A-sida: Summer Nights

B-sida: Rock`n`Roll Party Queen

Det var på B-sidan av den här singeln, som släpptes 1978 i samband med filmen Grease, som jag började gnola en morgon då jag körde till jobbet. Visste inte då att Rock`n`Roll Party Queen var med i sountracket till den härfilmen som jag naturligtvis såg och tyckte om då på slutet av 70-talet. Nej, men låten i sig är en liten underbart charmig rockpärla i bästa tuggummi-rock-anda. Den handlar om en tjej, antagligen i gympadojor, kjol och hästsvans, som är suverän på dansgolvet, utan att egentligen tycvka att det är så mycket med det. Det är som när Fonzie kommer in i gänget och jag och bara säger "Heyyy" med tummarna i vädret. En kul typ, som inte vill någon illa. Och det är sådana rocklåtar som jag kan falla pladask för, de där som ingen just höjer till skyarna, utan som är vad de är bara. Louis St. Louis har jag ingen aning om vem är.

Jag har alltid varit lite kluven till popsångerskan Madonna. Eller mera negativ än kluven faktiskt. Hennes dominans över mediet MTV och den allmänna hysterin runt hennes person fick mig snabbt att slå dövörat till. Det var en tid då det var lika viktigt att synas som att höras, och samtidigt gällde det att vara smart och fräck för att kunna marknadsföra sig. Det här kunde Madonna, och även Michael Jackson. Båda blev ganska snabbt superrika och stora popstjärnor. Men efter att jag läst en biografi över henne har jag lite varit tvungen att korrigera min bild. 

Madonna definierar sig inte själv som den mainstream-artist som många ser henne som. Faktum är att hon alltid haft lite svårt att passa in. Hon kom från en enkel italiensk familj i Detroit,  blev tidigt utan sin mamma, och var tvungen att ta stort ansvar. Så flyttade hon till New York för att slå igenom, dansade på nattklubbar, skrev egna sånger, arbetade sig uppåt. Sitt första dansuppträdande gjorde hon som väldigt ung, iklädd en tajt kroppsstrumpa till The Whos "Baba O`Riley". 

Det faktum att Madonna är popmusik och att hon är kvinna har gjort att hon varit tvungen att förändra sig hela tiden, för att inte stagnera. Men det är även ett konstnärligt val som hon gjort. Hon kan inte köra på i gamla hjulspår, och hon är alltid utsatt för kritik, både från publik och media. Så kan man förstås tycka olika om hennes musik. Den första egentliga kontakten med Madonna som jag minns var när jag på en resa i Baltikum tillsammans med vänner hörde hennes singel Material Girl från 1985 på bilstereon. Vi köpte då kassetten mest på skämt på en loppis i staden Madona. Ända tills alldeles nyligen trodde jag verligen att Madonna menade det hon sjöng: att hon var en materiell flicka, som levde i en materiell värld. Men texten är faktiskt ironisk, vilket jag inte förstod.

Men, effekten av att Madonna verkligen vågade uttrycka sig, med alla till buds stående medel, som kvinna, i en mansdominerad musikbransch, har banat vägen för de kvinnliga stjärnor vi ser idag, allt ifrån Rihanna till Lady Gaga.

A-sida: No More Heroes

B-sida: In The Shadows

Nog måste jag ha hört No More Heroes då när jag lyssnade mig igenom bibliotekets skivsamling på 80-talet. Men möjligen var det då på LP:n med samma namn. Singeln kom 1977 och bandet var ett av de ursprungliga punkbanden i England. Ändå drardet rätt så mycket åt goth-rock hållet redan här, med syntslingan som går som en förhäxad orm genom hela låten, och med det blommiga skivomslaget på LP:n. Det mörka, gothiska låg inte långt bort för vissa punkband, så hamnade ju t.ex. Damned rätt snabbt där, för att inte tala om Johnny Rottens P.I.L.-projekt. Men "Inga hjältar" är ett gångbart slagord för musiken vid just den här tiden. Tvärtom försökte ju punken att minimera artisten på scenen, samt att överbrygga avståndet mellan band och publik. Punken var ju bara här och nu - man var inte ute efter att göra historia. Mycket av dess storhet låg i det.

A-sida: Varför sitter gamla kärringar med hatten på?

B-sida: Ta en kopp hos Frelins

Känns som om Orsabandet Hellzephyrs poporkester var lite före sin tid när de släppte den här singeln 1981. Båda låtarna blev mycket spelade i radion, och omtalade. Trots att de är covers så är de så geniala att de nästan är bättre än originalet. Frågan om varför gamla kärringar sitter med hatten på överallt liknar Vem i hela världen kan man lita på? med Hoola Bandoola Band. Men där den senare är politisk och allvarlig är den förra vardagligt skämtsam. Ändå bättre är parafrasen av Lou Reeds Walk On The Wild Side i historien om hur grabbarna från småorterna kommer in till Stockholm med en backe öl under armen, men ändå slutar på caféet Frelins, där man måste se upp att man inte får fågelskit i kaffet. Eller kanske att Frelins låg i Orsa centrum, där endast sävligheten hos Orsa kompani kunde hota   gästen med att långsamt förtvina av tristess. Det här var humoristisk powerpop innan Svenne Rubins eller Perssons pack.

Norsk rock är för mig ett oskrivet blad. Jag undrar var den norska rocken hållit hus överhuvudtaget. Förutom någon satanistisk gravskändare i svarta kläder som spelat black- eller death metal på nittiotalet eller någon deodorantdoftande syntgrupp från åttiotalet som kallat sig Aha eller ett antal hurtigt humoristiska poplåtar i bästa Fleksnes-anda från åttiotalets slut, i stil med Banana Airlines, hittar jag inget utom gruppen Veslefrikk, som jag identifierat efter en del sökande på nätet, som bandet som sjöng "Vi lever ikke i morgen/ Vi lever idag/ Vi mener ikke neste uke/ Vi mener idag" på Johannishovs isstadion 19 augusti 1978 tillsammans med Hurriganes, Gasolin och Ulf Lundell (en för mig oförglömlig konsert, som jag gärna skulle se igen). Kanske man alltid förknippat norrmän antingen med humor eller med pengar - så den seriösa norska roots-rocken kanske helt enkelt inte finns till. Visor och folkmusik finns ju, men var finns rocken? Den från 70-talet och framåt.

A-sida: Kom närmare, kom tätt intill

B-sida: Tärningen är kastad

1981 släppte Lasse Lindbom Band den här singeln, och Tärningen är kastad hörde jag i det taget. Minns inte om det var i radio eller på skiva. Men Tärningen är kastad är en schysst låt. Soundet skönt och texten passligt lättuggad: "Tärningen är kastad/ det finns ingen väg tillbaks." Lite trösterikt sådär - att acceptera, gilla läget, gå vidare. Lasse Lindbom själv är en veteran inom svensk rock/pop - som musiker och som producent. I Stockholm hade han innan bandet Landslaget, och jag har för mig att han gjorde rock på svenska rätt så tidigt. I LLB fanns även Niklas Strömstedt med på keyboards och sång. Och de spelade mycket i Stockholm, bland annat på Engelen, på åttiotalet.

A-sida: Digital panik

B-sida: Miljonär

Alla genrer och stilar har väl sina protester och busungar. Om t.ex. någon som bor i ett villaområde på Lidingö skulle vilja vara lite mot-något, så kunde väl singeln Digital panik med Magnum Bonum från 1981 kännas helt rätt. När man inte vill gå hela vägen, men ändå göra rockmusik, som man själv tror är rak och ärlig, så att säga äta kakan och ha den kvar, så kunde man väl åstadkomma något som Digital panik. I den här låten talar pudelrockarna om hur kall världen är, och att man kan få digital panik av allt det metalliska, opersonliga. Men de känns lite som om de är en parodi på sig själva, för jag får digital panik av deras dryga stil. Känns som om det här är "tjetjusarrock" av högsta potens. Som att "vilket disco ska vi nu sticka och ragga till grabbar" är repliken för kvällen, och den som ballar ur är en förlorare. Svensson-rock a la 80-tal.

"Blandband" är ett ord som säkert försvunnit ur det svenska språket vid det här laget, om det någonsin funnits där. I likhet med något gammalt jordbruksredskap skulle det kunna placeras på ett museum i avdelningen 80-tal. Men, då på åttiotalet,  under blandbandens storhetstid, var man alltid beredd med en ny kassett att mata in i kassettradion när något bra musikprogram började, för att trycka på record vid den rätta låten, samt skriva upp vad låten hette och vem artisten var. Man kunde ju också banda över gamla kassetter med det resultatet att pärmen på kassetten till slut kunde se ganska så brokig ut. 

Så alltså till förklaringen av ordet "blandband". Det är en kassett med inbandat blandat innehåll, dvs låtar och artister i en enda salig blandning. Jag hade, som många andra, som vana att ibland, när andan föll på, banda ett blandband åt mig. Det kunde ha ett tema, typ "Sånger jag lyssnar på när jag inte kan sova", eller bara vara en uppsättning låtar jag då gillade att lyssna på. Så kunde man spela kassetten på bilstereon eller annars i stereon. Det kunde bli nästan en konstart att banda in ett blandband, i stil med hur en artist planerade låtföljden på sin LP. 

Mina kompisar blandade också blandband eller så kunde man göra det tillsammans. Rockens klassiker blev t.ex. föremål för ett tjugotal kassetter, när en vän ville ta reda på vad som mest spelades i radion. Nu har jag slutat banda blandband. Låtlistorna på Spotify har väl också ersatt det här behovet hos musiklyssnarna nuförtiden, och jag vet inte ens om det finns kassetter att köpa mera eller stereoanläggningar med inspelningsfunktion från skiva och radio till kassett. Men, om du har en sådan anläggning, prova för all del att banda dig ett blandband idag.

A-sida: (I`ll Never Be) Maria Magdalena

B-sida: Silver Water

1985 släpptes singeln med A-sidan Maria Magdalena med den tyska sångerskan Sandra. Låten kom att spelas väldigt mycket i radio, och så snappade väl jag upp den. Passar bra så här i påsktider att sjunga om Maria Magdalena kan man tycka, nu när Notre Dame brunnit och allt. Soundet på Sandras band med maken Michael Cretu på syntgitarr, eller vad man ska kalla den tidstypiska tingesten för, är så mycket 1985 det bara kan bli - elektropop. Det som lyfter låten är raderna: I`ll Never Be Maria Magdalena... Om man inte vill vara helgonet, så återstår väl motsatsen. Fast inte tror jag att hon vill bli det heller. Kanske Sandra kände ett behov bara att deklararera att hon inte ville vara så präktig,  även om man lite får det intrycket att det var det hon ville vara. "Brukspop" från 80-talet.

A-sida: Aftonfalken

B-sida: Vikings

1981 släpptes i Finland singeln Aftonfalken av Pugh Rogefeldt. Jag minns när den kom på radion; en sorgsen sång om en aftonfalk som bor på fjället, att jag bandade den och tyckte om att spela melodin på flöjt. Den slog i Finland, men aldrig i Sverige. Vad kan vara orsaken? Först och främst är melankolin något som går hem i Finland, och det avskalade naturtillvända i Ulf Lundells text är lätt att ta till sig för finländaren. Det finns något ödesbestämt i texten. I första versen (tesen) berättas om den klagande, skifferfärgade, falken - den fria men tydligen sargade fågeln. I andra versen (antitesen) kommer så de fula hajarna, som inte tänker någonting, in. De som hugger med sina tänder allt de kommer åt. I sista versen (syntesen) så är det fjällvinden som talar, den bär duvorna, är hoppfull, frågar inget. Så är livet - gott och ont, vackert och fult. Det är vi som ska välja sedan vems sida vi står på. Aftonfalken har fått finsk text - Muuttohaukka - av Riki Sorsa.