A-sida: Hunger
B-sida; Ännu en dag
1983, i den djupa svackan efter tredjeplatsen i Eurovisionsfestivalen i maj samma år, gav Carola ut singeln Hunger/ Ännu en dag. I den engelskspråkiga Hunger sjunger hon om hur hon har en hunger i djupet av sitt hjärta. Det låter dåligt mixat Abba om det. På B-sidans svenskspråkiga Ännu en dag är det vandringar mot evighetens rand med den man har kär som gäller. Här är mottot: "Ännu en dag har vi tid att leva". Texten mycket dansbandaktig. Man kommer att tänka på De sista ljuva åren med Christer Sjögren. Singeln lyfter inte, snarare blir man lite mollstämd. För Carola vill så gärna ge dig sitt budskap. Men det blir alltför mycket frälsningsmission över det. Och det känns inte heller riktigt övertygande. Kanske att hon inte skrivit låtarna själv?
Jag var på KSMB:s 40-årskalas "Bakverk, Aktion - 80" i Slaktkyrkan i Stockholm nu i helgen. Här spelade KSMB upp sina låtar från de två första skivorna Bakverk (1979), som var en samlingsskiva tillsammans med Incest Brothers och Travolta Kids, samt Aktion (1980). Med från ursprungsbandet var åtminstone sångaren Mikael Alonzo samt Steppan Guiance (sång/gitarr).
Efter två uppvärmningsband och en hel del gamla sköna stereolåtar från diverse svenska punkband drog Kurt Sunes med Berit igång med sin vrålrock. Jag kände inte igen så många av spåren från Bakverk (kanske bara Militärlåten och Jag vill dö). Men då man tog steget in i nästa skiva och Tidens tempo var jag med direkt. Alla verkade kunna texterna och sjöng och vrålade med. Alonzo slängde av sig till bar överkropp och eggade publiken till vild extas. Det var ren energi, igenkänning och totalnostalgi från start.
Här häcklades Adolf Hitler, Bohman samt alla smygfascister på gammalt känt manér, här fick Jehovas vittnen på nöten så att de aldrig kom tillbaka och störde, här smutskastades snutjobbet, här fick Harrisburganhängarna sig en riktig känga och alla de som torskar på modetrenderna fick skämmas igen. Och för att tala om torsk så framfördes förstås en slemmig torsk i en brödrost också. Allt detta i ett tempo som The Ramones varit avundsjuka på. I de lugnare låtarna kände man ångesten komma sipprande in mellan sprickorna i Folkpartiets Sverige och i Ett minne. Ja, listan kan göras lång.
Det var otroligt tätt och svettigt ända från början till sista låten på skivan, 70 000 volt, som sände sin härdsmälta ut i hela konsertlokalen. Däremellan hann Alonzo tacka sin pappa som berättat hur mycket man ska respektera John Travolta för den hårt arbetande invandrarkille han var i låten Staying Alive på akustisk gitarr. När låten återkom i upphottad liveversion visste man inte om det varpå skämt eller på riktigt, men vi sjöng med i alla fall.
Men var det ändå inte med extranumret 602 från Rika Barn Leka Bäst (1981) som den rätta känslan infann sig hos publiken? Då hade man hunnit smälta den första urladdningen. Och Alonzo hunnit dra på sig sin tredje t-shirt för kvällen.
1980 började jag lyssna på rockmusik på allvar. Då köpte jag min första skiva. Då sköts John Lennon som tillägnades låten Jag lovar att jag tänker på dig nu. Det är fyrtio år sedan. Mitt musikintresse är jämngammalt med KSMB, som jag har en personlig relation till. Synd bara att Johan Johansson saknades på scenen. Han var glädjen i bandet - när Alonzo och Steppan var de två cylindrarna som fick allt att explodera.
A-sida: Drowning
B-sida: All out to get you
Birminghamgruppen The Beat var priskategorin lägre i ska-klassen efter Specials och Madness i England runt 1980. De hade någon mega-hit, sedan inte mycket mera. 1981 kom singeln Drowning på Go-Feet Records. Låten på sida A är åt reggaehållet med en toastmaster som låter ganska typiskt engelsk för den här tiden. Texten är rätt melankolisk. Den handlar om att man kanske behöver drunkna innan man förstår att man haft fel. Men det är B-sidans All out to get you som livar upp mig. Det här är inte ska, snarast mot calypsohållet. Och igen så är det vardagens hundar som är efter dig, som vill styra dig in i fållan, och berätta hur du ska vara. Som en typisk dag på jobbet i januari. Då behövs en hett kokande gryta med karibiska rytmer för att hålla dig ovanför vattenytan.
A-sida: Hurra Hurra Vad det är roligt i Moskva
B-sida: Viskningar och rop
1983 så hände det sig att en svensk musikartist vid namn Michael Dee gav ut en singel som spelades en del i radion. Den hette Hurra Hurra Vad det är roligt i Moskva. Bakom artistnamnet döljer sig journalisten Torsten Michael Hjelmslund Diemar från Malmö. Det var på modet att skämta om öst vid den här tiden, och även tidigare (tänker på Back in the USSR med Beatles från 60-talet); om hur grått och trist det var där. Det var underförstått att man var ironisk när man sade Hurra hurra vad det är roligt i Moskva. Frågan är bara om det är så kul. Sovjet var ju bakom järnridån och rockmusiken, liksom allt från väst, kraftigt begränsat och förbjudet. Därför var det ju kul att hoppa på ryssarna, eller som Michael Dee sjunga: "Jag dansade med dig och du var nästan som jag", om mötet med någon rysk tös. Man undrar ju om han till att börja med överhuvudtaget hittade en nattklubb. Men det kan ju förstås också vara att Torsten aldrig varit i Moskva. Låten är stram elektrorock med mörka undertoner, också det något som man får se som en lek - speciellt om man tänker på jubelropet Hurra! Kan tänka mig att Torsten Diemar lade av att spela rockmusik ganska snart efter att succén med denna slagdänga ebbat ut.
Björn J:son Lindhs LP Musik från år 1981 är en väldigt syntetiserad skiva. Det är ingen stämningsfull och naturnära konstmusik, utan mera humoristisk, avantgardistisk och uppoppad. Känns som att allt är minituöst mixat och tillrättalagt för att skapa den ljudmatta som Björn J:son ville ha. Det är knappt så man känner igen Eva Dahlgrens körstämma i de låtar där hon är med. Man känner inte igen henne, men man känner henne! Samma är det med J:sons huvudinstrument tvärflöjten. Den är också mixad, så att den ibland låter som en synt. Men det är väl detta som är typiskt för Björn J:son Lindh: hans professionalitet som instrumental musiker. Minns att jag satt hemma hos någon kompis på 80-talet och lyssnade på någon av Lindhens skivor - de kunde nästan placeras i samma kategori som den progressiva engelska musiken, eller som Jean Michel Jarré eller Mike Oldfield. På Musik finns rätt mycket funkiga inslag, många briljanta solon av Janne Schaffer, men också låtar som lite sticker ut, och fastnar i mitt ljudminne. Bäst på sida A tyckte jag 2 Ono var (kan den vara tillägnad Yoko Ono?), på B var det Änglarna har landat, för dess enorma frihet att släppa sig lös mellan de fenomenalt ditplacerade rytmerna, och Flykten, där jag ser mig själv springa och se mig om åt varje håll. Björn J:son Lindhs Musik framkallar bilder i huvudet.
A-sida: Lilla pojk
B-sida: Fyra skratt
Jag har aldrig hört Staffan Hellstrands första band SH! förrän nu. Den här singeln är från 1985. Båda låtarna är skrivna av Staffan Hellstrand, och det är även han som sjunger. Rösten hans känns igen, intimiteten, smärtan och energin. Kompet är mera new wave än på Hellstrands soloskivor. I Lilla pojk är basgången framträdande. Historien berättar om någon som vill bli något, men som blir besviken. Det är en tuff tillvaro att slå sig fram i, det slutar oftast med att man blir nedtrampad, om man inte är tillräckligt klok. Men det är Fyra skratt som jag gillar bäst på singeln. Den byggs upp runt en keyboardslinga som för tankarna till The Doors. Även Staffans intensitet i sista versen låter Jim Morrison. Berättelsen är komponerad som i en ballad, eller dikt, runt fyra skratt som en flicka har, när hon går ut i världen. Dessa skratt är olika skratt, men i slutet hörs de alla tillsammans över Stockholm. Kommer att tänka på låten Romeo i Stocksund, där "Stockholm sjunger: na-na-na-na-na-na." Det är något universellt Hellstrand försöker fånga i sina texter i beskrivningen av det specifika. Det gör honom till en bra lärare för mig.
Det är oftast förgrundsfigurerna i olika band som syns och nämns. Kanske är det därför som så många vill spela gitarr och sjunga. Det är ju oftast låtskrivaren som står längst fram i strålkastarljuset. Sällan minns någon trummisen, keyboardisten eller tjejen som var med i doakören. För att inte tala om studiomusikerna som kom in och lade en gitarr- eller syntslinga på den senaste LP:n. Under jullovet tog jag för mig att gå igenom mina svenska rock, pop, och reggaeplattor från mellan åren 80-85, för att försöka luska ut vilka doldisar som varit med på flera än en av dessa plattor, utan att direkt höra till banduppsättningen. Här är resultatet:
- Kjell Eriksson från megabandet Mr Soul & His Marshmallows spelade trumpet både med reggaebandet Giant Steppers och med Peter Ericson.
- Hasse Olsson spelade naturligtvis keyboards på Ulf Lundells Sweethearts, men spelade även med Raj Montana band.
- Janne Schaffer medverkade på Björn J:Son Linds Musik från 1981, men även på Robert Brobergs Lockrop.
- Hans Åkerheim har spelat trummor med både Mikael Wiehe och Robert Broberg.
- Stefan Glaumann körade och spelade piano med Diestinct samt spelade congas med Brända Barn från samma stad.
- Lasse Lindbom kör och gitarr på Sweethearts och även med på Gyllene Tiders Puls från -82.
Så ett stort tack till alla doldisar som var med och gjorde stor musik när det begav sig!
Det är synd och för mig lite svårt att förstå att bra musik måste förknippas med ett visst sätt att leva och förhålla sig till sin omvärld. Det är nämligen en svår sak att försvara rocken mot dess belackare som påstår att Rock`n Roll, det är väl liksom typer som håller på med sprit, vilda fester, brudar och droger. Det är liksom en lönlös diskussion att ge sig in på. Det jag vet är att rock står för frihet, frihet att rocka, att ta ut svängarna. Om the sky is the limit uppåt, så finns det knappast heller så ofta någon undre gräns nedåt, mot det ställe där djävulen bor. Man har ju sagt att rocken det är djävulens musik det. Men det sade man väl också om fiolen på sin tid, som kom att bli ett djävulens instrument? Rockens primära uppgift har aldrig varit att förmedla råd för hur du ska leva ditt liv på ett så hälsosamt sätt som möjligt. Vem vill vara förmyndare för rockmusiken lika lite som en förnuftets torra röst?
Det framkommer med all önskvärd tydlighet, nu senast i olika musikdokumentärer på TV, att de stora rockstjärnorna inom i stort sett vilken utvecklingsfas som helst inom denna musik har brukat eller missbrukat berusningsmedel av olika sort. Vissa mera och vissa mindre, ibland med ödesdigra konsekvenser, det är inget som man försöker sticka under stolen med, lika lite som man är stolt över det man gjort. I många fall vill man tvärtom framhålla det negativa i bruket av droger, som ett varnande exempel. Detsamma gäller synen på sex; rocken har aldrig varit återhållsam eller moraliserande, tvärtom. Det ligger i rockens grundkoncept att vara någonting som går emot gamla normer i samhället, en upprorisk musikstil för ungdomen, en identitetsskapare, och här har leken med sexualitet på olika plan en given roll. Däremot har många rockmusiker uttryckligen retat sig på journalister som drar fram deras privatliv i sina reportage eller som vill ge dem en falsk bild av profeter eller språkrör för sin tids generation. Då har musikerna ofta förvånat frågat sig varför man inte kan ta och skriva om musiken som de gör istället.
Jag gillar rocken för hur den låter, för låtarna, musiken, beatet, energin, texterna, känslan den ger dig, och inte för de yttre attributen eller den cirkus som skapats kring rocken av mediasamhället eller musikbranschen. Ingen orkar fastna i någon gammal rockmyt.
A-sida: Pelikanen
B-sida: Den närsynte igelkotten Torsten
1984 släppte EBB denna singel. Den handlar om Pelikanen som har setts ned på stan och den äter skräp, fast den borde äta fisk, så den mår inte så bra. Ända tills folk slutar att skräpa ned och börjar mata den med fisk. Då blir den glad igen. I bästa Jag-vill-bo-i-en-svamp-annars-får-jag-kramp-anda sjunger Trazan och Banarne att "köpa, kasta skräpa ner/ det blir bara mer och mer/ fimpar, papper vart man ser". Jag tänkte inte förut på hur ekologiskt bananbandet är. Kanske tillochmed en föregångare i barnmusik på det här området? Ekologiskt är det ju också att man kan återbruka sida A på singeln hur många gånger man vill, eftersom den närsynte igelkotten Torsten inte finns någonstans på skivan hur man än söker.
Fågelskådning och rockmusik är väl knappast två saker man genast förknippar med varandra. Men det finns några rockmusiker som är undantag från denna regel. I det finska countrybluesbandet Freud, Marx, Engels & Jung, som var verksamma en bit in på 2000-talet, fanns en frontgestalt som hette Pekka Myllykoski. Han var en hängiven naturvän och fågelskådare ända till slutet. Tragiskt nog var han även gravt alkoholiserad, vilket blev hans fall 2017. Även den kända komikern Pirkka-Pekka Petelius från Kuusankoski är en seriös fågelskådare och naturvän. Han har gett ut skivor sedan början av 80-talet. Jag läste också något tidningsreportage om Ulf Lundell, att han på sina konserter med bandet utefter de svenska vägarna, ivrigt skådade fåglar från turnébussen. Något som verkligen hedrar den ärrade rockräven. Fågelintresset lär han ha haft med sig ända sedan han var grabb. Minns att han hade en flygande kungsörn projiserad på en skärm när han spelade live i Helsingfors i slutet av 80-talet. Och så har vi Uno Svenningsson, som bjöd sina musikvänner i musikprogrammet Så mycket bättre på fågelskådning på Öland. Han berättade då att han ofta brukar skåda fåglar på fritiden. Så det är roligt att känna att man inte är ensam.