A-sida: Yeah, why not

B-sida: Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt

Jag har alltid tyckt att Magnus Ugglas låttitel "Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt" varit bra, och liksom typiskt Uggla. Ändå har jag aldrig hört låten, förrän nu. Den finns som B-sida på en singel från 1977. Förutom att vara världens längsta titel på en låt, åtminstone som jag känner till, så är låten en historia om att möta en tjej på krogen, som visar sig vara upptagen, eller som gör fel val och väljer en annan, för att sedan gå hem genom Gamla stan i Stockholm, och fundera på att slänga sig i Strömmen. Men då slår en just den suveräna insikten som titeln nämner. Ganska typiskt barflugan Uggla vid den här tiden - han som aldrig började dricka före efter midnatt, av vad man hört. Soundet är inte riktigt allra nyaste nya för 77, utan istället lite sen sjuttiotalsrock med många gitarrpålägg, kanske typ Marc Bolan och T Rex? Individens frihet, ett välkänt tema hos Magnus Uggla, dyker upp i Yeah, why not. Här är det väl i stort sett "ja varför inte" till allt som inte är vanligt svenssonskt 9 till 5-knegarliv, med verklighetsflykt och lättingdvala som alternativ. Men om man tänker på alternativet - så kanske man ibland vill sjunga med i omkvädet som dyker upp som en skiva som hakat upp sig under hela låten: Yeah, why not?

A-sida: Out In The Fields

B-sida: Military Man

Jag hade inte så höga förväntningar på den här singeln. Två musiker från f.d. hårdrocksbandet Thin Lizzy, som gör en singelplatta år 1985 skruvar knappast upp förväntningarna på att detta är något alldeles speciellt. Men så är det ju Phil Lynott, och med honom vet man ju aldrig vad det kan bli. Så mycket som han höll på och skiftade mellan det hårda och det mjukare i t.ex. soloskivan som han gjorde 1980, Solo in Soho. A-sidans Out In The Fields motsvarar mina förväntningar, och kan sägas likna något som de svenska pudelrockarna Europe gjorde. Men Military Man överraskar med framför allt texten, där refrängen går "Mama take a look at your boy/ He`s marching/ He`s a soldier." Här är också blandningen av hårdrock och rockballad tydligt, och det blir en lyckad mix. Och så är ju Phil Lynott en otroligt bra sångare.

A-sida: Ljudet av ett annat hjärta

B-sida: Teena

Lite tursamt lyckades jag hitta en singel med två låtar av Gyllene Tider signerade Per Gessle från 1981 hos hökaren på hörnet i Mariehamn. Det roliga var att jag aldrig någonsin hört dem förr. Av de här låtarna så är Ljudet av ett annat hjärta den som får hjärtan att bulta, medan Teena är mera eftertänksam. Igen så är det enkelbiljett in i tonårsvärldens kärlekstrassel som vi erbjuds med den här singeln. Och det är som sådana Gyllene Tider fungerar som bäst. Per Gessle har alltid skjutit brännade pilar från sin amorsbåge - men med rötterna tydligt förankrade i rock- och poptraditionen, så blir det aldrig sentimentalt. Det är bara att koppla kabeln från skivplattan på stereon till pacemakern, ställa in speeden på 45 varv och köra!

1974 släppte Ola Magnell sin första LP Påtalåtar. Det blev startskottet till en av den svenska musikskattens största rocktrubadurgärningar. Få har väl med sådan känsla för det svenska språket uttryckt sig så personligt inom ramarna för rockballaden som Ola Magnell. Men Bob Dylan märks förstås som källa till inspiration redan på debutalbumet, i form av covern Mannen i mig (The Man In Me), men också i de lite stökiga ackordbytena och i sångstämman som ibland slår över i galen falsett, så typiskt Magnell. Dylan skymtar även fram i motivvalet till vissa låtar (kortspelstemat i Spaderkung och paraden av märkliga porträtt i Vals i Hades). Påtalåtar andas grönska och klorofyll, märkbart redan på omslaget, men även i låttitlar så som Korn och timotej och Grodperspektiv samt i naturnärvaron överlag. Största behållningen för mig blev den innerliga tolkningen av Paul Simons Kathy`s Song samt de lugna låtarna Spaderkung och Sångerna vrenskas. Ola Magnell har förmågan att förena vemod och poesi så att allt balanserar på sentimentalitetens rand, utan att ändå trilla i plurret. Jag bandade den här LP:n redan på 80-talet på en kassett, och är nu glad att kunna införliva den med min vinylskivsamling. På skivan medverkar bl.a. Janne Schaffer från Electric Banana Band, Peter "Ta mig till havet" Lundblad och flöjtisten Björn J:son Lind.

A-sida: She Pays the Rent

B-sida: Nitroglycerine Shrieks

"Det här är mina grabbar", sade Ulf Lundell i radion för inte så länge sedan när man spelade The Nomads efter att ha kört en massa europopgrejer, som tydligen var modernt då. Och så var det med garagerocken som kom fram då igen på 80-talet. Det var tillbaka till rötterna, rakt och rått. På den här singeln från 1985 är det A-sidans She Pays the Rent som får stå för rockköret, medan B-sidans antites Nitroglycerine Shries svävar ut i psykadeliska loopar (så psykadeliskt det nu kan bli när det gäller The Nomads). För det här är "hey ho lets go", när det är som bäst. Och så vitt jag vet så spelar de än...

A-sida: Låt tiden gå

B-sida: Monte Carlo

Den här singeln av Docenterna har inte riktigt samma råa energi och driv som t.ex. Solglasögon från 1980, som väl får anses vara bandets kändaste låt. 1982 kom Låt tiden gå. Och det känns som att man redan tittar lite i backspegeln och konstaterar att man ska låta tiden gå bara, och samla alla tankar, vänner och intryck. När man själv närmar sig 55 så känns det förtröstansfullt att lyssna på den här låten. Så enkelt är det bara: man är med, man finns till och man registrerar vad som sker. Tidens gång kan man inte påverka. En smula dystrare är B-sidan, där Pihlström och pojkarna slås av hur alla tycker likadant i Sverige. Och kanske det var lite som Monte Carlo då 80-talsglamouren började sätta in. Rent konkret så störs låtskrivaren av att hans flickvän (eller någon "hon") tycker "samma sak" som alla andra - och alla står vi sedan där med rumpan bak, fångna i sitt eget land, och med en flygbiljett till Monte Carlo i handen.

Nu har Musaplokis blogg kommit till ett visst logiskt slut. Jag har här skrivit om all den musik som på ett eller annat sätt kom till mig under åren 1980-1985. Det kunde ha varit musik som producerades då eller så bara någon låt eller något band som betydde mycket för mig under denna tidsperiod. Och låtar har verkligen bubblat upp i mitt minne. Det är som att skrivadet av den här bloggen har tillåtit alla minnen att komma upp till ytan. Och de har gjort det då jag minst anat det: innan läggdags eller på morgonen då jag kört till jobbet.

Jag har varit tvungen att sätta mina gränser. Därför har varken Gianna Nanninis Bello e impossibile från 1986 eller Gerry Raffertys Baker Street från 1978 passat in i den aktuella tidsramen. Jag har även gjort något slag av subjektiv kvalitetsgranskning, så tyvärr Shaking Steven och Kim Wilde. Många bubblare har legat under ytan och bara väntat på att jag skulle lyckas identifiera dem, men det har inte gått. Låtarna har förblivit anonyma brottsstycken i form av textrader. Jo, jag minns att ett band sjöng om "den svartröda båten" i reggaetakt eller frågade "varför dansar du i skuggan när det finns sol". Men varken internet, diskussionsforum eller mitt eget minne har gett vidare information om låttitel eller artist. Så fungerar minnet, det finns det som inte kommer hela vägen fram. Så kunde heller inte dagens moderna teknik ge mig Lasse Tennanders LP Konsten att hålla balansen eller Dums have more fun med Jukka Tolonen band. 

Men jag kommer att fortsätta att skriva här på min musikblogg, åtminstone ett år till, eller så länge som jag känner för det. Det i form av en presentation av Veckans singel, som är en singelskiva från perioden 1980-1985 med en artist som jag tidigare nämnt på min blogg, samt årstidens LP. Så håll till godo bästa läsare. Enligt statistiken på hemsidan är ni några stycken som läser vad jag skriver, trots att jag inte hör av er i gästboken. Så gå gärna in och diskutera något av det som jag skrivit, så lägger jag ut det här på hemsidan om ni inte direkt förbjuder det. Tycker det vore roligt med diskussioner om den musik som gjordes i början av 80-talet. För trots att det var mycket glamour och romantiska rökridåer, så gjordes det ändå mycket bra rockmusik, speciellt i Sverige och Finland.

Kanske jag också kommer att skriva om någon musikbok som jag läst, och egen musik lägger jag naturligtvis fortfarande månatligen ut på Musaploki.se. Hoppas att ni fortsätter att läsa här. Det har varit mig ett sant nöje och samtidigt välbehövlig terapi att skriva bloggen. 

Uffe

Johnny Clarke var Jamaikas populäraste artist under sista halvan av 70-talet. Det är märkligt att han inte är mera känd utanför sitt hemland. Men den jamaikanska musiken har alltid fungerat på egna villkor vad gäller spridningen bland gräsrötterna. Själv köpte jag LP:n Dread Natty Congo, som kom ut 1977, året efter Rockers Time Now. Tyvärr har jag gjort mig av med den skivan. Rockers Time Now måste jag ha fått inbandad valda låtar av på kassett, för jag kan bara delvis återkalla den i minnet. Johnny Clarke är minimalistisk och mjuk på gränsen till lovers rock, som ändå var ett brittiskt påfund. Men strikt rasta är det här. Roots reggaen dominerade ju den jamaikanska reggaen från mitten av detta decennium och framåt. Men redan på Dread Natty Congo är det mera kärlek och romantik. Låten Ites, Green and Gold har jag även hört med Burning Spear. Och även av Satta Massagana misstänker jag att det finns flera versioner. Som helhet känns ändå den här skivan lite för beskedlig för min reggaesmak. Jag saknar upproret hos en Bob Marley eller patoset hos en Burning Spear.

Det finns flera uppgifter om när Wailing Souls gav ut Fire House Rock: 1980, 1981 eller 1982. Åtminstone var roots reggaen på Jamaika vid den här tiden rätt så gammal. I soundet på den här skivan hörs många elektriska effekter, då kompbandet Roots Radics och producenten Scientist, som gjorde mycket för att utveckla dub-varianten av reggae, försöker hotta upp rytmgrytan. Men det är främst vokaltrions sång, som i mycket påminner om Black Uhuru, som ger skivan dess karaktär. Jag gillar de tunga upprepningarna, som kommer i refrängerna, t.ex. "Kingdom rise and kingdom fall/ Babylon back is against the wall". Detta kontrasterar sedan mot lead-sångarens budskap, som i bästa roots reggae-anda riktar sig mot Babylon-system. Men kompet är tungt och basen ligger så långt fram att öronen studsar på dess puls. Låtar som jag minns från mina tidigare lyssningar på albumet är Fire House Rock, Run Dem Down, A Fool Will Fall och förstås Bandits Taking Over, som släpptes på singel 1981.

A-sida: Stepping Walking Stick

B-sida: Humble Lion

Stepping Walking Stick var säkert den första DJ-reggaelåten jag hörde av den nya generationen DJ:s från Jamaika. Den som kom efter Big Youth, Dr. Alimantado och Tapper Zukie. Det var smått kul med alla "bang-bang-diddlie-diddlie", men budskapet är ändå roots. För spatserkäppen är inte en fysisk sådan, utan en spirituell. Så det här är väl inte slackness direkt. Trots det är tempot högt och man tänker att det här är mera underhållning för folket i dancehallarna, och inte direkt någon uppmaning att leva rätt och sunt efter Jahs lagar. Ändå var den här singeln tidig, 1979. Fast då hade ju redan Mr. Yellowman, den första stora dancehallstjärnan, hållit på ett tag.