Det är alltid lika roligt och fascinerande att och hur låtar kommer till mig. Oftast sker det när jag är trött, när hjärnverksamheten på något vis är lite satt ur spel. Då kan det vara att en textrad eller en melodi med text dyker upp från jag vet inte var. Och det är inte någon låt som jag hört på radion nyligen, nej de här låtarna har år på nacken och jag kan överhuvudtaget inte klassificera dem enligt titel eller artist. Jag ska ge några exempel. If You Miss Me from the Back of a Bus är ju en lång och rolig låttitel. Vet inte hur låten går, men Pete Seeger har sjungit in den någon gång på 60-talet. The Shadow of Your Smile är en låtrad jag gått och gnolat på ibland. Men att det var Tony Bennet som sjöng den 1966 hade jag inte en aning om. Garden Party är en skön låt från 1972 av Rick Nelson. Och det var låtraderna: "Well its all right/ Learned my lesson well/ See you cant please everyone/ So you got to please yourself" som var så bra, då när jag skulle gå och sova en kväll. Och nu senast då, innan sömnen, var det en titel som konfigurerade sig till Don`t go breaking my heart med melodi och allt, och hast du mir gesehen, det var Elton John från 1976. Det är en rikedom för en man som går och processar ord och texter hela tiden att få överraskas av sånger som från ingenstans som lagrats längst ner i de mest mörka skrymslena av hjärnan. Och det kommer att fortsätta. Det är ett som är säkert.
A-sida: Hårt mot hårt
B-sida: Ultravox
Jag hade inga höga förväntningar när jag satte Stockholmspopparna Factory på skivtallriken. Och jag blev heller inte överraskad. Till värsta sortens syntflås a`la jag-har-hittat-mitt-moderna-sound flämtas det fram texter så som "Jag sätter hårt mot hårt för att klara mig/ Jag sätter hårt mot hårt jag sätter mot dig" eller "Åh hå Ultravox/ On the Rocks/ Iskall/ Som metall". Men i och för sig: B-sidans Ultravox berättar satiriskt om en kille som styr massorna på dansgolvet med sitt nya sound, den nya tidens vindar. Men det kan ändå inte hjälpas att den här singeln inte kommer upp i samma potential som 70-talets Efter plugget eller Kuddsnack. Singeln kom 1982.
Bob Marley - för det spirituella soundet.
Ola Magnell - för de svenska texterna.
KSMB - för 602 med Guld-Lars på Pub Bastun, när vi var där.
Bobby McFerrin - efter konserten på TV köpte jag skivan.
-
Stiff Little Fingers - Nobodys Heroes är bäst.
The Clash - jag försökte till och med rita av skivomslaget.
Antonio Vivaldi - den rockigaste klassiska plattan.
Stiff Little Fingers - julklappen.
Shanana - Spindeln, och ni alla i glitterdräkterna, på TV igen.
Billy Bragg - förband till Clash, sitt eget band, "No one knows nothing anymore".
Ensamma Hjärtan - för all ungdomssmärta.
Theatre of Hate - jag och en kassettbandspelare i mörkret.
Abba - innan jag fick musiksmak, på klassdiscot.
Leonard Cohen - när jag fick musiksmak och började upptäcka musik själv.
Dag Vag - magiska rytmer på stadsbiblioteket.
A-sida: 2000 år
B-sida: Hällande regn
Det är ingen inbillning, jag såg Lolita Pop på Pub Bastun i Mariehamn på 80-talet. Örebrobandet med den moderna nya vågen-popen och sångerskan Karin Wistrand hade den rätta utstrålningen som ett band som stod på egna ben och gjorde intelligent popmusik utan syntslingor skulle ha vid den här tiden. De var liksom mera vuxna än jag som då spanade in dem. Jag förstod aldrig deras texter. Varför skulle t.ex. en LP få namnet Att ha fritidsbåt? Men när jag nu lyssnar på den här, sena, singeln från 1985 finns bara det självklara och avklarnade kvar. Soundet är monotont, maniskt, mörkt, spännande som sig bör, texterna är fundersamt ifrågasättande, som t.ex. att det verkar som om mänskligheten bara väntat i 2000 år, och att inget gått framåt. Eller att man står i ett hällande regn (regn som symbol för att tiden stannar upp ett tag, och att livet inte behöver vara så glättigt). Det är sådant som tilltalar en sökande ungdomssjäl. Synd bara att jag inte förstod så mycket då, runt 1983.
I ett försök att greppa hurdan musiken är idag, och då menar jag den musik som jag brukar skriva om på musaploki, har jag läst den svenska musiktidningen Gaffas januarinummer, som jag kom över gratis på ett café på Centralstationen i Stockholm.
Det första som slår mig är att jag inte känner till något av banden som det skrivs om. Jag har inte hört deras namn och när man recenserar musiken så används ord som akt (istället för band) och släpp (istället för utgivning) och artwork (istället för skivomslag). En vild flora av benämningar på det specifika bandets (ursäkta aktens) musikstil gör det närmast omöjligt att botanisera sig fram. Man undrar varför sådana allmänna begrepp som rock, punk, new wave, syntpop nu får träda tillbaka för t.ex. krautdisco, trance, äventyrsrock, proto-punk, triphop, ambient, synthwave, grime, darkwave, shoegaze, för att inte tala om heavyns alla avarter och underavdelningar. Jag känner mig lika borta som när jag försöker förstå hur musikstudioprogrammet FL Studio är uppbyggt. Så tycker jag att många musikkritiker i tidningen förhäver sig när de ska till att beskriva något band eller någon skiva som de gillar/ogillar. Det saknas jord mellan tårna, det låter ungefär som något sönderslaget poem av Bruno K. Öijer dikterat av tempot i USA, fast på lustgas och helium. Det viktiga verkar nästan vara att framhäva sig själv istället för produkten. Men så har väl alltid musikskribenter varit? Jag kan ta ett exempel: "Men allt som allt lyckas denna energetiska konstellation varva sceniskt teatrala verk med brutala utsöndringar genom en penetrerande kraft. Och det gör albumet tyngre både emotionellt och soniskt på ett mycket mer dynamiskt och tilldragande vis än föregångaren, som avgav en något mer skämtsam framtoning." Det är tydligen inte lätt att skriva om musik.
Ändå går mycket tillbaka till föregångare som jag känner igen: Alice Boman nämner t.ex. Dylans Street Legal som en inspiration. Här finns en redogörelse för hur a- has video Take On Me från 1985 kom till, Coldplays senaste album (ursäkta släpp) recenseras och postpunkarna Algiers nämner Radiohead som en favorit. Så även nutidens satelliter på rockhimlen behöver sina markcentraler. Allt går igen och upprepas i ständigt nya konstellationer kan man väl säga.
Draget av förnyelse av gamla former kommer tillbaka till mig, då jag lyssnar på den senaste musiken i Sverige som jag får e-postat av skivbolaget Comedia, som nu fyllt ett år. Om jag tar de fem senaste postningarna till mig, banden XINOMBRA, Papills, Sofia Härdig, Tomas Di Leva och Comminor, så är väl alla utom Di Leva och XINOMBRA uppkomlingar som tagit delar av Europa med storm. Men så mycket nytt har inte musiken att komma med. Det är allt åt indie/ underground-hållet och det gillar jag. Kanske man är lite väl snabb att utnämna Sofia Härdig till underground-drottning. I dag finns det en tendens att ta till starka, starka epitet för att man är rädd att annars inte höras bland alla som försöker lansera sig i den digitala some-djungeln, men som vanligt är det bäst att låta musiken tala för sig. Jag gillar alla dessa band, men mest kanske Di Levas sympatiska video, där han med glitterskor mot multnade höstlöv deklarerar sitt kosmiska kärleksbudskap. Starkt! I stil med Bowies Black Star.
Ja, sist av allt, så slås man av hur mycket videon och datorn samt Spotify spelar in när man pratar om nya artister (ursäkta akter). Populariteten mäts i antal streamar på You Tube, istället för sålda skivor och konsertbiljetter. För att slå sig fram som rockartist idag verkar det vara viktigt att behärska de sociala mediernas makt. Var finns devisen från förr, att det är live man helst ska uppleva musiken, och inte på skiva eller internet? Och så minns man Thåströms varningens ord från 1981: "Den nya tiden den kom ju så fort. Mitt liv flimrar fort förbi. På ett datakort."
A-sida: Baby Stop Crying
B-sida: New Pony
"You been down to the bottom with a bad man babe/ But you`re back where you belong". Orden känns igen, situationen också. De kommer från Dylans singel från 1978, Baby Stop Crying, som ingick på albumet Street Legal från samma år. Och jag är också där igen, alltid vid den här tiden på våren: arbetsuppgifterna eller arbetsbeskrivningen ändrar och du får gå ner drastiskt i lön om du vill jobba kvar, och det är inte ens säkert att du får jobba kvar heller. Då hjälper Dylan dig. "You know, I know, the sun will always shine/ So baby please stop cryin´cause` it`s tearing up my mind." Det är otroligt vilken kvalitet det finns i en gammal singel av Bob Dylan, om man tänker på autenticitet i sound och äkta känsla i musiken. B-sidan handlar om hur Bob inhandlat en ny ponnyhäst, eftersom han sköt den gamla. Och idag fyller jag 55 år.
A-sida: All Right You Guys
B-sida: Blackmail
Såg ett reportage om det amerikanska rockbandet Runaways på TV och då kände jag igen låten All Right You Guys, som återfinns på A-sidan på en singel från 1977. Förstod inte förut hur banbrytande Runaways var som band, vad gäller att kvinnor kan spela rock. Det här var musik på musikens eget villkor och prepunk i bästa Ramonesstil. Men här märks kanske influenserna till 70-talets glamrock, främst i kläderna och tempot på musiken. All Right You Guys sätter bestämt killarna på plats. De har att välja på att uppföra sig väl eller joina sina vänner utomhus utanför konsertlokalen, för här är ett gäng som gör vad de vill så länge det känns rätt, utan att bry sig: nämligen spelar rock. På den här tiden var ännu inte Joan Jett frontfiguren i bandet, trots att hon var den största musikaliska kraften och den som bäst kunde gå sin egen väg. Utan det var sångerskan Cherie Currie, som senare uteslöts från gruppen, då hon vikt ut sig i något herrmagasin. Beatet på All Right You Guys är rått och attityden går inte att ta miste på. De här damerna visste vad de talade om.
Det visas en hel del dokumentärer om punken på TV nu, så här 40 år efter att det small till i London -77. Och visst är det väl bra tänker man: åldrade musiker tänker tillbaka på hur det var då, och vad själva begreppet punk egentligen var/är. Man funderar även på om punken lever än idag i åtskilliga tidningsreportage, som skrivs i samband med reunion-konserter, till exempel i Sverige. Och så är det väl: de som var punkare då när det begav sig, säg 77-78, är det fortfarande, om inte annat så i hjärtat, idag. Det ska de ha stor cred för. Och vad annat kan väl ett band som Stiff Little Fingers heller göra, än att fortsätta spela, No Going Back, som ett av deras senaste album heter. Och visst finns det att lära sig fortfarande om punken, frågetecken som behöver rätas ut, och där kan jag vara alla gamla punkare tacksam, för att de ställer upp i TV-intervjuer. T.ex. vad är punk?
Är det Sid Vicious eller är det Joe Strummer? Är det Ramones eller är det Sex Pistols? Om detta tvistar de lärde s.a.s. Och att lärda tvistar idag, det är definitivt inte punk! Punk med hjärna, det var väl Strummer, punk utan, det var väl Sid. Och båda är lika rätt. Själva begreppet punk flyter också i luften, då vi hade musiker som ville göra något å ena sidan, och sedan ett himla medieuppbåd, som var fanatiskt galna i att skriva om grejen med punk. Det var något musikmagasin som hittade på ordet "punk" - ingen musiker kunde identifiera sig direkt med termen. Och det tog inte länge innan musikbranschen hade kommersialiserat hela undergroundsgrejen.
Det var punken det. Det var mycket "against", "inte" och "anti" - det var ilskan (ibland) och energin (alltid). Att vara punk, det var att inte kunna spela (till en början), men att spela ändå. Och så har vi det att vi inte ska bli historia - vi är här just nu. Det draget får stå tillbaka när man gör sina dokumentärer om punken 40 år senare, men lever kvar i hjärtat hos alla oss som tog till oss punken när den kom. Skriket från sångaren i The Maniacs i en skitig källare på Vortex i London 1977: "We all ain`t gonna be history. I ain`t!".
A-sida: Säg nej...till kärnkraft
B-sida: Säg ja...till livet
Hörde Sky High ett antal gånger (känns det som) på Åland på 80-talet. Fastnade aldrig för bandet. Det var ett av de där bluesbanden som spelade på, utan att göra intryck. När jag nu lägger dena singel på min skivtallrik ett antal år senare, så låter det inte så dumt, fastän mycket, mycket Jimi Hendrix. Texterna är på svenska, vilket är ett stort plus, och skivan utgiven på det lilla skivbolaget Sista bussen. Bandet tar klart ställning - MOT - i kärnkraftsdebatten, och hyllar istället solen i B-sidans Säg ja...till livet. Och i detta sammanhang känns faktiskt de utagerande långa gitarrsolona helt rätt, tillsammans med norrbotten- (?) dialekten och glädjetjuten. Skivan är från nådens år 1980.
Nu ska jag pensionera min kära digitala hemmastudio Boss BR 8 efter ca 25 års trogen tjänst. Jag minns inte ens var jag köpte den och hur mycket den kostade, men mycket glädje (och vånda) har den gett mig genom åren. Alla de låtar som jag har lagt ut på musaploki har jag bandat på studion, på små Zip 100 MB-disketter, som troget gett mig exakt 49,49 minuters tid att åstadkomma något. Orsaken till pensioneringen, efter diverse påstötar från musikerhåll, blev slutligen ljuskvaliteten. Jag har hört att man gör allt så mycket bättre och renare på datorn. Även stressen jag kände när disketten höll på ta slut och de åtta kanalerna inte längre räckte till är en orsak. Jag har tillsammans med Bossen tagit mig igenom många stunder av störande brus (på mina första inspelningar), glapp i sladdar och kablar, haverier, då plötsligt jag råkat tömma hela disketten på dess innehåll, obegripliga manualer på engelska och stressande sista tagningar där utrymmet slutat mitt i ett solo på gitarren. Men ändå: den har varit händig att ha med sig, och har hållit ihop (trots att jag många gånger trott motsatsen). Zip-disketterna finns väl inte kvar att köpa och ingen lär vara så väldigt intresserad av den digitala studion mera. Men ändå kommer jag att ha den kvar, inte på museum, utan kanske i utbildningssyfte, eller som extra komplement till det jag nu ska satsa på - nämligen FL Studio på datorn, samt ett tillhörande Interface för instrumentinspelningar. Så jag satsar på att min nästa låt är en datastudiolåt, och att den låter bra. Det får ni andra bedöma.