Samtidigt med att MTV på 80-talet började göra rockmusiken alltmer visuell, så blev den också alltmer kommersiell. Det blev betydande för en artist hur den såg och tog sig ut. Det här blev ett uppsving för det ytliga på bekostnad av det djupare, som vi ser florera till max i dagens musikbransch. Nämligen det att en artist är tvungen att visa upp ett felfritt yttre på sin video, för att kunna sälja bra. Egentligen gäller ju samma mediesexighet i alla visuella kanaler idag. Att sälja sin musik med bröst och bak betyder att du, som manlig artist, laddar upp med en stor trupp lättklädda dansanta kvinns bakom din lyxbil eller lyxjacht, och så rappar du om hur rik och cool du är. Och för att slå som kvinna idag är det en förutsättning att du vet hur du ska vicka på rumpan på rätt sätt, känns det som. Man har kommit långt bort från Dolly Partons 9 To 5, där sexualiteten mer fanns med som en spännande krydda.

Efter 1985 blev det nästan en trend att satsa på de yttre attributen. Samantha Fox` Touch Me från 1986 är ett bra exempel på den pastellfärgade bimbostilen, där det gällde att visa upp sina yttre behag i högre grad än ha något att leverera rent musikaliskt. Om man som Sabrina gjorde i musikvideon Boys, Boys, Boys från 1987, klär sig i åtsittande baddräkt och badar i en swimmingpool, så får man väl skylla sig själv om fansen på konserterna till största delen består av dreglande mansgrisar. Ett svenskt exempel som kom fram i mitten av 80-talet är syskonduon Lili och Sussi. Eftersom jag är man så sitter bedömningen av de här artisterna som bjälken i mitt eget öga - och artisterna kan alltid försvara sig med att de bara gör sin grej. Förstås. Men för att späda på min manliga tråkighet så vill jag bara avsluta med att nämna tre svenska exempel från 70-80-talet på bra fight-back-music: Jonnys bibliotek (Ola Magnell), Är man kvinna eller man? ("Zero") och Kvinnoförakt (Hoola Bandoola band). Håll till godo:

open.spotify.com/track/2S8dFzZYvRrrYFFt8wruji?si=zg-z3zHyQ8OaC0BQXGRWiA

open.spotify.com/track/5nN89a4xpiAlMxwPoln2PQ?si=dxNFx-F_RM69cuwEu3RHNQ

open.spotify.com/track/6Tql6zWWefFSqQWXx0hpm8?si=a-LknxNZQkWhn2858ExUbQ

A-sida: T.T. Tass

B-sida: Proletär-Blues/ Det drabbar ingen fattig

Köttgrottorna från Järfälla i norra Stockholm är ett av de svenska punkband som hållit på längst. De har spelat i olika konstellationer och bandmedlemmar, alla veteraner på den svenska punkscenen, har kommit och gått. Denna singel från -83, även känd under namnet Mus som mus, är bandets andra. Soundet är proffsigt slipat för att vara tidig punk, där bas, trummor och sång går att urskilja, och där aggressionerna inte tar över så pass mycket att texten tydligt går att urskilja. Och det är bra, för texterna är rätt tidstypiska, och värda att lyftas fram. I T.T. Tass är det mediernas förljugenhet som är temat, eller kanske inte att man ljuger, men man väljer vad man lyfter fram: "Korrumption bland statstjänstemän/ censur i en nyhetsbyrå". I Proletär-Blues går man så långt som till att säga: "Jag vill inte skjuta min närmaste granne, fast han är konservativ." Och i Det drabbar ingen fattig: "Jag behöver inget överflöd/ men jag måste kunna betala mitt bröd. Jag tuggar smulor från dom rikas bord, kan inte leva på tomma ord." Var det inte Ulf Lundell som lät någon romanfigur i en av sina senare romaner undra varför ingen musiker i Sverige kan ta upp punkspåret igen, att det skulle vara dags. Jag undrar själv lite varför det anses så fult nuförtiden att säga som det är och med kraft.

Det var inte mycket musik som sipprade ut genom järnridån från öst under den tiden då Ryssland fortfarande hette Sovjetunionen. Minns att vi hade någon akrobatisk dansgrupp på besök till skolan, och där var det ju förstås rysk folkmusik som spelades. Men egna visor eller populärkultur? Njet! Inte visste jag om att det fanns någon protestsångare vid namn Vladimir Vysotskij förrän jag i slutet av 80-talet kom till Åbo och fick se trubaduren Arto Rintamäki framföra hans visor på svenska. För att inte tala om när allt brakade loss med perestrojka och Röda Arméns kör tillsammans med Leningrad Cowboys på torget i Helsingfors. Då var det redan 90-tal. Nej, före det fanns bara Alla Pugatjova. Man hörde talas om henne, hon var den stora stjärnan i Sovjet. Ska man välja en låt med henne så blir det Million Roz (Миллион Роз) som kom på singel 1983. Egentligen kändes allt ganska tryggt och skönt på den tiden.

A-sida: The Riddle

B-sida: Progress (Live)

Jag var ute och cyklade med min fru i helgen och när jag cyklade förbi Östergeta började jag nynna på en låt som passade perfekt in i mitt låga cykeltempo. Orden mindes jag inte riktigt, utom någonting "There`s a strange kind of fashion goes around and around". Melodin hade jag ju helt klar för mig. Kunde det verkligen vara Big Country? tänkte jag. Nej, de kunde väl aldrig ha varit så okomplicerat trallvänliga. Lyckades snabbt lista ut när jag kom hem att det var frågan om Nick Kershaw. Så tänkte jag senare: Är han australiensare? Det här lät ju lite Men at Work. Men nej, han är britt. Det är han som inte ville att solen skulle gå ned över honom, i en slagdänga från samma år, 1984. Om något är brukspop från 80-talet, så är det The Riddle av Nick Kershaw. Perfekt när man man ute och glider med cykeln en dag i maj.

Det här är då de frusna tårar som trummisen i Diestict pratade om på Pub Bastuns trappa då för länge sedan. Det tog mig 38 år att köpa dem och lyssna på dem. Och det var det lönt. Tårarna är frusna och svarta, varje låt går liksom i moll. Borta är väl det råare pubertala från debutalbumet, nu är det tyngre, mörkare och också mer dynamiskt. Tycker att soundet på Frusna tårar är fylligare och desperationen mognare. Texterna är också mera allmängiltiga. Tår-temat återkommer faktiskt ett antal gånger, mest i titellåten Frusna tårar. "Vad finns det för anledning att gråta när det är kallt?", frågar sig en som kommer från en kall nordlig industristad, som Sundsvall. Och jo, trummisen betonade ju det här: Kom ihåg tårar som fryser, så minns du vad vår nya skiva heter, sa han ju. Jag gillar att det finns ett lite nostalgiskt tillbakablickande på den här skivan, som att allting ändå var lite mindre komplext för, typ, tre år sedan. Tiden och utveckling går ju snabbt i en ungdoms liv. Jag gillar faktiskt bäst de balladaktiga Jag älskar mitt liv som jag älskar dig, Frusna tårar samt upptempolåten Ha Ha Ha. Den sistnämnda handlar om en osäker kille som styrs av andra, men som ändå har viljan och modet att vid stupets kant gå sin egen väg.

A-sida: Drag You Out

B-sida: Heroin (org.)

Punkrockarna The Lurkers från Fulham i London släppte 1982 den här singeln. Kanske lite för sent vad gäller ett punkband som får räknas till den första vågen punk från London. Det är som ekar det lite tomt, som en brist på förnyelse efter den första urladdningen, lite som att man inte vet om det redan är frågan om Oi? Texterna får jag inte grepp om medan de sjunger, och inte heller finns de på internet. I Heroin sjunger de tydligen om ett missbruk som är över. Drag You Out handlar antagligen om att släpa ut någon i verkligheten från dennas försoffades tillvaro, för att visa vad som egentligen händer. Lite svårt att höra när cockneyn är så utpräglad.

Min morfar från Långö i Geta var på sin tid speleman och brukade ställa upp och spela fiol när det någon gång var dans på den lilla ön Ramsholm norr på Isaksö. Jag minns honom mest som den glada, skojfriska morfar han var under mina somrar på Tellskär och Långö på sjuttiotalet. Jag minns att han aldrig hade långt till en sång, som han gick och småsjöng på, när han hanterade sina sysslor hemma på gården i Långö. Ibland sjöng han dem högt till exempel vid mat- eller kaffebordet, så att vi barn fick höra på. Det var ofta populära svensktoppsmelodier eller ännu äldre svenska visklassiker. Oftast någon glad ton, mera sällan någon dyster. De sånger som jag absolut minns att han sjöng var Så gick det till när farfar var ung och Hallå, du gamle indian. Dem kunde han säkert utantill alla verserna, för han slutade knappast efter första versen. Det var nog så jag kom att lära mig dem också, för kan dem det kan jag, otroligt nog. I svagare minne är Natten har tusen ögon, Penninggaloppen (med Thore Skogman) och Omkring tiggarn från Luossa, där det är orden: "Det är något bortom bergen..." som oftast förekom. Traditionen att ibland sjunga högt på en sång har gått vidare i arv, och det kan jag säkert bland andra ha min morfar att tacka för.

A-sida: Nån som du

B-sida: Ja ser igenom

Problem från Malmö var så pass osynliga i slutet av sjuttiotalet att de idag närmast fått något av kultstatus. Skivorna säljs till skyhöga priser på skivbörsarna och finns inte många till antalet. Att jag hittade debutalbumet från -78 i en pafflåda under en säng i utkanterna av Långö i Geta och fick lov att banda det talar sitt tydliga språk. För det var nog så som Problem skulle upptäckas. Lite som Kal P Dal så är musiken tidlös, rak rock, inte direkt punk, utan bara så nära huden oslipat och äkta som det bara kan bli när fyra skånepågar vräker på för fullt med sin bräida sköånska. Temana på singeln är på sidan A som hämtat från låten Ge mig stimulering på albumet, alltså botemedel från jobbiga känslor, som bara Nån som du kan ge. I Ja ser igenom är det just det som det handlar om - att se igenom med förmågan hos ett barn, se rakt in i hjärtat. Den här singeln blev jag glad när jag hittade och den kostade bara runt 15 e. Den motsvarar mina förväntningar fullt ut.

A-sida: Getsemane

B-sida: Genesarets sjö

Blev glad när jag hittade Kjell Höglunds Genesarets sjö från 1984 på You Tube. Det var en sådan där låt som man hörde i förbifarten på radion, och orden "Det blåser på Genesarets sjö" bet sig fast. Man tyckte nog att hela låten var lite konstig, och galenhetsstämpeln blir ännu tydligare, när man hör den i sin helhet med text och allt 36 år senare. Men gränsen mellan galenskap och genialitet är som bekant knivskarp. Han måste ju ha varit lite av en musikalisk enstöring däruppe i Östersund när han skrev den här låten. Varför han har med det bibliska motivet får jag inget grepp om, när låten kanske i själva verket handlar om en konstutställning på något som heter Gallerie Bleau. Och den över sex minuter långa låten får ju sedan närmast episka proportioner när berättarjaget ger sig ut på en flygtur och jag vet inte vad. Det känns ändå som om det är Kjell Höglunds egen personliga uppgörelse med något obearbetat som får komma till tals i låten, för skrattet sätter sig hos lyssnaren i vrångstrupen, och man slussas med i låtens suggestiva tempo. Den har en trallvänlig melankolisk loop som fångar lyssnaren och för framåt. En pärla som gläntar på dörren till de galet personligt prosaiska berättande singer/song-writers som idag blivit legio inom musiklivet. Att både Lars Winnerbäck och Eva Dahlgren gjort sin version av låten säger ju sitt.

Musik har alltid varit min ryggrad och luften som jag andas. När du inte fått ett jobb som du velat ha eller när någon sagt något sårande, då hjälper musiken. Elvis sade redan -61: "The man who can sing if he doesn`t got a thing/ He`s the king/ Of the whole wide world." Musiken är den introvertas hämnd. "Jag kan inte ändra på världen, men jag kan ändra världen i mig" (Rejoice, U2, 1981). I det yttre spelet kommer du alltid att förlora, såväl på det personliga som på det principiella planet, för det är inte du som stiftar lagarna eller skapar det rådande kulturklimatet. "It`s a hard world to get a brake in/ All the good things have been taken", sjöng Animals -65. Du kan kämpa på i motvind, men det kommer att slå tillbaka mot dig själv. "I fought the law, but the law won" (Clash, 1977). Då kan man undra vad det egentligen spelar för roll att världen ser ut som den gör, när man har musiken. Musiken i sig kan åstadkomma förändring genom att du har tillgång till den, genom att den spelas. "Keep on pushin`´til it`s understood/ And this badlands start treating us good" (Badlands, Springsteen, -78). Musik talar tyst till dig, är din vän när andra sviker, den vägleder och stärker dig. "Men du kan aldrig hindra mig från att strypa dig/ I min fantasi (Ola Magnell, -81). Musiken är som en gudstro som ingen pratar om, din egen subjektiva tro, din egen privata bilderbok. "Nej, jag släpper aldrig nyckeln till min egen bilderbok (Björn Afzelius, 1980). Så det gäller att man väljer dina strider. Eller så inte strida alls. Man har ju ändå sin tröst i musiken.