Det fanns en tid just innan 80-talet, ganska långt innan faktiskt, då jag inte hade någon musiksmak. Det var förstås 50-talsrocken från de få skivor mamma hade hemma, och sådant som jag nämnt tidigare på den här bloggen. Svensktopp och dansband kunde även räknas till det jag gillade. Vi hade också en kassett med Ted Gärdestad, Upptåg, som jag lyssnade sönder. Men så kröp vissa band ofrånkomligt lite närmare, t.ex. Sweet. Ballroom Blitz, Blockbuster och Action var favoritlåtarna som ibland spelades hemma. Sweet var lite häftiga och inte alls som de andra artisterna. Jag skulle nog kunna rekapitulera en del låtar från den här tiden, men jag måste sätta på ett visst censurfilter, och då blir följande kvar som soundtracket från mitten av sjuttiotalet: Mamy Blue (1971) av den franske låtskrivaren Hubert Giraud, The Night Chicago Died (1974) med Paperlove och Baker Street (1978) av Gerry Rafferty. Ett tecken på den spirande musiksmaken kan vara att jag idag anser den sistnämnda vara den jag är mest stolt över.

Vid stora jubilumsfestskrifter brukar man lista utbildningar. För mig är det hellre musik. Jag kan nämligen lyssna mig fram till var jag en gång stod i livet. Jag kom in i åttiotalet och gick ett år i lusse. Där var Bob Marley och Theatre of Hate. Gang of For, reggae och UK Subs samtidigt på min jacka.

Jag bytte skiva, ursäkta skola, och jacka. Ålands folkhögskola. Afrikansk musik, både från Sydafrika och norra Afrika. Jag bodde med en man som kom från Eritrea. Ola Magnell. Ett år till. Amerikanska industriballader, Bob Dylan, Ultimatum har replokal i källaren på nya delen. Leonard Cohen kommer på besök och sover en natt hos mig. Dan Hylander. Du tar med dig skriet från vildmarken, Oi! , som jag inte förstår. Min premiär inför publik med egna låtar och munspel. Ensamma hjärtan lever i nya paviljongen. Die Moorsoldaten bor på vinden i gamla. Plutonium dansar en kväll bakom fördragen vägg i samlingsaulan.

Sedan Danmark och jag spelade musik på en höjskole på Lolland. Sönderslagna saxofoner och Stockholm en kall vinter och vår. Waits, Doors, Beatles, Thunders, David Bowie, Georgie Fame, Van Morrisons Astral Weeks, Smack, Lou Reed, Stockholms negrer, Mr.Soul and his Marshmallows, Imperiets Blå himlen blues, Robert Broberg...

Allt kulminerar med Roskilde rock 1986. Sedan studier i Åbo Akademi och musiken tystnar. When the music`s over where will I be...

A-sida: Straw Dogs

B-sida: c/w You Can`t Say Crap On The Radio

Åh, var har den hållit hus så länge? En singel med Fingers från 1979, med två låtar jag inte hört förut. Och de låter som låtarna på Inflammable Material, påpiskande punk, rått och oslipat, ändå melodiskt typiskt SLF. Straw Dogs handlar säkert om läget i Belfast vid den här tiden, med två religiösa grupper stående mot varandra, med fridomskämpar för anslutning till Irland och de konservativa britterna. Och här var det vardag att slakta varandra som hundar och hänga upp kropparna i skyltfönstret. I denna våldsamma härva försökte Jake Burns och grabbarna mana till fred och besinning. Låten på B-sidan är speciell. Härrör sig säkert från någon konfrontation med den lokala disko-DJ:n ett antal år innan The Smiths Panic och "hang the DJ". Eller så var det på någon musikkanal i radion som de uttalade ordet "crap" - och så fick man inte säga. Man fick spela skräp i radion, men inte säga det. Allt utmynnar i en parafras på Clashs Capital Radio One - fyndigt och roligt. Jag var själv i radion idag och pratade. Hoppas jag inte sade ordet "skit".

Silence, Näved, Koppom...så kunde det stå på mina skivor från början av 80-talet. Jag förstod inte så mycket av det då, eftersom orden oftast var inbäddade i en fruktansvärd rådigågga, som mest var menad att förbrylla och roa. Det här gällde främst Dag Vags tidiga album, men även Ebba Grön. Senare när jag blivit klokare och till och med sett en dokumentär på TV, vet jag att Silence var en musikstudio, eller ännu hellre ett fint rött hus på landet i Värmland (ser lite ut som Olofsnäs folkskola i Geta såg ut), dit upproriska musiker ur punkvågen från Stockholm, Göteborg och Lund åkte för att banda in någon skiva och samtidigt njuta av den idylliska lantliga tillvaron. Silence studion hade från redan tidigare rykte om sig att vara alternativ och progressiv, lite som ett enda kollektiv, och jag kan därför tänka mig att det inte kostade särdeles mycket att banda en skiva här. Det var som det skulle vara på den här tiden, enkelt, flärdfritt och billigt. Kort sagt: ideologiskt rätt! Minns de musikstudior som jag själv satt min fot i som ung musiker, Studio 303 i Helsingfors och någon musikstudio i närheten av Katrinahissen i Stockholm i mitten på 80-talet. Det var bara två rum med stressade inspelningstekniker, i det första fallet inställda på att synas så mycket som möjligt på musikernas låtar och på skivomslagen. Annat hade det varit att åka till Silence, Näved, Koppom och bo där. Kanske få sätta sitt namn i samma gästbok som Stig Vig eller gå samma nattliga promenader som Liten i Tant Strul gjorde. Nuförtiden tjänar huset fortfarande som musikstudio, men även som vandrarhem med 12 sängplatser. Kanske jag kan åka dit och se på fåglar någon gång?

"Don`t trust the dealer" var ett motto som myntades bland gräsrötterna på 60-talet. Det betyder att man inte ska lita på de mellanhänder som bara är ute efter att sko sig på andras bekostnad, och gör sig märkvärdiga över sin roll i kedjan från kulturproducent till publik. När jag läser Staffans Bruuns bok om mångmiljonären Anders Wiklöf från Åland får jag det igen bekräftat hur irriterande sådana mellanhänder kan vara, som en sten i skon, när allt man vill är att kunna vandra fritt och obekymrat. Han berättar om när den klassiska musikgruppen Il Divo skulle uppträda på Andersudde, om vilka krav en efterhängsen tjej med uppgift att se till att gruppen fick sina små eftergifter tillgodosedda hade. Hon krävde bestämt att en viss sorts vattenflaskor, som inte fanns någonstans att tillgå på hela Åland, skulle finnas bakom scenen och att bandet måste ha bilskjuts hundra meter till scenen. När det kom till kritan så visade det sig att killarna mer än gärna drack vatten direkt ur kranen och promenerade till scenen. Artister är oftare inte konstigare än så, det är mellanhänderna som krånglar. Minns även att jag hörde hur vissa stroppband som kom till Pub Bastun i Mariehamn till någon musikfestival drabbats av hybris och hade sammanställt otroligt detaljerade listor på vad de ville ha serverat backstage, alltifrån smörgåsar till brudar kan man tänka. De hade väl hört att det är så man beter sig i rockbranschen. Så allt som förhindrar artisternas direktkontakt med sin publik är av ondo, och det är oftast där som skon klämmer mest. Med det här i åtanke tänker man tillbaka på hur nära kontakten var mellan publik och artist på Geta poesi och visa-festivalen som vi drev ett antal år här i Geta, och där artisterna var en del av människorna och naturen här. Det är så det ska vara, tycker jag.

A-sida: Under min hud

B-sida: Megadans

Stockholmsbandet Commando M Piggs musik kunde väl bäst beskrivas som konstmusik eller avantgardisk rock. Med sin singel Under min hud från 1982 lyckas de inte ta mig över gränsen in i deras svårbegripliga värld för att göra det intryck som de aldrig riktigt gjorde då för länge sedan. Minns att jag hörde dem i en konsert på radion på 80-talet och att Dagen utan ände var en låt som var rätt suggestiv, med dynamisk basgång och engagerad sång. var det inte den som gick: "Var är dom nu, dom döda, uti nonsensdöd...?" Men på den här singeln och på sida A så sjungs det något om en kropp som brinner och ett huvud som inte hänger med eller hur det var. Där hänger jag med någotsånär. Men när Megadans spelas så stiger katten som sovit i samma rum upp ur sin dvala och tittar skeptiskt mot skivspelaren. Kanske låter det för mycket likt ett kattslagsmål i mars?

1983 släppte det skotska rockbandet Big Country sin debut-LP The Crossing. Det var sällan någonting nytt kom vid den här tiden. Något som nog påtalades av min nya vän i Geta, där han satt i sin vindsvåning i Olofsnäs. Men det var också han som en kväll lade på den här plattan, och var noga att betona att det här var "in a Big Country". Det gick bra att lyssna på då tyckte jag. Något citat från skivan bet också sig fast, och fick rumslig existens för mig, då jag planlöst luffade runt på den danska landsbygden i november efter att ha stuckit från Lollands Höjskole. Raderna var: "I came from the hills with the tears in my eyes/ The winter closed in and the crows filled the sky" från låten The Storm. Finns något härligt högländskt hjältemodigt i Big Countrys sound, som gör att det här verkligen lever upp till magnituden av ett Stort Land. Gitarrerna spelas som säckpipor nästan, trummorna som pukor och sången låter som ett panegyriskt epos av Walter Scott. Minns att jag såg Big Country i ett regnigt Roskilderock 1986. Återlyssningen av The Crossing ger verkligen mersmak.

"A picture in grey/ Dorian grey/ Just me, by the sea/ And I felt like star/ I thought the world could go far/ If the listened/ to what I say". The Ocean från U2:s album Boy (1980) var ofta i mina tankar då jag som nyinflyttad 16-åring i Geta gjorde mina ensamma långpromenader ut mot Norrhavet. Jag trodde väl lite som Bono, att jag kunde bli en stjärna om någon bara lyssnade på vad jag hade att säga. Jag läste i Schlager om U2, hur de kunde ta en sista blick mot havshorisonten innan de var redo att gå på scenen. Ja, där det fanns något hav i närheten kan man väl tillägga. Sedan när jag kom hem från havet kunde det vara Shadows and Tall Trees från samma album som ringde i mina öron: "Who is it now/ Who calls me inside/ Are the leaves and the trees just a living disguise?/ I walk the street rain tragicomedy/ I walk home again to the street melody". Existentiella tankar för en sextonårig moppepojke. "Du blir aldrig större än du drömde om som ung", hörde jag någon vis man säga vid den här tiden. Idag mötte jag havet igen. Vad jag drömde om att bli då för länge sedan minns jag inte. Men jag tror knappast det var något större än det som jag är idag.

A-sida: Bronski Beat/ Cocteau Twins

B-sida: The Smiths/ U2

Veckans singel är egentligen en 33-varvare utgiven endast för New Musical Express läsare 1985. Jag vet inte hur vanligt det fenomenet var, har själv aldrig stött på det förut. Intressant på "singeln" endast B-sidan med det då nya bandet The Smiths. Vet inte riktigt vad Morrissay sjunger om i What She Said (eller kanske han sjunger just om vad hon sade) i live version, men det cyniska draget finns ju redan där. Ja, det här var ju då när nya vågen hade blivit cynisk redan. Jag minns att jag såg Panic på MTV och tyckte att det var något nytt, men i samma skede slutade jag följa den nya rockmusiken också, och bantade ned mig till litteraturstudier i Åbo kombinerat med konsert med Vaya Con Dios (och kanske jazz) - lite smått cyniskt även det. U2-spåret är värt att omnämnas. Aldrig hört låten Wire, som här framförs i snabbtempo dubmix. För närmast tankarna till A Cat Dubh på LP:n Boy.

Det är lite märkligt att det finns så många band associerade med Jesus. Fast så som kärt barn har många namn, så får väl vår Frälsare, Messias, der Smertzenmann, Guds son, Kristus stå ut med det. Det blir lite roligt och smått intressant att lyssna på Teenage Jesus and the Jerks no wave med ursprung i Lydia Lunchs undergroundpoesi och James Chances galna saxofonspel från New York - inte för att jag gjort det, men kan tänka mig det, endast för att bandets namn är så roligt. Däremot skulle jag inte ha något emot The Jesus and Mary Chains sköna, mörka rock, som bland annat omhuldats av Shane MacGowan himself. Att bandet kommer från Skottland gör bara saken intressantare. Jesus Jones är ett annat brittiskt alternativrockband, som jag inte hört, men gärna skulle ha. Kan det ha någon koppling till Jesus att alla dessa band är indie-band med rötterna i 80-talet? Det är skönt att ha martyrer, som lider för dina synder. Kanske just som sådan rockmusiken fungerar allra bäst - trots att den kallats djävulens musik.