A-sida: Walking On Thin Ice

B-sida: It Happened

Minns att jag lade titeln Walking On Thin Ice - For John på minnet då när jag hörde låten först. Då trodde jag att den skrevs av Yoko Ono efter John Lennons död. Att den var ett uttryck för den sorg och vilsenhet hon kände. Men nu tror jag att låten heter Walking On Thin Ice, och att skivan är tillägnad John. Hur som helst så finns låten med på LP:n Double Fantasy, men bara i den remixad versionen av albumet. För den skivan släpptes ju i november 1980, bara en månad innan John Lennon sköts i New York. Så visst finns all smärta där just i den här låten - om flickan som vandrar på den tunna isen. Låten finns i många versioner - den är ju väldigt elektronisk, och Yoko Ono, leker, som den konstnär hon är, mycket med ljudet och orden. Kan det vara i den här låten som hon härmar en mås? Undrar hur mycket senare tiders kvinnliga musikkonstnärer, som Björk, tagit intryck av Yoko Ono? I vilket fall som helst är låten mycket lyssnansvärd.

A-sida: Rivers of Babylon

B-sida: Brown Girl In The Ring

Rivers of Babylon som blev en världshit när den gavs ut med den tyska discogruppen Boney M i slutet av 70-talet skrevs av den jamaikanska musikern Brent Dowe, som sålde den för en spottstyver till musikproducenten Leslie Kong, som sedan satte den i händerna på supergruppen. Det här förfarandet beskriver på ett ironiskt sätt hur det går till i musikvärlden, med musiker som gör avtal för att tjäna ihop till brödet för dagen, och större musikbolag och producenter som bara är ute efter storkovan. Att bli känd med någon annans låt, en text ur Psaltaren med bibliskt budskap, skriven för att få något slag av tröst och lindring i de tuffa omständigheter man lever, för att snurra den under glitterkulan på all världens discogolv, är enligt mig inte rent spel. Att bli känd med någon annans låt är att lura andra att tro att man själv skrivit den låten: att pråla med lånta fjädrar. Men så är och har varit musikindustrins lag, där pengarna styr. Ju mera man får veta om hur multimusikbolagen fungerar, desto mindre tycker man om dem. 

Jag har läst en bok om reggaemusik, som heter Bass Culture - When reggae was king av Lloyd Bradley från 2000. Boken fick jag låna av min reggaevän i Godby. På 80-talet bandade samma vän ett blandband med reggaemusik till mig. Så jag tänkte att jag kunde få lite bakgrundsfakta till de artister som finns på den kassetten genom att läsa boken. Först ut med tre låtar är The Abyssians. Bandet var ett av de första roots-banden, dvs de förenade reggaemusik med rastafari-tron, och gjorde den på det sättet mer spirituell. Ett bra exempel på detta är låten Satta Massa Gana, som berättar om landet långt långt borta, eller Etiopien, där Haile Selassie satt på tronen. 

Jonnie Clarke var det största namnet på Jamaika under senare hälften av 70-talet och en av de första som gjorde rebel-music. Det tål att sägas att Bob Marley inte var så stor på hemmaplan sedan han började göra internationell karriär efter sina första album. Här sjunger han om att människorna inte kommer ihåg Marcus Garvey, vars teser låg till grund för rastafari-religionen. Garvey sattes t.o.m. i fängelse och fick inte möjlighet att predika sina läror längre. Jonnie Clarke grundade även ett självständigt musikbolag, något som inte var så ovanligt bland artister på Jamaika (Bob Marley hade ju t.ex. Tuff Gong).

Althea & Donna var något så ovanligt som en ung kvinnlig duo som hade en hit med låten Uptown Top Ranking i slutet av 70-talet. Den var producerad av DJ:n Mikey Dread, som körde en revolutionerande dygnet runt show på den jamaikanska radion som hette Dread at the controls, där han spelade den nya roots-musiken. Det ska minnas att en dreadlock tidigare på Jamaika var en suspekt typ från bergen, som man varnade barnen för. 

Eric Donaldsons Cherry On Baby är väldigt tidig reggae. Låten vann en sångfestival på Jamaika i början av 70-talet. Ännu tidigare var Derrick Harriott, som startade med rythm and blues som han sedan utvecklade genom alla stadier av reggae, från ska, rocksteady till reggae. 

Inom den instrumentala reggaen måste man nämna Augustus Pablo med sin melodika. Han var väl den som utmärkte sig mest på detta udda blåsinstrument. Faktum är att den passar ypperligt till dub-låtarna på kassetten. Strictly roots! Instrumental är även keyboardmusikern Ansel Collins, som framför en rolig Monkey Spanner Version. 

The Aggrovators var ett studioband för producenten Bunny Lee. De arrangerade ofta om gamla låtar, något som kom att bli typiskt jamaikanskt, återvinningen. Typiskt var även att göra reggaeversioner av andra typer av musik, sedan roots-reggaen blivit populär i slutet av decenniet. I Aggrovators var de bästa musikerna med. Även detta var typiskt jamaikanskt: mixen av musiker, som alltid är med när det gäller att göra musik. Så var det inte med reggaen i England, där traditionen av att grunda ett eget band var starkare. 

Duke Reid var en f.d. polisman som grundade det betydande skivbolaget Trojan records, som exporterade reggae till England. Han hade ett eget sound-system och kom att betyda mycket för utvecklingen av den moderna reggaen. Här spelar han en version av The Wailers låt Keep on moving.

Så har vi förstås reggaefarfäderna The Maytals, med Toots Hibbert som främsta sångaren. De verkar ha hållit på hur länge som helst, och blandade ska med gospel, och gjorde sedan den första låten som nämnde reggae i titeln. Det är lätt att ryckas med av Toots and The Maytals, som har förmågan att göra varje konsert till en formidabel gospel-gudstjänst.

Kassetten slutar med Bunny Wailers "Tribute" till The Wailer med reggaeklassiker som Soul Rebel, Slave Driver och War. Och hur slutar boken då? Ja, reggaemusiken slutade utvecklas i början på 80-talet, efter att Bob Marley dött. Black Uhuru var väl det enda nya inom reggaen då. DJ-kungarna i Kingstons dancehalls lyckades inte längre behålla soundet och viben och förena det med ett vettigt budskap. Basen försvann ur baskulturen och kokainpåverkade dancehallskungar och -drottningar tävlade mera med varandra än brydde sig om att ha en trevlig kväll. Men på sjuttiotalet, då var reggae kung!

A-sida: Hon är fin

B-sida: Djävla skit

1979 kom singeln med baksidan Djävla skit. Och det måste väl ha varit i den konsert med bandet som jag bandade på radion som jag hörde låten, för jag tror inte att det var i TV:n. Åtminstone är tempot sådant som jag gillade med gruppen i allmänhet i den här låten. Det är den svarta humorn, som utmärker gruppen, som gör låten speciellt: "Djävla skit/ hon stack sin väg..." Gunnar Danielssons stil var sådan att balanserade på gränsen till galenskap, och han vågade släppa loss denna galenskap i nästan alla texter. Trots att progginfluenserna märks i de tidiga Ensamma hjärtan-låtarna, här mest i form av långa skärande gitarrsolon, så är det som om bandet förstod att genast ta klivet in i den nya vågen. För politiska kan man inte anklaga dem för att vara. Utan det är om livet i allmänhet de sjunger, eller om "kärlek och hat", som jag minns att Gunnar uttryckte det då i radiokonserten. Och då passar ju bandets namn bra. Ensamma hjärtan har återuppstått. Kvar från 80-talsuppsättningen finns förutom Gunnar Danielsson (sång), Tommy Natta (gitarr) och Janne Johansson (bas).

A-sida: Ravers

B-sida: "More Dub" Marcus Say

1982 kom låten Ravers på singel. Jag hörde den antagligen på LP:n True Democracy från samma år. Steel Pulse har alltid gjort reggae som sätter sig i minnet och som man gärna går runt och trallar på. Här handlar låten om ett sound som kallas "ravers", så det är väl igen en ny reggaerytm som upptäckts. Då på sjuttiotalet experimenterades det mycket med trum- och bassoundet, bl.a. utvecklade Sly och Robbie på Jamaika något som kom att kallas "rockers". Men fråga inte mig vad det innebar. Den engelska reggaen har ändå alltid varit mer poppig och elekrifierad än den jamaikanska, och detta gäller inte minst Steel Pulse, som t.o.m. lyckades klättra på listorna internationellt. Här handlar det mest om att känna "irie" och dansa, till ravers: "got you craving for some more". Men många gånger så räcker det ju riktigt bra!

Kassetten KRA: live gavs ut 1981 och är ett showcase av multiinstrumentalgruppen KRA:s produktion i början av årtiondet. Inspelningarna har gjort vid konserter i Finland, Sverige och på Pub Bastun på Åland. Kan hända att jag själv varit närvarande på Bastun? Gruppens musik är väldigt bred, från reggae till engelska folkvisor till Balkanmusik till något som mest liknar anarkistiska barnvisor för vuxna. Influenserna från Beatles och engelsk humor märks, bl.a. i den liverpudlian som introducerar House Of The Smiling Sun, som är inledningsspåret. Allt känns tämligen omskakande för den oinvigde, vilket det gjorde även för mig då jag som 15-16-åring råkade KRA och deras musik för första gången. Men det är både spontant och musikaliskt avancerat, ibland i en blandning, som lite börjar luta åt det avancerades sida, t.ex. i Smiling Sun. Bäst gillar jag de låtar där bandet verkligen släpper loss, som i B-sidans Udas Rehana, Här kommer nu ett gammalt svin samt Balkan Boogie. För eftersom detta mestandels är instrumentalmusik så löper det lätt risken att bli alltför introvert och inside för de redan i klubben invigda.

A-sida: Deliver Me From My Enemies

B-sida: Dub Mix

Den jamaikanska skivproduktionen fungerar så att när det kommer en populär låt, som den här med Yabby You 1977, så släpps det dub mix-versioner av låten. När en sång blir populär på Jamaika, så blir det i det närmaste en knock-out-effekt och låten sprids på alla möjliga sätt, inte minst genom skivproduktion. På Jamaika började man också tidigt producera sina egna skivor, eftersom det fanns så många hemmastudior och producenter. Mycket reggae gick också på export eller slussades ut ur landet, bl.a. till England och USA.  Formatet på den här singeln tror jag är en CD-skiva. Låten finns med på ett album med samma namn. Minns inte var jag hörde låten först, men det är en sådan som lätt fastnar i minnet, inte minst pga av Yabba Yous sugande sångröst. Det är inte bara soundet som ofta kopieras på Jamaika, även textrader verkar upprepa sig. Finns en låt som går "guide me from my friend, now that I now all my enemies" (Peter Tosh) samt "protect me from my friends, now that I know all my enemies" (Gregory Isaacs) också. En annan sak som är typisk med den jamaikanska musiksmaken är att det alltid är det nya som efterfrågas. Så en sak (artist, sound, stil) blir lätt på modet, innan det så småningom försvinner.

A-sida: Sipple Out Deh

B-sida: Revelation Dub

1975 när Max Romeo gav ut låten Sipple Out Deh på singel var läget faktiskt sådant att ingen egentligen kunde gå ut på gatan i Kingston utan risk för att bli skjuten. Igen hade olika beväpnade gatugäng tagit makten i olika stadsdelar, och de två politiska partierna verkade inte bry sig. Allt var en följd av den dålig ekonomin på Jamaika och därav stor arbetslöshet. Max Romeo skildrar det lakoniskt att ingen gillade varandra, det var "slippery out there" eller på patois: "Sipple Out Deh". Låten är enkelt uppbyggd, och kallas också War Inna Babylon; en rad som upprepas många gånger. Här är det säkert Lee Perry, eller The Upsetter, som han var känd som, Jamaikas mest betydande reggaeproducent, som är bakom spakarna. Men det är Max Romeos ljusa stämma som ligger i förgrunden. Vet inte var och när jag hörde denna reggaeklassiker första gången - men den satte sig i minnet ganska så direkt.

Så nära Jamaika på Åland har vi väl inte någonsin varit som när Duke Adebayo i mitten av 80-talet kom och var DJ på Pub Bastun. Med sig hade han väl sitt "sound system" (eller om det var inhyrd utrustning) och en packe reggaeplattor. Det var nästan som på Jamaika. Han spelade sina reggaeskivor, och pratade i mikrofon ovanpå musiken (när han kände för det) och vi dansade oss svettiga. På Jamaika har det alltid varit via DJ:rnas sound-systems som den nya musiken presenteras först, det är publiken som sätter trenden för vad som är bra och dåligt, och skivorna som spelas ska helst vara nya och unika. Publiken visar sitt gillande genom att dansa förstås. I Kingston brukade det bli tävlingar mellan två eller flera DJ:s, s.k. sound clashs, då det gällde att bjuda publiken på något som konkurrenten inte hade. Så var det inte på Bastun den här gången. Trots att Duken var väl insatt i vad som gällde (han skrev ju om reggae för tidningen Schlager), så var han några år för sent ute. Roots-reggaen hade dött för några år sedan, i samband med Bob Marley, och några nya initiativ till att utveckla den musiken i någon ny riktning fanns inte. Men för oss var det nytt! Duke spelade många låtar flera gånger, som sig bör. Bl.a. Bunny Wailers Rock`n Groove och Cool Runnings, Dennis Bovells Brain Damage och Black Uhurus Sponji Reggae minns jag. Och han höll på nästan lika länge som på Jamaika också, för när han märkte att han inte skulle hinna med sena färjan hem, så sade han "äh, jag tar nästa färja" och fortsatte sedan att spela.

A-sida: Arabs Oil Weapon

B-sida: Life Line/ Life Line B

1981 släpptes denna singel med en gammal Wailerslåt från 1974 med Bunny Wailer (den enda nu levande medlemmen av The Wailers) på lead vocals. Hörde väl låten först på en penn-handkrafts-spolad kassett som en reggaevän hade. Han förklarade att araberna har ett starkt vapen i sin olja (han tillhörde själv ett gäng oljebröder som brukade åka motorcykel ibland). Nu när jag lyssnar på låten förundras jag över hur humoristiska The Wailers kunde vara 1974. De liksom dissar alla andra miljövänliga energikällor, och slår fast att araberna ändå har makten i världen med sin olja. Lite oväntat av en trio som mest predikade rastafaritron samt kämpade för världsfreden. Hörde förresten att Bunny fick en stroke i januari i år, men att han långsamt återhämtar sig. Önskar honom mycket krafter i det.

Förklaringen till valet av ämne i låten kom när jag läste en bok om reggaemusik. Det var nämligen stor ekonomisk kris på Jamaika vid den här tiden, och artister berörde detta i sina sånger. Samtidigt var läget i Afrika spänt samt oljekris i världen, just år 1974.