandet Splodgenessabounds, på sin singel från 1980. Jag lade bara märke till det underliga namnet på bandet då för länge sedan. Hur ska man beskriva deras musik? Klart galet, som en blandning av B52`s och Madness med en stark ingrediens av Spike Jones. Eller som en svärm bålgetingar som sjunger på cockney, eller kanske som punkens svar på Frank Zappa? Texterna är nonsens, det är bara att se på titlarna. Simon Templar var ju Helgonet på TV, men vem är Simon Templer? Det är bra speed på musiken och en saxofon (verkar nästan vara en leksakssaxofon) finns med på alla låtar. I Two Pints Of Lager & A Packet Of Crisps Please, så är det precis just det som bandet sjunger hela tiden. Jag ångrar att jag inte kollade upp det här bandet tidigare.

A-sida: Shaddap You Face

B-sida: Ain`t In No Hurry

Minns att jag såg den australiensiske musikern/komikern Joe Dolce sjunga Shaddap You Face i något TV-program live när den här låten släpptes 1980. Förstår fortfarande inte vad det är som är så roligt med låten, förutom då att han sjunger smått barnsligt. Känns som att allt är väldigt oförargligt, om en liten pojke som inte får vara med de tuffa typerna i skolan och som har en mamma som förmanar honom därhemma - allt slutar med att alla ropar (publiken också) Ah, Shaddap You Face - ungefär - "håll tyst". Kanske finns det något underförstått budskap som jag inte förstår, eller så är det bara att låten är så lättsam som är det roliga.

När jag var ung, då gick jag ett år i Ålands Lyceum. Då var det Gang of Four och UK Subs på min jeansjacka...och reggaefärger på min skjorta. Då var det Existens maximum och Adolphson&Falk bland de äldre eleverna... och KSMB:s Snopprock i hörlurarna på rasten bland oss yngre. Det var det underliga bandet Dag Vags kommunistiska raggsockor i tidningen...och jag med Theatre of Hate på kassettbandspelaren i skolkorridoren. När jag var ung var det oförstående lärare som inte ville ha "rullande stenar" på sin skivtallrik...och den kvarglömda skivan med Cosmic Overdose i rektorskansliet. Det var Bob Marley-citat i min engelskauppsats, Ola Magnell-citat då min brorsa var på studiebesök och prat om det bästa finska bandet i omklädningsrummet på gymnastiken. När jag var ung då var det en skiva i den sköna biblioteksfåtöljen då klassen var på biblioteksbesök. När jag var ung, då var det så.

A-sida: Paradoxal

B-sida: Silverskrin

Göteborgsgruppen Kai Martin & Stick var ett av de mest tongivande nya vågen-banden från Göteborg. Säkert också ett av de mest sevärda. Kai Martins nervöst intellektuella uppenbarelse på scen i kontrast till saxofonisten Gomer Explenschs dynamiska personlighet gav bandets dess individualitet. Jag har ändå aldrig riktigt förstått bandets texter. De är inte direkta, utan ganska så snirkliga och svårtolkade. Det är svårt att utläsa något uppror ur dem. Snarare avantgarde än anarkism. Den här singeln från 1983 utgör inget undantag. I Silverskrin, som är den enda låt där jag kan uttyda texten, är den första raden: "Som i ett silverskrin, låst av ord som krossat glas". Kanske var man redan på väg in i en ny trend där deppig industrirock var det som gällde?

A-sida: Can`t Shake Loose

B-sida: To Love

Det är nog för mycket sagt om jag ska säga att jag hållit reda på Abba-medlemmarnas solokarriärer efter eller parallellt med Abba. Jag visste inte ens att låten Can`t Shake Loose var Agnethas. Jag kom i kontakt med låten eftersom den var musiken till ett nummer som vår teatergrupp på Ålands folkhögskola uppträdde med inför publik. Numret gick ut på att några av våra utländska flickor ställde sig med bakändorna mot publiken och vickade med rumpan till denna låt. "I can`t shake loose" fick ju lite omvänd betydelse då. Men rytmen bet ju sig liksom fast i ens minne. Nu när jag ser videon från 1983 så får jag väl medge att låten kanske är Agnethas tuffaste genom tiderna, även om hon tar det coolare än våra elever gjorde det. Och är det inte Mats Ronander jag ser på gitarr där i bakgrunden?

Dopiset av de nya eleverna på Ålands folkhögskola 1982 slutade uppe på den lilla vinden i den gamla skolbyggnaden med att de nya eleverna fick bänka sig för att titta på filmen Bluesbrothers. Filmen av John Landis är från 1980 och handlar om de två bröderna Blues som ska sätta ihop sitt gamla band igen. Från att Elwood Blues hämtar ut Jack Blues från fängelset söker de två bröderna i en gammal polisdodge igenom hela Chicago med omnejd efter sina gamla bandmedlemmar, och bevittnar då olika miljöer i den undre världen. Det finns tydliga kopplingar mellan Bluesbrothers och filmerna av Aki Kaurismäki om Leningrad Cowboys som kom bara något år efter. I sin sökan efter den äkta bluesen beter sig bröderna som två aspergare iklädda strikta bluesuniformer med svart kavaj, vit skjorta, slips, hatt och solbrillor. Ändå har de sitt människovärde och bör betraktas med respekt. Detta gäller alla människor idag. Människovärdet är orubbligt! Det bör tänkas på när det ska vara festligt, att man inte sätter ribban för högt, och ställer åt sidan dem som man inte anser att passar in. Det kan vara skönt att tänka på bluesbrothers. Du kan ju alltid vara som dem! Blues är grunden, och blues rockar! Hur slutade då vår filmkväll på folkhögskolan? Ja, det var en lärare som kom in och beslagtog filmen, eftersom den var K-16.