A-sida: Our House

B-sida: Walking With mr Wheeze

1983 kom singeln Our House med Madness. Låten har väl knappt undgått någon som ens lite följde med musiken vid denna tid. Den har allt man kan önska av en hit: lättsam text om ett eget hus någonstans i England (som kunde vara vem som helst John Doe som bor i ett radhus av sten), en melodi som man minns och så något av den galet komiska särprägel som alltid varit Madness kännetecken. Låten är på något vis både glad och sorgsen samtidigt - som att bandet vill berätta att "du har det inte så dåligt ändå". I Walking With mr Wheeze har saxofonerna mer utrymme. I bästa ska-anda är det en instrumental låt. Man tänker sig att man går där tillsammans med mr Wheeze.

A-sida: Sunshine Reggae

B-sida: Sunshine Reggae

Sunshine Reggae med The Nips från 1983 är väl en låt som många känner till. Ingen aning vem The Nips är eller vad som står bakom begreppet Italy Disco. Misstänker att någon samplat någonting från någonting. Men oberoende så är det här urvattnad bruksreggae för sommardagar då temperaturen närmar sig 30 grader, som idag, och allt du önskar dig var att du hade en egen pool hemma på gräsmattan. Då skulle väl denna Sunshine Reggae kunna få ljuda oavbrutet i stereohögtalarna i bakgrunden. För som sådan skvalmusik passar ju Sunshine reggae utmärkt: "Gimme, gimme just a one more smile/ That´s all I ask from you/ Sunshine reggae/ Don`t worry/ Don`t hurry/ Take it easy."  Det är inte ovanligt att många sommarplågor går i reggaetakt. Det passar liksom in med vår bild av en lat sommar. Man kommer t.ex. att tänka på Markoolios Ingen sommar utan reggae från 2007 eller Inner Circle med sin La La La Long-reggae från -92. För övrigt har väl dessa låtar inget övrigt med riktig reggae att skaffa.

En gång var jag och min kompis från Geta DJ:s på en skoldans som brorsans klass ordnade på Godby högstadieskola. Året måste ha varit -81 eller -82 och utrustningen bestod av en vanlig skivspelare samt en uppsättning egna och andras vinyl-LP:s. Jag minns inte mycket av vilka låtar vi spelade, antagligen och förhoppningsvis, en hel del reggae. Kanske till och med dancehall? I min egen värld drömde jag så smått om att kunna snacka fritt till reggaedub-musik, på samma sätt som mina förebilder på Jamaica gjorde. Antagligen var jag den enda på Åland just då som gick för sig själv och toastade på egna reggaerim. Det här var lite innan Yellowman blev var mans egendom. Det som jag däremot kommer ihåg av kvällen var de låtar vi inte borde ha spelat. Till exempel YMCA med Village People och In the army now med Status Quo. Men kanske var det bara en eftergift till den breda musiksmak som trots allt härskade på den åländska landsbygden? Det jag också tror var att kvällen fick ett ganska abrupt slut.

A-sida: The Unforgettable Fire

B-sida: A Sort of Homecoming

Jag tappade greppet på vad U2 gjorde så där vid 1983 och Sunday, Bloody Sunday. Det var ju ändå fortfarande basic rock med drivande bas och trummor. Jag förstod budskapet också. Likadant var det tidigare det året med New Year`s Day. 1982 spelade de på Ruisrock i Åbo och Bono åkte skylift och allt var helt otroligt bra, fick man höra. Men vad hände i samband med The Unforgettable Fire? Det låter mycket symfoniskt. Bonos röst ligger som en ringlande melodiorm inbäddad i en massa eko. Och texten får jag alls inget grepp om. Ja, kanske var det därför som jag tappade intresset. U2 dyker upp igen ovanför ytan med balladen I Still Haven`t Found What I`m Looking For 1987. Vad var det som de sökte i mellanperioden?

A-sida: Homeward Bound

B-sida: The 59:th Street Bridge Song (Feelin` Groovy)

Om man gillar populärmusik kommer man knappast runt Simon & Garfunkel. Deras Greatest Hits-album från 1972 finns i var och varannan musikälskares samling. Så även i min. Orsaken till att jag drar fram denna singel, med nysläpp av låtarna som båda är med på Greatest Hits, från 1981 är att jag bestämt att The 59:th Street Bridge Song ska komma att vara min egen sommarmelodi. Det är speciellt orden "I got no deeds to do/ no promises to keep/ I`m doppled and drowsy and ready to sleep" samt "Hello, lamppost, what´cha knowin`?/ I`ve come to watch your flowers growin`/ Aint`cha got no rhymes for me?" som jag gillar. Det är som när Knyttet i Vem ska trösta Knyttet av Tove Jansson frågar Dronten var Skruttet är och då Dronten svarar att han inte vet och att han är på semester och nu vill han lägga nät. Fast bättre!

Filmen Blinded by the Light av Gurinder Chadha (regissören till Bend it like Beckham) från 2019 berättar om en ung pakistanier, Javed, i Luton i det sena 80-talets England. Det är ett England präglat av rashat och arbetslöshet, format av Margret Thatchers åtstramningspolitik. Påhopp på pakistanier, s.k. pakibushing, var ett vanligt tidsfördriv bland unga arbetsklassungdomar utan jobb. Javed har börjat första året i gymnasiet och märker att han inte passar in. Han skriver dikter, men ingen vill ha hans texter i skoltidningen. Musiktrenden bland de starka, modemedvetna eleverna är själlös syntpop. Av en händelse stöter Javed ihop med en kille i skolan som ger honom två Bruce Springsteen-kassetter. Den första låt Javed lyssnar på blir Dancing in the Dark från skivan Born in the USA från 1984. Det förändrar hans världsbild i grunden. Han inser att The Boss talar direkt till honom och Springsteens lyrik blir ett ledsnöre för hans fortsatta liv. Det finns även andra dolda samband mellan The Boss och Javed, t.ex. den oförstående fadern. Till soundrtacket hör många av Bruces bästa låtar, t.ex. Badlands (min favorit just nu), The River, Thunder Road och Born to Run. I den här filmen om engelsk och amerikansk musik sopar The Boss gatan fullständigt med alla samtida engelska popsnören. Filmen baserar sig på verkliga händelser.

A-sida: I Love a Man in a Uniform

B-sida: The World at Fault

De brittiska funkpunkarna Gang of Four släppte 1981 singeln To Hell With Poverty/ Capital (It Fails Us Now), som blev en del uppmärksammad. På denna singel ett år senare har tempot bedarrat. Det är inte längre lika drivande dansant och aggressivt - varken musikaliskt eller textmässigt. Den ursprungliga uppsättningen musiker har ändrats, någon kvinnlig vokalist har tagits med - och kanske i och med det en förnyelse av ljudbilden. Kvar finns det skarpa beatet - med trumslag som skott eller pisksnärtar. Det sociala engagemanget märks fortfarande av. Låtarna är skriva av grundaren av bandet Andy Gill (som avled i februari detta år) och Jon Kill. 

A-sida: Small Town

B-sida: Small Town (Acoustic Version)

Låten Small Town finns med på LP:n Scarecrow och är även utgiven på en singel 1985. Jag ägde LP:n, men sålde den antagligen. Låten är en given hit, en sådan låt som man aldrig tröttnar på. John Cougar sjunger här egentligen om två småstäder i Indiana: Seymor (där han föddes) och Bloominton (där han senare levde). Han säger ju också att han antagligen kommer att dö i samma småstad, men där är vi ju inte riktigt ännu. Min identifikationsfaktor är stark och klockren i början av låten, men klingar av i slutet. Jag är född och uppvuxen i en småstad, men nu bor jag ju på landet - och resten är historia. Men sådana här låtar växer knappast på träd. Och om du ska spela den - gör det som första låt.

Mitt musikaliska uppvaknande var samtida med LP:n London Calling av The Clash i december 1979. Jag missade punken med ett par tre år, och trodde att London Calling var den punk jag sökte. Det var den inte. Då hade redan istiden börjat göra sitt intåg: "The ice-age is comin/ The sun`s zooming in/ Engines stop running/ the weat is growing thin/ A nuclear era/ But I have no fear/ Cos` London is drowning/ And I, I live by the river."

Några som dock upplevde punken var Ebba Grön från Rågsved i Stockholm. Man kan se deras LP Kärlek och Uppror (1981) som en pendang till London Calling. "Det hörs tydligt att grabbarna har lyssnat på The Clash", var det någon journalist som skrev om den skivan. Den var nämligen inte heller punk, mera rock, ska, reggae eller världsmusik - på samma sätt som London Calling. Med introt till 800 grader fann Ebborna sin egen Safe European Home, men texten kan jämföras med istiden i London Calling: "Varför förklara när jag slutat tro?/ Vad finns det kvar mer än the biggest blow?/ Den är så hundraprocent effektiv/ När den tar våra liv./ Vi fryser ihjäl/ Det är så kallt/ Stackars barn/ men snart blir det varmt/ Det blir 800 grader/ Du kan lita på mig." 

Naiv som jag var på den här tiden, trodde jag att Thåström sjöng om en kärnkraftsolycka. Det är mer komplicerat än så. Det är den goda tiden som är förbi, och den slutliga kollapsen som står för dörren. Punken är över, liksom tron på den. Kvar blir den mentala kyla som låten Mental istid handlar om. Det här temat driver Thåström vidare i många låtar med Rymdimperiet och Imperiet.

London sjönk, Stockholm brann upp. Det här visste Joe Strummer och Joakim Thåström när de skrev sina sånger. Det förstår jag först idag också. London Calling var ett musikaliskt dokument. Bara pratet om hur det en gång var finns kvar i det sjunkande London:

"And there was such a much I liked I liked I liked..."

A-sida: Lap Of Luxury

B-sida: Astronomy

Vad gjorde då det brittiska proggbandet Jethro Tull under åttiotalet? Om svaret finns på denna singel från 1984, så blir det: totalt ointressant musik. Borta är det jordnära utsvävande med flöjtsolon av Ian Anderson som var bandets kännetecken under de gyllene åren. Istället har man klätt sig i någon tråkig treochenhalvminuts 80-talskostym, som låter väldigt elektroniskt och tillrättalagt. Texterna kan väl i och för sig tas som lätt kritik mot att leva lyxliv, men det räcker inte. Det är som att man tror att ett trumbeat på 120 räcker, och så lite syntriff till det. Det här hade man gärna kunnat undvara.