A-sida: Can`t Stop Righteousness

B-sida: Can`t Stop Righteousness (Version)

En singel med den jamaikanska vokalteggaetrion Gladiators från 1983 är inte fy skam. Och den här singeln sviker inte förväntningarna. "You can`t stop righteousness/ so it will grow/ and cover the earth". Det är sådana utsagor man behöver just nu. Man får bara hoppas att världens ledare lyssnar och tar åt sig, också 2024. Eller så är de helt enkelt chanslösa mot den goda rättfärdigheten, som ska spridas som en positiv pandemi världen över. Lika säkert som att det är svårt att hitta en jamaikanskt producerad singel på discogs, är det att en jamaikansk reggaesingel innehåller en "Version" i dub på b-sidan. Och som vanligt gillar jag den versionen lika mycket som originalet. 

I torsdags hade vi den svenska föreställningen Cirkus Cirkör till vår skola. Högstadieeleverna fick se en nära och engagerande show. Det som slog mig mest var musiken. Vi kom in i salen och satte oss till tonerna av Lou Reeds Walk on the Wild Side. Mitt i föreställningen spelades plötsligt Bloody Dub av Stiff Little Fingers från albumet Nobody`s Heroe (1980). Vid uttåget hörde jag några takter av Revolution Rock från Clashs London Calling. Så det var en punkig föreställning får man säga. Jag fick också flashbacks till Mikael Wiehes låt Lindansaren (1983) när en av aktörerna skadade foten och föreställningen måste avbrytas för fem minuter. "Och jag gick aldrig mer på cirkus/ jag hörde inte längre till", sjöng ju Wiehe om den stjärna han sett falla i gruset. Men i Cirkus Cirkörs mänskliga cirkus är det tillåtet att skada sig. Föreställningen fortsätter ändå.

A-sida: She Don`t Know Me

B-sida: Burning For Love

En Bon Jovi-singel från 1984 borde vara att segla rakt in i pudelrockens kärna. Och alldeles riktigt visar det sig att jag hört She Don`t Know Me förut. Det känns som om alla Bon Jovi-låtar kunde vara muzak under ishockey-VM, även fastän det var mera pudel- än hockeyfrilla som gällde för bandet. Låten på A-sidan är ändå inte så pjåkig, med det sagt att det inte spårar ur i falsettskrik och gitarrsolon. Den melodiska mjukhårdrocken på B-sidan är också uthärdlig. Även om det är nog så trånsjukt textmässigt. Men kanske som hockey-muzak då. 

På 80-talet och lite innan det var det populärt att bära badges (knappar) på sig, som visade vilket band eller vilken musik man gillade. Det har försvunnit ur modet nu, vilket är lite synd tycker jag. För egen del ägde jag två badges vill jag minnas. Båda är antagligen inköpta i Stockholm. Den första var reggaebadgen i de rätta rastafari-färgerna. Jag hade den på min jeansjacka. Den andra var badgen Rock Against Racism som jag hade på en grön militärrock som jag köpt på en second hand-butik på Drottninggatan. RAR var en rörelse i Storbritannien på den här tiden, som förenade vita och färgade musiker i en protest mot rasismen som framförallt företräddes av partiet National Front. Rörelsen ordnade bland annat många konserter. I Sverige uppkom lite senare BSS (Bevara Sverige Svenskt), som också det var en rasistisk rörelse. Så nog var det viktigt med motrörelser alltid! Hur är det med er andra? Hade ni också badges på 80-talet (eller kanske senare)? Skicka gärna in foton på era badges, så kan vi sammanställla ett litet collage.

Det här är min tusende blogg och det vill jag fira genom att fylla bloggen med LP:s jag minns titeln på från den aktuella tidsperioden 1980-1985, men som jag aldrig lyssnat på. Sådana finns det en del. Kanske jag får möjlighet att lyssna på någon av dem någon gång. Som t.ex. Joe Cocker - Sheffield Steel, Rolling Stones - Tattoo You, Neil Young - Reactor, Elvis Costello - Almost Blue, Joy Division - Still, Motörhead - Ace of Spades, Clash - Sandinista, Spandau Ballet - Journeys to Glory, Ultravox - Vienna, Talking Heads - Remain in Light, Stevie Wonder - Hotter Than July, Echo & The Bunnymen - Heaven up Here, Kai Martin & Stick! - Röd plåt, Heaven 17 - Penthouse and Pavement, Ulf Lundell - Den vassa eggen, Adam & The Ants - Prince Charming, King Sunny Ade & His African Beats - Juju Music, Peter Tosh - Wanted Dread and Alive, Anders F Rönnblom - Rapport från ett kallt fosterland, AC/DC - For Those About to Rock, Bob Dylan - Infidels, Eva Dahlgren - Tvillingsjäl, U2 - The Unforgettable Fire, Bruce Springsteen and The E Street Band - Born in the USA, Siouxie and The Banshees - Kaleidoscope, David Bowie - Scary Monsters, Black Uhuru - Chill Out, Sleepy Sleepers - Born in The S.A.V.O., Reeperbahn - Peep-Show, The Police - Ghost in the Machine, Lou Reed - The Blue Mask, Leonard Cohen - Various Positions, Noice - Det ljuva livet, Defunkt - Thermonuclear Sweet, Magnus Lindberg - Röda läppar, TT Reuter - Sång, dans, sex, Snöstorm - Kan vi inte få sluta tidigare...

A-sida: Beat Surrender

B-sida: Shopping

1982 gav The Jam ut denna singel, som jag faktiskt inte alls uppmärksammade då på 80-talet, även om jag ägde LP:n Dig The New Breed (1982), ett samlingsalbum med alla singlar. Kanske kom den här singeln just efter. Jag gillar singeln. Det låter Jam. Jag blir gärna en Beat Surrender när jag hör låten. Samma aggressiva beat om än lite inverterat och i moll. Shopping är som att gå i ett regnigt Soho och titta in i skyltfönstren lite slentrianmässigt, för att sedan hoppa på dubbeldäckaren hem till hotellrummet. Kanske det här var det sista bra som Jam gjorde?

A-sida: Tu vois j`vais bien

B-sida: J`suis pas chanteur de rock

Den franska chansonsångaren Nicolas Peyrac släppte 1981 denna singel. Sida A andas åtminstone lite chanson, trots att den går mest i dur. Men B-sidan har sålt sig för mycket till countryn, när Peyrac vill säga, som jag förstår det, att han bara är en simpel rock-sångare. Och det vet man ju hur det blir när fransmän försöker göra rock; det låter ju inte riktigt bra. Så när man förväntar sig tårar, dragspel och karuseller, så får man istället den här singeln, där Peyrac kanske försöker bevisa för sig själv att han kan göra annat än klassiska chansons.

Furulund heter ungdomslokalen i Geta. Det var här som punkbandet Ultimatum repade i början på 80-talet. Jag var inte medlem i bandet från början, men kom ändå med och lyssnade ibland, och fick då prova att sjunga i riktig sånganläggning. Ibland hade vi glömt att be om nyckeln av Granqvist och då plankade vi in via det lilla toalettfönstret uppe till höger på byggnaden. På Furulund var det också konserter. Förutom de vanliga ungdomsdanserna, så kom riktigt bra rockband hit och spelade. Jag minns ett som kom från Finland och hade Finlandia som första låt. Sedan kom Doctors och Randolph Reymers cover-band. Ultimatum gav också ett par konserter här. Själv har jag stått på scen en nyårsafton bland annat, samt repat med KRA en sommar inför skivsläpp. Ibland var vi kanske inte så många i publiken, men vi kom alltid och lyssnade. Nu är de goda tiderna för ungdomslokalerna förbi, och ungdomsföreningen i Geta funderar hur länge den klarar av att fortsätta. Midsommarstången har blåst omkull och det är ebb i kassan. Om du bor i Geta kan du stöda föreningen genom att betala medlemsavgiften. Länge leve Furulund!

A-sida: Teardrops

B-sida: Save The World

Det kan vara intressant att höra vad George Harrison gjorde på 80-talet. Den här singeln är från 1981. Teardrops på första sidan låter onekligen åttiotal. Om man tänker att melodin i Teardrops är trallvänlig, så gör George Harrison det bäst möjliga av den lite melankoliska texten. Han säger att de många tårarna kan blöta ner hans skjorta och fylla en hink, att han verkligen har fått en uppgift av regnet att gråta dessa tårar. Inte så illa. Det passar mitt humör nu när april vägrar bli vår. Save The World är inte lika stark. Det halkar iväg någonstans, och blir inte riktigt något. Lite spridda Beatles-ingredienser, som spretar åt olika håll och inte förmår att lyfta sig till en njutbar helhet. Det verkar som det här med att rädda världen mer är ett skämt för den gode George. Inte övertygande.

Det är roligt och lovvärt att Fredrik Rosenqvist tagit på sig uppdraget att ge ut en bok om en väldigt vital era i åländskt musikliv som jag också själv varit med om, nämligen åttiotalet. De flesta av banden i Pyro, party och pudelrock har man upplevt, eller hört talas om, och man känner till musikerna. När jag läser boken lyser vissa händelser klarare igenom: Memories första spelning på konta i Övernäs skola (jo, visst var jag ju där), Corpral Flejder Band i lusses gymnastiksal med Mackan sjungandes Gasolincovern This is my life (jo, där var jag också). Och så Åländsk musikfestival i Badhusparken 1984 (med en Johnny Thunders som bars in på scenen) (jasså spelade Mainway efter honom?). Det är mycket historier, många minnen, mycket inside-information. Och det är det som är roligt med den här boken. De band som ställer upp bjussar på sig själva. De band som inte ville vara med förbigås med tystnad. Även om det nog ur ett direkt musikhistoriskt perspektiv hade varit på sin plats att nämna Ultimatum som det första åländska bandet som var med på Kustrock-skivorna.

Som titeln på boken är skriven, så är också stuket på boken. Fredrik utgår i sin epilog från att allt tillkom som en förlängning av MTV på tv, trots att MTV enligt mig utgör början på slutet för den spontana live-musiken. Samt att alla på Åland gillade hårdrock på åttiotalet. Gycklarnas Afton var inte alls före sin tid i jämförelse med svenska band, även om de var unika för Åland. Man behövde inte heller vara stammis på Vicke för att höra till. Man får ta det goda med det onda när boken skrivs med Ålands-mått. Och de positiva sidorna med boken överglänser lätt de negativa. Som när man får veta att kusinen Micke upplät sin gudmors hus till övningslokal åt Nameless eller hur mycket Doctors uppskattade historien om att deras låt Rock-Olle räddade livet på kompisen Kjell en iskall natt i Anderna.

Läs boken och vänta på uppföljaren om det musikaliska nittiotalet.